Sveasagorna. På en sinnrik och levande prosa berättar Linus de Faire den dramatiska historien om hur det gick till när ett tusental norrbottningar lämnade Malmberget och Kiruna för södra Brasiliens djungler innan de till sist landar i Misiones, den argentinska delstaten som ligger insprängd som en kil mellan Brasilien och Paraguay. Många av dem var gruvarbetare som svartlistades efter storstrejken 1909, något som den brasilianska staten fick nys om och därför bjöd på resan till södra Brasilien. Från en mycket tuff och kärv tillvaro i norra Sverige kom de till något som för många av dem blev ett rent helvete med giftormar, tapirer, översvämningar, apor och dödliga sjukdomar. Och det är här som Linus de Faires visar sin klass som författare. Sättet som han får djungeln att leva på är imponerande: Aporna vrålade, fåglarna grät och grodorna gastade som döende sjömän. Att han dessutom lyckas tvinna sin berättelse så att även det som skedde under general Videlas vidriga diktatur på 1970-talet kommer med, gör inte romanen mindre läsvärd. Tvärtom, det bidrar till att skänka djup åt romanen och bilden av invandrarlandet Argentina samtidigt som det väver in vårt eget land i den globala mosaiken av utvandring och invandring: Han höll biljetterna tätt intill kroppen som när man bär ett barn över en hängbro. För den som vill veta mer om Brasilien och Argentina och, inte minst, om Sveriges och svenskars roll i Latinamerikas dramatiska och traumatiska historia är de Faires bok omistlig litteratur; Lapachoträdet har exploderat, grodorna kväker och vattnet i ån är rostrött och segt som sirap. Linus de Faires nyutkomna roman är helt enkelt något av ett mästerstycke.
*
Edith Södergran. I februari fick jag en inbjudan till Johanneskyrkan om att delta i ett samtal om Edith Södergrans dikt Vierge moderne. Jag kunde inte minnas den från min ungdom då jag läste en hel del av Södergran. Så jag läste den, blev betagen och tackade ja. Dikten är ur hennes första diktsamling, Dikter, från 1916 och den pekar åt många olika håll, inte minst inledningsraden: Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum. På samma vis som avslutningsraden: … jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor… Otroliga rader. Och de är skrivna 1914 eller 1915, under modernismens barndom, föregripande allt som komma skulle om kvinnofrigörelse och, kanske även, HBTQ-sådan. Inbjudan fick mig även att läsa Södergrans brev till Hagar Olsson, kritikern och författaren, som blev hennes bästa vän. Det är, stundtals, svindlande texter, skrivna av ett fattigt geni på karelska näset och ju mer jag tänker på henne, desto mer övertygad blir jag om att hon var en sådan där författare/konstnär som historiens spänningar landar i, att hennes lyriska fyrverkeri inte bara går att relatera till hennes subjekt utan att hon blir en ”åskledare” åt tiden. Södergran stod mitt i krutröken och hennes dikt är ett resultat av detta. Finland var svenskt i 600 år, tills ryssarna tog det från oss 1809. Hon växte upp i S:t Petersburg, i Ryssland, och gick på tyskt läroverk där. 1917, efter revolutionen, släppte Lenin Finland fritt och då blev Raivola finskt (ett Raivola som är ryskt idag) och det var där hon frodades och skrev de flesta av sina dikter. Och det var där Hagar Olsson, schwesterlein, och Elmer Diktonius, en annan stjärna på den finlandssvenska poethimmeln, besökte henne och det var också därifrån hon hörde och kände rutorna skallra när de anarkistiska matroserna på Kronstadt gjorde uppror mot bolsjevismen 1921. Det slår gnistor om hennes liv, om hennes dikt och det mest otroliga med henne är kanske hennes försök att ”gifta” Nietzsche/Zarathustra med Kristus, en uppgift som Hagar Olsson, och säkert fler med henne, betraktade som ”omöjlig”. Och det är den ju också ifall vi håller oss till Aristoteles identitetslogik (om A är A och B är B, kan A aldrig vara B) men Edith Södergran var ingen filosof, hon var en diktare i egen rätt och utrustad med ett svindlande självförtroende, en profetissa, kanske, och det att hon försöker få ihop Nietzsches övermänniska med det kristna barnet, ödmjukheten, är ett av skälen till att det slår gnistor om så mycket hon skrev. Därför är hon också den vackraste stjärnan på modernismens nordiska himmel:
Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol,
vet av ingenting annat än sol.
