Blandade tankar

  • 8 maj, 2017

    7 maj, Frankrike, en historisk dag, Emmanuel Macron väljs till president, en 39-åring som hade litterära ambitioner när han var ung, som läste Cocteau och Gide och förälskade sig i sin fransklärare, Brigitte Trogneux, en ung man som var assistent åt filosofen Paul Ricœur och som ingen trodde på förra våren, när han hoppade av Hollandes regering och skapade sin egen rörelse, En Marche, en ung man som i sitt segertal vid Louvren apostroferade Upplysningen och lät bli att trycka till inkarnationen av det ”bruna” Frankrike, Marine Le Pen, som han just kört över ordentligt. Det intressanta nu är vad Macron kan göra, han tycks ha ungdomen bakom sig, det var slående hur ungdomarna dominerade, liksom det kosmopolitiska, vid Louvren i söndagskväll, som om det vackraste franska till sist vaknade och satte ner foten: Upplysningens, antifascismens, ungdomens, humanismens och det demokratiska Frankrike. Kommer han då att klara att axla den mäktiga mantel som nu lagts på hans späda axlar? Är han en lätt narcissistisk folkförförare och populist som kommer att snubbla redan i parlamentsvalen om en dryg månad eller är den läspande läkarsonen från Amiens något av ett politiskt geni, den person som det franska folket längtat efter för att läka alla de sår nationen lider av? Omöjligt att säga men lättnaden var stor igår kväll. Fransmännen satte ner foten mot högerextremismen, som österrikare och holländare gjort nyligen, europatanken lever, det är oerhört glädjande, liksom att mannen med aluminiumblicken, Vladimir Putin, som lånade Marine Le Pen nittio miljoner till hennes kampanj, säkert fäller några tårar i Kreml. Det gör inte min glädje mindre.

     

    *

     

    Jag sitter på L’Entrepot’s uppe i Belleville, Piafland, där det blir middag, en paté de campagne som förrätt och ravioli med getost som huvudrätt – allt för 13 euro! Och min blick vandrar hela tiden över människorna i lokalen, äldre människor från kvarteret, och vintagestilen på väggarna som påminner mig om Rio, hur man tar vad man har, gamla affischer, en cykel, ett idolporträtt, en saxofon och hur summan av allt blir inbjudande, varm. Bohemiskt, blandat, öppet, så, precis så, som det franska samhället är när det är som bäst, enkelt, folkligt och kosmopolitiskt, något som förstärks för mig när jag får reda på att ägaren är berb, från Algeriet. Jag njuter i stora drag och far iväg i tanken, till den 13 november 2015, och jihadistattacken på detta östra Paris, hur uttänkt den var för att krossa alla former av blandning mellan folken och hur omöjlig den är på sikt, denna salafistiska galenskap, eftersom det franska le plaisir de vivre (lusten att leva) är omöjligt att förinta, den lever i allt här, i varje gathörn av staden och denna lilla krog inkarnerar denna känsla fullt ut och då smyger sig det lilla ordet paradis på mig, bakifrån, persiska för ”trädgård”, att det är den här typen av ”trädgårdar” (kvarterskrogar) som får folk att inte bara leva upp, som det heter, utan också att leva vidare med inspirationen från mötet med andra, så tänker jag och sedan åker tanken vidare till jihadisterna och deras bordellfantasi (att det väntar 72 oskulder i paradiset på varje martyr…) för dem som spränger sig själva (och andra, nota bene) i luften och att när oljan är slut kommer saudierna inte längre kunna underblåsa dessa sjukliga anakronismer utan sakta men säkert tvingas in under modernitetens lagar, demokrati, jämställdhet och, ifall man vågar tro det, till le plaisir de vivre, här på denna jord, inte hinsides. Tänker jag och ser mig omkring, med vinglaset i min hand, i mitt lilla, just det, paradis.

     

    *

     

    Skrivandet – och läsandet – som en besatthet, ett gift. Att allt ska nedtecknas för att bevaras och att du (jag!) aldrig kan koppla av och bara vara; dagar som berg av händelser som ska bestigas, nedskrivas, liksom med läsningen: dagstidningarna, litteraturen (den oändliga oceanen av fransk litteratur), hur den reser sig som en jättelik havsvåg som riskerar att dränka mig; våga, i dagboksskrivandet, gå en annan väg också, detaljens väg (Triviata!), som mannen på övergångsstället vid Place de la République, hans slitna, enkla klädsel, det vilsna i hans rörelser, som om han inte vet vart han ska ta vägen och – så – blicken, förtvivlad, sorgsen, en som är på väg att falla, tänker jag, stupa i sitt liv, en som är på väg mot undergången eller/och självmordet och jag stannar till och följer honom med blicken, väntar på att han ska sträcka ut en hand mot någon, en tiggande rörelse av något slag men det gör han inte, vilket i mina ögon, gör situationen ännu värre, som om han är bortom allt, bortom all räddning, bortom detta sista också, att be om hjälp.

     

    *

     

    Det är presidentvalskväll och jag är på väg till Chartier, den gamla arbetarkrogen på Rue Montmartre och på Bd Bonne Nouvelle kommer plötsligt en clochard mot mig med en halvt urdrucken vinflaska höjd i handen. Ett ögonblick får jag för mig att han ska drämma den i huvudet på någon, på mej eller någon annan. Han raglar fram på den breda trottoaren, jag skärper mina sinnen men ser sedan hur han rör sig vidare, fram mot en sopsäck vid gatan, där han slänger sin tomma vinflaska, för att sedan ragla tillbaka till sina uteliggarkompisar där de slagit läger med några schäferhundar utanför en affär och hela hans manöver vittnar om ett fint … ordningssinne. Och händelsen får mig att tänka på bilden av kvinnan jag såg, från Latinamerika för många år sedan, då hon dagen efter jordbävningen (hela hennes hus var borta, allt bara spillor) lik förbannat stod där och sopade rent framför dörren, eller snarare, ickedörren.

     

    *

     

    Efter firandet av Macron vid Louvren tar jag en taxi hem till det ombyggda kloster, Les Récollets, där jag bor i Paris och när jag kliver in i taxin ser chauffören min lilla trikolor i handen. Jag ”provborrar” lite, som André Gide kallade det, och slänger ur mig några ord: ”Vive Macron! Ou non?” Och han håller med. Som en av miljontals invandrare i landet drar han en lättnadens suck denna kväll. Det visar sig att han är från Kambodja och på de fem minutrarna det tar honom att köra mig från Rue de Pyramides till Gare de l’Est hinner han hala upp sitt livsöde inför mig, tjugotre dagars flykt, till fots, genom Kambodja, från de Röda Khmererna, åtta kompisar som startade flykten tillsammans men det är bara han och en till som överlever och lyckas ta sig över gränsen till Thailand. Och här sitter han nu och kör taxi i Paris som ett antal andra kambodjaner och plötsligt blir valet, Macrons seger och Le Pens beska nederlag, teori bara, en ren abstraktion inför hans smärtsamma öde som rullas ut inför mig i parisnatten. Något som också sätter fingret på mig som ”skribent”, vad vill du, Fredrik, försöka fånga, idéer eller vÄrkliga människors öden? Mannen bakom ratten har svaret på den frågan …

     

    *

     

    Sitter på Café Livres, ett kafé med böcker från golv till tak. Det är söndag, mitt på dagen och in kommer två finnar (de har finska landslagets halsdukar runt sina halsar), ett medelålders par. Ansiktsuttrycken är trumpna, buttra. De hälsar inte när de kommer in i lokalen, går bara raka vägen fram till ölspenarna, pekar på Leffespenen och säger ”two big beers”, vänder sedan på klacken och går ut ur lokalen och sätter sig på uteserveringen, precis bakom det fönster där jag sitter. De får sina stora öl, tar fram sina mobiler, sitter sedan och scrollar utan att säga ett ord till varandra, läppjandes på sina öl, i fyrtiofem minuter innan de reser sig och går. När jag iakttar dem slås jag av tanken att det finns folk som på fullaste allvar menar att det inte finns kulturella skillnader mellan olika folk … Och så hör jag, än en gång, historien inom mig om de två finnarna som satt och söp tillsammans. Det är helt tyst och de sveper snaps efter snaps, glas efter glas vodka innan en av dem lite försynt säger ”Skål!”, varpå den andre, provocerad av ordsvallet, utbrister förbannat: ”Va fan, ska vi prata också?!”

    *

  • 5 maj, 2017

    I Sydsvenskan den 29 april har Maria Küchen en artikel på kultursidan om varför vi författare bör bojkotta Bokmässan i år – för att tidskriften Nya Tider har en monter på mässan. Problemet med texten är att Küchen inte lyckas leda i bevis att Nya Tiders redaktion är nazistisk eller att redaktionen för tidningen bryter mot svensk lag. Tidskriften får statsbidrag och kollas regelbundet och de gånger jag själv gått in och tittat på den på nätet, har jag inte funnit något som skulle kunna karakteriseras som hets mot folkgrupp, det lagrum som i så fall skulle vara giltigt; att jämföra med Nordfronts hemsida, till exempel, som är en orgie i nazistromantik. Man kan också jämföra med situationen för SFM, Sveriges Förenade Muslimer, som precis fått avslag på sin begäran om statsstöd, just för att de inte infriar kraven på att vara demokratiska. Bokmässans ledning arbetar med principen om yttrandefriheten (jo, jag vet, Bokmässan är ett privat företag) som ledstjärna. Den principen bör de fortsätta att försvara trots att den här typen av fall kan inträffa, med extremister av olika slag som propagerar för sina idéer; det är ju liksom hela poängen med begreppet, att folk med vidriga åsikter också ska ha rätt att framhäva dessa. I fyra år i rad har en islamistisk organisation, Imam Ali Islamic Center, ställt ut på Bokmässan. Det är till deras moské i Järfälla som ungdomsföreningen Al-hadi bjudit in hatpredikanter som Farrokh Sakaleshfar och Hamz Sodagar, vilka vill se homosexuella avrättade. Protester mot organisationens närvaro? Inte ett pip. Inte heller mot kommunistmys i ”Lenins barnhörna”, när den fanns. Och hur är det med Jan Myrdal, den evige provokatören? Han hyllar fortfarande Röda Khmererna och delar årligen ut sitt ”Leninpris” (Pol Potpriset, som Peter Englund kallat det). Myrdal är ett ständigt inslag på mässan, han stödjer numera Le Pen i Frankrike och har medarbetat i Nya Tider (eftersom tidskriften delar hans syn på Le Pen och Putin). Ska en sådan som han få fortsätta delta på Bokmässan? Och hur med organisationer med kopplingar till AFA, en organisation som tog på sig ansvaret för en attack på Vávra Suk i februari 2009, Nya Tiders chefredaktör, en attack som rubricerades som mordförsök? Det finns ett antal frågor att ställa sig inför bojkottkravet och ska det tillämpas konsekvent, bör väl i så fall alla organisationer med extrema åsikter förbjudas på mässan, fascistoida, revolutionärt kommunistiska och islamistvänliga, eller? Det vore en logisk väg. Men jag tror inte på den. Jag tror på yttrandefrihet för knäppgökar och extremister – så länge de håller sig inom lagens ram. Och på metoden att frysa ut dem på mässan genom att inte gå till deras montrar. Låta aktiv tystnad tala, helt enkelt.   (Denna text publicerades i Sydsvenskan torsdag 4 maj).

     

    *

     

    Paris, igen! Blommande kastanjer, uteserveringar, körsbärsträd, en kir vid fem, cykla genom staden och känna hur den tränger in i mig, genom huden, och hur språken möts i mig och svallar mot varandra som Nordsjön och Skagerack vid Skagen och överallt bilderna, på Emmanuel Macron och Marine Le Pen, och allt borde ju vara avgjort, så klart, men är det inte och ett av skälen är Jean-Luc Mélenchon, den gamle trotskisten som fick nästan tjugo procent i första valomgången. Han vägrar nämligen att vara öppen med sitt stöd åt Macron, vilket lett till att 2/3-delar av hans väljare (cirka 4,6 miljoner röster) lägger ner sin röst eller röstar blankt på söndag. Det är, så klart, djupt oansvarigt av en politker som vill framstå som antifascist, att leka med elden på det viset. Tongångarna inom den franska extremvänstern (som är stark) går att sammanfatta i några hashtags: Ni la finance, ni la haine! (Varken kapitalet eller hatet), Ni libéralisme, ni fascisme (varken liberalism eller fascism) och om – mot all förmodan – Marine Le Pen skulle ta hem valet i den andra omgången faller ett mycket tungt ansvar på Mélenchon.Hemmavid kan man se vänsterintellektuella kokettera med samma ansvarslöshet och leka med samma eld. I förra veckan dömde Åsa Linderborg och Petter Larsson ut Le Pen och Macron som i stort sett samma sak (i Aftonbladets nätupplaga), ett val mellan ”pest och kolera”, för att sammanfatta resonemangen. Man baxnar. Valet mellan en kandidat som har sina ideologiska rötter i en djup, fascistisk fransk idétradtition (se Lévy och Den Franska ideologin/L’Idéologie Française) och en tydligt antifascistisk demokrat, en socialliberal som nyligen var ekonomiminister i en socialistregering och som står upp för Europatanken, skulle alltså vara svårt … Hela det resonemanget har också ideologiska rötter och flyttar man blicken ned i historien, till tyskt tjugotal, till exempel, och det tyska kommunistpartiets syn på den tyska socialdemokratin, hamnar man i liknande tongångar: de tyska socialdemokraterna var, enligt kommunisterna, ”socialfascister” (de var ju demokrater …), varpå enighet blev omöjlig, vilket banade väg för Hitler. Att inte göra skillnad på Marine Le Pen och Emmanuel Macron, visar att man inte lärt sig något av mänsklighetens hittills värsta sekel: nittonhundratalet. Jimmy Åkesson och en korsning av Magdalena Andersson och Jan Björklund, för att översätta det till svenska – äsch, det kan gå på ett ut!

     

     *

     

    Strindberg var mycket i Paris och hade sin egen runda i Quartier Latin på den tiden han försökte göra guld; dagligen gick han denna runda, på exakt samma vis. Men det är inte den rundan jag får i tankarna min första kväll i Paris, utan scenen i Ett Drömspel med affischklistraren som just fått en ny, grön sänkhåv i present. När han står där med sin håv i handen överfalls han av en plötslig melankoli i samma ögonblick som han ser att det inte var exakt den gröna färg på håven som han hade tänkt sig. Jag får denna känsla när jag sitter på en av mina favoritrestauranger, Le Balzar, på Rue des Écoles (ett stenkast från övergångsstället där semiologen och den originelle språktänkaren Roland Barthes blev överkörd av en lastbil) och just fått in min Châteaubriand med béarnaise. Äggen med majonäs var goda, vinet är gott (Côtes du Rhône, Guigal), oxfilén är god, béarnaisen och fritesen är goda men – och det är där mannen med sänkhåven smyger sig på mig – det är inte riktigt så gott som jag hade föreställt mig, inte den paradisiska smaken på béarnaisen som jag hade hoppats på.

     

    *

     

    Il pleure dans mon cœur, en sådan rad, tänker jag, comme il pleut sur la ville, och en sådan rad därefter, tänker jag vidare, när regnet faller över Paris och hur många är vi inte en sådan kväll i Paris som den trettionde april tänker på Verlaine och hans dikt, o quelle est cette langueur, hör jag vidare och där är Luxembourgparken i regnet och statyn över poeten, en ensam joggare trotsar regnet, en sådan kväll, alltså, qui pénètre mon cœur?, undrar jag stilla när regnet faller, tusentals, kanske, tänker jag, som hör samma vackra, enkla rader i oss när regnet faller, vårregnet faller över världens kanske mest sönderälskade stad, il pleut sur la ville

     

    *

  • 23 april, 2017

    Kvällens första rapporter från Frankrike är en stor glädje för alla vänner av EU och av solidariteten mellan de europeiska folken: den vänsterliberale Emmanuel Macron vinner den första omgången av det franska presidentvalet före Marine Le Pen, den rabiata och öppet rasistiska högerextremisten, vilket i praktiken innebär att Frankrike får en president som är för EU och vill att landet stannar inom NATO. Den absoluta mardrömmen hade varit en slutduell mellan Marine Le Pen och vänsterextremisten Jean-Luc Melenchon, ett retoriskt vidunder med många sympatiska drag men också med uppenbar stollevarning (Putinkramare, som Le Pen); han ville, bland annat, ha in Frankrike i en karibisk allians med Venezuela och Kuba … Vid en slutduell Melenchon-Le Pen den 7 maj hade segraren i det franska presidentvalet varit Vladimir Putin, oavsett om Le Pen eller Melenchon hade vunnit. Nu kommer, som allt tyder på, europatanken att segra.

    Valresultatet är, så klart, en örfil åt de två stora, etablerade partierna, Socialistpartiet och det Republikanska partiet och för första gången kommer Frankrike att få en ”mittenpresident”; landet som uppfann vänster-högerskalan överraskar igen, alltså.

    Söndag om två veckor kommer jag att vara på plats och fira Frankrikes nye president, inte för att jag stödjer honom i allt, men för att han inkarnerar mycket av det bästa som ”det franska” har givit oss: Frihet, Jämlikhet och Broderskap, ja, hela Upplysningen med allt vad den har inneburit för drömmen om det moderna men inte bara detta utan också tron på öppenheten gentemot omvärlden, både vad gäller handel och invandring, en tro på EU, alltså, men också, ej att förglömma, en järnhand mot islamismen.

    Jag har varit orolig länge men ikväll känner jag mig glad och lättad. Extremhögern i Europa har tryckts tillbaka ännu en gång, Geert Wilders i Holland för några veckor sedan, Marine Le Pen nu och förhoppningsvis blir hennes nederlag i andra omgången lika svidande som faderns 2002 (82% mot 18%).

    Fransmännen har gjort ett klokt val. Det är, som det känns just denna kväll, läge för alla oss europavänner att plocka fram ett gott vin ur skafferiet (varför inte ett franskt?).

    Och hur avslutar man då en sådan här spontant skriven text? Med ett Vive La France! så klart.

  • 13 april, 2017

    Sven-Erik Magnusson är död, Sven-Ingvars skapare. Det känns som om en stor bit av Folkhems-Sverige lossnat. Jag älskade Sven-Ingvars som liten grabb och minns som igår när jag cyklade till skivaffären vid Fridhemstorget och köpte ep:en med ”Säj inte nej …” Visst var mössorna de hade på omslaget lite löjliga men, nej, det fanns nåt äkta i gruppens musikaliska uttryck som gick rätt in i hjärtat på mig. På mig, Uppsalakillen, som inte hade några band till Värmland överhuvudtaget. Men det spelade ingen roll för Sven-Erik Magnussons röst hade något pojkaktigt och oskuldsfullt över sig som gjorde världen och människorna vackra, tyckte jag: ”Fröken fräken”, ”Börja om från början”, ”Det var i vår ungdoms fagraste vår”. Men allt detta hände samtidigt som den anglosaxiska popvågen var som starkast och sköljde in över Sverige med Beatles och Stones som de ledande grupperna och därför hånades man – jag! – som Sven-Ingvarsälskare. Jag sågs som en tönt. Min musiksmak var töntig och trots att jag, något senare än mina klasskamrater, också upptäckte Small Faces, Kinks, Beatles och Stones så vände jag aldrig mina värmländska idoler ryggen. Men så kom Sven-Ingvars Frödingtolkningar och jag kände ett slags tyst stolthet, ”mina” värmlandstöntar tog steget från P3 till P1 och blev kulturellt accepterade, de klev in i finrummet, och ändå lät de likadant, samma vackra, enkla och oskuldsfulla tilltal i ”Det var dans bort i vägen…” som i ”Min gitarr”, som om Sven-Erik Magnusson omöjligt kunde förställa sig och när gruppen sedan bjöds till Hultsfredsfestivalen tidigt nittiotal kändes det som om cirkeln var sluten, Sven-Ingvars hade erövrat alla. Och då kunde jag, utan att generas, säja: ”Men Sven-Ingvars har jag gillat sen 1963…”

    Men det finns mer här ty Sven-Erik Magnusson var en duktig bandyspelare också och stod i valet och kvalet mellan musiken och bandyn, vilket stärker det ”folkhemska” kring honom. Slottsbron hade ett bra bandylag och fanns på Rekordmagasinets baksida, tillsammans med andra bruksortslag som Lesjöfors, Edsbyn, Bollnäs med flera. I dagens Sverige känns allt detta avlägset, som rapporter från ett sagoland: svenskt 60-tal, en tid som mytologiseras av i stort sett alla partier. Och med viss rätt ty frågan är om det funnits något land i världen som varit så bra att leva i, så rättvist och – ursäkta ordvalet – fint som Sverige på 60-talet. Och kanske är det det som går att höra i ”Min gitarr” också, i Magnussons vackra röst går ingen terrorism, inga skottlossningar och gänguppgörelser att höra. Med Sven-Erik Magnusson går därför också ett stycke vacker, modern sverigehistoria i graven.

