Fotbollsvolleyboll på Copacabana

 

 

Står man uppe på Sockertoppen i Rio och tittar ut över staden är det svårt att föreställa sig något vackrare, naturmässigt. Paris, Buenos Aires, Prag må vara vackrare rent arkitektoniskt men få städer i världen har samma spännande förhållande till den omgivande naturen. Här: bergen mitt i staden, nationalparken Tijuca, Atlanten och Guanabarabukten. Och, som kryddan på allt, de fantastiska stränderna mitt i staden: Flamengostranden, Botafogostranden, Ipanema och Copacabana, den mytomspunna.

Copacabana är den mest älskade av Brasiliens stränder men är inte bara en strand utan också en stadsdel, med 150 000 invånare. Stadsdelen har förändrats oerhört på bara femtio, sextio år. På 1920- och 30-talen låg Copacabana och Ipanema i utkanten av Rio. Dit åkte man för att bada, där låg de fina villorna men med tiden försköts nybyggnationen i centrum ut mot Copacabana och Ipanema; sekelskiftesvillorna revs, markpriserna steg och numera är Copacabana en stadsdel med bara höghus och hotell, arkitektoniskt sett en rätt dyster uppenbarelse men pulsen i stadsdelen och närheten till den sex kilometer långa stranden gör att helheten går att uppleva som en spännande teater där föreställningarna pågår dygnet runt, året runt. En solig söndag kan stranden besökas av hundratusentals cariocas (invånare i Rio) och turister. Då är stranden svart av folk och det lyser rött och gult från parasollerna längs hela bukten. Räddningshelikoptrarna dånar fram över vattnet och bromsar till då och då för att hala upp folk som dragits ut av strömmarna ty vågorna är kraftiga och strömmarna är inte att leka med. Om söndagarna stängs trafiken av på Avenida Atlântica, den gata som löper längs hela Copacabana och gatan och stranden öppnar för folkfest med gatumusiker, ambulerande försäljare, bolljonglörer och artister av allehanda slag. Rioborna är djupt fokuserade på just stranden. Det är på stranden man träffas, det är där man umgås, det är där olika grupper har sina samlingsplatser. Stranden för cariocan är som möteslokalen för oss och på Copacabana finns sex postos, stationer med toaletter och duschar, som indikerar var på den långa stranden man bestämmer träff. Rioborna betraktas av många, inte minst av paulistas (människorna i São Paulo) som ytliga njutningsmänniskor och något ligger det i detta. Den typiske cariocan älskar stranden och sin kropp och är ofta fokuserad på att vårda den och visa upp den. Man håller sig slank och vältränad, joggar och promenerar längs stranden, väger sig noga och tar pulsen – även detta på stranden – allt för att hålla sig i trim och kunna visa upp sig för andra.

Några sätt man håller sig i trim på är volleyboll, handboll och, så klart, fotboll. På Copacabana spelas det fotboll i olika former nästan dygnet runt. Beachsoccer är populärt men en variant som vuxit sig stark på stranden under senare år är futevôlei, fotbollsvolleyboll. Framförallt vid Posto 4, ungefär mitt på Copacabana. Det var här sporten föddes i mitten av sextiotalet, i höjd med gatan Rua Bolivar. Det hela började med ett förbud mot att spela fotboll på stranden före klockan två på dagarna. De hårda skotten träffade de badande och polisen jagade fotbollsspelande ungdom på stranden. Ett sådant gäng, som blev tillsagt, drog sig tillbaka till en tom volleybollplan där man började kicka bollen över nätet istället för i detsamma. Så föddes den sport som idag sprids över världen.

En septemberkväll träffar jag ”Beco”, Roberto Schardong, vid just Posto 4. Han har sin fotbollsvolleyskola där varje dag. Ikväll är det tjejer som han undervisar och tränar. Jag frågar honom hur det började för honom med fotbollsvolley:

- Vi spelade fem mot fem, på skoj, i Santa Clara, där jag växte upp. Då fanns det inga tävlingar, inga turneringar. Sen blev jag fotbollstränare i USA, i Los Angeles, under några år. När jag kom hem därifrån, 1986, började jag träna fotbollsvolley hårt. Sporten växte och 2002 anställdes jag av Rio de Janeiro, av kommunen, och drev en skola här på stranden i två år innan jag startade eget. Nu driver jag sen fyra år min egen fotbollsvolleyskola, ”A Escola de Futevôlei do Beco”. Jag är här varje dag och numera kan jag leva på det.

Jag frågar honom om sporten används som teknikträning inom de stora, brasilianska fotbollsklubbarna.

- Nej. De använder den inte men vissa tillställningar med futevôlei äger ändå rum i klubbarnas namn, svarar han.