*
Hans Castorp och den 20 januari. För att fly och protestera mot presidentinstallationen i USA, satte jag mig i läsfåtöljen och påbörjade en omläsning av Thomas Manns Bergtagen samtidigt som jag satte på Gustav Mahler på min Blue Tooth-spelare. För tredje gången läser jag om Hans Castorps vistelse på sanatoriet Berghof. Den här gången som ett medvetet skydd mot det onda i världen, mot Trump och Putin. Verklighetsflykt? Jag ser det inte så. Snarare tvärtom, att gå till klassikerna är att vässa sitt verklighetssinne, sin känslighet och via det djup som de stora bjuder på, få kraft att återvända till det politiska låglandet, till trätorna och den vardagliga kampen för värdighet (solidariteten med Ukraina, till exempel). Klassikerna, oavsett vi talar om Mann, Proust, Mahler eller Satie, vidgar världen, visar på dess djup, på glädjekällorna i verklig konst och när jag sitter där med Der Zauberberg i mina händer på nytt drar jag mig även till minnes Ordets Makt, en sammanslutning som jag och mina bästa vänner hade när vi var gymnasister och sjutton, arton år, en diskussionsklubb där vi hyllade samtalet och litteraturen; unga gossar som tog världen och litteraturen på största allvar. En gång for vi på utflykt till bokskogarna utanför Helsingör. Vi hade liggstolar och filtar med oss, inspirerade som vi var av Thomas Manns mästerverk och så slog vi upp stolarna i en glänta i skogen och försökte leva oss in i miljön på Berghof genom att hosta tillgjort tuberkulöst och vika våra filtar exakt så som Hans Castorp, hans kusin Joachim Ziemssen och den ryska skönheten Claudia Chauchat gjorde i romanen. Ett sätt också, så klart, för oss att hylla den av oss alla så beundrade Thomas Mann. Och temat i Manns roman – Tiden, die Zeit – får mig nu också att inte bara återuppleva romangestalterna på Berghof utan också minnet av mina ungdomsvänner i Ordets Makt: Axel, Sj, Hosse och Mange. Så flyter dikt och verklighet samman. Dock med en avgörande skillnad, vi där i liggstolarna i bokskogen utanför Helsingör slapp det öde som drabbade alltför många av Berghofs patienter, en plågsam död i tuberkulos. Lebewohl, Hans Castorp, des Lebens treuherziges Sorgenkind!
*
De nya brösten. I januari handlade jag nya bröst, av silikon. Tunga, fasta, läckra. En svindlande känsla som kan vara svår att förklara för icke-transpersoner. Men om jag ändå ska försöka så är det lite som att man/en får tillbaka en lem/kroppsdel som varit amputerad. Känslan? Som att bli hel och jordad igen.