     

    *

     

    Fredagens terrorattentat i Stockholm följer logiken i de senaste årens jihadistiska terror i Europa, en logik som den franske islamologen Gilles Kepel, lärare vid l’Institut d’Études Politiques i Paris, förklarade för mig under en intervju för två år sedan. Kepel har skrivit ett antal böcker om islam och islamism, flera översatta till svenska och han menar att det vi nu genomlever är ”Fas 3” av den moderna jihadismen. Fas 1 utgjordes av ”faxjihadismen”, den som utvecklades i Afghanistan under kriget mot den sovjetiska ockupationen, en jihadism som var finansierad av saudier men tränad och utrustad av CIA. Ur den växte al-Qaida fram, en organisation som kännetecknades av spektakulära terrorattentat mot Väst, framför allt elfte septemberattentaten. Al Qaida var Fas 2 och som en ”dialektisk” reaktion på den, utvecklade den syriske islamisten Abu Mus’ab al Suri den teori Kepel menar vara grunden för ”Fas 3”, den vi ser i Europa sedan några år tillbaka: att slå mot Västs ”soft belly”, mot vanliga människor i deras vardag, som i Paris, Köpenhamn, Bryssel, Nice, London, S:t Petersburg och så nu, i Stockholm. Det handlar om en ”fattigmansterrorism”, som i stort sett vem som helst kan klara av: att meja ned folk med lastbilar, till exempel. Tanken bakom är dock inte, som många tycks tro, att skapa ett slags allmän panik bara utan al Suris idé var att med den här typen av attentat försöka provocera den europeiska extremhögern till att attackera muslimer och moskéer, varpå Europas muslimer i den inbördeskrigsliknande situation han drömmer om ska uppstå, ska välja islamisternas sida i kampen. Ren gallimatias, så klart, från en sjuk hjärna men sådan är tanken bakom och den står inte nazismens efter i grymhet.

    Vad gäller reaktionerna på jihadistattentaten, tar dessa sig, märkligt nog, sällan uttryck i en vilja att demonstrera mot just denna ondska. När jihadister attackerar demokratin och vårt sätt att leva, arrangeras aldrig demonstrationer mot jihadismen i sig utan det handlar mest om ett allmänt ”för kärlek och mot våld”. Det är en paradox, denna tystnad kring den jihadistiska ideologin, som om den inte fick nämnas vid namn och som om dess rötter i den saudiska salafismen inte fick dras fram i ljuset. När Showan Shattack attackerades av nazister på Kristianstadsgatan samlades vi, tiotusen malmöbor, i en solidaritetsmanifestation för honom men också mot fascism och rasism och när Svenskarnas Parti höll torgmöte på Limhamn för något år sedan var vi tvåtusen personer som skrek ut vår avsky för den nationalsocialistiska ideologin.

    Kärlek och solidaritet, alltså, men också ett tydligt utpekande av den fiende som ska bekämpas men när den salafistiske imamen från Saudi Arabien, Salman al-Ouda, förra året framträdde på Amiralen i Malmö var det tyst som i graven utanför lokalen. al-Ouda var Usama bin Ladins ideologiska mentor och vill att judar och HBT-personer ska brinna i helvetet men han kunde, trots detta, i lugn och ro föreläsa inför fyrahundra muslimska män i hjärtat av arbetarrörelse-Malmö. Obegripligt men sant. Kanske kan attentatet i Stockholm skapa en större medvetenhet om vilken allvarlig fiende vi står inför och om den salafistiska mylla ur vilken vår tids värsta terrorism är född.

    Och till en djupare analys av hur elefantens i rummet ideologiska rötter ser ut.

     

    *

     

    Skjutningarna i Malmö, sjutton mord på ett år och otaliga skottlossningar har gjort många malmöbor inte bara uppgivna, argna, ledsna utan också förhärdade. Som om vi inte längre brydde oss och plötsligt kan man höra folk säga, och sig själv tänka: Ja men det är ju bra, så blir vi av med dräggen. Självsanering! Sådana ruggiga tankar från den inre fascist vi alla bär inom oss, en röst som också är ett skydd mot verkligheten när denna blir för förfärlig. Men så står jag bredvid William en kväll, min son, tjugotre, när han precis tar emot ett inlägg från en kompis på Messenger: ”A gick med mej, i min klass på Kirseberg…” Bara så. Och det var denne ”A” som sköts till döds på Segevång någon dag tidigare. Jag ser Williams sorgsna blick och vaknar upp och tänker just det, ja, det är ju faktiskt människor som skjuter och skjuts. Verkliga killar i Williams ålder, med föräldrar och syskon. Och så blir hjärtat rent igen och förnuftet, det som vill förstå, tar över igen och den mörka, grova rösten försvinner ner i de inre djupen igen: ”A gick med mej, i min klass på Kirseberg…”

     

    *

     

    Jag sitter på Tapasrestaurangen på Limhamn, hos Anna och Henrik. Det är fredag och ”AW”, som det numera heter (tänk vad man kan skaffa sig förevändingar för att kunna ta ett glas) och genom fönstret ser jag P komma. Han går sin runda i kvarteret, klappar lyktstolpar med högerhanden som om de vore hundar, smeker dörrhandtagen till Tapasbaren och restaurang Limone, känner på rutorna så att de inte ska lossna, klappar en husvägg på exakt samma ställe där han klappade den nån dag tidigare, elskåpet glömmer han inte och vinkar lite sömnigt till ett par bakom fönstret på Limone och fortsätter sedan Sveagatan upp utan att glömma en enda av de saker han ”måste” röra vid innan han kan gå hem till det hem där han bor. Han är ett stående inslag i kvarteret där vi bodde i åtta år och får mig alltid att tänka på min farbror som led svårt av tvångstankar och lobotomerades för dessa 1963. Min farbror hade tur och tillhörde de tjugo procent som inte blev som Jack Nicholson i Gökboet. Han blev friskare av operationen, tänker jag, och ser P vandra vidare i skymningen samtidigt som jag tänker på hur hårfin skillnaden är mellan dårskap och ”normalitet”. Och efter två glas vin, med allt vad det innebär av ökad känslighet och sentimentalitet, mumlar jag för mig själv: Du hade kunnat vara jag, P, och jag du, för jag vet ju också precis hur det känns, det där tvånget att röra vid det eller det, kolla spisen och ytterdörren för det vet väl alla, gör jag/vi inte det så är det kört, ja då går ju världen under.

     

    *

     

    Gösta Ekman är död och många har skrivit fint om en av vårt lands främsta skådespelare och komiker. Mig får den sorgliga händelsen att tänka på en händelse för något år sedan då jag, av okänd anledning, råkade slå mig ned på en bänk i Altonaparken i centrala Malmö. Plötsligt upptäcker jag Marie-Louise Ekmans fantastiska skulptur över sin make, Det svenska tungsinnet, där den står med de rinnande, gråtande ögonen (en skulptur som skulle ha stått på Limhamns torg men där fick den inte stå ty politkerna i stadsdelen, tror jag det var, tackade nej till den med motiveringen: ”Här på Limhamn är vi glada! …”).

    Skulpturen är ett mästerverk och jag försjunker i anblicken av den, lycklig över vad stor konst kan göra med en betraktare. Så, plötsligt, kommer en man in i parken från Södra Promenaden. Jag får för mig att det är Gösta Ekman själv men inser snabbt att det inte kan vara det för när mannen ser skulpturen hoppar han till av förvåning. Porträttlikheten är ofattbar. Skulpturen kunde lika gärna ha varit över den för mig okände mannen, som verkar lika stum över likheten som jag. Så vänder han sig mot mig och säger med stark brytning: Vem är denne man? samtidigt som han pekar mot bronsskulpturen. Gösta Ekman, en av Sveriges största skådespelare och, kanske, vår främste komiker, svarar jag. Sedan blir vi tysta. Ser jag honom skaka lätt på huvudet, som om han inte trodde det var möjligt? Jag vet inte, bara att jag fortsätter kontemplera statyn – och mannen – och tackar mig själv för impulsen att gå in i denna lilla park där jag, så vitt jag kan minnas, bara suttit denna enda gång.

     

    *

     

    Glad påsk!

     

    *

  • 16 mars, 2017

    Lars Åbergs bok om Malmö, Framtidsstaden, har väckt debatt och stort intresse över hela landet, som om de fem bokstäverna M-A-L-M-Ö, i sig, får igång nästan vad som helst hos folk, från de mest primitiva reaktioner och avståndstagande till naiva hyllningar; ordet, en gång uppkommet som en förkortning av ”malmhög”, har blivit en projektionsyta för allt mellan himmel och jord. Sanningen om vad som gömmer sig bakom de fem bokstäverna är dock komplex och det är därför som Åbergs bok inte bara är förtjänstfull utan också modig. Den är vederhäftig, öppen, respektfull och Åberg lutar sig så gott som hela tiden på statistik och/eller intervjuer med olika typer av representanter för staden; löst tyckande är inte Åbergs tekopp. Han skriver klargörande om stadens problem (segregation, klanvälde, hedersproblematik, arbetslöshet, gängkriminlaitet osv) och försöker inte dölja stadens problem bakom diverse eufemismer (som ordet ”utmaning” t ex); därför utgör boken en utmärkt grund för fortsatta diskussioner om stadens problem och vad som kan göras för att förbättra livet för malmöborna. Ska Åberg ha kritik för något, får det bli att jag tycker att han missar i synen på integrationen. Stockholm och Göteborg är långt mer segregerade städer, där förorterna ligger som övergivna satelliter långt från centrum. I Malmö fungerar integrationen i stora delar av Södra innerstaden, där etniska svenskar och invandrare bott och arbetat tillsammans i decennier (Möllevången, Sofielund, Södervärn, delar av Fosie osv). I just detta är Malmö faktiskt ett föredöme men när det kommer till platser som Herrgården, en social katastrof. Sedan kunde Åberg gott ha lyft fram Malmö FFs funktion som samlande kraft i staden och det skriver jag inte bara för att jag själv är ljusblå utan för att jag sett vad föreningen gjort och gör. En integrationskälla av kraft, alltså! Men, och det är det viktigaste, Åbergs bok går inte att komma förbi för den som vill föra en seriös diskussion om stadens framtid. Sedan kan man alltid fråga sig vilka som vill det. Vill extremhögern verkligen detta eller är den inte rätt nöjd med skräckbilden av Malmö som en perfekt yta att projicera sina rasistiska fantasier mot? Och vad med den naiva ”halalvänstern”, som i tid och otid lyfter fram en romantisk bild av Malmö som multikulturellt paradis, vågar den verkligen en diskussion på Åbergs premisser? On se demande.

     

     

     *

     

     

    Att Trump blir president och Hans Rosling dör, är naturligtvis något man kan se som ett tidens tecken, att ondskan växer och godheten blir svagare. Och för den som är apokalyptiskt lagd kittlar säkert tanken på att se en Marine Le Pen som president i demokratins och upplysningens vagga, Frankrike, den 7 maj. Det vore onekligen ett förfärligt bakslag för allt vad humanism, upplysningstänkande och demokrati heter och – inte omöjligt – en turning point i den moderna historien som kan leda till ett nytt storkrig. En hänsynslös gangster i Kreml, Vladimir Putin (Grozny, Krim, östra Ukraina, Aleppo), som dessutom sörjer Sovjetunionen, en narcissistisk psykopat i Vita Huset med en impulskontroll som ett femårigt ADHD-barn och, så, flickan med silverskeden i mun, som aldrig haft ett vanligt jobb, en fascistoid miljonärsdotter som utan att skämmas ständigt talar i ”folkets” namn, en livsfarlig demagog som i hela sitt liv uppfostrats av en ännu farligare person, Jean-Marie Le Pen, hennes far som betraktar Förintelsen som en ”detalj” i historien. En ruggig trio, alltså, som står så långt ifrån humanismens kärnvärden (empati, vilja till dialog, solidaritet) som man kan tänka sig och vill man kan man alltså grotta ned sig i detta framtidshål med ett Europa som tycks dömt att gå under i fascism och nationalistiska motsättningar. Men är det då så? Det är här Hans Rosling, kommer in i bilden. Enligt honom har världen aldrig varit så bra för så många som den är just nu. Just nu, alltså, i samma ögonblick som du läser detta. Vi har dessutom alla möjligheter i världen att undanröja klimathot och bekämpa fattigdomen. Om vi vill. Och om vi vågar vara optimister, som Rosling var. Och det gäller för högerextremismen också, den styrs inte av någon naturlag utan går att driva tillbaka.. Och lägger vi nu luppen på Marine Le Pen och synar hennes chanser den 7 maj så är de inte stora ty – och det är den stora skillnaden mot Trump – hennes parti är ett öppet, högerextremt parti med vidriga, historiska rötter, och det ska mycket till för att anständiga humanister i Frankrike, inom borgerligheten eller inom vänstern, ska lägga sin röst på henne i en andra omgång. Trump representerade ett djupt respekterat politiskt parti med, från och till, stolta rötter. I nuläget ”leder” Marine Le Pen i opinonsundersökningarna men det är inför den första valomgången (23 april) och det säger ingenting om valutgången den 7 maj (2002 förlorade hennes far mot Jacques Chirac med 82% mot 18% i andra omgången) och där torde hon vara chanslös. Går hon till en andra omgång, vilket är troligt, kommer, förhoppningsvis, hela det demokratiska, antifascistiska och republikanska Frankrike att resa sig, misstänker – och hoppas! – jag och då får vi se Marine Le Pen mot den vanliga högerns François Fillon (om han inte tvingas kasta in handduken innan) eller mot det nya stärnskottet, Emmanuel Macron, Frankrikes svar på Tony Blair, en centervänsterman med ideologiska rötter hos sådana som Jean-Jacques Servan-Schreiber och Jacques Chaban-Delmas och då är min gissning att den djupt rasistiska demagogen kommer att förlora med 70-30. Det enda som jag tror kan ändra på en sådan prognos är ett nytt, större terrordåd i Frankrike. Det skulle hon kunna ”tjäna” på och det, sin tur, känns som om det har att göra med en djupare logik: jihadister och högerextremister kan ta varandra i hand, Hatet är deras gemensamma ledstjärna.

     

     

    *

     

     

    Ockulta dagboken. Att jag springer på folk på stan som jag nyss tänkt på, tyckte jag förr var otroligt märkligt men numera händer det så ofta att jag betraktar det som normalt. Häromsistens kom jag att tänka på en recension i Sydsvenskan av Niklas Qvarnström om en bok av Ulf Peter Hallberg. Jag började fundera på varför Qvarnström var så negativ och sa till mig själv att jag skulle fråga honom vid tillfälle. En halvtimme senare ser jag Qvarnström komma gående vid Södertull men på andra sidan gatan och jag tycker inte saken är så viktig att jag löper ikapp honom. Men det att jag såg honom precis efter att ha tänkt på honom får mig inte att hoppa till, det är vardagsmat utan att jag riktigt kan förklara hur det är möjligt. En märkligare, och något mer ”ockult” händelse inträffade för några veckor sedan. Jag hade, för första gången i mitt liv, min moster, 88 år, på middag tillsammans med min mor, en trevlig middag där min moster berättade mycket om de tre olympiader hon deltog i (London, Helsingfors och Melbourne). Om det plus släktprat, som i alla familjer. Två dagar senare får jag ett mail från hennes son, min kusin. Han mailar mej att han är på väg in i Malmö Hamn som kapten på en stor kemtanker och frågar ifall jag har lust att komma ombord och prata lite. Det ”ockulta”? Sedan många år tillbaka har han ingen kontakt med sin mor. Och han och jag har inte setts, eller hörts, sedan 1982 …

     

     

      *

     

     

    En roman som alltid har funnits lite i utkanten av min litterära värld är J.-K. Huysmans À rebours (Mot strömmen). Jag har aldrig tagit tag i den trots att jag är djupt neddoppad i fransk litteraturhistoria. Så, plötsligt, bestämmer jag mig för att läsa den och blir, omedelbart, djupt imponerad och nästan arg på mig själv för att jag lyckats missa detta, som jag nu inser, mästerverk. Huysmans språk är en ren glädje: precisionen, humorn, cynismerna och den breda kunskapen och det antirealistiska, djupt romantiska, upplägget med en huvudperson som isolerar sig från världen känns uppfriskande. Jag stryker under och antecknar sida efter sida; boken är så rik på detaljer och nyanser att jag inte klarar att läsa mer än några sidor i taget eftersom jag inte hinner smälta mer. Och när det gäller konstens och litteraturens värde vet jag inte om jag läst någon som uttryckt det bättre än Huysmans: När det gällde konsten och litteraturen hade hans idéer sprungit ur en enkel iakttagelse; det fanns i hans ögon inga litterära skolor, det var bara författarens temperament som betydde något; bara processerna i den skapande hjärnan intresserade honom, vilket ämne den än sysselsatte sig med.

     

     

    *

     

     

    Regeringen Löfven har beslutat sig för att återinföra värnplikten. Ett klokt beslut av två skäl. Det ena är att en värnpliktsarmé är långt mer demokratisk än en yrkesarmé, det andra Putins och Rysslands allt aggressivare beteende men bortsett från allt det, har regeringens beslut fått många svenska män att tänka tillbaka på tiden i lumpen och när jag gör det flyter ett antal minnen upp till ytan från tiden på LV4 i Malmö. Det var en tid när jag började bli politiskt aktiv och på regementet startade vi en värnpliktstidning, Stampet från kön, som blev viktig för mig eftersom det var första gången jag fick förmånen att njuta av det man kan kalla för ”ordets makt”, att det man skriver leder till saker och får andra att reagera, ja så starkt i mitt fall att kompanichefen, Kapten Sundin, när vi fick våra avgångsbetyg och han överräckte mitt, inte kunde underlåta sig följande:

    – Det är en brevbomb, Ekelund, sa han med ett snett leende och fick mig att känna mig otroligt stolt.

    En annan händelse som väcks till liv i mig är när vi publicerade en antimilitaristisk dikt av Bertolt Brecht i Stampet från kön och när Bonny, en rättfram lastbilschaufför från Österlen som brukade väcka oss på luckan, tjugofyra unga män, med en brakfis varje morgon, hade läst dikten kom han fram till mig, la handen på min axel och sa:

    – Du Ekelund, den där dikten om generalen, fy fan, sa’r jag, så jävla bra! Men du, vilken lucka liggor den där Brecht po?

  • 30 december, 2016

    Vi var många som greps av Patti Smiths hyllning till Bob Dylan på årets Nobelfest. Inte bara av den innerligt vackra tolkningen av A hard rain’s gonna fall utan, kanske, framför allt av att, och hur, hon kom av sig. Och hur det ägde rum, där, mitt i detta hav av etikettsvana högdjur från hela världen. Där, just där, sprack masken, den konstnärliga masken, och människan/kvinnan Patti Smith avslöjade sig som just en sådan som du och jag också är, ett asplöv. Det var vackert och ett stort ögonblick som, misstänker jag, för alltid skrev in sig i pop- och rockhistorien. Kanske formulerar Leonard Cohen det bäst, det som hände, med en strof ur sången Anthem: ”Forget your perfect offering/There is a crack in everything/That’s how the light gets in.”

     

    *

     

    Vi firar jul i Hamburg och på julmarknaden på Reeperbahn dagen före julafton och bara några dagar efter det islamistiska terrordådet mot julmarknaden vid Gedächtniskirche i Berlin härskar ett närmast fridfullt lugn vid stånden. Jag blir imponerad av tyskarnas lugn. Några poliser med automatvapen rör sig diskret i bakgrunden. Men ingen rädsla känns. Man dricker sitt glühwein, skålar, kramas och önskar varandra Frohe Weinachten och det slår mig att det som terroristen Anis Amri representerar, den salafistiska extremism som påbjuder mord på oskyldiga kuffar hur som helst när som helst, i själva verket innebär ett magnifikt svaghetstecken från människor som inte har något att erbjuda mänskligheten. Annat än död, ondska och terror. Därför blir stillheten och den fina stämningen på denna julmarknad, med medeltida anor, också ett så vackert ”vapen” mot den salafistiska galenskapen, ett sätt att tiga ihjäl vettvillingarna med och fortsätta livet som det alltid har levts i denna mäktiga hamnstad. Kanske, tänker jag, har detta också något att göra med kristendomens stora gåta, nåden, och förmågan att vända andra kinden till. Det vill säga det jag kan beundra många kristna för men som inte är min filosofi, jag som vill se IS krossad och utplånad på samma vis som nazismen krossades och utplånades. Tänker jag, beställer en äggpunsch, och slås av ännu en paradox: att denna julmarknad ligger sida vid sida med ett antal upplysta, pornografiska tempel längs den kända nöjesgatan. Och att tyskarna runt omkring mig inte verkar ha några som helst problem med det.

     

    *

     

    Ockulta dagboken? Kanske inte men ändå en märklig händelse. På julafton äter vi middag på den portugisiska restaurangen Vasco da Gama på Lange Reihe i kvarteret S:t Georg i Hamburg. Vi lägger märke till ett ungt par som slår sig ned vid vår sida. De ser ut att vara väldigt förälskade i varandra, vilket känns i lokalen och bidrar till den fina stämning som råder på restaurangen. Dagen efter går vi på Pulverfass, den klassiska transvestitcabarén på Reeperbahn, och döm om vår förvåning när samma par slår sig ned bredvid oss på nytt. Det blir muntra skratt mellan oss när de känner igen oss. Ockult? Inte alls men sannolikheten för det inträffade är ändå intressant att kittla tanken med: borden brevid varandra två dagar i följd i en miljonstad med tusentals restauranger och barer öppna både på julafton och juldagen…

     

    *

     

    När jag läser om belägringen av Mosul som nu pågått i tio veckor och hur hårdnackat de fanatiska jihadisterna försvarar sig mot en numerärt överlägsen militär fiende kommer jag att tänka på Canudos, i Bahias inland, i Brasilien. En religiös dåre, Antônio Conselheiro, drog i slutet av 1800-talet omkring i nordöstra Brasilien och predikade på gator och torg. Det slutade med att han fick med sig några tusen anhängare långt in i caatingan, ett torrt landskap bestående av ökenmark och snårskog där det, på sin höjd, regnar några dagar om året. Väl framme i just Canudos, en liten by, byggde man, under sin ledare, upp ett samhälle med en blandning av kristna och socialistiska principer. Detta var mitt under det modernitetsrus som på den tiden sköljde fram i det land som några år tidigare blivit republik, och där den franske filosofen Auguste Comtes positivism stod stark. ”Ordning och framsteg” stod det på den nya flaggan och när man i den tidens huvudstad, Rio de Janeiro, fick höra om det sociala experiment vars rykte gjorde att fattiga från hela Brasilien drogs till Canudos, bestämde regeringen sig för att slå ner det hela med militär kraft. En första kontingent på femhundra soldater skickades därför ut i öknen men slogs lätt tillbaka av Conselheiro och hans folk. Oron i Rio ökade. Vilka var dessa ”vildar” i öknen som vägrade acceptera modernitetens budskap? Nytt försök, nu med en bataljon på 1.300 man, tungt beväpnade, även med artilleri. Men också de slogs tillbaka och många av de som överlevde och lyckades ta sig tillbaka till huvudstaden hade blivit traumatiserade på kuppen. Nu spred sig paniken i huvudstaden och i en tredje våg, i juni 1897, skickades 2.350 man iväg och efter två månaders inringning föll Canudos den 5 oktober samma år. Bland byns, och ”utopins”, sista försvarare fanns en sjuårig pojke och en sjuttioårig man. Den dramatiska kampen finns skildrad av Euclides da Cunha, en journalist som var ögonvittne till striderna och hans skildring av det hela, Os sertões (Markerna brinna), går att se som ingången till den litterära modernismen i Brasilien, ett verk Vargas Llosa tog som utgångspunkt för sin roman Kriget vid världens ände. Det finns likheter med belägringen av Mosul. Då, i slutet av 1800-talet, hade drömmen om ett nytt, demokratiskt och republikanskt Brasilien slagit rot efter kejsardömet men många fattiga var inte med på tåget och omfamnade därför den religiösa lösningen, en antimodern handling som påminner om den jihadisterna – om än med tusenfaldigt värre grymhet – nu omfamnar, ett salafistiskt nej till allt vad modernitet och globalisering heter. Jag trodde att den allians av irakiska, kurdiska och turkiska styrkor som nu belägrar Mosul skulle besegra IS på några veckor. Så verkar inte vara fallet och nu nås vi av rapporter om tvåtusen döda irakiska soldater och över sexhundra självmordsbombare som spritt död och terror, häpnadsväckande siffror och när jag får Canudos i tankarna, handlar det också om insikten om hur religiös fanatism skapar helt andra militära förutsättningar ty de som inte fruktar döden och ser himlen som sin egentliga hemmaplan får alltid ett övertag gentemot dem som älskar det här livet. Och längtar hem till fru och barn i Bagdad. Eller Rio.

