3 september

Från en köpenhamnsk utsiktspunkt.

 

När jag kom ut som transvestit för ett år sedan var det en omtumlande händelse på flera vis, världen blev inte bara större för mig genom att jag gjorde mig fri mentalt utan den blev också mindre, rent geografiskt. Jag älskar att resa och har rest över hela världen men nu har världen krympt för mig på ett sorgligt vis. I vilka länder kan jag röra mig fritt som trans? Hela Mellanöstern, utom möjligtvis delar av Israel (Haifa och Tel Aviv), faller bort. Liksom Afrika, Ryssland och stora delar av Östeuropa, känns det som. Och mitt älskade Brasilien som jag skrivit två böcker om? Otänkbart med en president som uppmanar till hat och våld mot HBTQ-personer. Jag varken vill eller skulle våga visa mig som trans på Rios gator. Och Chile, det land som också betytt så mycket för mig? Här finns en djup ironi : dem vilkas reaktion  jag var mest nervös inför på mitt outande var några gamla hamnarbetarkompisar, kommunister förr men SD-sympatisörer idag. Där var det dock bara tummen upp men bland mina chilenska vänner, alla radikala och ”vänster”, går reaktionen bara att beskriva som isande tystnad. Något som sannolikt går att förklara med att det inom latinamerikansk vänster fortfarande finns en romantik kring macholeninister och förtryckare som Fidel Castro och därmed ingen plats för solidaritet med HBTQ-personer. Världen har alltså blivit mindre för mig. Gör det något? Kanske inte. Jag har ju redan rest och sett så mycket. I sommar har jag bott i Köpenhamn och njutit i stora drag av att kunna röra mig fritt som kvinna. Jag har glidit omkring på min damcykel i Europas bästa cykelstad, besökt mina stamcaféer och stambarer, suttit på sportbar på Gammel Kongevej som Marisol och följt Dam-VM. Utan problem. Och här finns något man skulle kunna kalla för en dansk paradox. Vi har inte mycket att lära av vårt broderfolk vad gäller migrations- och flyktingpolitik men när det gäller leben und leben lassenär de överlägsna många andra folk. Bara en företeelse som Christiania skulle vara omöjlig på de flesta ställen i Europa och jag kan knappt dra mig till minnes en enda provokation, ett enda hånfullt tillrop på hela sommaren. Jag vet inte ur vad denna tolerans uppkommit, bara att den är reell för mig. Och kanske är den tolerans jag upplever – eller en släkting till den – ett skäl till att debatten i Danmark är grövre, man vågar och får säga saker som inte sägs hos oss, där debatten ju ofta präglas av en politiskt korrekt ängslighet. Om detta sedan kan förklara varför det inte finns något nynazistiskt våld att tala om i Danmark, som det ju finns hos oss, är svårt att sia om men det är en teori så god som någon; det finns inget locket på att tala om här. Det enda jag emellertid kan säga något om med säkerhet är det jag upplever med min egen kropp, min egen kvinnlighet, mina egna erfarenheter och det är att Köpenhamn är en bra stad att vara trans i. Det är inte min hemstad, Malmö, inte än i alla fall. Inte för mig men för att stödja mig mot Steven Pinker: världen blir trots allt bättre hela tiden och – vem vet? – kanske kan Malmö en dag bli lika fritt och lustfyllt för mig och andra transor som storebrorsstaden på andra sidan sundet. (Krönikan i Svd 16/8-19)

 

*

 

Det har gått en dryg vecka nu sedan illdådet på Sergels väg i Malmö och det som i början inte gick att sätta ord på, måste jag nu försöka sätta ord på. Som så många andra malmöbor var jag där med en ros och vid anblicken av den mördade kvinnans ansikte på fotona på mordplatsen höll det på att brista för mig. Få händelser av det här slaget, om ens någon, i den här staden har berört mig som detta mord (läs: avrättning). Våren 2012, efter en av flera mordvågor i staden, skrev jag en lång artikel i Axess (som också ligger på min hemsida: ”Om situationen i Malmö, vintern 2011-12”) där jag analyserade våldets orsaker. Jag plockar fram den och ser att ingenting verkar ha blivit bättre sedan dess, snarare tvärtom, det senaste mordet talar ju för det. Jag saxar ett stycke ur den som jag putsat till lite: ”De ansvariga då för den uppkomna situationen? Och orsakerna? Jag tillåter mej att spekulera fritt: Slobodan Milosevic (talet på Trastfältet som triggade igång de jugoslaviska krigen), George Bush (irakkriget med dess katastrofala konsekvenser), den råa kvartalskapitalism där bonusorgier blivit symbolen för en roffarmentalitet, vars spegelvända värld är gängen med sina drömmar om lika snabba pengar (i båda fallen har synen på samhället som en gemensam angelägenhet havererat), en nyfattigdom tungt illustrerad av Zlatans berättelse om sin uppväxt. Därefter de mindre sammanhangen: en tandlös vapenlagstiftning, ”politikerna”, inte minst de inom V och Mp som vägrat göra nåt åt Ebo-lagstiftningen (lagen om eget boende, en lag som skapat orimliga boendeförhållanden i städer som Malmö och Södertälje), skrupellösa fastighetsägare men också ”vi själva”, det vill säga de som göder gängen och den svarta ekonomin genom att handla kokain, svartsprit, smuggelcigaretter och som besöker svartklubbarna på Norra Grängesbergsgatan (”Malmös ballaste gata”) men vägrar se sambandet mellan våldet och våra egna liv. Fler orsaker? Gängmedlemmarna, så klart, ty, som Kierkegaard sa, den enskilde har alltid ett ansvar. Sätter någon en pistol i hand och ber dej åka till Fosievägen och mörda, har du ett val. Du kan säga nej.

Och just här, vid den sista punkten, skulle jag vilja tillägga en dimension. Nu, när jag upptäckt min kvinnliga natur och hela tiden pendlar mellan Fredrik och Marisol, har jag blivit varse dimensionen manlighet på ett helt annat vis. Eller snarare kanske man ska tala om ”manlighetsstress”. De unga killar som utför morden är inte hemma i sig själva och många av dem har bakgrund i åldersstigna patriarkala manlighetsstrukturer med rötter på Balkan och i Mellanöstern (därmed inte sagt att den typen av manlighetsstruktur bara finns där, det finns rester kvar av den även bland etniska svenskar) där en oförrätt hela tiden måste hämnas. Man blir kränkt för ingenting. Den blodiga konflikten mellan M- och K-falangerna lär, till exempel, ha börjat med en örfil på Slagthuset, en örfil som krävde fler än tio döda under lika många år. Så rullar det på och med morden försöker man skapa sig rykte och status som den grymmaste och tuffaste killen, dels inom det egna gänget, dels inför de rivaliserande gängen, samtidigt som man – och det är också en tragedi – tömmer sitt eget liv på mening, en tragisk dimension av det hela som måhända bekämpas bäst med att vi vågar stå upp för jämlikhet och goda genusideal (där även HBTQ-idealen om allas lika rättigheter lyfts fram). Måhända naivt från min sida men jag tror att det kan vara så också. Att den mansroll som jag ser spela in här måste fasas ut ur historien.

 

*