*
Mario Vargas Llosa (1936-2025) är död, en av den latinamerikenska modernismens största författare med romaner som Bockfesten, Staden och hundarna och Kriget vid världens ände, till exempel. Få motsatte sig också att han fick Nobelpriset (2010) även om det knorrades här och där om hans politiska utveckling. Hösten 1988 tillbringade jag delvis i Santiago i Chile, där militärdiktatur fortfarande rådde. Efter ett antal veckor i den chilenska huvudstaden satte jag mig på bussen till Lima, en lång resa som i södra Peru utvecklades till en hiskelig sådan genom de branta sandöknarna. Väl framme i Lima blev den peruanska huvudstaden en besvikelse. Jag tyckte att den var ful och det var kallt, ruggigt, regnigt och folk var mer reserverade, inte lika vänliga och öppna som chilenarna. Inget som föll mig på läppen då? Jo, doften av eucalyptus överallt och utsikten över Stilla Havet. En morgon såg jag i en dagstidning att Mario Vargas Llosa skulle tala på ett politiskt möte för ”Movimiento Libertad”, en center- högerrörelse. Av vissa pekades han ut som en potentiell presidentkandidat och jag blev nyfiken, gick dit, lyssnade på honom och efteråt gick jag fram till honom (otroligt tänker jag idag med öppenheten och avsaknaden av vakter), presenterade mig som svensk författare och frågade honom ifall jag fick göra en intervju med honom. Vargas Llosa var mycket vänlig mot mig och bad mig komma till rörelsens kontor i centrala Lima dagen efter. Vilket jag gjorde med resultatet att det blev ett spännande samtal som pågick i tre timmar. Jag gillade hans humor, öppenhet, nyfikenhet på mig och sympati för Sverige. Glimten i ögat och hans ironiska allusioner på mina förmenta vänstersympatier gav samtalet en extra krydda. Här – apropå hans politiska utveckling, den som apostroferats i ett antal minnesord både i svensk och internationell press efter hans död – hans svar på denna fråga:
”–Vilka är de politiska och historiska händelser som fått er att överge er ungdoms vänsterradikala idéer för liberalismens?
–Att ha fått lära känna och att ha fått resa i de socialistiska länderna. Att på nära håll ha fått se vad den reella socialismen utvecklats till. Detta var en stor besvikelse. En viktig händelse för mig var det som hände i Tjeckoslovakien. Jag var i landet under Pragvåren och under Dubcek och kunde på nära håll studera denna rörelse för demokratisering av socialismen. Och sedan hur denna process krossades på ett så brutalt sätt av Warschawapaktens styrkor. Och med stöd av Fidel Castro. Och sedan utvecklingen på Kuba, ett fall som jag kunnat följa på mycket nära håll. Se på den kubanska utvecklingen, hur den steg för steg gick mot en auktoritär socialism av sovjetisk modell. Det var också en stor desillusion och besvikelse.
Jag brukar i sammanhanget alltid berätta en historia om en utställning som jag såg i Svrige, när jag var där en gång på en litterär kongress. Utställningen hette `100 år i Sverige’ och ägde rum på ett slott utanför Stockholm. Den imponerade mycket på mig och är en av mitt livs största politiska lektioner. Att få se hur Sverige, som var ett av Europas fattigaste länder – vilket jag inte visste – inom ramen för ett frihetligt system lyckades skapa mycket moderna och civiliserade levnadsformer, integrera samhället och upprätta en politisk regim som, åtminstone relativt sett, präglades av rättvisa och samförstånd och som inte under något ögonblick offrade friheten utan hela tiden respekterade pluralismen. Detta är för mig ett exempel som jag ständigt återkommer till. Jag citerar det ofta när jag försvarar demokratin som ett system kapabelt att utveckla ett land snabbt, på ett civiliserat sätt och med ett minimum av mänskliga kostnader. Det handlar alltså om en utveckling hos mig, inte om en enda traumatisk upplevelse.” (Sydsvenskan 7/12 -88)
*
Aleksej Navalny. Vladimir Putins brutala angreppskrig mot Ukraina trotsar all beskrivning med den terror och de lögner som Kreml och Putins närmsta krets hela tiden pytsar ut och att inte fler ryssar reser sig mot diktaturen är upprörande och en källa till pessimism. Men det finns motstånd, det finns faktiskt ett annat Ryssland och i Navalnys bok Patriot får man en fin dos av detta Ryssland, ett Ryssland där man drömmer om en vardag fri från despoten, fri från lögnerna, ett liv i anständighet med ett land som gjort upp med sina imperialistiska ambitioner. Det är, kort beskrivet, ett Navalnys Ryssland och i Patriot beskriver Navalny med en stor dos humor och självironi sin egen historia, som ju också indirekt blir till ett slags fresk över Putins bisarra Ryssland. Det är en modig bok, vackert genomsyrad av hans starka kärlek till hustrun, Julija Navalnaja, ibland något pladdrig och osovrad men driven av en stark lidelse och drömmen om ett fritt, vackert, ickeimperialistiskt Ryssland som befriats från de samvetslösa kleptomaner och bödlar som just nu håller greppet om statsapparaten. Navalny visste vad han gjorde när han klädde av Putin och dennes lakejer med sin Antikorruptionsstiftelse, FBK, men också genom att ställa upp i allehanda val för att utmana monstret i Kreml. Man kan säga att Navalny frambar sig själv som ett offer, att han blev en martyr i friheten och demokratins tjänst. När han mördades i Kharp i regionen Yamalo-Nenets var det ett skoningslöst slut på en modig och dramatisk livssaga. I mina ögon är den emellertid inte över än ty Putinregimen kommer att falla, såsom Sovjetunionen föll och när den faller kommer Navalny ses som en av de främsta i arbetet med att få den på fall, en bäver under ytan som gnagde på bjälklagren så att dammen till sist brast.