     

      *

     

    Slaget om Aleppo verkar vara över. Med Vladimir Putins hjälp har Bashar al-Assad uppenbarligen krossat allt motstånd vilket, sannolikt, innebär att han kan hålla sig kvar vid makten. Den läspande bödeln från Damaskus, som nu överträffat sin fars grymhet med råge, har på sitt samvete upp emot en halv miljon döda, två miljoner skadade och miljontals syrier på flykt utanför landet. Och den mannen ska nu bygga upp landet och få det på fötter… En tragedi som möjliggjorts av stödet från gangstern i Kreml. Utan det ryska stödet vore kanske al-Assads dagar räknade och det som började som en demokratisk dröm, den historiska arabiska våren (som startade den den 17 december 2010 när den arbetslöse, tunisiske akademikern Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv i protest mot usla levnadsvillkor), framburen av sekulära krafter i hela arabvärlden, har nu slutat i en islamistisk OCH en klassiskt reaktionär arabisk lösning (Bashar al-Assad, Saddam Hussein, Muhammad Khaddafi, det vill säga sekulär arabisk diktatur) och kikar man på arabvärlden idag finns det bara en ljuspunkt: Tunisien, där demokratin verkar ha stabiliserats. I övrigt är mörkret kompakt. Men kanske ska man ändå inte förtvivla ty den arabiska våren sådde ett frö och frön kan som bekant ta tid på sig att gro. Den franska revolutionen födde också en motreaktion, institutionaliserad av Wienkongressen 1815, där många av friheterna rullades tillbaka men – och det är väl det som, om jag förstått honom rätt, Hegel menar vara förnuftets list – 1830 blev trycket så starkt att de friheter och rättigheter som revolutionen födde satte sig, om än fyrtioen år senare. Kanske kan man hoppas på en liknande utveckling i arabvärlden, att förnuftets list tvingar bort både islamister och diktatorer som Bashar al-Assad på det att en demokratisk arabvärld kan födas, från Bagdad till Rabat, inget arabland undantaget.

     

    *

     

    Gott Nytt År och Grått Nytt Hår på er alla, läsare som oläsare av mina ”blandade tankar”!

  • 15 december, 2016

    Ockulta dagboken. Det är två dagar efter Leonard Cohens död och när jag efter att ha parkerat min cykel på gården öppnar dörren till min trappuppgång börjar mobilen i jackans innerficka spela Take this waltz. Jag förstår ingenting. Jag har inte Spotify, inga musikappar, ingenting. Men istället för att plocka fram mobilen och kolla vad som står på går jag bara uppför trapporna och njuter av musiken. I samma ögonblick som jag kliver in i min lägenhet tystnar Cohens röst. Jag plockar fram mobilen och försöker förstå vad som hänt, om nån skickat nåt eller, men – nada. Utom den fantastiska Take this waltz som ekar vidare i skallen hela dagen.

     

    *

     

    Ironi 1. Jag ser Ebba Witt-Brattström i teveprogrammet Babel. Hon pratar om sin nya bok med den lätt megalomana titeln Århundradets kärlekskrig. TV är ett grymt och skoningslöst medium, tänker jag när jag ser henne i rutan. Det frilägger allt, som röntgenstrålar. Och det är det som gör att jag inte upplever henne som ärlig eller sann. Det finns något som jag inte kan sätta fingret på bakom den lätt arroganta masken, hennes sätt gentemot Jessica Gedin, något obehagligt. Men ironin då? Det var hon, allas vår Ebba, som lanserade begreppet ”Kulturmannen” för drygt två år sen. Och den hon syftade på då var Karl Ove Knausgård (och dennes vän, Geir Angell), trots att den uppenbara måltavlan var hennes dåvarande make, Horace Engdahl. Och ironin? Jo, den första litterära referensen hon nämner när hon berättar om sin nya bok (uppgörelsen med Horace E) är inte Moa Martinson, inte Agnes von Krusenstjerna, inte Kerstin Ekman utan just – Karl Ove Knausgård. Den feministiska ikonen är alltså tvungen att luta sig mot Knausgård för att förklara hur och varför hon själv skrivit sin bok …

     

    *

     

    Ironi 2. Fidel Castro är död, Karibiens ende kommunistdiktator. De flesta tycks förbigå Castros död med ett slags generad tystnad. Man vet vad han gjort för det kubanska folket (skolor, sjukvård osv) men också vilket förtryckar- och angiverisystem som härskar på den lilla ön (”fiskbenet i drakens hals”, som poeten Lasse Söderberg så träffande beskrev landet) sedan decennier, med fängelsestraff för oppositionella och koncentrationsläger för HBT-personer. När jag kikar runt bland vänner och bekanta lägger jag märke till några som inte kan låta bli att hylla Castro öppet, i ett slags tonårstrots trots att de är äldre män vid det här laget. Ironin? De som hyllar diktatorn har fria konstnärsyrken och skulle inte ha kunnat verka en enda dag – inte en! – som fria konstnärer under det system som Castro fick på plats.

     

    *

     

    Politisk korrekthet. Extremhögern pumpar på med uttrycket för full kraft, utan ironi. Själv använder jag det ofta, med glimten i ögat, på samma sätt som de flesta av mina vänner (där i stort sett alla är vänster på ett eller annat sätt). Varför? För att det hjälper till att blottlägga diskussionsmönster i vårt samhälle. Ett exempel på hur den ”politiska korrektheten” kan beslöja verkligheten fanns i radions Studio Ett, den 12 oktober, med Åsa Linderborg, vänsterintellektuell med kommunistisk bakgrund, och Göran Rosenberg, vänsterliberal, båda med fri tillgång till spalter och mikrofoner i det offentliga rummet. Ämnet för den dagens Studio Ett var en jämförelse mellan vår tid och trettiotalet rörande, bland annat, antisemitismen. Programmet var tolv minuter långt och de två inbjudna kom, bland annat, in på följande: ”syndabockstänkande”, ”det nyliberala projektet”, ”sociala medier”, ”borgerligheten”, ”Trump i USA” och, Åsa Linderborg, ”islamofobin”, som i Frankrike, allt enligt henne, skulle vara ”institutionaliserad” (inte ett ord om de terrorattantat som drabbat fransmännen). Programmet var ett mästerstycke i just ”politisk korrekthet”, det vill säga i att undvika att prata om elefanten i rummet. Inte en enda gång nämner de den antisemitism med salafistisk bakgrund som drabbat Frankrike hårt (Mohammed Merah, som bland annat dödade tre judiska barn och en rabbin i Toulouse i mars 2012 och Amedy Coulibaly som dödade fyra judar i en kosherbutik vid Porte de Vincennes den 9 januari 2015) och Danmark (där den radikale islamisten Omar Abdel Hamid El-Hussein dödade den frivillige vakten vid synagogan på Krystalgade, Dan Uzan, i februari 2015). Inte ett ljud heller om det muslimska judehat som blivit ett problem i Malmö och fått vissa judiska familjer att lämna stan. Så, precis så, fungerar politisk korrekthet och så, precis så, skapas det ideologiska utrymmet för hatsajter som Axpixlat.

     

    *

     

    Jag läser Eländet av Andrzej Tichy och det känns som att få ett hårt slag i solar plexus. Med ypperlig musikalitet och rytmkänsla skapar Tichy en mörk och suggestiv roman som skildrar den gäng- och förortsvärld vars verklighet tidningarna då och då lyfter fram när en ny skottlossning inträffat i Malmö. Tonträffen är exakt. Det är en till stora delar hopplös värld Tichy gestaltar men just genom att han fångar den så väl, så exakt på kornet, känns det som om ljuset ändå tränger in, då och då, paradoxalt nog, och skänker någon form av hopp hos vissa av gestalterna. Och till det bidrar även den sparsmakade humorn: Jul Brinner, till exempel, som en variant på Yul Brynner. Augustnominerad, men kanske ändå omöjlig som Augustvinnare eftersom den verklighet Tichy skildrar är så rå och sorglig att många potentiella läsare förmodligen bara vill hålla allt sådant ifrån sig: ”Du lever till fullo i skuggan av dina föräldrars misslyckanden, deras förluster, deras blinda kamp.”

     

    *

     

    Sedan några veckor tillbaka håller en grupp asfaltläggare och stensättare på att lägga om gatan och trottoarerna framför mitt hus. Det är fascinerande att studera med vilken precision och med vilket tålamod arbetet utförs, hur jämnt asfalten breds ut och plattas till, hur stenplattorna på trottoarerna läggs på plats, kant i kant, med millimeterprecision. Jag blir imponerad och kommer till att tänka på skrivandet och, framför allt, romankonsten, hur man, när man skriver en roman, måste gå tillväga med samma tålmodiga precisionsarbete, mening för mening, kapitel för kapitel, komma för komma, punkt för punkt. Så en eftermiddag fattar jag mod till mig och går fram till två stensättare, på knä nedanför min lägenhet: Jag vill bara tacka för ett enormt fint arbete! Jag är imponerad, säger jag. Och fortsätter: Och det hela leder mina tankar till en kort dikt jag läste en gång. De har slutat lägga sina plattor och ser nyfiket på mig. Stensättaren och vägen, långsamt blir de överens. De ser ut att gilla den och återgår sedan till sitt arbete. Liksom jag till mitt, uppe i lägenheten, med de något lättare stenar som orden utgör. Diktens upphovsman? Tor Sjöberg, ungdomsvän till Ulf Hallberg, översättaren och författaren Ulf Peter Hallbergs far.

     

  • 15 november, 2016

    Jaques Werup är död. Werup, den litterära portalen till min hemstad, Malmö. Hans omisskännliga diktion, det självsäkra vi lan det på varje stavelse – nu får vi aldrig mer höra just det, hans tilltal. Eller? Jo, det kommer leva vidare i oss, vi som varit med om honom, personligen eller litterärt, ty för många av oss kommer han finnas där tills vi själva går bort: dikterna, romanerna, prosadikterna. Som ung och romantisk gymnasist på S:t Petri Läroverk i centrala Malmö upptäckte jag litteraturen via min klasskamrat, Ulf Peter Hallberg, och vi svärmade för storheter som Herman Hesse, Thomas Mann och André Gide. Men kanske framför allt för Hjalmar Gullberg, den hög- och finstämde.

    Och där, pang bom, mitt i det högstämda landar en diktsamling som heter Tiden i Malmö på jorden av just Jacques Werup. Jag slukade den och den vände upp och ned på min föreställning om vad poesi BORDE vara: Herregud Werup skriver poesi om Bosse Larsson, Bosse, min stora idol, jag som själv drömde om att bli fotbollsspelare. Han skriver om ståplatsläktaren på Malmö Stadion, mitt andra hem. Han skriver: … alltså skriver jag Kastellgatan 8 men menar världen. Kastellgatan 8? Precis bakom Petriskolan? Kan poesi vara så enkel, får man ta in allt i poesin?

    Ja, det får man. Och det visste han. Och han gjorde det ständigt och med krass malmöitisk saklighet, humor, sentimentalitet och fin högstämdhet oavsett om han skrev om Österlen, Venezuela, Belleville eller det Malmö han alltid tycktes bära inom sig som ett lod. Han hade många strängar på sin vackra lyra och på Cabaret Fredagsbarnen lekte han och Lasse Söderberg fram litteraturen med sina gäster; för oss yngre, underbara trolleriföreställningar där vem som helst kunde dyka upp ur deras stora poesihatt.

    Så öppnade han dörren för mig som författare. Vi umgicks inte, kände inte varandra, möttes några få gånger bara men det var genom sitt djupt malmöitiska sätt att vara och skriva på, som staden öppnades för mig litterärt. Och han gjorde det med ett tilltal där den falska motsättningen mellan allvar och humor vittrat ned för Werup var både djup OCH rolig, döds- och livsnära.

    Tack, Jacques.

     

    *

     

    Trump. Halv fyra natten till den nionde november går jag och lägger mej. Då har Sören Holmberg just uttalat sej. Hela Florida är räknat utom några större Miamiförorter som domineras av spansktalande, säger han, och det vi ska förstå är att det ska tala till Hillarys fördel. Jag går till sängs, inte med en uttalat optimistisk känsla men med en förhoppning om att det ändå ska ordna sej. Jag sover dåligt och pendlar mellan dröm och vaket men det är som om jag i själva sömnen, eller i mellantillstånden, inser att katastrofen kommer att äga rum. Och när jag väl vaknar, vill jag inte öppna ögonen, inte gå upp, inte kika i mobilen, inte slå på teven. Jag har förstått, på något märkligt vis har intuitionen luskat reda på att det ofattbara inträffat. Verkligheten överträffar dikten. Jo, jag vet. Det säger man ofta som författare men den här gången blir jag golvad av just det faktumet. Jag kan inte minnas något liknande. Brexit? Visst, det var en magsugare men inte i närheten av detta. Tanken svindlar och jag får leta mig ner till Kubakrisen, då jag var barn, för att påminnas om en liknande rädsla. Jag kan inte minnas någonting som går att jämföra i mitt vuxna liv, av politisk chock: en lögnaktig narcissist, skattesmitare, sexistisk och rasistisk mångmiljardär som fått allt på silverfat i sitt liv får nycklarna till Vita Huset, och därmed till världens mäktigaste ämbete. Det är en skam för USA, en skam för det amerikanska folket, så klart, och för oss andra är det en påminnelse om den vassa egg världen vilar på. Att gangstern i Kreml, Vladimir Putin, är den förste att gratulera Trump, säger allt om hur farlig världen just blivit. Och det är kanske det jag känner denna morgon, att politik nästan alltid är babbel och abstraktioner. Nästan alltid. Men inte nu. Denna morgon blev den allvar, på riktigt, tog konkretion som rädsla i min egen kropp, en rädsla som går att ta på. En Simpsonsfigur med tillgång till kärnvapen, herre min skapare …

     

    *

     

    Tanke/politik/debatt. Ibland skriver jag debattartiklar. Med debattord, politikord. Jag gör det av intresse och för att jag tycker att det är nödvändigt att stå upp för de humanistiska ideal som jag tror på. På samma vis deltar jag i politiska och/eller filosofiska diskussioner med mina vänner då och då. Och nästan varje gång inträffar samma sak: att jag känner hur tomt det ekar i mig, hur tomma de politiska och filosofiska orden är för mig. De ekar i min skalle, ytliga papperssvalor, glömda imorgon och på långt, långt avstånd från hjärta, känslor, kön. Från allt det som är djupast verkligt i mig. Och ändå är det som att vi måste detta, hålla på att bolla med dessa tristessens utbytbara ord: mångfald, transfereringar, rättvisa, orättvisa, normkritik, imperialism, socialism, kapitalism, blandekonomi, jo näjm däm. De står mig upp i halsen, papperssvalorna, och får mig, nästan alltid, att längta till de verkliga orden, de riktiga ord som Gullberg beskrev en gång: Bara de riktiga orden, orden med krona och fågelsång har en skugga som träden… Och kanske är det just det, som Gullberg skriver, att det politiska språket, liksom det filosofiska, saknar skugga och, därmed, djup.

     

    *

     

    Ironi. Påven intar ståplatsläktaren på Swedbank, på samma plats där jag och mina blåa kamrater brukar sjunga MFF-hymnen. Och det var ok för mig, att han fick låna en för oss så helig plats. Vad som dock inte var ok, var det närmast totala knäfall som han emottogs med, som om allt kritiskt sinne kortslöts hos kommentatorer och journalister i tidningar, på radio och teve. En man, alltså, med makt över en dryg miljard människor som är emot i stort sett allt som moderniteten innebär: homosexuella och transpersoners rättigheter, kvinnliga präster, preventivmedel och abort; och denne reaktionär tas emot som en Beyoncé eller en Bruce Springsteen. Vad det handlade om? En fullständig mental blackout hos stora delar av offentligheten.

     

    *

     

    Malmö FF-Östersund, 0-3. Det är en märklig föreställning. Malmö FF har den överlägset bästa truppen i Allsvenskan, är mitt i guldstriden men förlorar mot nykomlingen från Jämtland med klara 3-0 och är inte i närheten av att ge jämtarna en match. Östersund trillar boll på barçavis, slår aldrig bort den, passar sig ur alla situationer och är sylvassa när de går till anfall. Malmö FF, vårt stolta Malmö FF, alltså, som spelat Champions League två år i rad, får en fotbollslektion av guds nåde men när jag går därifrån och cyklar hem så lider mitt MFF-hjärta visserligen men, och det är det viktiga – och kanske också ett tecken på skillnaden mellan kärlek och blind kärlek – mitt fotbollshjärta gläds.

     

    *

     

    Markus Rosenberg. Det är tjugo minuter kvar av årets sista allsvenska match, Malmö FF-Hammarby, när han kommer in, kungen av Swedbank. Före matchen har han hyllats med ett jättelikt och vackert tifo. Nu är han på plan igen efter några veckors skada och efter några minuter får han en lång, vacker passning från Tobias Sana som han tar ner på bröstet, tar några steg och sedan stänker upp bollen i krysset. På halvvolley. Ett drömmål. Några minuter senare sticker han i djupet, i exakt rätt ögonblick, får en passning, tvekar inte och drar in den, otagbart, med vänstern, ribba in. Jag är helt perplex. En säsongsavslutning som kändes näst intill regisserad. Tack, Malmö FF och tack Markus Rosenberg, för ännu en fantastisk säsong! Tänk, tänker jag, så mycket tommare mitt liv hade varit utan denna ständiga, ljusblåa glädjekälla.

  • 11 oktober, 2016

    Karl Marx lär en gång ha sagt att han inte var marxist. Det var ett klokt uttalande som satte fingret på hans eget verk som ett intellektuellt verktyg i första hand men också på det faktum att vissa av hans uttolkare slaviskt ville vandra i mästarens fotspår; Marx hade skapat verktyg att tolka verkligheten med, ingen ideologi att visa automatisk trohet mot. Jag får detta i tankarna när jag läser om de senaste identitetspolitiska turerna i Sverige. I AB (3/10) låter Åsa Linderborg meddela att en debatt på Stockholms Stadsbibliotek om scenkonst ställts in efter att den separatistiska organisationen Black Coffee iscensatt ett drev mot debatten. Fel människor hade, enligt BC, bjudits in, debattörer med fel hudfärg och fel åsikter. Så förvandlar sig alltså uttalade normkritiker till rena kommissarier, en bisarr utveckling som också gått att skönja i Malmö på sistone.

    När journalisten Per-Axel Janzon på Utbildningsradion i Malmö ville göra en radioserie om ”normkritiken som norm” tog det hus i helsicke bland Janzons chefer. Janzons idé, att använda normkritiken som ett verktyg att analysera även det egna företaget med och inte bara svälja den okritiskt, fick skarpa mothugg och ingen av hans chefer ville ställa upp på intervjuer om företagets mångfaldsplan och hur denna omsätts i praktiken. Saker som gjorde att Janzon ville syna det egna företaget i sömmarna var, bland annat, en annons UR satt in där företaget sökte ”en reporter med erfarenhet av att bli rasifierad”, liksom en undersökning där man, via intervjuer med de anställda, ville ta reda på de anställdas sexuella och religiösa hemhörighet. En fråga som ställdes var följande: ”Vet du om det finns några på avdelningen som bryter mot heteronormen?” Nu är Janzon utköpt från radion, ordningen återställd och någon serie om normkritiken som blev norm, lär vi inte få höra, åtminstone inte på Utbildningsradion där cheferna med all säkerhet kommer sitta kvar i orubbat bo. När en av dessa fick möjlighet att utveckla sina tankar efter Janzons kritik, i Studio Ett (21/9), var det mest minnesvärda hon kunde säga att ”hjärnan är en empatisk muskel”; på frågan ifall en manlig journalist skulle kunna intervjua en kvinna, kunde hon inte lämna något svar.