Samtidigt hejar han på en man som kommer gående på trottoaren. Det visar sig vara ”Criollo”, Luiz Claudio Viana, ordförande sedan tjugo år tillbaka i ACAF (Associacão Carioca de Futevôlei), Rio de Janeiros fotbollsvolleyförbund. Han är just hemkommen från en ”missionsresa” till Portugal där han varit för att hjälpa till att dra igång den europeiska fotbollsvolleyn. Han ingår i en grupp av fotbollsvolleyns veteraner som träffas här vid Posto 4 i stort sett varje dag sen många år tillbaka. Han berättar om sitt förhållande till sporten för mig:

- Jag är en av pionjärerna inom sporten. När vi började var nivån inte så hög. Jag var tjugoett när jag upptäckte sporten. Det var kring 1970. Jag spelade vanlig volleyboll i Fluminense och alla vi som började spela futevôlei höll på med andra sporter. Men det här kändes bättre för mig och efterhand startade vi de första tävlingarna. Rivaliteten med dem som spelade på stranden i Ipanema och i Barra blev hård. Sen, i mitten av 70-talet, kom den första verkliga generationen futevôleispelare, 6-åringar, som vi tränade, bland annat min son – som nu är brasiliansk mästare i detta – och sen, 1989, bildade vi ACAF, där jag valdes till ordförande. Idag finns det en brasiliansk liga, sporten finns över hela landet men det finns fortfarande en del oenighet kring regler och splittring mellan de olika regionala förbunden men med tiden kommer det bli bra. Futevôlein står stark i Brasilien, spelmässigt, men organisatoriskt finns fortfarande mycket att göra. De stora evenemangen brukar vi ro i land med hjälp av sponsorer, bland annat Skol, bryggeriet.

Han vill att jag ska dyka upp dagen efter, på morgonen, ty det är då en del av veteranerna inom sporten samlas och lirar sitt dagliga pass, bakom en av de små barerna, nära Avenida Atlântica. Jag går dit dan efter och på stolarna och bänkarna runt den lilla baren vid Posto 4 samlas en del äldre, vänner och bekanta, och pikarna och skämten haglar över de i sanden spelande. Bland dem ”Criollo”. Efter en stund anländer en korpulent, lite äldre man på cykel. Han stannar till, sätter cykeln och drar på sig sin futevôleistrumpa. Jag tycker mig känna igen honom. Det är nåt bekant med ansiktet. Är det inte? Ett minne blixtrar till från Aztecastadion och VM-finalen 1970. Jo, visst är det Jair. Eller som han kallas i Brasilien, Furacão, Orkanen, högeryttern i ”det bästa landslag som nånsin funnits”, Brasiliens VM-lag från 1970. Med ett leende tar han plats bredvid ”Criollo” och den dagliga matchen går igång. Han rör sig stillsamt men klokt på den lilla planen, inte så kraftfullt som han gjorde då, så klart, men tekniken finns där ännu och han är den ende av de inblandade som inte blir föremål för elaka gliringar från bänken vid baren. Hans värdighet sätter stopp för det. Man driver inte med levande legender.

Jag har sedan jag första gången stötte på sporten för fem, sex år sedan aldrig tvivlat på nöjet och nyttan med den – skaderisken är så gott som obefintlig och de tekniska vinsterna är stora – men det känns ändå bra att stå här och se fotbollsvolleybollen sanktioneras och bekräftas av en av fotbollshistoriens stora.

 

 

Fakta om fotbollsvolleybollen.

 

Fotbollsvolleybollen föddes på Copacabana i slutet av 60-talet. Den spelas på Beachvolleyplaner men med något lägre näthöjd, 232 cm. Man använder speciella fotbollsvolleybollar (Mikasa t.ex.) som är lättare än vanliga fotbollar men tyngre än volleybollar. Matcherna spelas i bäst av fem eller bäst av tre set. Seten spelas till tolv eller femton och vid 14-14, t.ex., går man till sexton osv. Bollen får aldrig nudda marken och högst tre tillslag inom laget är tillåtna men en och samma spelare får inte använda sig av två tillslag i följd. Minst två tillslag inom laget innebär att man inte får returnera bollen över nät direkt, vare sig efter serve eller under spelets gång (här råder olika uppfattning, vissa skolor tillåter direkt returnering). När serven slås ska den slås med skruv eftersom servemottagningen då blir lättare (även här finns olika mening, yngre spelare tillåter ofta hårda, raka servar).

Selmo Tarnopolsky är en av skaparna av fotbollsvolleybollen och står bakom hemsidan www.futevolei.com.br Där finns all information man kan önska sig, bl a film- och bildmaterial för den som vill se hur sporten bedrivs. Han ingår i en grupp veteraner som årligen gör besök i olika länder för att propagera för spelet.

I Sverige är sporten fortfarande i sin linda men sommaren 2010 bildades den första fotbollsvolleybollklubben i Sverige, Malmö Footvolei Club, MFVK. Den som vill veta mer om sporten kan kontakta undertecknad på vår hemsida: www.footvolley.se

 

(Vinter, 2009)