*
Donald Trump. Många skriver bra nu om den bisarre psykopaten och narcissisten i Vita Huset, han som är ett under av lögnaktighet och samvetslöshet, som förfulat och förråat det offentliga samtalet, gjort nyckfullheten till politisk lag och omgärdar sig med en så pass primitiv och för oss alla livsfarlig hejaklack att man baxnar. Många har pekat på globaliseringen av ekonomin som en av de grundläggande orsakerna till islamismens och högerpopulismens starka comeback på världsscenen, det vill säga den våg som Trump rider på. Det är ironiskt ty samma globalisering har gjort livet drägligare för hundratals miljoner människor i länder som Kina, Indien, Indonesien och Brasilien, till exempel. Men det skymmer uppenbarligen inte det faktum att samma globalisering injagat rädsla hos många, en rädsla som extremhögern i många länder spelar på med sitt apostroferande av den enkla, egna världen (i en svensk kontext: SD:s förhärligande av folkhemmet, i USA Magarörelsens dröm om ett svunnet USA). Men en annan orsak som påpekas för sällan är den demografiska skräcken, hur, som i USA till exempel, vita människor är rädda för att förvandlas till en minoritet och bli ”ersatta” av svarta och latinos. Tanken kommer ursprungligen från den franske filosofen Renaud Camus. Det var han som myntade begreppet le grand remplacement (i sin bok med samma namn, 2012), folkutbytesteorin eller ersättningsteorin på svenska, ett begrepp som, i Frankrike, nu turneras i stort sett dagligen av Eric Zemmour och Marine Le Pen inom extremhögern men också, sorgligt nog, av en författare som Michel Houellebecq och en filosof som Michel Onfray (bland annat i ett specialnummer 2013 av den sistnämndes tidskrift Le front populaire). Så sprider sig giftet och kanske bör man ha det i åtanke också när man studerar den orangehårige dåren i Vita Huset, att denna vita rädsla driver honom minst lika mycket som olika, ekonomiska stolleteorier om tullar som ska göra hans land gräjt ögäjn – trots att det varit just det, gräjt, sedan 1945.
*
Frida Stranne. På AB Kultur (16/1) publicerade fredsforskaren Frida Stranne en försåtlig text där hon framställde oss som stödjer Ukraina som landets verkliga fiender: ”Utifrån allt det vi nu vet är det på sin plats att fråga sig vilka det är som i praktiken stöttat Ukraina…” Hennes slutsats är att sådana som Orbán, Fico, Kickl, Le Pen är Ukrainas verkliga vänner, det vill säga Putins femtekolonnare i Europa. Man tar sig för pannan. I sin text kommer hon med flera felaktiga uppgifter, som att Ukraina inte har tagit tillbaka terräng. Fel. Den första motoffensiven var mycket lyckad, den andra mindre lyckad. Ukraina har heller inte offrat ”hundratusentals liv”. Det har däremot Ryssland. Putin har förlorat upp emot 600 000 soldater.