    Hur har då denna galenskap blivit möjlig? Ja, en som försökt analysera det hela är sociologen Göran Adamson. I sin intressanta bok, Svensk mångfaldspolitik – en kritik från vänster, analyserar han hur en i grunden god tanke, mångfald, lätt blir reaktionär när den upphöjs till ideologi med mångfaldsplaner som ska följas till punkt och pricka. Som med normkritiken, alltså, som när den förvandlas till en ideologi vi alla okritiskt ska böja oss inför, blir motsatsen till det den var tänkt att vara: ett progressivt verktyg. Hur det gick för Adamson? I samma ögonblick som han publicerade sin bok, tvingades han bort från Malmö Högskola …

    Det finns idag all anledning att höja beredskapen vad gäller försvaret av takhöjd, både inom public service och vid våra högskolor och universitet.

     

    *

     

    I början av september var jag på en litteraturfestival i Collioure, den lilla franska staden vid gränsen till Spanien där diktaren Antonio Machado dog i februari 1939 efter att ha flytt Francos trupper. Jag var där, inbjuden tillsammans med Katarina Mazetti och Björn Larsson, båda storsäljande i Frankrike, och det var signeringar och samtal inför en nyfiken och intresserad publik på stadens lilla torg; tre fina dagar med intressanta möten. På flyget hem från Montpellier hamnade jag längst bak tillsammans med Katarina M. Precis när jag hade satt mig ner upptäcker jag att kvinnan i det unga paret framför oss sitter med min kriminalroman Casal ventoso i sina händer, berättelsen om hur det gick till när heroinet kom till Malmö sommaren 1974. Det är den franska utgåvan, ser jag, och ingen köpebok utan ett biblioteksexemplar. Jag blir lite stolt, så klart, och nämner det för Katarina vid min sida, för vilken liknande saker säkert är vardagsmat eftersom hon sålt mer än en miljon böcker bara i Frankrike. Själv kan jag inte ta blicken från den unga kvinnan och studerar noga hur hon läser min bok. Först intensivt några sidor sen lägger hon den åt sidan. Sen läser hon på ett annat ställe i boken, lika intensivt, och visar därefter viskande partiet för sin vän vid sidan. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mej till det hela men bestämmer mej till sist för att – när vi går av planet – säja att det är jag som är författaren till opuset hon håller i handen. När planet landat reser de sig upp, jag böjer mej fram och frågar om boken är ”lisible” (läsbar), får en nick till svar och säger sedan att det är jag, moi, som skrivit den. Då tittar de på mig med djup förvåning men mer som om jag vore en dåre än i nåt slags beundran. De får inga ord över sina läppar och jag fyller på lite med vem jag är, var jag bor och att romanen utspelar sig i Malmö, Köpenhamns grannstad. Men ingenting biter, verkar det som. De frågar ingenting, de packar bara ihop sina saker och går sedan ut ur planet samtidigt som jag går bakom dem och känner mej lite lätt fånig. Och när jag några minuter senare tvingas springa förbi dem inne i avgångshallen, eftersom jag tror att min väska förväxlats med en annan persons, flyttar mitt medvetande in i deras huvuden och jag ser mig själv med deras, det unga paret, ögon: Där är han igen, dåren från planet, le fou, som låtsas att han är författare! Quel con!

     

    *

     

    I mina förra blandade tankar (1/9 2016) skrev jag om Blodapelsin, Anna Vogels senaste roman. Nu vill jag passa på att lyfta fram hennes debut också, Den ryska sjalen, som jag precis läst, en kort kärleksroman skriven med samma stilistiska säkerhet och minimalistiska auktoritet som Blodapelsin. Det är en underbar liten berättelse, utmärkt balanserad där allt kommer med i förälskelsebågen; ingenting blir naturligtvis sämre av de levande dialogerna – ett antal barndialoger också – och en lite torr men levande humor. Vogel är inte heller främmande för bruket av kongeniala metaforer, även det behärskar hon: ”Hans ögonpar, som en punkterad fjärdedelsnot…”.

    Att rekvirera, alltså, från det lilla förlaget Aglaqtuk, på Söder i Stockholm.

     

    *

     

    Trump? Vad kan man säja mer? Ingenting. Det finns ingenting mer att säja. Det enda som återstår är generad tystnad.

     

    *

  • 1 september, 2016

    Förväntningshorisont. Något av det bästa med läsning/litteratur är när en förväntningshorisont skjuts i sank på fel håll. För något år sedan fick jag en roman skickad till mig av en författare jag aldrig hade hört talas om, Anna Vogel. Romanen hette Blodapelsin och var utgiven på det lilla förlaget Aglaktuk. Både omslaget och förlagets namn bidrog till att boken hamnade långt ned i en av mina ska-läsa-sedan-högar (som lätt blir kommer-aldrig-att-läsa-högar). Tid gick. Och då och då när jag skymtade den där boken kände jag det där lilla, gnagande dåliga samvetet. Jag hade ju i ett mail lovat författaren att läsa. Och så en dag, nu i augusti, tar jag fram den och börjar läsa, rädd för att det inte ska vara bra men blir – begistrad! Den knappa stilen, den befriande humorn, Vogels mod när hon så känsligt och nyanserat fångar en flickas upptäckt av den egna sexualiteten; jag blir glad och imponerad, det är bra litteratur rätt igenom och det märks att författaren vägt inte bara orden utan också kapitlen och dialogerna i små guldskålar ty hela romanen sitter ihop på ett vackert och verkningsfullt sätt. Ingenting blir naturligtvis sämre av att hon använder sig av en spännande kontrastverkan genom att spela ut den lilla skånska småstaden mot stora, äventyrliga Köpenhamn. När jag skriver ett mail till henne och uttrycker min entusiasm frågar jag henne också hur Bonniers och Norstedts kunde tacka nej till detta. De har inte sett det, svarar hon och berättar vidare att hon valde att ge ut boken på eget förlag, Aglaktuk, som hon äger tillsammans med sin syster. Och då tänker jag: Aj, så många läsare som kommer att gå miste om denna pärla ty så funkar den svenska bokmarknaden, små förlag som Aglaktuk och Klorofyll har inte en chans att nå ut via de stora distributionskanalerna. Beställ alltså direkt från Aglaktuk. Vad? Blodapelsin.

     

    *

     

    Den första juli gick pappa bort, 89 år gammal. Några veckor senare delar vi upp sakerna i hans lilla lägenhet i Sabbatsbergsbyn, jag och mina syskon: kläder, porslin, tavlor och, inte minst, böcker. Pappa kunde vara hemlighetsfull, teg om mycket som han hade varit med om. Det tänker jag på när jag hittar Piet Heins Gruk fra alle aarene, under pseudonymen Kumbel, i en av hans bokhyllor. Att pappa, min pappa, var en Gruk-älskare, att han älskade Heins geniala gubbar och verser! Det borde inte förvåna mej, naturligtvis, eftersom pappa älskade vers och var en mycket god versmakare (gav bland annat ut julklappsrimsboken Verser i juletid, hjälpreda för julklappsrimmare; Gedins förlag, tillsammans med Claes Grill och Christer Mannerfelt) men jag blir ändå lite ställd. Och glad. Och njuter av den mästerlige Hein på min balkong, som av ett dyrt årgångsvin, gruk för gruk, med pappa som en liten papegoja på min ena axel:

    DIGTERENS GENOPSTANDELSE

    Naar en digter blir forelsket

    i sit eget dikts facade

    i de sorte liniers leg

    paa papirets hvide flade,

    i dets legemlige kunstværk

    med dets kling og klang og flitter…

    … saa dør det en digter

    … og opstaar en konditor.

    *

     

    Ockulta dagboken 1. Efter begravningen av pappa i Hedvig Eleonora, där han en gång i tiden gifte sig med mamma (med mej i magen) inför Ingmar Bergmans far, kör jag till Skåne igen med bilen full av pappas grejer. Nån dag senare är jag i vår sommarstuga på Bjäre. När jag går förbi ett foto på pappa och mej och min bror, inramat och hängande på väggen i en rund ram, rasar det i golvet, ett foto jag alltid älskat eftersom pappa ser så vacker, stolt och lycklig ut på det. Själv ser jag sur ut, sannolikt för att jag just fått en en lillebror. Det är vi tre på fotot. Det ”ockulta” då? Det fotot har hängt på väggen i vår sommarstuga i över fyrtio år utan att någonsin ha lossnat från sin spik. Men nu, nån dag efter pappas begravning, rasar det i golvet med en smäll.

     

    *

     

    Ockulta dagboken 2. Några veckor efter begravningen får jag ett vackert brev om pappa från Peter Nobel, vän till mina föräldrar när de läste i Uppsala alla tre på femtiotalet. Han beklagar sorgen och skriver dessutom fint om mina böcker. Han berättar också att han fick sitt brev till mig i retur och att han först skickat det till en annan Fredrik Ekelund, som det visade sig. Inget ”ockult” i det, så klart, men denne Fredrik Ekelund, som jag inte vet vem det är, har också – skrev han i ett svar till Nobel – just förlorat sin far…

     

    *

     

    Jag läser Madame Bovary för andra eller tredje gången och känner Flaubertfebern stiga i mig, en beundran kombinerad med fascinationen inför hur mycket man (han!) kan fånga med språket, hur detta gåtfulla, ett antal bokstäver, kan skapa så mycket liv och så mycken precision. Det är också en känsla av absolut tillit till författaren som fyller mig, jag känner och vet att det inte finns något poröst, ogenomtänkt någonstans i texten, ja att allt, precis allt, är som av guld. Visst är det hans berömda skalpell, det vassa, skoningslösa och detaljrikedomen men det som slår mig mest är balansen mellan partierna med flödande detaljrikedom och plötsliga minimalismer. Som när Emma och Charles får en dotter, allt avhandlat på en halv sida samtidigt som Flaubert just skämt bort läsaren med långa, målande beskrivningar av hus, matsalar, ansikten och landskap, sida upp och sida ned. Men här går det undan: Elle accoucha un dimanche, vers six heures, au soleil levant. – C’est une fille! dit Charles. Elle tourna la tête et s’évanouit (Hon nedkom med barnet en söndag, vid sex, när solen gick upp. – Det är en flicka! sa Charles. Hon vände på huvudet och svimmade).

     

    *

     

    Hervé Guibert. 1984 bodde jag i Paris och gick regelbundet på Derridas (på École Normale) och Foucaults (på Collège de France) föreläsningar. På Foucaults sista föreläsning den våren, den 24 mars, satt jag långt fram i salen och la märke till hur förkyld han verkade vara men tänkte inte mer på saken. Han var som vanligt bländande och trollband alla med sina ord men inte bara det utan också, tror jag, med sin märkliga uppenbarelse: de långa, sirliga pianofingrarna och den renrakade skallen som utstrålade sådan intelligens och fick mig att tänka på rymdvarelserna i en tecknad serie från min barndom, familjen Jetson. Några månader senare, i juni, dog han. I aids. Men det förstod inte vi då. En god vän som också gick på föreläsningarna hävdade att Foucault hade tänkt ihjäl sig. Någon i det läkarlag som hade tagit emot Foucault hade, enligt min vän, påstått detta. Kan man verkligen tänka ihjäl sig? undrade jag men såg sedan Foucaults skalle framför mig och tänkte, ja, det kan man nog. Han kunde nog det i alla fall. I Hervé Guiberts À l’ami qui ne m’a pas sauvé la vie (Till vännen som inte räddade mitt liv) finns en vacker skildring av Foucaults död och ifall man betänker det hysch-hysch som omgav den dödliga sjukdomen på den tiden, är det kanske inte så konstigt att sådana rykten som vi fick höra kunde uppstå. Guibert, som var nära vän till Foucault, och uppmanades av filosofen att bränna de manuskript som inte var riktigt klara (något han lyckligtvis inte gjorde, det som sedermera, om jag uppfattat saken rätt, blev de sista delarna av Sexualitetens historia), skildrar deras sista möten med värme och kärlek men också med ruggig klarsyn den dödsångest som Foucault hade och som Guibert själv visste att han skulle drabbas av i sinom tid ty han visste redan då att han själv var smittad: ”… car ce n’était pas tant l’agonie de mon ami que j’étais en train de décrire que l’agonie qui m’attendait, et qui serait identique, c’était désormais une certitude qu’en plus de l’amitié nous étions liés par un sort thanatologique commun.” (”… ty det var inte bara min väns dödsångest som jag var i färd med att beskriva utan också den som väntade mig själv, och som skulle bli identisk, det var helt igenom säkert från och med nu att vi förutom den vänskap som förband oss också var förbundna av ett gemensamt tanatologiskt öde.”) Mycket riktigt, några år senare, i december 1991 gick Guibert själv under i samma sjukdom.

    *

     

    Burkinin. Det är en märklig debatt som blossat upp i Sverige kring det islamistiskt inspirerade plagget. Och det märkliga ligger i vissa feministers (Schyman bl a) oförmåga att se plaggets förtryckande natur. Det är inte vanliga muslimer som klär sig i burkini, det är islamister som gör det och det görs med en vilja att styra samhället i islamistisk riktning (könsapartheid osv) och inte sällan med en vilja att provocera den sekulära omgivningen. Varför, till exempel, lägga sig på stranden nedanför Promenade des Anglais i Nice, i burkini några veckor efter den jihadistattack som tog livet av 84 människor? Det är i mina ögon obegripligt och vittnar om en uppenbar brist på empati, på nästan samma vis som det skulle ha varit att lägga sig på en klippa på Utøya med hakkorsbindel på armen några veckor efter Breiviks terrorattack. Ja, jag veeet, burkinin är inte en burka men den är släkt med det plagget, därav namnet. Att förbjuda burkinin är emellertid att gå för långt. Vill man, som Dilsa Demirbag-Steen skrivit om burkan, gå omkring i grodmansdräkt på stan ska man få göra det. En aspekt som dock alltid glöms, framför allt av radikalfeminister, när slöjan, niqaben, burkan, hijaben osv kommer på tal är att dessa plagg inte bara kränker dem som bär dem (eftersom de är symboler för ett religiöst och patriarkalt förtryck) utan också, inte minst, kränker alla män, också. Ty vad hijaben, t ex, säger, och det är därför den inte är ett neutralt stycke tyg utan en symbol, en religiös symbol, är att vi män inte ska ”frestas” av att se kvinnans hår ty gör vi det vill vi – det är den underförstådda slutsatsen – lägra denna kvinna. Det är paradoxen med denna religiösa idioti: genom att förorda dessa plagg sexualiserar man flickor och kvinnor och dömer, samtidigt, ut alla män som djur.

     

  • 6 juli, 2016

    Ibland springer man på meningar som vittnar om litteraturens oerhörda förmåga att göra oss större, mer seende. Som denna, i Kristoffer Leandoers fina, nyutkomna De försvunna böckernas bibliotek: ”Mamma hade en kurskamrat som hon var övertygad om att jag skulle bli kär i, en ryska insvept i sitt svårmod som en päls.

    *

    Den danska paradoxen. Det finns en olycklig polarisering mellan Danmark och Sverige, politiskt. Och den bygger på två klichéartade felsyner, den danska om Sverige (som ett fånigt, politiskt korrekt förbudsland), den svenska om Danmark (som ett ruttet, rasistiskt konungarike; Lena Sundströms klena Världens lyckligaste folk är ett praktexempel på de svenska fördomarna om Danmark). Danmark är komplext. Det är de facto ett land med en hård och restriktiv invandringspolitik, jämfört med den svenska, och den så kallade ”smyckeslagen” är en skandal som drog välförtjänt, internationell skam över landet. Men – och det är detta men som utgör den danska paradoxen – Danmark är sannolikt ett mer integrerat land än Sverige och, inte minst, ett land där debatten förs öppnare, mer ärligt – om än råare – än i Sverige. Den ängslighet som blivit standard inom svenska media finns inte på samma sätt i Danmark, varför det uppstår ett helt annat drag i debatten. Dessutom har danskarna humor och en förmåga till ”hygge”, det vill säga att ta en bajer även med politiska motståndare. Och tittar man historiskt på de två länderna, visar det sig att Dansk Folkeparti kommer ur klassisk missnöjespolitik (Glistrup), SD ur klassisk högerextremism (till och med en nazistanstruken sådan). I Sverige har upp emot 15 (!) personer mördats av nynazister de senaste tjugofem åren. I Danmark ingen alls och kanske går det att se som att locket på-mentaliteten i känsliga frågor hos oss, tvingar ut folk i träskmarkerna. Svensk präktighet och moralism står mot dansk pragmatism och humor och den som såg det sista avsnittet av Belinda Olssons Debatt förra hösten, förstår kanske vad jag menar. Jag skämdes å flera av de svenska debattörernas vägnar men kände desto större respekt för flera av de danska. Ja, kanske går motsättningen mellan svenskt och danskt att reducera till följande: ”de” har en förmåga att skratta åt sig själva som ”vi” fullständigt saknar (för att vi anser oss ha en moralisk mission i världen).

    *

    Ann Heberlein, blondinen med de evigt röda läpparna, hästtjejen, teologen och filosofen, den troende författaren med den bipolära diagnosen, en kvinna som ger intryck av extrem skörhet OCH obändig energi/styrka och talar med en Svedaladialekt hon aldrig sviker, har i protest lämnat Sydsvenskans kultursida. Anledningen är att hon under en lunch med kulturchefen, Rakel Chukri, anser sig ha blivit tagen i örat för att hon på sitt eget vis skrivit om händelserna i Köln på nyårsnatten, invandring, mångkultur och islam. Om, jag skriver OM (jag var ju inte med på lunchen och har bara Heberleins ord) det är så som Heberlein skriver, är det en skandal och då borde kulturchefen tas i örat av Sydsvenskans chefredaktör ty Ann Heberleins åsikter är inga märkliga åsikter, har ingenting med fascistoida, rasistiska föreställningar att göra. Det är liberalt allmängods och ”problemet” är inte hennes åsikter utan den ängsliga åsiktskorridor som blivit realitet på flera kultursidor, en värld där idealet tycks vara en Ulrika Knutson som på lagom vänsterliberalt vis för evig diskussion med en Per Wirtén, till exempel, en värld där man gör poäng av att inte känna någon sverigedemokrat (läs: inte har någon kontakt med den del av svensk verklighet som nästan tjugo procent av de svenska medborgarna lever i). Om det är som jag misstänker – OM igen, alltså, jag var inte med på lunchen… – är det Heberleins modiga krönika i Sydsvenskan efter händelserna i Köln på nyårsnatten som spökar. Heberlein spekulerade i att det var kulturskillnader som låg till grund för de sexuella trakasserierna i centrala Köln. Poängen i den var att det var män med bakgrund i kulturer med en helt annan, reaktionär kvinnosyn som låg bakom trakasserierna. Samma sak skrevs i danska Information (9/1) av två danska feminister, Jaleh Tavakoli, med rötter i Iran, och Geet Amiri, med rötter i Afghanistan: ”Det är ett kulturellt problem. Låt mig slå fast det. Ett problem med män formade av en kultur, där kvinnan är ett objekt, som ska vara intakt på bröllopsnatten, och som är till för mannen.” De apostroferade skillnaderna slås också fast i World Values Survey, en världsomspännande undersökning om värderingar och normer i olika länder och kulturer. Där framgår tydligt hur efterbliven synen på jämställdhet och homosexualitet är i Mellanöstern, till exempel, men hur ett land som Sverige ligger i topp i synen på dessa frågor. Men Heberlein fick alltså löpa gatlopp i medierna, tvingad till detta av bland annat Rossana Dinamarca. Några månader efter händelserna kungjorde den tyska polisen att 149 av 153 förövare i Köln hade sin bakgrund i Mellanöstern och Nordafrika. Heberlein hade rätt, Dinamarca fel. Men tror nu någon att en Dinamarca skulle gå ut och beklaga att hon hade fel och be Heberlein om ursäkt, så är det bara att glömma. I den här typen av frågor (invandring, islam, mångkultur) är inga tillmälen längre för grova och ursäkter finns inte på kartan. Tyvärr. Dock är min förhoppning och övertygelse att Heberlein går stärkt ur den här typen av strider. Hon verkar vara av det rätta virket och det är intellektuella av just det orädda slaget som Sverige behöver för att debatten ska bli frisk och meningsfull.

    *

    Att bli äldre. Jag är i New York en dryg vecka för att vandra i malmöförfattaren Gösta Larssons fotspår, mannen som emigrerade till USA 1921 och slog igenom over there med två romaner om arbetarmiljöer i Malmö, Our Daily Bread och Fatherland, farewell! Inte minst rosades Larssons engelska (ty märkligt nog skrev han sina romaner på engelska), som ansågs hålla hög klass. Det stora genombrottet kom med Ships in the River 1946, en roman om hamnarbetarna vid Hudson River som Warner Brothers ville filmatisera, ett anbud Larsson till sist – av outgrundliga skäl – tackade nej till. Resten av hans liv blev ett fall nedåt och slutade med självmord i februari 1955, på exakt samma vis som Dagerman (igentejpad bil, garage). Men nu är det maj 2016 och jag vandrar omkring i Brooklyn på jakt efter en av hans New Yorkadresser. Allt är platt och stekhett och jag går vilse i kvarter med ortodoxa judar där alla män och pojkar är klädda likadant. Till sist, efter en och en halvtimme, är jag tillbaka vid utgångspunkten och tar istället tunnelbana och kommer till sist, äntligen, fram till S:t Marks Avenue där han ska ha bott i slutet av tjugotalet. Mission accomplished och när jag går därifrån frågar jag ett medelålders par ifall det går att gå över Brooklyn Bridge. Ja, svarar de och pekar ut en väg till bron de tycker att jag ska ta. Och den tar jag, Atlantic Avenue. Men efter en stund frågar jag på nytt, en yngre man, samma sak, ifall det går att gå över Brooklyn Bridge och det är när jag hör honom säga ja som jag förstår att jag ställt frågan en andra gång, inte för att jag misstrodde det medelålders paret utan bara för att jag ville prata med en främling, höra en annan människas röst, som jag inser att jag nu, vid sextiotvå års ålder, är precis likadan som min älskade farbror Torsten, som alltid skulle prata med alla. Hjalmar Gullberg, alltså, farbror Torstens favoritpoet: Att byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå. Alla människors möte, borde vara så.

    *

    Jag står vid ett övergångsställe i hörnet av Fifth Avenue och 36, East Street. Det är, som alltid under dagtid på den här delen av Manhattan, en sanslös energi i trafik och människorörelser – allt andas kraft. Det är då det händer, det som skulle kunna vara en scen i en Woody Allenfilm men som är ren och rå IRL-verklighet. Från andra sidan, mot röd gubbe, beger sig en kvinna ut i trafiken. Hon har en munkkåpa som hon dragit upp över huvudet och mörka solglasögon och ser sig inte för åt något håll. En zombie? En kvinna som leker rysk roulette med sitt liv? Bilarna svischar förbi henne. Hon tycks helt oberörd men på nåt märkligt vis stannar bil efter bil till, precis innan de ”borde” köra över henne och till sist går hon iland på vår sida och försvinner i mängden och – vem vet? – kanske lyckades hon med sitt suicidala projekt några kvarter längre ned.

    *

    John Ashbery. Inför New Yorkresan packar jag ned några böcker på engelska, för att komma in i språket, in i USA, innan jag landar i New York. Bland annat John Ashberys Self-Portait in a Convex Mirror och Walt Whitmans Leaves of Grass. Jag börjar med Ashbery redan på Kastrup och ser i boken att jag satt utropstecken för ett antal metaforer på flera ställen. Men det är ingenting jag minns. Jag minns inte en enda dikt av Ashbery. Har jag verkligen läst detta tidigare? Är det möjligt, frågar jag mig och suckar över en hjärna som har så dålig koll på vad den en gång bearbetat och, som det verkar, till och med jublat över. Och så sätter jag dit nya utropstecken men den här gången vid metaforer och dikter som jag redan nu, på Kastrup, vet att jag inte kommer att komma ihåg. Då glider ett kvitto ut ur boken. Från Strand Books, den fantastiska bokhandeln på 828, Broadway. Det är från den 30 juli 1985, från mitt första besök i New York och plötsligt minns jag det besöket och hur bokhandeln såg ut och det slår mig att upptäckten av kvittot, och det bleka kvittot i sig, blir mer ”poesi” för mig än dikterna i den bok mellan vars sidor det så tålmodigt och anonymt gömt sig under trettioett år.

    *

     

    Brexit. En svart dag för Europa. Extremhögern och delar av vänstern jublar. Och bakom scenen: en Putin som gnuggar sina händer. Två världskrig, alltså, men engelsmännen tycks inte ha lärt sig ett skvatt av historien.

     

    *

     

     

  • 21 maj, 2016

    Fredagen den 14 maj gick journalistlegendaren Richard Guston bort. Han flyttade till Paris i slutet av 1940-talet där han läste filmhistoria vid Sorbonne och bodde på romantiska Place de la Contrescarpe. Med tiden började han skriva för svenska tidningar, FLT först (Förenade Landsortstidningar), därefter Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Sydsvenskan. Vi lärde känna varandra våren 1973 när jag bodde i Paris. Vi spelade i Svenska Ambassadlaget i fotboll tillsammans, han som greppsäker målvakt (han hade varit fransk utomhusmästare i handboll), jag som anfallare. En vårkväll slog vi Grekland med 3-2, ett Grekland som aldrig fick stryk eftersom de hade ett stort antal kvicka och tekniska kypare från Quartier Latin i sitt lag. Den för grekerna överraskande förlusten ledde till en mindre diplomatisk kris mellan Sverige och Grekland. Påstod Richard och skrev ett roligt kåseri om det. Och trots att han var ”korre” var det kåseriet som var hans stilistiska hemmaplan. Få kunde som han hitta den humoristiska knorren i stora, dramatiska händelser, liksom i små, vardagliga. Inte så konstigt eftersom han alltid hade blicken för det mänskliga. Han hade sett Bourgiba i pyjamas, spelat biljard med Bengt Lindström, upplevt jordbävning i Marocko med Artur Lundkvist, suttit med Malcolm X i dennes lya i Harlem, var kompis med Palme (som han kallade för ”Bruna”, kort och gott, eftersom Palme alltid hade ljusbruna golfbyxor när de gick på Sigtuna) och, så klart, träffat många av de stora franska politikerna. Dem han var mest imponerad av var de Gaulle, Jean-Jacques Servan-Schreiber och Robert Badinter (för att denne avskaffade dödsstraffet). Mitterand höll han inte högt eftersom denne hade varit i Vichy och låtit sig dekoreras av Pétain. Richard var generös, inte bara med sina historier utan också i praktiken, vid krogbordet. Där bjöd han alltid, uansett hur många som satt vid bordet på Brasserie Balzar, Le Café du Commerce, Perraudin, Empire Céleste eller någon annan av hans stamkrogar. Man fick inte betala själv och det gick aldrig att bjuda tillbaka, hur mycket man än ville. Få kunde hålla låda vid ett restaurangbord som han och som den inbitne cinefil han var (eftermiddagsbion på Action Christine i Quartier Latin var obligatorisk för honom) älskade han rappa oneliners. Känslan när man satt med honom på krogen var att han alltid var på väg och att något stort hela tiden höll på att hända i världen (en statskupp, ett krig, ett nytt Maj-68). På La Coupole på åttiotalet kunde det låta så här, till exempel: ”– IKEA har mutat sej in på den franska marknaden för femhundra miljoner! Fattar ni!? Femhundra miljoner. En halv miljard. Det är vad det har kostat dom att ta sej in på den franska marknaden. Jag har redan skrivit om det, ringde in det vid middagstid. Det är sånt som kallas nyheter, mina vänner! Nu måste jag ta tåget till San Sebastian. Generalerna har, som jag sa, bett socialistregeringen att fara åt helvete. Jag tar det här. Tyss nu, Pauline! Nej, dom bästa krogarna ligger varken i Paris eller New York. Dom ligger i Baskien. Så är det bara. Inte sen koreakriget har det varit så spänt som ikväll. Allez! Hop! Bonsoir! Och tack för att ni kom alla. Jag hör av mej.”

     

    Det fanns ett slags politisk feber i honom, en feber kombinerad med en rastlöshet och hans blick sökte sig lätt till någon annan i sällskapet om man inte svarade fort nog. Utan att han tycktes tänka på det kunde denna rastlöshet ibland ta sig uttryck i att han började bolla med urdruckna vinflaskor på bordet, flaskor som han med blixtens hastighet kastade mellan sina händer, som om det handlat om handbollar. Richard blev nittioett och till och med när han var nittio var vi ute på krogen – ”La vieillesse est un naufrage, Fredrik!” sa han en av de sista gångerna (ålderdomen är ett skeppsbrott) – och väljer jag en bild av honom från ett av våra sista möten får det bli när vi skiljs på rue des Écoles efter en kväll på Balzar: Richard tänder en cigarrcigarett, fäller upp kragen på sin eviga och slitna Bogart-trenchcoat och sakta, mycket sakta, vandrar han sedan nedför Bd S:t Michel, mot metron, med den alltid lika ungdomligt plirande blicken och Herald Tribune, Le Figaro och Le Monde putande hur fickorna. Som om han blev ett med sitt älskade Quartier Latin. Au revoir, Richard!

    *

    Jubel. En kväll hör jag röster, ungdomar som pratar med varandra nere på gatan. Det är en ljum vårkväll och jag kikar ned mot dem där de samlats utanför kvarterets närbutik. Fem, sex killar som hänger under trädet, sitter på det låga staketet. Nån går in och handlar godis, nån tänder en cigg och plötsligt öppnar sig min egen inre tidshiss och far nedåt, bakåt innan den stannar vid Rudbeckskiosken där vi samlades, mitt gäng, i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet när vi var sexton, sjutton. Och plötsligt känner jag det där underbara jublet i bröstet, jag också, från den tid när allt var öppet, inte avgjort, när allt låg framför oss som ett löfte. De ser mig inte där nedanför men jag ser dem och gläds med dem. Alla verkar vara där ikväll: han som kommer ut med godispåsen och sedan tänder sin cigg, han som berättar den roligaste historien, han som ofta bara är tyst och skrattar åt de andras skämt, han som är bäst på att fixa tjejer, han som är bäst i fotboll, han som trimmar moppen bäst. Ja, där är de ju. Där är vi ju: jag, Mange, Lassie, Bära Bus, Hosse och Peter, precis nedanför min balkong. Étrange, tout ça. Märkligt, när tidens väggar brister.

    *

    Författaren Sara Stridsberg har valts in i Svenska Akademien, på stol 13, som Gunnel Vallquists efterträdare. Att Stridsberg är en begåvad författare är de flesta eniga om men Akademien har också ett humanistiskt ansvar, det är ju Ordet med stort O den ärevördiga institutionen ska stå upp för och därför känns det devota förhållningssätt som nyheten om invalet bemötts med märkligt med tanke på Stridsbergs våldsromantiska förord till Valerie Solanas SCUM-manifest. I detta skriver hon, bland annat: Det är enkelt. Män har förverkat sin rätt att leva. Och, inte minst: Det spelar ingen roll att hon sköt Andy. Apropå Solanas mordförsök på popkonstnären Andy Warhol. Det är en häpnadsväckande mening och den är inte uttalad i fyllan och villan vid en bardisk utan står där etsad och, får man förmoda, djupt genomtänkt i ett förord till en bok. I en tid när våld från radikala islamister och högerextremister breder ut sig och en konstnär som Lars Vilks lever under ständigt dödshot, kan man därför undra hur Stridsbergs bagatelliserande av Solanas mordförsök går ihop med Svenska Akademiens humanistiska värdegrund. Min beska konklusion? Att man som radikalfeminist i dagens Sverige kommer undan med i stort sett vad som helst.

    *

    När den salafistiske predikanten Salman Al-Ouda kom till Malmö (29/4) var det tyst, tyst utanför klassiska Amiralen där han predikade inför 400 (sic!) män. Al-Ouda var en gång i tiden Usama Bin Ladins mentor och anser att judar bakar bröd med blod och vill att homosexuella ska straffas. Detta i hjärtat av arbetarrörelsens Malmö. Bisarrt, så klart, och det bör aldrig mer få hända, inte utan protester i alla fall. Operasångaren Rickard Söderberg har nu modigt gått ut och utmanat de organisationer som bjöd in den reaktionäre imamen, bland annat en muslimsk studentförening vid Malmö Högskola. Men varför var vi inte hundratals som stod därutanför och lät slagorden eka i vårsolen? Var fanns regnbågsflaggorna och Malmös gayrörelse? Var fanns stadens judar? Vet inte, men att stadens officiella vänster inte var där har sin logik ty den tycks ha gått vilse i identitetspolitik och är oförmögen att inse att imamer kan vara övertygade antisemiter och ett hot mot den integration så många av oss drömmer om och arbetar för. Intressant i sammanhanget är att en annan del av vänstern, AFA (Antifascistisk Aktion), gjorde gemensam sak med de salafistiska ungdomar på Rosengård som var med att sätta igång Rosengårdskravallerna 2008 (i en protest mot att en källarmoské stängdes; hyresavtalet hade löpt ut). Men om nu inte Malmös vänster går att lita på i dessa frågor, borde HBTQ-röelsen och stadens judar gå att lita på. Det är alltså en from (!) förhoppning från min sida att det blir högljudda protester nästa gång det drar ihop sej till radikal salafistpredikan i Malmö.

     

  • 5 maj, 2016

    Lars Gustafsson är död. Han var en av dem som ständigt inspirerade mig på sjuttiotalet när jag vaknade, politiskt och språkligt, och därför blir en sådan persons bortgång också som en liten död för en själv. En av dem som formade dig har gått bort och nu är bara texterna kvar. Gustafsson var från ett helt annat håll, kändes det som, en annan sverigeplanet än den jag själv fanns på då (hamnen, fotbollen, festandet, dansandet, de politiska diskussionerna). Därför fann jag honom också, ibland, lite komisk, lillgammal, en sån där person som alltid vet bäst och milt docerande klarlägger hur det egentligen står till med världen. Ta en öl med Gustafsson? Jamais! Men jag gillade det oförvägna, att han vågade kasta sig ut på djupen och, inte minst, i icke-djupen ty finns det någon i vår litteratur som kan/kunde skriva lika medryckande om vardagligheter som äggkoppar, pipor, myror och cykelpumpar? Jag tvivlar på det. Ibland hände det att jag gick omkring för mig själv och försökte härma hans förnumstiga tonfall när han la ut texten om Nietzsche, Freud, Marx eller vem, eller vad, det nu kunde vara. Visst gillade jag romanerna, Sprickorna i muren, till exempel, men det var ändå hans lediga musikalitet i dikterna som gjorde störst intryck. Och lärdomen han alltid stoppade in i dem så naturligt (själv upptäckte jag aldrig att han, enligt vad jag förstått senare, ofta hade fel i sina lärda referenser). Dessutom slutade jag läsa hans romaner när jag i Bernard Foys tredje rockad upptäckte en alltför tydlig, politisk röst eka inne i romanens byggnadsverk. En av hans finaste dikter är Balladen om Philip Martin, från Artesiska brunnar cartesianska drömmar: Tjugotvå lärodikter (1976), där hans matematiska djupsinne också kommer till sin rätt, inte minst i det svindlande vackra slutet:

     

                          Jag föreställer mig att Gud,

                          hon är ju mer matematiskt begåvad,

                          med hjälp av Lebesgues Integral,

                          framför allt i Norbert Wieners förbättring,

                          med lätthet skulle kunna säga exakt

                          hur lång tid det kommer att ta

                          för Åmänningens onekligen många molekyler,

                          innan plötsligt en vinter de gåtfulla orden

                          PHILIP MARTIN WAS HERE IN FEBRUARY 1976

                          åter dyker upp i den blåsvarta isen.

     

     *

     

    Jean-Marc Desgent, poet från Québec. Under en vecka leder jag en grupp Québecpoeter under en turné i Malmö, Lund, Köpenhamn och Stockholm. Det blir oerhört intensiva dagar, fulla av uppläsningar och intressanta diskussioner. Sista kvällen är vi på Teater Brunnsgatan i Stockholm. Jag är konferencier och frågar Jean-Marc om hans språk, varifrån hans märkliga syntax kommer (som jag hade problem med när jag översatte hans dikter för Lyrikvännen, nr 1 – 2016). Då berättar Jean-Marc om sin far. Att han två veckor innan fadern dog, bjöds på middag av föräldrarna i sitt barndomskvarter, ett av Montreals fattigaste. När han slår sig ned vid middagsbordet, frågar modern honom ifall han vet varför de alltid bott här, i denna del av staden. För att det är fattigt och vi var fattiga, svarar Jean-Marc. Ja, men inte bara det. Utan också för att det var enkelt för våra släktingar i indianreservatet att ta sej hit i kanoter. Så får han reda på sin indianska bakgrund och varför fadern alltid tett sig så språklös. Tett, förresten? Han var det, berättar Jean-Marc, helt igenom klämd mellan engelskan, franskan och mohawk. Fadern hade inget språk, kunde inte tala någonting ordentligt. Och när jag står där på Brunnsgatans scen och hör honom berätta blir jag inte bara rörd utan får också en känsla av att en pollett faller ned, eftersom den uppbrutna syntax jag brottats med i några veckor, får sin förklaring. En vacker bild, hur som helst, och gäller den inte för många av oss som skriver, skapar, att vi, oavsett vi vill det eller inte, skriver oss själva och när vi gör det skriver vi också våra föräldrar? Och dem vars axlar vi står på ty visst kan vi, likt Simon & Garfunkel sjunga I am a Rock, I am an Island, men när det verkligen kommer till kritan, finns ingen ensamhet. Vi sitter ihop, söner, fäder, döttrar, mödrar, syskon i en evigt mumlande, sorlande, skapande kedja.

     

    *

     

    Tillsammans med Québecpoeterna besöker vi Svenska Akademien i Gamla Stan. Jag har aldrig varit där tidigare och har heller aldrig känt någon dragning till det hela, att gå dit och titta. Men när kansliansvarige Odd Zschiedrich tar till orda inne i de vackra lokalerna, börssalen och biblioteket, är det något som händer i mig. Det är inte bara när jag ser Québecpoeternas lätt förstummade beundran som gör det, utan Zschiedrichs ord i sig. Gustav III:s framsynthet! Herregud, vilken snilleblixt detta! Och att denna idé, denna vilja att vårda vårt språk, lever vidare, år efter år. Och där har vi det med axlarna igen, att stå på någons axlar, ingå i ett språk, en kultur och det som jag satt mig in i, och som intresserar mej så mycket med Québec – att en liten ”nation” med näbbar och klor försvarar sin kulturella, språkliga existens – inser jag plötsligt handlar om mej själv, och oss, också. Och platsen där jag befinner mig, hjärtat av den Svenska Akademien, ter sig då som ett bålverk i denna utdragna försvarskamp som alla små språk måste föra för att överleva. Och då, när jag står där, fylls jag plötsligt av en märkbar stolthet – jo jag vet, det är ett lite fånigt ord, men jag menar det – över att ingå i detta svenska språk, i denna kultur, inte för att den skulle vara bättre än andra (den nationalistiska positionen), utan bara för att den finns och för att jag har glädjen av att få vara en del av den. Vive le Québec libre? Ja, peut-être. Men också, i så fall, Vive la Suède libre, för helvete!

     

    *

     

    Sista kvällen med Québecgänget går vi vidare från teater Brunnsgatan till KB, Konstnärsbaren. Jag vill visa dem en klassisk stockholmskrog/bar och vi har osannolik tur. I samma ögonblick som vi kommer in, sju personer, reser sig ett gäng vid baren och vi får deras två bord. Genast upptäcker jag ett märkligt sällskap i ena hörnan. De är lindrigt berusade allihop och i sextio- sjuttioårsåldern. En kvinna ser ut som om hon kom direkt ur Scott Fitzgeralds roman The Great Gatsby, på tillfälligt besök i centrum och snart på väg hem till Long Island igen (Danderyd/Östermalm?). Plötsligt påkallar en av dem vår uppmärksamhet, klappar i händerna och får hela baren att tystna. Han är ordförande i ”Torsdagsklubben”, som den kallar sig, och den träffas här varje torsdag. Nu delar han ut sånghäften, varpå vi sjunger Frukostklubbens visa (God morgon, god morgon…) – även mina Québecvänner. Efter den frågar jag ifall Paule Landry, ”vår” sångerska, får sjunga Piaf. De svarar entusiastiskt Oui, varpå Paule L intonerar Padam, Padam och får med sig hela KB så att taket lyfter. Ett magiskt ögonblick när ”Québecs Piaf” ger allt. Och där kunde denna lilla text ha slutat, i Piaf och Padam, Padam men det gör den inte ty en timme senare inträffar en märklig händelse, vars like jag aldrig tidigare hört talas om. En av québecpoeterna går ut och röker och därutanför står Torsdagsklubbens ”ordförande”. De småpratar. Plötsligt kommer en tiggare fram och sträcker fram sin mugg, varpå ”ordföranden” tar den från tiggaren och sväljer alla mynten i den, för att sedan lämna tillbaks muggen, tom, som om ingenting hade varit. Det blir en så kallad snackis av det hela, som löper från bord till bord inne på KB samtidigt som alla tittar på mannen där han slagit sig ned vid ett av borden igen. Jag förväntar mej att han ska rusa på toaletten, kasta upp, svimma eller nånting men, nej, han sitter där helt vanligt, om möjligt ännu lite mer berusad, beställer in ytterligare en öl och fortsätter konversera med sina vänner. Jag är, liksom folk omkring mej, helt perplex och först dagen efter, vid frukostbordet på hotellet och i samtal med Paules pianist, Kjell Edstrand, slår det mig vilket människoförakt det hela tydde på. Men det såg jag inte kvällen innan eftersom vågorna kring den spektakulära handlingen slog så högt inne på KB.

     

     

    *

     

     

    Projicering. Drevet mot makarna Adelsohn var en märklig historia, om man tittar tillbaka på det någon månad senare. Jag läste Björn af Kleens reportage i DN (20/3), om SD och Östermalm. Och jag förfördes som så många andra av de eleganta formuleringarna och det träffande i person- och miljöskildring men mot slutet av reportaget började jag fråga mej själv var, egentligen, den stora poängen fanns. Skulle det vara att det plötsligt skulle gå att höra stöveltramp i paradvåningarna på Östermalm? Att väljarna en masse strömmar från M till SD i den välbärgade stadsdelen? Att det är förfärligt att Lena Adelsohn läser Avpixlat då och då (vem av hennes belackare gör inte det…)? På något vis verkade det vara andemeningen i reportaget, att vi här stod inför ett historiskt skov, ett förfärligt kliv framåt för ”fascismen”. Därav jublet i sociala medier för af Kleen dagarna efter. Guillou fyllde sedan på med en nästan komiskt förutsägbar krönika som osade av gammaltestamentlig vrede (AB, 3/4) om det otäcka som nu händer på Östermalm och som han, uppenbarligen, ser makarna Adelsohn inkarnera. Problemet med det hela? Att SD bara har 5,77% på Östermalm, färre (sic!) än på Södermalm. Och långt mindre än på många andra ställen i landet. Tittar jag på min hemstad, den gamla arbetarstaden Malmö, ligger SD på 13,5% och i miljonprogramsområdet Almgården på 35% (!) sedan mer än tio år. Det är alltså inte ”överklassen” som går till SD utan ”arbetarklassen”, om vi nu ska använda de gamla, högtidliga orden. Det verkligt stora skovet, för ett sådant var det, började i Frankrike (som så ofta, Frankrike är som ett slags politiskt laboratorium där mycket börjar) i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet när PCF, det franska kommunistpartiet (ett klassiskt arbetarparti till skillnad från svenska V som är ett medelklassparti) reducerades till ett betydelselöst parti på vänsterkanten, från att ha varit Frankrikes näst största (på över 20%). På bara några år gick tiotusentals av PCF:s väljare till Front National och Jean-Marie Le Pen. Det är skammen, den verkliga skammen, att vänstern, i land efter land, förlorat sina klassiska väljare till extremhögern. I Danmark är Dansk Folkeparti största arbetarparti, i Sverige var SD största parti inom LO-kollektivet i vintras (29%). Makarna Adelsohns upprörda belackare borde alltså titta sig själva i spegeln men eftersom sådant nästan aldrig sker på vänsterkanten (Jag Hade Fel, finns inte på den retoriska repertoaren hos en Guillou, till exempel), är det lättare att spotta på makarna Adelsohn, trots, alltså, att ”överklassen” och det förkättrade Östermalm håller stånd långt bättre mot högerextremismen än vad vänsterns klassiska bastioner gör. Projicering, skulle Freud ha kallat detta.