Strannes argument påminner om den europeiska högerextremismens och går att sammanfatta i följande mening: Det är farligt att stödja Ukraina, därför ska landet inte ha något militärt stöd ty Rysslands krav på säkerhet är legitima. Detta är andemeningen hos henne och har varit det i allt hon skrivit om kriget sedan den fullskaliga invasionen inleddes, det vill säga att Zelensky och ukrainarna måste böja sig för den ryska övermakten. Och för att förtydliga hopplösheten i vårt företag, vi som arbetar för solidaritet med Ukraina, jämför hon med två krig som USA förlorat, det i Afghanistan och det i Irak. En annan mer adekvat jämförelse kunde vara att jämföra med Vietnamkriget, där vietnameserna förde ett heroiskt motståndskrig som de till sist vann, eftersom de hade moralen och folkrätten på sin sida, som ukrainarna nu har. Men sådant intresserar inte Stranne. Inte heller någon analys av vad den ryska ondskan handlar om, vad Ukraina slåss mot. Ryssland har under Putin utvecklats i öppet fascistisk riktning med drakoniska straff för kritik av kriget, en allt mer hysterisk nationalism, förakt för svaghet, hyllande av en toxisk manlighet, förtryck av HBTQ-personer (vilka ses som femtekolonnare) och en öppen, imperialistisk agenda; Ukraina ska förintas som nation och Putins krig förs med alla medel: tortyr, halshuggningar, massvåldtäkter, utplånande av hela städer och masstölder av barn.
Stranne avslutar sin defaitistiska text med påståendet att det svenska folket är ”ett av de mest militaristiskt sinnade i Europa”, ett skrattretande påstående som bör skrivas om med mer passande ord, att vi som folk – de flesta av oss i alla fall, inte Stranne och hennes gelikar – känner en antifascistisk solidaritet med det ukrainska folket och inser att ifall inte Ryssland besegras kommer det innebära slutet för den ukrainska nationen. Men inte bara det. Då kommer det gå riktigt illa även för andra grannländer till Ryssland. Strannes variant av pacifism får mej att tänka på de där rättsprocesserna där det är flickan i den kortkorta kjolen som får skulden för våldtäkten – inte våldtäktsmannen.
Slava ukraini, alltså!
*
Ett upprop. Apropå texten ovan, om Frida Stranne, så figurerar hon i ett upprop i AB den 21 april där 105 svenska intellektuella går till storms mot EU:s militära satsningar för att möta det ryska hotet. Det är samma andemening i detta upprop som i de texter Stranne publicerat sedan Putins fullskaliga invasion: Det är fel att stödja Ukraina militärt eftersom Ryssland är så stort och starkt. Det sorgliga med detta upprop är undertecknarnas ovilja att mana till solidaritet med Ukraina och deras oförmåga att se legitimiteten i det ukrainska folkets motståndskamp. Kanske inte så konstigt med tanke på den naiva pacifism som ligger till grund för uppropet: ”Idag, när hotet om ett nytt kärnvapenkrig åter är akut, svarar EU och Nato med en ensidig politik av avskräckning och militär upprustning. Därför behöver vi lyfta Hans Blix begrepp om strategisk empati – det vill säga vi behöver begripa motpartens perspektiv, upplevda hot och långsiktiga intressen.” Läs: Putins krig är legitimt och rättfärdigt och vi bör alltså öva oss i att förstå vad monstret i Kreml vill. Majoriteten av undertecknarna må vara vänster men några genuina antiimperialister är de sannerligen inte (sådana som Gudrun Schyman, Göran Therborn, Mattias Gardell, Birger Schlaug, Sven-Eric Liedman bl a). Vad som kan glädja ändå indirekt med uppropet är att det representerar en så pass liten del av vad svenskarna tycker. Samtliga svenska riksdagspartier är för ett fortsatt starkt militärt och ekonomiskt stöd till Ukraina. I Tyskland, med AfD och BSW, extremhögern och extremvänstern, och i Frankrike, med Mélenchons LFI och Le Pens RN, har detta tänkande dess värre slagit rot men hotar än så länge inte de båda ländernas massiva stöd och solidaritet med Ukraina. Låt oss hoppas att det fortsätter så.
Slava ukraini!, än en gång alltså.
*