     

  • 24 mars, 2016

    De jihadistiska illdåden i Bryssel ställer frågan om den radikala islamismen på sin spets, vad den är, vart den syftar och hur den ska bekämpas. Men också frågan om vad den ska kallas. Det finns i Frankrike ett ord som vi saknar i Sverige: islamofascisme (islamfascism), som också är bra. Det används av många, inte minst av filosofen Bernhard-Henri Lévy och feministen Caroline Fourest. Det som är bra med det ordet är att det sätter fingret på jihadismens djupt reaktionära natur (som en reaktion, likt den ”vanliga” fascismen, på globalisering och modernitet).

     

    Den franske islamologen Gilles Kepel beskriver händelser av det slag vi såg i Bryssel som ingående i en tredje fas av den moderna jihadismen. Den första fasen kallar han för faxjihadismen (motståndet i Afghanistan mot den sovjetiska ockupationen), den andra fasen präglades av spektakulära dåd (al-Qaida och 11/9). Den tredje fasen är en negation av den andra och dess ”store” teoretiker är, enligt Kepel, Abou Moussad al Souri, en syrier som publicerade en text på nätet 2004 som heter Call to Global Islamic Resistance där han uppmanar till attacker mot Västs soft belly (som attentatet mot judiska muséet i Bryssel, Mohammed Mera i Toulouse, attacken mot Charlie Hebdo, mot synagogan i Köpenhamn eller i Paris 13 november och, som nu, i Bryssel, till exempel), det vill säga attacker mot vanliga, oskyldiga människor. Al Souris tanke grundar sig på slutsatsen att USA är omöjligt att besegra med terror, så som al-Qaida ville, men genom att slå mot mjuka mål hos USAs allierade är tanken att provocera den europeiska extremhögern till attacker mot moskéer och muslimer för att på så vis försöka skapa inbördesliknande situationer, varpå Europas muslimska ungdom ska tvingas ta ställning mellan de ”otrogna” och de rättrogna. Stolligt, så klart, men så tänker fortfarande många av de som är påverkade av al Souri.

     

    Vad kan då vi göra? Naturligtvis måste ”kalifatet” besegras, militärt, så som nazismen krossades; det går inte att förhandla med ”kalifatets” representanter. Men det räcker inte, så klart. Stöd åt demokrater i arabvärlden, stöd åt alla projekt för kvinnans frigörelse i Mellanöstern, stöd åt det som återstår av den arabiska våren måste också till. Allt som påskyndar och underlättar en arabisk ”upplysning”, ty det är där kärnan till konflikterna ligger: Islam har inte gått igenom någon upplysning i stil med den vi haft, den som började i England på 1600-talet men slog igenom i Frankrike på 1700-talet (Diderots Brev om de blinda,1749, en historisk händelse och den första, stora spiken i den katolska kyrkans kista, ja förmodligen själva inskriften över moderniteten, om man så vill). Islam har haft perioder av Upplysning, inte minst i Spanien på medeltiden men också på 1800-talet (det som i Egypten kallades för al-nahda). Problemet är att den upplysningen inte gick segrande ur striden, något som påverkar dagens situation eftersom de mest reaktionära lägren inom Islam, i Iran och Saudiarabien, sitter på så ofantligt mycket pengar att progressiva reformatorer, som kanadensiskan Irshad Manji och den syrienfödde tysken Bassam Tibi, till exempel, befinner sig i ett, åtminstone ekonomiskt, hopplöst underläge.

    Något annat som terrorn i Bryssel får mig att tänka på är delar av den svenska vänsterns hållning till jihadismen. Vissa svenska vänsterintellektuella verkar ha stora svårigheter att förstå sig på den radikala islamismens ondska och tolkar den allt som oftast med hjälp av en tankemodell från sjuttiotalet, där USA görs ansvarigt för all ondska, även den jihadistiska. Eller så reduceras illdåden till något som har med attentatsmännens barndom eller sociala miljö att göra; när Mohammed Mera mördade judiska småbarn i Toulouse våren 2012 skrev, till exempel, Göran Greider (Dalademokraten 23/3-12): ”Mohammed Mera – söndersliten av de globala krigen och motsättningarna, men också av det franska samhälle där klassorättvisorna och främlingsfientligheten är starka.” Ord som vore omöjliga i en Breiviks eller Peter Mangs fall, till exempel. Efter att de äldre gentlemännen och tecknarna på Charlie Hebdo massakrerats av bröderna Kouachi under ropen ”Allahu Akbar” började Martin Aagard sin artikel om dåden, i AB (8/1-15), med att pissa på Charlie Hebdo (en tidning han sannolikt aldrig läst och inte visste mycket om) och efter terrorattentaten i Paris fredagen den 13 november förra året ägnade Åsa Linderborg två helsidor i AB (19/11) åt att häckla Frankrike och ”liberaler”, inte åt att nagelfara bödlarna och deras ideologi. Exemplen är symptomatiska för delar av den svenska vänsterns hållning till jihadismen, det är alltid något fel på dem som mördas, inte i första hand på bödlarna och deras mordiska ideologi. En annan metod är att försöka styra bort blicken, mot annat, mer välbekant. Dagen efter terrordåden i östra Paris förra hösten, publicerade AB Kultur en långdikt av Johannes Anyuru om – högerextremt våld …

     

    Det hela är kanske logiskt för en vänster som på ett vis tycks ha kollapsat ideologiskt och fortfarande regeras av tankemönster från sjuttiotalet, en vänster som saknar ett språk för den verklighet vi lever i nu. USA är fortfarande roten till allt ont, vilket lätt leder till en ”min-fiendes-fiende-är-min-vän”-logik (jämför även med synen på Putin: när Putin annekterar Krim och ockuperar östra Ukraina är det USAs fel, inte Rysslands …). Till detta kommer ett närmast konstant kulturellt självhat som går att reducera till: Vi i väst är onda, ”de” där borta (i ”tredje världen”? Hallå, Angola ger ekonomiskt bistånd till Portugal nuförtiden!) är goda. En manikeisk låsning som aldrig tycks släppa.

     

    I Frankrike finns, inom vänstern, det språk som saknas här. Och en långt högre medvetenhet om att jihadismen utgör en fara jämförbar med fascism och nazism. Varför går då detta inte in i Sverige, trots attentat efter attentat mot oskyldiga människor, attentat som lika gärna skulle kunna vara riktade mot mej, mot dej, mot Åsa L och Göran G? Jag misstänker att den amerikanske filosofen Michael Waltzer kan ha svaret på ”gåtan”. I Dissent Magazine, januarinumret 2015, skriver han följande: ”Här är någonting nytt: många till vänster är så irrationellt rädda för en irrationell rädsla för islam att de inte förmår fundera över de utomordentligt goda skälen att frukta islamistiska fanatiker – och därför har de svårt att förklara vad som händer i världen.”

     

    Nytt språk, alltså, por favor. Och ett som duger för vår tid och den nya verklighet vi står inför nu. Och när jag avslutar denna text, nås jag av rapporter från Bryssel om att människor strömmar ut på gatorna i tusental, flamländare och fransktalande, tillsammans med den belgiska flaggan, i solidaritet, i kärlek, talandes och sjungandes på ett språk terroristerna aldrig kommer kunna förstå. Det är vackert. La vie est belle. La vie est belge!

  • 8 mars, 2016

    Québec, från algonkinskans (en av indianminoriteterna i Québec) kebek, som betyder platsen där floden smalnar av, är lika stort som Tyskland, Frankrike och Italien tillsammans och med en befolkning lika stor som Sveriges. Franskan som talas i delstaten går tillbaks till uttalet i Frankrike före franska revolutionen. Jag kom dit första gången sommaren 1985 efter att ha rest genom hela västra Kanada (skrev ett reportage om Kanada för Resguide med anledning av att jag just debuterat som författare): Vancouver, upp till Yukon, sedan tåg över Klippiga Bergen till Calgary och sedan till Toronto. Allt var så engelskt, tyckte jag. Sympatiskt, stillsamt men ack så afternoon tea-aktigt. Tills en morgon då jag klev av bussen i staden Québec och upptäckte nordamerikas äldsta stad, lysande som en vision uppe på en klippa mitt i S:t Lawrencefloden. Jag blev betagen och vandrade runt, som berusad, i de små gränderna med alla caféer och restauranger, lite som i franska småstäder. Och sedan, när jag fick höra dialekten, blev jag än mer betagen. Och anglicismerna, inbakade, på det mest naturliga vis: Hej, relaxe, c’est une joke! Sedan dess har jag varit där ytterligare två gånger, som inbjuden poet till den stora poesifestivalen i Trois-Rivières – La capitale de la poésie (poesins huvudstad som den så kaxigt kallar sig) – 1999 och 2014. Och den sista kvällen under det senaste besöket, sent på bohemcaféet och legendariska Le Zénob, föddes idén: För helvete, Fredrik, du måste försöka få ett gäng Québecpoeter till Sverige! Och så blev det. Bland annat med hjälp av tidskriften Lyrikvännen, Svenska Akademien och några hundra timmars jobb. Söndag 13 mars landar poeterna Denise Desautels, Jean-Marc Desgent, Jean-Sébastien Larouche och Véronique Cyr på Kastrup för att, tillsammans med sångerskan Paule Landry, åka på en miniturné Malmö, Lund, Köpenhamn och Stockholm. C’est le fun!Det ska bli kul.

     

    *

     

    Palmemordet. Alla minns vi ögonblicket när vi fick reda på det. Jag var i Santiago, i Chile, och bodde på ruffiga Hotel Maury i centrala Santiago. Där lärde jag känna en av städerskorna och kvällen innan hade hon bjudit med mig på en mindre fest nånstans i utkanten av den stora staden, minns inte var. Det blev mycket vin, god mat och dans. Vi stannade över, Djenny och jag, och på morgonen, på väg till tunnelbanan, fick jag nyheten, via en löpsedel i tunnelbanenedgången: Palme asesinado! Djenny såg min chock. Jag försökte förklara för henne. Detta var under en tid när Pinochet fortfarande styrde Chile med järnhand. Vet inte vad hon tänkte, minns inte vad hon sa, bara att jag kände hur jag längtade hem efter tre månader i Latinamerika. Ville hem för att veta mer och för att få vara med och dela sorgen. Samma kväll i den chilenska huvudstaden gick jag på restaurang med två unga chilenska författarvänner, Jorge Calvo och Roberto Rivera. Vi satt på en restaurang i närheten av Alameda och jag ville få ur mej det hela och berättade full av sorg och vrede om det i mina ögon oerhörda, Sveriges statsminister mördad på öppen gata. Sveriges! Men insåg snabbt att de ju förstod men att de, som var omgivna av så många döda och försvunna, inte utgjorde rätt forum för mig i det ögonblicket. De såg deltagande på mig, delade min upprördhet och sorg men sedan, rätt snabbt, rann samtalet in i andra, chilenska banor om situationen där medan jag klövs på mitten, jag hörde deras röster, sa saker då och då men var inte där. Jag var redan hemma. På Sveavägen. I Malmö. I Sverige.

     

    *

     

    Främlingsfientlig. Ett märkligt ord som redan i början upprättar ett avstånd till ”Den Andre”. Utlänningsfientlig eller Invadrarfientlig är klart bättre ty vem är främling i ens värld, egentligen? Jag möter dagligen människor, malmöbor, som jag är bekant med, som jag talar samma språk som, som jag håller på samma fotbollslag som, som jag går på samma gator som varje dag, som … jag känner mig helt – och jag menar heeelt – främmande inför. Som om de vore marsvarelser. Samtidigt som det händer mig, då och då, att jag inom loppet av bara några sekunder, eller minuter, under ett möte med en ny människa, känner ett omedelbart broderskap. Jorge Calvo, känd i fragmentet ovan, är en sådan. Jag betraktar honom som en bror och kommer alltid att göra det. Han kom som politisk flykting till Sverige i december 1986 och redan första gången vi sågs, i Santiago, året innan, och under en period när min spanska fortfarande var usel (vårt första samtal löd ungefär: – Kafka? – Sí! – Borges? – Sí! – Hemingway? – No…), infann sig den där märkliga, och härliga, känslan av broderskap. Och den betingades inte av någon sentimental politisk gemensamhetskänsla utan av en rent mänsklig grund: skratt, missförstånd, humor, litterära intressen, blickar. Så, por favor, låt oss gemensamt, käre läsare av denna ”blogg”, kasta ordet främlingsfientlig överbord.

     

    *

     

    Danska. Sitter och översätter Carsten Jensens senaste roman, tegelstenen Den første sten, en pageturner av rang om en dansk plutons öden och äventyr i det krigshärjade Afghanistan, en roman som, i rätt händer, skulle kunna förvandlas till en internationell storfilm i klass med Apocalypse Now. Som översättare arbetar jag med översättning från fyra språk: portugisiska, spanska, franska och just danska. Och kanske är danskan svårast, hur konstigt det än kan låta. I de andra tre språken vet jag som översättare att allt, precis allt, måste föras över till mitt eget språk. Här, i danskan, är det förrädiskt enkelt nästan hela tiden och det är lätt att komma upp i hastighet och tuta på och bara flytta över texten. Men! Och det är det som gör danskan så lurig, så ”svår”, de falska vännerna – false friends som de kallas inom översättarvärlden – lurar överallt, som små vägminor längs vägen: lidelse= lidande, straks=genast, frokost=lunch, ikke bryde sig=inte gilla, hængsel=gångjärn, rådne=ruttna, mage=maka/make, och så vidare. Och så vidare.

     

    *

     

    Narcissismen, den nya. Kliver på buss 4 på morgonen, in mot stan. Bussen är smockfull av ungdomar som ska till Borgar och Petri, i första hand. För något år sedan gjorde jag en matematisk överslagsberäkning och kom fram till att cirka nio av tio satt och höll på med sina mobiler. Nu gör jag bedömningen att det handlar om tio av tio. Att se en ung gymnasist som tittar ut genom fönstret för att bara ta in verkligheten därutanför, känns utopiskt. Och det föder ett, förmodligen rätt löjligt men dock, trots i mig. Hur det än kliar i mina egna sms-fingrar så vägrar jag skicka sms under bussresan och sitter där som en påminnelse om en gammal värld – en soldat i Napoleons armé, en bohem från Weimarrepubliken, en man född på ett femtiotal i andra sekel – och tittar extra nyfiket in i trädgårdar som bussen susar förbi, på människor som rastar sina hundar, skyltar, blommor, träd, ja allt som inte finns i någon mobil. En sagoliknande tönt (från spanskans tonto, löjlig typ?) som spjärnar emot historiens obevekliga rörelse.

  • 18 januari, 2016

    Vintersöndag. Blixtrande sol och vitt, vitt överallt. Jag far ut till Fjällfotasjön, utanför Svedala, och sätter på mig mina långfärdsskridskor, en handling som leder rätt ner i barndomen: pappa, mamma, Uppsala, Ekoln och vintersöndagar på femtio- och sextiotalen där vi tvingades upp ur sängarna för utflykt hela familjen. Lyckliga minnen. Choklad. Apelsiner. På rad i hallen, alla tre syskonen, för att ”niveas” i ansiktena. Sen iväg mot Ekoln med bandyklubbor, skridskor och förväntan i bilen, en tradition som fortsatte när vi flyttade till Malmö, 1963, och som (i dessa tider av diskussioner om olika ”kulturer”) fick mej att känna mej som helt oskånsk (med klasskamrater som varken kunde åka skidor eller skridskor och som, tyckte jag, hade ett letargiskt förhållande till vintermagin, som om de inte förstod att när sådana här söndagar uppenbarar sig måste man ut, ut, till sjöarna i det inre av Skåne); hur pappa med sin vintervittring kände på sig var isarna lagt sig och så kom denna vackra sjö in i våra liv. Och har fortsatt finnas där sen dess. Den här dagen är jag ensam med mina långfärdare men jag ser ju pappa där, långt ute på isen, som i ett annat liv, hur han försvinner, lätt vaggande, ett stift på en grammofonskiva, så som han alltid for iväg, ensam, långt ut på isen, orädd, medan vi blev kvar, jag, mina syskon, min mamma, nära vassen, i eviga bandydrabbningar och nu, denna dag, 17 januari 2016, så många år senare, känner jag hans närvaro i min ensamhet, som om jag blir han: ensam, orädd, på väg så långt ut jag nånsin kan, i ett slags mild extas över skönheten och jag kan höra hans röst också, hans ständiga språkliga kvickheter (”du får vara vaksam så att du inte trillar i en vak” eller ”se upp så du inte råkar trilla i en råk”) och denna närvaro på sjön skapar en känsla i mej av att inget kan hända, att jag är stark, immun mot alla faror, att pappa som skyddar mej men om isen bris… – so what, det finns en sjö och sedan aldrig mer! Och solen. Och snön. Och stillheten. Och långfärdarna som glider så lätt, så lätt så att jag blir som ett, som ett, med ”alltet”.

    *

    Bowie. Dödsbudet kommer överraskande men drabbar mej inte så som jag märker att det drabbar många i min omgivning. Inte konstigt, kanske. Jag var redan formad, musikaliskt, när han slog igenom, av sådant som Sven-Ingvars (jo!), Beatles, Stones, Small Faces, Kinks, Who, Led Zeppelin och Genesis. Bowie kom aldrig in i mitt liv, inte bara av ovan angivna generationsskäl utan också av politiska. Precis när han kom drogs jag mot ”proggen”, framför allt till Bernt Stafs musik och då, i det skedet, var mycket av det som hände på engelska ointressant, tyckte jag. Var jag då helt oemottaglig för honom? Nej, ”Life on Mars” gjorde starkt intryck men fäste inte i mej som ”Fröken fräken”, ”A hard Days Night”, ”Tin Solider”, ”Dead end Street”, ”I’m a Boy” eller ”Whole lotta Love”. Det är kanske sånt som innebär att tillhöra en generation, ett slags osynlig märkning – och ”inlåsning” – och när vi, ett antal värnpliktiga, sjöng ”Life on Mars” högt, inne på luckan på tredje pluton femte kompaniet på LV4, med utsikt över Rosengårds höghus, kände jag ändå att denna musik, att det var bra, jävligt bra till och med, men inte min musik, inte något som uttryckte mej. Så kändes det. Och att jag heller inte riktigt begrep mej på Bowie, denne märklige man, men nu, några dagar efter hans död, när jag sitter och tittar på två dokumentärer om honom förbannar jag mej själv för att jag inte släppte in honom mer i mitt liv då. Så vacker! Så stor! Så begåvad! Suck, känner jag, och känner händerna skaka om generationsgallret.

    *

    Känslighet. Jag pratar med en vän om känslighet och landar i en tanke om att man måste vara både noshörning och fjäril för att kunna överleva, noshörning för att stå emot kritik, attacker, hårda slag i livet, fjäril för att kunna uppskatta allt som gör livet värt att leva: musik, litteratur, humor, nyanser, kärlek, empati, till exempel. Och under samtalet skjuter ett minne fram. Gamla Väster, åttiotal. En morgon hamnar jag bakom ett före detta, som jag trodde då, missbrukarpar. Vi går på Långgårdsgatan, de några steg framför mig och jag hör hur han lägger ut texten för henne. Han pratar om natten och morgonen som just varit och är helt otroligt exakt i allt han säger. Som om ingenting i hans värld vore för litet för att inte betecknas: hur hon låg vid hans sida under natten, hur kudden formade sig efter hans huvud, hur väckarklockan såg ut från hans perspektiv, hur taket såg ut när han vaknade, hur väckarklockan lät när den väckte dem, hur tidningsbudets steg lät – ett vattenfall av precisa iakttagelser och hon nickar bekräftande, som om hon förstår honom exakt och har samma intensiva närvaro, samma intensiva, näst intill hallucinatoriska, perceptionsförmåga. Och när jag minns dem, och det jag tror att de led av, kan jag inte låta bli att tycka att de var vackra med sin näst intill proustska vilja att återge allt i tillvaron exakt. Samtidigt som jag välsignar noshörningen i mej, detta hårda skal som gör det möjligt att ta sig vidare från en dag till en annan utan att gå under av livets nyansrikedom och, just det, känslighet.

    *

    Ann Heberlein. Det känns konstigt att behöva skriva det men jag skriver det ändå. Det hon visade med sin Expressenartikel (en kortvariant på en längre text på hennes FB-sida) om händelserna i Köln på nyårsnatten var mod. Och det gör, paradoxalt nog, ont att skriva eftersom det, indirekt, blir till en dom över debattklimatet i Sverige denna vinter. Det Heberlein skriver är fullständiga självklarheter, att det finns kulturella skillnader i världen och att, när det kommer till frågan om jämställdhet mellan könen, Sverige ligger i täten globalt sett medan länderna i Mellanöstern och Nordafrika ligger i botten. Självklara saker som styrks av olika undersökningar, World Value Survey (WVS), till exempel. För detta får hon, av en Baker Karim, konsulent på Filminstitutet, höra att hon talar ”fascisternas språk” och, inte nog med det, han tycker dessutom att man borde ”medicinera” henne. Man vill gråta. Men det ska man inte. Man måste tvärtom kämpa mot sådan galenskap. Karim har med sina utfall mot Heberlein, och med den verklighetssyn han gestaltat i olika texter, visat hur olämplig han är att bestämma över vem i Sverige som ska få pengar till att göra film. Det är inte folk som genomsyras av sådan trångsynthet och fanatism svenskt kulturliv behöver utan, tvärtom, folk som tror på verklig dialog och högt i tak, både inom debatten och, inte minst, konsten.

    *

    Idiotisk vardagsvrede. Från mitt köksfönster har jag utsikt över en box med gratistidningen Metro och varje gång jag ser någon som går fram och plockar åt sig ett exemplar av tidningen grips jag av en märklig minivrede, som om denna handling – att INTE prenumerera på Skånskan, DN eller Sydsvenskan, eller köpa nån av dem varje dag – är ett svek mot demokratin, ett primitivt sätt att säja nej till upplysning, information, debatt, kultur, ja snart sagt till allt som är viktigt i en demokrati.

  • 22 december, 2015

    Överraskning/poesins kraft. Jag håller två föreläsningar om poesi på Limhamns Bibliotek, den första om sådana som Vilhelm Ekelund, Hjalmar Gullberg och Bertil Malmberg, författare som skänkte tröst och inspiration när jag var ung, den andra om Gunnar Ekelöf, Tomas Tranströmer, Sonja Åkesson, Kristina Lugn, Katarina Frostenson och Ann-Marie Berglund, bland andra. Den sista kvällen väljer jag att avsluta med den sorgligt okände men fine poeten Stig Johansson, mest känd för sina Gubbar i Sydsvenskan. Jag väljer en dikt av honom som heter Märket, om hans far, men när jag närmar mej slutet av dikten stockar sej rösten, jag är på väg att falla i gråt och är tvungen att ta en paus och vända publiken ryggen. Efter en stund fortsätter jag och tar mej i mål med en förunderlig känsla av att dikten, när jag läste den högt inför publik, som anföll mej inifrån med all sin kraft. Och här skulle egentligen denna text ha slutat, som en påminnelse om poesins makt – och kraft – men så, nån vecka senare, stöter jag på Stig Johansson på en fest. Jag berättar för honom om episoden och han blir, så klart, glad över att hans dikt berört mej men, säjer han, Märket? … Hm … Han minns den inte ens! Varken dikten eller i vilken diktsamling han publicerat den. Författare, tänker jag – ena märkliga varelser.

     

    *

     

    Vilks. Jag är på middag med Lars Vilks tillsammans med några filosofi- och konstintresserade vänner. Det blir en fin kväll med många spännande inlägg och samtal. Det är första gången jag träffar honom så här nära, vid ett middagsbord, och jag slås av hans humor, självironi, nyfikenhet och imponerande lärdom. Han vandrar obehindrat och med lätthet genom konsthistorien och samtalen vindlar mellan konsthistoria, islamism, Upplysning, allmänt skvaller från konstvärlden, Kullaberg och Nimis. Och schack. Det visar sej att han varit Höganäsmästare en gång i tiden och han pressar mej på mina kunskaper om Evansgambitens förvecklingar. Det är alltså denna människa och det faktum att han gjort en skämtteckning om Profeten som hund som var på väg att skapa ett blodigt kaos med – vem vet ? – kanske hundra döda på Drottninggatan för fem år sedan och som fått imamer i Mellan- och Fjärran Östern att utfästa belöningar på tiotusentals dollar åt den som lyckas mörda honom. En bisarr tid, tänker jag, där självcensur och feghet följt som brev på posten. En otänkbar tid, dessutom, om jag tänker tillbaka på min egen ungdom, att sådant här ens skulle kunna uppkomma – mordhot på grund av en skämtteckning! I rummet intill matsalen där vi sitter, bekräftelsen på att detta inte är en fantasi utan på allvar: två tungt beväpnade SÄPO-killar i var sin fåtölj. Bisarrt, som sagt, och jag hör mina ord eka från 2006, dem jag skrev i en debattartikel då och som känns ruggigt aktuella fortfarande: Islam har inte gått igenom Upplysningens eklut. Precis så, alltså. Vare sig vi Vilks eller inte.

     

    *

     

    Förnedring/stolthet. Vi åker till Madrid, jag, min bror och en god vän och får bo hos en svensk vän nära Bernabeu. Det blir Prado med Velázquez och Goya, choklad med churros på klassiska Café Gijón, långa, härliga promenader, tapas vid Puerta del Sol och campari på Plaza Mayor. Ju närmare matchdagen, desto fler ljusblåa tröjor i gatubilden. Själv har jag tippat 0-6 och har inga större förväntningar bortsett från att, för sannolikt enda gången i mitt liv, få se Bernabeustadion inifrån. Några timmar före avspark samlas vi några tusen MFF-anhängare på Avenida Brasil. Stämningen är hög men när tåget av ljusblåa sätter sig i rörelse mot Real Madrids hemmaplan blir den inte bara hög utan fantastisk. Underbar. Och jag kan bara jämföra med VM 1990, Sverige-Skottland, när vi, tiotusen skottar och svenskar, satte oss i rörelse mot stadion i Genua, Stadio Luigi Ferraris, sjungande tillsammans; bilder av supporterskapets vackraste sidor. Här, den 8 december, intar vi Bernabeu med kraft och tar, som det känns, över arenan akustiskt. På planen inträffar, som bekant, något annat. Våra ljusblåa hjältar blir avklädda som inget annat svenskt lag blivit det, internationellt. Det handlar om total förnedring – Malmö FF mot IFK Klagshamn – och denna text skulle ha kunnat handla bara om det, vad idrottslig förnedring innebär psykologiskt för dem som utsätts för den, oavsett det handlar om spelare eller deras supportrar, men situationen på Bernabeustadion tar en märklig vändning, ty trots att målen rasar in bakom Wiland fortsätter vi sjunga, i ett envist trots, som om vi inbillar oss att sången skulle kunna råda bot på förnedringen. Och det gör den, paradoxalt nog, och när de sista madridanhängarna lämnar Bernabeu efter 8-0 till Real applåderar de åt oss, inte ironiskt, utan med värme, om än, inbillar jag mej, med en undran över vad det är för tusentals locos däruppe i ett av Bernabeus övre hörn. Det är en vacker scen och när stadion är tom och bara vi tretusenfemhundra är kvar, ekar sången i den vackra anläggningen: Guldet ska hem, guldet ska hem, guldet ska hem till Malmö igen! Patetiskt? Kanske. Men också oerhört vackert, som om stoltheten över att vara blå, och att vara det så många tillsammans på en främmande plats, hjälper till att skölja bort den beska smaken från matchen.

     

    *

     

    Tillit. Lördag middag; stilla, grått, milt i Köpenhamn. Sitter på Café Blågårds Apotek på Nørrebro. Underbar tystnad. Bara jag och en djupt melankolisk bartender i lokalen. Och ett stearinljus med en låga som säger: Det går åt rätt håll nu. Bara så, men väldigt tyst. God jul och Gott Nytt År, alla vänner!

  • 18 november, 2015

    Det Paris som attackerades fredagen den 13 november tillhör de delar av den franska huvudstaden som ännu inte är turistifierade. Historiskt är det Piafs, Arlettys och Simenons Paris och kommissarie Maigret bodde – bor? – ett stenkast från Bataclan. Proletärförfattaren Eugène Dabits roman L’Hôtel du Nord, som blev populär film, utspelar sig på hotellet med samma namn i denna del av Paris. Det före detta hotellet är nu populär bar för ”les bobos”, en ung hipstergeneration och längs Canal S:t Martin fylls vackra vår- och sommarkvällar kajerna med tusentals festande ungdomar från hela Paris. Men det är mer än så, det är också ”folkets” Paris, om man så vill. Stora delar av detta östra Paris är fortfarande fattigt och mycket blandat, med moskéer, synagogor, vietnamesiska och pakistanska restauranger, barer och affärer med olika etniska prägel. En underbart levande del av den franska huvudstaden som jag råkat bli förtrogen med de senaste åren. I våras bodde jag tre månader just här och ett av de ställen jag upptäckte var Le Carillon, en av de barer som attackerades så fegt. Baren är sliten, billig och alltid smockfull så många hamnar utanför, på trottoaren, med glasen i hand. Atmosfären är folklig, öppen, rolig med alla möjliga människor i en kosmopolitisk blandning, en ”Möllanbar”, för att översätta till malmöitisk verklighet. Sedan mer än fyrtio år ägs baren av en familj med rötter i Algeriet och ovanför baren finns ett billigt hotell där i första hand ensamma invandrarmän hyr in sig. Bataclan. Le Carillon. La Belle Equipe. Det var det unga, kosmopolitiska och mest toleranta Paris som attackerades, noggrant utvalda mål av Daesh som i en kommuniké efter dåden lät meddela att Paris attackerats eftersom det är ”… styggelsernas och perversionens huvudstad…”.

    Tillfälligheter? Inte alls. I våras intervjuade jag Gilles Kepel i Paris, en av världens främsta experter på islamisk radikalism, och det som nu händer (Ankara, Beirut, Paris, till exempel) beskriver han som fas tre i den islamistiska terrorismens historia. Den första fasen utgjordes av ”faxjihadismen” (jihadismen i Afghanistan, finansierad av Saudiarabien och, ironiskt nog, tränad av CIA), den andra av al Qaidas spektakulära terrordåd (med tanken att flytta fokus från den nära fienden till den avlägsna; elfte september, till exempel) och den tredje fasen, där vi nu befinner oss, inkarneras av Daesh och har sin upprinnelse i teoretikern Abou Moussad al Souris text på nätet från 2004, Call to Global Islamic Resistance. Den centrala tanken i den är att eftersom USA är omöjligt att besegra med terrorattacker istället slå mot Västs soft belly, mjuka mål, som i fredags, för att provocera den europeiska extremhögern att gå till attack mot moskéer, vilket i sin tur, enligt al Souri, ska leda till inbördeskrigsliknande tillstånd i Europa där Europas muslimer tvingas välja sida.

    Det viktiga för oss? Att hålla huvudet kallt och inte lockas in i retoriken om ett krig mellan Väst och islam. Det är det inte. Däremot är det en konfrontation mellan civilisation och medeltida barbari och där är det omöjligt att inte återvända till dessa delar av Paris ty det var där det moderna samhället föddes 1789, det som på olika vis lagt grunden till moderniteten med en dröm om frihet, jämlikhet och broderskap, just det många av de kallblodigt mördade inkarnerade bara genom sin livsstil.

    Fortsätta leva våra liv som vanligt, alltså, och inte vika ner oss i rädsla eller feghet. Och – varför inte? – ta en öl på Le Carillon nästa gång vi kommer till Paris.

    *

    Motstånd. Jag skriver och uttrycker mitt stöd till och min solidaritet med mina franska vänner och från en väninna får jag följande vackra svar: ”Käre Fredrik, så underbart att läsa dina tröstande ord efter all denna fasa. Min son var på Stade de France och jag var väldigt uppskakad. Men efter avtrubbningen, vreden och rädslan infann sig motståndskänslan och, mer än någonsin, lusten och viljan att leva. Jag kommer fortsätta att leva mitt liv i ‘synd’, fortsätta sitta på caféernas uteserveringar och gå till konsertlokalerna, fortsätta gå i mina korta kjolar och fortsätta beställa mina till brädden fyllda glas Bordeaux och se mina vänner rakt in i ögonen. Kram, Dominique.”

    *

    Paradox. Zlatans fantastiska frispark mot Danmark är i en mening en paradox. Varför? För att man, normalt sett, inte kan skjuta hårt och skruva bollen samtidigt. Speciellt inte när man knappt tar ansats. Detta vet alla som spelar/spelat fotboll. Men sen finns det de där speciella varelserna, sådana som Zlatan, David Beckham, Cristiano Ronaldo, till exempel, som gör paradoxen skenbar och förvandlar den typen av frisparkar till ren och skär logik. Det som inte går, går ändå när genierna tar sig an problemet.

    *

    Leverera. Det finns ord som plötsligt breddar sin betydelse, smittar av sig och dyker upp överallt, inom alla skikt och branscher. Leverera är ett sånt ord. Folk får sparken från sina jobb för att de inte ”levererar”, fotbollsspelare höjs till skyarna för att de ”levererar”. Men ur vad kommer då denna nya, utvidgade syn på ordet leverera, ett ord som förr bara användes gällande varuleveranser? Privatetymologen i mig hittar fram till Susanne Faludi, feministen, som i en artikel om den amerikanska porrindustrin för ett antal år sen använde begreppet på dess moderna sätt. Jag tror hon var en av de första och det hon hävdade i sin artikel, något överraskande, var att det i första hand är männen i denna industri som är de mest exploaterade. Varför? För att kvinnorna kan fejka sina orgasmer, vilket männen aldrig kan eftersom de är tvungna att – just det – leverera. Vad? Sperma.

  • 10 november, 2015

    Opportunism. Alla känner vi opportunisten, den evige, han finns ju dessutom i oss alla, smilfinken som ställer in sej för att uppnå egna fördelar i samhällslotteriets eviga tombolaspel. Själv kan jag med stigande ålder fascinerat iaktta hur det gick med min generations alla begåvningar och en som jag alltid får i tankarna när ordet opportunist kommer upp är Klas Eklund, ekonomen, som nu njuter livets goda dagar på den skånska landsbygden på en stor hästgård. Han började som revolutionär trotskist i KAF (Kommunistiska Arbetarförbundet), gick sedan till SAP där han blev Kjell-Olof Feldts högra (!) hand för att sedan fortsätta till SE-banken som ekonom. Därefter var den ekonomiska lyckan gjord. Men Eklunds öde förbleknar till ett ingenting när man läser Stefan Zweigs underbara bok Joseph Fouché, en bok om en man som torde vara en av världshistoriens mest lysande opportunister. Under ett helt liv, och under de stormigaste åren i den franska historien, hoppade han fram på rätt isflak hela tiden, år efter år, utan att falla i det stormiga vattnet: först som lärare vid ett prästseminarium 1790 men redan 1792 kyrkoplundrare, 1793 kommunist och jakobin för att bara fem år senare vara miljonär och tio år senare förvandlad till hertig av Otranto. Polisminister tre gånger under tre olika ministärer, en man som fick både Robespierre och Napoleon på knä men som dog i all anonymitet när de våldsamma historiska vågorna stillnat, i Trieste 1820. Hur var han då möjlig? På den punkten förtjänar Zweig att citeras: Alla som se honom få detta intryck: den mannen har intet varmt, rött och sjudande blod i sina ådror. Och i själva verket är det så, att han även i själsligt avseende tillhör de kallblodiga djurens ras. Han känner inte till några råa, medryckande lidelser, har ingen lust efter kvinnor, ej heller efter spel, dricker inte vin, finner intet behag i slöseri, övar inte sina muskler, utan vistas bara inomhus bland handlingar och papper. Han råkar aldrig i vrede så att det märkes, aldrig skälver en nerv i hans ansikte. Endast till ett litet än artigt, än hånfullt leende krusa sig hans tunna, blodlösa läppar, aldrig spörjer man under denna lergrå, skenbart slappa mask någon verklig spänning, aldrig förråder hans blick under de tunga rödkantade ögonlocken hans avsikt, ej heller en gest hans tankar. Denna orubbliga kallblodighet är också Fouchés egentliga styrka. Nerverna behärska honom inte, sinnena förråda honom inte… Han låter de andras lidelse brinna ut och väntar tåligt, tills de förbrukat sin kraft eller i ett obehärskat ögonblick givit sig en blotta: då först stöter han obarmhärtigt till. Hans från all nervositet fria tålamod skänker honom en fruktansvärd överlägsenhet: den som kan vänta så och förställa sig så, han kan bedraga även de slugaste. Lugnt fullgör Fouché sin tjänst, utan en ryckning i ögonlocken fördrager han de grövsta kränkningar, de nesligaste tillvitelser tar han emot med ett kallt leende, ingen hotelse, intet raseri bringar den kallblodige mannen ur fattningen. Både Robespierre och Napoleon bryta sig mot detta stenlugn som vågorna mot klippan. Tre generationer, ett helt släkte stormar an och ebbar bort i lidelse, medan han kallt och stolt står kvar, den ende lidelsefrie. Det är denna kyla hos blodet som utgör Fouchés egentliga snille… Joseph Fouché, alltså, ett namn som inkarnerar opportunismen lika självklart som namnet Quisling landsförrädarens.

    *

    Klockan är halv fem på morgonen. Det är en stilla natt när jag väcks av en desperat kvinnoröst. Orden vräks ut i natten och jag förstår först inte ifall jag drömmer eller ifall det är ”på verkligt”, som barnen sa när de var små. Så, till sist, förstår jag. Det är på verkligt. Någonstans bland husen står ett fönster öppet: Han förföljor er också! Var han nyktor? Han kan anmäla! Vill man ente, e det våldtäkt! Din fitta! Han hade alkoholen! Han tar inga sprutor. Överdos tre, fyra gånger. Den jävla horan. Den gången du våldtog… Allt ska fram! I detta nu. Jag kommer berätta exakt vad du sa! Jag kom på det mongot! Jag vet vem ni är, ni ska bara hålla käften! Det är nåt kusligt över rösten, så uppgivet, desperat och när jag tittar ut över gårdarna och gatorna ser jag inget, kan inte lokalisera rösten, ser heller inga andra ansikten som tittar ut. I en kvart, tjugo minuter pågår det men så, till sist, kommer polisen, tre stycken, och försvinner in i en trappuppgång i ett av husen på andra sidan gården och nån minut senare blir allt tyst igen, stilla. Den vackra sommarnatten lägger sig över kvarteret som en mjuk filt igen. Dock, med en stor reva i som gör det stört omöjligt att somna om: vem var hon?

    *

    Bok- och tidningsmarknadsironi. Min brevväxlingsbok med Karl Ove Knausgård, Hemma Borta, har nu sålts till nio länder: Danmark, Holland, Polen, Kanada, USA, England, Tyskland, Turkiet och Spanien med, som det verkar, Italien på tur. Det är roligt, så klart. Desto märkligare att tidningen jag skrivit i, från och till sedan våren 1985, Sydsvenskan, ännu inte recenserat den.

    *

    Dumhet. Jag sitter på en rättegång i Rättscentrum angående en skjutning på Herrgården i juni månad. En man som befann sig i en lägenhet där ett av skotten slog in genom rutan har precis redogjort för var han stod i lägenheten när kulan kom då åklagaren säger följande: Ursäkta en möjligtvis lite dum fråga, men hann du se kulan?                                                                                                                  

    *

    Putin. En natt drömmer jag om honom. Vi står nära varandra och snett emot oss står en av hans rådgivare. Det är en fin sal, förmodligen inne i Kreml nånstans. Jag är högre än Putin, större och han känns liten vid min sida, lite som en lillebror. Plötsligt lutar han sej mot min axel, som om han ville gråta ut och han beklagar sej över det enorma ansvar han har på sina axlar. Allt verkar väldigt jobbigt för honom, helt enkelt. Jag blir smickrad över att han känner sånt förtroende för mej men säjer ingenting, riktar istället blicken mot hans rådgivare samtidigt som jag tänker: Lämna tillbaka Krim då, så blir allt lite lättare i din värld, min vän.

    *

    Stolthet. Flyktingströmmarna har nåt bibliskt över sej när man ser bilderna från Ungern, Kroatien och Slovenien. Och alla tycks vilja till oss, Tyskland eller Österrike. Det är inte utan stolthet jag känner när jag ser detta – ingen vill till Putins Ryssland, ingen vill till Orbáns Ungern, ingen vill till Saudiarabien eller Qatar, få vill till Sannfinländarnas Finland utan det är hit, till det demokratiska och djupt humanistiska Sverige många vill. Oavsett hur många vi klarar av är detta, de facto, en seger, tillika en global propagandaseger, för den så förkättrade svenska modellen.

    *

    Jag sitter i den argentinska poeten Luisa Futoranskys lilla lägenhet i ett höghus på sjuttonde våningen i Paris trettonde arrondissment och intervjuar henne för en svensk litteraturtidskrift. Det blir ett roligt, uppsluppet samtal då, plötsligt, en jättelik korp sätter sig på räcket till hennes smala balkong. Luisa flyger upp, exalterad. Jag iakttar fascinerat den mäktiga fågeln. Det har aldrig hänt tidigare, påstår hon. Men nu, just nu, skedde det. The Raven var där. Sannolikt var det bara Edgar Allen Poe, tänker jag, som kom på kort besök för att övervaka så att intervjun med den gamla Borgeslärjungen Futoransky gick rätt till.

  • 13 september, 2015

    Anette Norberg är död. Det är slutet av juni. Jag är kvar i Paris i det gamla kloster där jag bodde hela våren, Les Récollets vid Gare de l’Est, när jag får ett mail från min före detta, Siw Erixon, skådespelerskan: ”Anette är död”. Jag tror först inte mina ögon. Anette, död? Hon klarade ju sin bröstcancer, tänker jag och det slår mej att vi inte hört av varandra på flera år. På nittiotalet var kontakten intensiv. Jag skrev pjäser, hon regisserade. Kabareten En monokel i brunögat, enaktaren Fredag klockan fyra, pjäserna Garrincha har en son i Stockholm och, inte minst, Peep, som i hennes varsamma händer blev en succé. Anette, tänker jag, och de roliga åren flyter upp i mej, all humor, fräckhet och lust som hon utstrålade. Hur roligt det var varje gång hon kom på besök. Hur underbart hennes skratt kunde eka. Några dagar går efter beskedet och en av de sista dagarna i Paris kommer hon till mej i drömmen. Så otroligt nära. Så vacker. Så rolig. Så fräck. Så fin. Och när jag vaknar i min ”klostercell” gör jag det med en varm känsla i bröstet. Allt var fel. Siw hade fel. Anette lever! Tills jag, någon minut efter uppvaknandet, inser det hemska. Anette är död. Men lever vidare i våra hjärtan.

    *

     Sedan några år tillbaka bor min pappa på ett äldreboende i Sabbatsbergsbyn i hjärtat av Vasaparken, vid Sinnenas Trädgård, som den så vackert heter. En av de första gångerna jag besökte honom där, för drygt två år sen, satt Robban Broberg i köket framför teven där nåt TV4-program skvalade. Han satt med huvudet bakåtlutat i en rullstoll och med tom blick. Jag fick en chock. Hade han inte nyss haft två utsålda hus i Globen? Jag uttryckte min beundran för hans artisteri och ordkonst men fick inte ens en nickning till svar och upplevde honom som helt borta. Några månader senare var jag på besök igen och i samma kök som gången innan, med Robban framför teven, hamnade jag i ett samtal med en av vårdarna, om att åka nattåg. Jag berättade att jag slutat åka nattåg mellan Malmö och Stockholm för att jag fått problem att sova på tåget då, plötsligt, Robban säjer: Är det för att du ligger och lyssnar på de andras inre monologer då, eller? En genialisk mening som öppnar världen mot oändligheten. Han var borta. Och inte.

    *

    När jag var ung skrev jag mycket poesi. Poesin levde i mej och jag läste poesi, ständigt. På nittiotalet gav jag ut två diktsamlingar, Självgeografi, 1991, och LIVS öppet, 1995. Det var ett naturligt tilltal i mej, en naturlig form. Så, plötsligt, gled dörren igen och det ”rummet” stängdes i mej. Varför har jag aldrig begripit. Kanske, har jag tänkt, hade det med det faktum att göra att jag omkring 1996, 1997 började skriva dramatik, att det lätta i pjäsförfattandet trängde ut det lika lätta, mjuka anslaget som finns när man skriver poesi. Prosa är ingenjörskonst, poesi något helt annat. Men dörren var stängd och en gång i Rio, på en bar på Copacabana kring 2006, kändes det som om dörren var på väg att glida upp igen. Nånting tog plats i ett av mina block. Nånting som jag följde efter med min penna men så, till sist, tvärdog allt och dikten det handlade om ville inte ut helt ty så är det, all verklig dikt skriver sig själv och, inte minst, avslutar sig själv, som om språket själv dirigerade. Detta skrivet utan all mysticism utan bara baserat på egen erfarenhet. 2014, sju, åtta år senare, får jag en inbjudan till poesifestivalen i Trois-Rivières, i Québec, och blir förstås glad men tänker: jag, poet? Nja. Jag har ju för fan inte skrivit en dikt på snart tjugo år. Men lik förbannat tackar jag ja, far iväg och läser mina gamla dikter dag efter dag, morgon, middag, kväll och då händer nåt, framför allt en morgon på ett café när jag läser två dikter ur LIVS öppet och känner hur jag har allt i lokalen, alla, i min hand. Jag kliver in i mina gamla dikter som i bekanta salar byggda av ord och känner hur de tar plats i mej. Ja, hur de äger mej. Två dar senare är det hemresa och på den korta flighten mellan Montreal och Toronto händer något. Dörren går upp igen. Dörren till det rummet i mej glider upp och jag kliver in och på två månader skriver jag över hundra nya dikter, något som kan bli en hel samling, men så, i februari i år, glider dörren omärkligt igen igen. Jag åker till Paris den sista mars, har en fin vår i Paris men skriver inte en enda dikt under de tre månaderna i La Ville Lumière. Pas un seul. Hur förklara detta? Med en floskel, så klart: skapandets gåta.

    *

    Markus Rosenberg. Det sker igen, fotbollsmiraklet, Malmö FF kvalificerar sej till Champions League och det är en hel förenings och en hel stads förtjänst. Men det finns en spelare som inkarnerar det fantastiska mer än alla andra: hemvändaren Markus Rosenberg, en spelare jag förr ofta kände ett slags lagom respekt för. En bra MFF:are med hyfsad framgång i Europa. I Werder Bremen framför allt men sällan riktigt bra i landslaget. Så kommer han hem och när jag ser honom i första träningsmatchen, på Gamla IP förra året, har glömt mot vilket lag, tänker jag: Jaha, Markus Rosenberg. Så det var det. Hyfsad klass men… Och så, förra sommaren, kommer den makalösa förvandlingen: hur han växer ut och hur som staden, ”vi”, får honom att finna taket i sig själv, tekniken, styrkan, fräckheten, auktoriteten, spänsten. Hur puppan Markus Rosenberg spricker och ut flyger en Ledare och ”King”, en spelare som bär sitt lag på sina axlar internationellt högklassig och som växer i de riktigt svåra matcherna. Full av beundran skriver jag detta, sextioett år gammal men barnsligt förtjust i att se hur en spelare hittar hem, inte bara till sin stad och moderklubb utan framför allt i sig själv, till allt det som låg lagrat i honom.

    *

    Ansvar. Den lille pojken som spolas i land i Bordram, Turkiet, Alan Kurdi från Kobane, skriver och talar alla om nu. Och med all rätt. Det går inte att värja sig mot denna hjälplöshet, denna sorg. Han ger ansikte åt den flyktingkris som det syriska inbördeskriget resulterat i och efter några timmar med bilden på näthinnan skjuter Erik Blombergs vackra dikt om de mördade arbetarna i Ådalen upp i hjärnan, den dikt som slutar med orden: Glöm honom aldrig. Inför bilden av Alan, en arketypisk bild av sorg, tragedi, hjälplöshet, känns allt futtigt. Nallen, de små skorna, benen och vi hundratusentals, miljoner (?), som får våra egna barns barndomar i tankarna. De är han, vi är han. Förhoppning? Att detta ”lilla” öde blir en väckarklocka och får även de mest rabiata flyktingmotståndarna att med Reinfeldts ord, ”öppna sina hjärtan”. Det är nu världen görs. Det är nu vi finns. Det är nu vår förmåga till solidaritet prövas. Det är inte vårt fel, det som händer. Det är Assads och IS’ fel, det är där den stora skulden ligger, hos de samvetslösa massmördarna. Men gör vi inget, får vi del av skulden också. Glöm honom aldrig.

    *

    Islam. Den pågående flyktingkrisen har vidgat glappet mellan de anständiga och de som inte anser att vi ska göra nåt (Viktor Orbán, Vladimir Putin, Jimmie Åkesson, Marine Le Pen m fl). På min egen FB-vägg invaderades jag förra veckan av sorgliga inlägg från FB-”vänner” vars syn på krisen är den öppna cynismens. I botten hos en del gamla vänner, som nu sannolikt röstar SD, ligger något som går att karakterisera som Stora Islamfnatten; allt ont tillskrivs den religion som många av flyktingarna bekänner sig till. Ska då vi, som inte drabbats av denna fnatt, bara vifta bort denna oro? Jag tror inte det. Det är ett utmärkt läge att peka på vikten av att kampen mot högerextremismen, livsviktig för att ett humanistiskt Europa ska överleva, går hand i hand med kampen mot islamismen, både den mjuka och den radikala (terrorismen). Ytterst är det egentligen samma kamp, kamp mot två ”essentialismer” där den ena har Nationen och den etniska gemenskapen som ”gud” och den andra Allah. Kanske kan sommarens avslöjande av läget i vissa svenska förorter, texterna av Hanna Gadban, Maria Rashidi, Zeliha Dagli, Sakine Madon, bland andra, hjälpa till i detta. Och kanske har, äntligen, vändpunkten kommit i den frågan. Vad som goes without saying är att kampen mot det identitetspolitiska stolleriet på yttersta vänsterkanten (sådana som Behrang Miri, Athena Farrokhzad, Masoud Kamali till exempel) är lika viktig ty kulturrelativismen, en konsekvens av identitetspolitiken, göder både högerextremismen och islamismen samtidigt som den kastar ett löjets skimmer över delar av vänstern, det vill säga den vänster som övergivit Upplysningen – frihet, Jämlikhet, Broderskap – som ledstjärna.

  • 30 juni, 2015

    Drömmar. Jag kommer gående Avenue Parmentier i det nittonde arrondissementet och ser honom i en nisch vid en husvägg. Han ligger på en madrass, bredvid madrassen en resväska, som om han installerat sig där. Han ligger där och läser, helt oberörd av trafik och förbipasserande. Och vad läser han? IKEA-katalogen!

    *

    Ockulta dagboken. Mina barn, Amanda och William, är på besök i Paris och vi tar en av turistbåtarna vid Pont Neuf. Det är en underbar försommardag, sol, blå himmel och friska, svalkande fläktar. Vi sitter längst fram i båten och det går vackra vågor på Seine. Ingenting kan vara bättre än sådana här ögonblick, tänker jag. Ett lyckligt ögonblick, alltså, innan jag, av oförklarliga skäl, drabbas av ett svindlande obehag med mörka tankar från de värsta schakten i det egna jaget som väller upp i mig. Jag blir rädd och förstår ingenting. Vi är i höjd med Tuilerierna. Oron fortsatt stark när vi närmar oss Alexander III-bron med sina guldutsmyckningar, gåvor från den ryske tsaren. Då ringer det i mobilen. Numret okänt men jag svarar ändå. Det är en sjuksköterska på Sabbatsbergsbyns äldreboende där min far, åttioåtta år, bor; hon meddelar att han just förts akut med ambulans till S:t Görans sjukhus.

    *

    Jag lämnar Paris efter tre månader och ställer mig den fråga jag ställt mig så många gånger förr, vad Frankrike är för mig egentligen? Och ska jag försöka koka ned svaret till ett ord får det bli le plaisir, lö pläzir, njutningen (mat, konst, vin, erotik, jo näjm it), ett begrepp som också ger konsten, i alla dess tappningar, en framskjuten plats i samhället. Ett exempel från denna vår: jag har i tre månader bott granne med järnvägsstationen Gare de l’Est och varje morgon handlar jag min dagstidning där (och varje onsdag satirtidningarna Charlie Hebdo och Le Canard Enchainé) och där, mitt i hjärtat av stationen, står det ett piano, ditsatt för att man, vem som helst, ska kunna spela när som helst. Och det gör ”man”: konsertpianister, schlagerkungar in spe, Für Elise-amatörer, jazzvirtuoser, alla slår sig ned och spelar och det är vackert att se hur alla vi andra, resande, arbetslösa, flanörer, vagabonder, stannar upp en stund i våra liv, mitt i det stormens öga som varje järnvägsstation i Paris är, för att lyssna, suga i oss, innan vi rusar vidare i våra liv. Le plaisir, alltså. Rätten till njutning och en stunds lättja när man, som född puritan/lutheran, minst anar det.

    *

    Det finns högerextremister och högerextremister och en av de värsta i Europa idag är fransmannen Alain Soral, filosof, sociolog och författare. Han är parhäst till komikern Dieudonné och det intressanta med dem är att båda var vänster länge, vänster och antirasister, för att sedan bli fullfjädrade antisemiter och, som i Sorals fall, till och med nationalsocialist. Soral var medlem i det franska kommunistpartiet, därefter gick han till Front National där han satt i partiets ledning innan han gick ännu längre högerut och numera är han ordförande för en antisemitisk organisation som heter Égalité et Réconciliation. I Le Canard Enchainé (nr 4934), den franska karikatyrtidningen, citeras en text av Soral från dennes FB-sida om nazijägarna Serge och Beate Klarsfeld som nyligen hedrats i Tyskland med en fin utmärkelse för sitt arbete: Voilà ce qui arrive quand on ne finit pas le boulot! (Se där vad som kan hända när man inte avslutar jobbet!)…

    *

    För snart tio år sedan dog två unga parisungdomar, Zyed Benna och Bouna Traoré, 17 och 15 år gamla, när de, jagade av polisen, klättrade över stängslet in till en transformatorstation där de brändes till döds, en dramatisk händelse som utlöste de våldsamma kravallerna i Frankrike hösten 2005. De jagades för att de var misstänkta för ett inbrott men var i själva verket på väg hem från en fotbollsträning. En av de poliser som jagade dem berättade på telefon om vad han såg för en kollega: S’ils entrent sur le site EDF, je ne donne pas cher de leur peau. (Klättrar de in till transformatorstationen har dom inte en chans). I nio och ett halvt år (!) år har denna mening utretts av det franska rättsväsendet och i maj i år frikändes de två poliserna från misstanken om non-assistance à personne en danger (ung. vägran att hjälpa person som befinner sig i fara). Att döma av intervjuer med ungdomar och andra i förorten där det inträffade är ingen förvånad. Trots att en hel del förändrats till det bättre i delar av Paris förorter, fortsätter misstron gentemot polisen att vara djup.

    *

    Jag får ett tips av Annika Hultman Löfvendahl om en fransk författare hon tycker jag borde läsa, Nina Bouraoui. Jag känner inte till Bouraoui sen tidigare, köper Les mauvaises pensées i pocket och tillbringar ett antal eftermiddagar i hennes sällskap och blir både fascinerad och imponerad. Det var längesedan jag läste en modern fransk författare med ett så vackert flyt i språket. Men inte bara det. Språklig skönhet har inget egenvärde och här finns också annat, en existentiell tyngd som gör att jag sugs in i texten. Det finns en rytm och musikalitet i prosan som är oerhört suggestiv, meningarna kedjar i varandra så lätt och naturligt, utan att någonsin ge intryck av tillgjordhet. En av vårens stora läsupplevelser, alltså, och när jag googlar henne ser jag att hon är översatt med elva (!) böcker till svenska och kan inte låta bli att skämmas lite över min okunnighet. Det vimlar av ställen man – jag! – vill citera men jag väljer ett: lire, c’est se lire (att läsa, är att läsa sig själv). Och det är precis det som händer när man läser henne, och andra ”stora” författare: läsningen drabbar en så att det egna livet sätts i spel.

    *

    I ett antal månader har vi, drygt nittio frilansar, kämpat mot Sydsvenskans ledning och deras tilltag att dubbelpublicera våra texter i HD (Helsingborgs Dagblad) utan att kompensera oss med en krona för detta. För några månader sedan kom det till vår kännedom att HD-Sydsvenskans VD, Lars Dahmén, tjänar 300.000 i månaden (att jämföra med Stefan Löfvens 114.000 eller, varför inte, François Hollandes, presidenten för en kärnvapenmakt, 140.000). Jag skriver ett brev till Dahmén och frågar honom om det moraliska i detta när tidningen ju samtidigt hela tiden skär ner. Svaret är ärligt och rakt: … jag skäms absolut inte för min ersättning. Och där, just där, tror jag ett av vår tids största problem ligger, med ”eliter” (ekonomiska, inte intellektuella) som glidit iväg, bort, upp till nivåer där man inte längre förstår vad vanligt folk tjänar och kämpar med. Faran i detta? Att de sociala kontrakt som alla samhällen och företag bygger på fräts sönder och att all anständighet i ekonomiska frågor därmed försvinner, hos alla.

  • 4 juni, 2015

    Märkligt möte. Jag lämnar mitt rum och går ut i korridoren på Les Récollets, det gamla kloster jag bor i denna vår vid Gare de l’Est i Paris. På håll, längre ner i korridoren, ser jag en av städerskorna från Mali och vi hejar vänligt på varandra. Jag gillar henne, hon har humor och glimten i ögat och just när jag ska ta vänster till hissen, ser jag en svart man dyka upp bakom henne, en man jag först tror är hennes ”förman”, det vill säga den man som brukar röra sig i korridorerna samtidigt med städerskorna men som jag aldrig förstått riktigt vad han gör exakt. Sen ser jag att det inte är han, ”förmannen”, utan nån annan. Denne går också, som jag, mot hissen och vi hälsar vänligt på varandra med var sitt ça va. Så kliver vi in i hissen, han först, jag efter. Han har en bok i handen och jag ställer mig så att jag kan se vem författaren är. Max Gallo, ser jag, historikern. Och den nyfikne provborraren i mig tar genast till orda: On dit qu’il est bon, GalloOui, säger han. C’est lui qui a écrit la biographie sur de Gaulle. Jag svarar att jag just köpt en bok av Gallo, en pocket om franska revolutionen. Hissen landar på bottenvåningen. Vi kliver ut och går ut i den lilla trädgården vid entrén till klostret. Han nickar vänligt och säger sedan: D’ailleurs, je vais le voir demain quand je vais tenir mon discours d’installation à l’Académie Française (Förresten kommer jag att träffa Gallo imorgon när jag ska hålla mitt installationstal i Franska Akademien). Oops! Va?! La chaire de Montesquieu et Dumas (Montesqieus och Dumas stol), fortsätter han. Jag hoppar till, som det heter. Det visar sig att det är Dany Laferrière, haitiern som sedan många år bor i Québec, i Kanada, och som fått stort litterärt genomslag i många länder. Och Prix Médicis för L’énigme de retour och som också är översatt till svenska (Konsten att älska med en neger utan att bli utmattad). Jag säger att jag nyligen läste en längre sak om honom, i Le Monde eller Libération men kan inte riktigt säga var exakt det var som jag läste om honom (samma kväll kommer jag på att det var i Karavan, i vintras). Han ger ett oerhört enkelt, vänligt och varmt intryck och presenterar sin fru för mig som plötsligt dyker upp i bakgrunden. Vi skiljs åt, säger att vi kan ta en kopp kaffe eller nåt nån dag framöver och innan jag går önskar jag honom lycka till med installatonsföreläsningen. Händelsen är historisk, ty Laferrière är den förste kanadensaren som väljs in i Franska Akademien och den andre svarte, efter Leopold Senghor. Märkliga möten, sådana, men lyckligtvis är livet fullt av dem. Och, som den malmöitiska spökrösten ofta säger i mig: frågar man ente, får man ju aldrig veta.

     

    *

     

    När jag läser debatten som brutit ut efter Karl Ove Knausgårds artikel i DN (20/5) drar jag mig till minnes en kväll förra sommaren. Jag var i Brasilien under VM, mestadels i Rio, och njöt storligen av att få vara där, inte minst eftersom jag hade glädjen av att få brevväxla med Karl Ove under hela turneringen, brev som handlar om allt mellan himmel och jord – även fotboll. Varje kväll när jag kom tillbaka till mitt lilla rum i Botafogo, fanns det ett nytt brev från honom och varje morgon, före tolv, tryckte jag på ”skicka” för att få iväg mitt svar till honom. Sammantaget ett Rio-rus, där staden och VM-turneringen bidrog med sitt och Karl Ove med sina vackra brev från ett sommarfagert Österlen. Så rullade det på, i två veckor, i ren glädje och i ett slags gemensamt skapande, tills jag fick ett brev av honom där han apostroferade en artikel i DN av Ebba W., om något jag aldrig hade hört talas om, ”Kulturmannen”. Rio-ruset ersattes av ett vagt obehag, en nästan fysisk känsla jag är väl förtrogen med från debatter jag själv deltagit i, en känsla som smög sig på utan att jag ens hade läst Ebba W:s text. Men som jag lovade honom att läsa. Först. Sedan ändrade jag mig. Jag valde bort och läste aldrig hennes text, kärleken till Rio och just detta, som titeln på vår bok antyder, Hemma Borta, att få vara ”borta”, även mentalt, avgjorde. Jag läste aldrig hennes text men efter Karl Oves beskrivning drog jag ändå slutsatsen att den inte handlade om honom och Geir A., egentligen, utan om Horace Engdahl och Stig Larsson (en komisk sak i sammanhanget, Karl Ove skrev i samma brev att hans egen mor trodde att DN publicerade Ebba W:s text för att hänga ut Ebba W., apropå kulturskillnader mellan Norge och Sverige…). Efter att ha läst Ebba W., nu, när jag är i Paris och försöker vara ”borta” igen (men inte lyckas), tror jag att min intuition är rätt, att det i själva verket är Horace och Stig L. hon är ute efter. Jag vet ju inte, så klart, men tror att det är så. Vad det i övrigt handlar om är var gränserna ska gå i debatten, vad vi ska få kalla varandra på kultursidorna. Är det verkligen ok att påstå att Knausgård bedriver ”litterär pedofili” för att han skrivit det han gjort skönlitterärt? Jag tycker inte det. Vad gäller den andra anklagelseakten, den med Svelands Breivikjämförelse, så tog jag upp den i en artikel i DN den 21/2 2012 (ligger på min hemsida under ”Artiklar/Krönikor”). Knausgård var, enligt Sveland, en ”skäggig norrman” som hon lyckades associera till Breivik, en infam koppling och det var när jag förstod att Sveland inte kunde ha läst Knausgårds sjätte del av Min kamp som jag bestämde mig för att skriva. Det kan nu vara på sin plats att upprepa följande, eftersom det i det mediala flödet på nytt görs associationer mellan Knausgård och extremhögern: den essä som ligger insprängd i Sexan, om Hitlers ungdom och om Celans poesi, är en av de bästa analyserna på senare tid om vad som gör oss till o-människor (fascister, islamister, you name it), en essä som skulle kunna fungera som en handbok i solidaritet ty det är ju, som Knausgård skriver där, med namnets fall ner i siffran (”navnets fall in i tallet”) som faran för oss alla börjar, det vill säga när du och jag förlorar våra ansikten, när dessa tas ifrån oss och ”makten” förvandlar oss till omänniskor, nummer och siffror bara, att pricka av på vägen till koncentrationslägret. I mitt svarsbrev om detta (Brev 15, s 221-230, som också innefattar en uppmaning till stöd åt Sveland och andra feminister när dessa utsätts för allsköns påhopp från extremhögern) uppmanar jag Maria Sveland att rannsaka sitt sinne och be om ursäkt för att hon slant på tangenterna, vilket jag faktiskt tror att hon gjorde. Det gör jag fortfarande och hoppas att de någon gång, hon och Karl Ove, kan träffas över en kopp kaffe på Söder i Stockholm för att prata ut om saken. Om just detta i alla fall.

     

                                                                                           *

     

    En söndagmorgon går jag till Cinéma S:t Germain des Près för att lyssna på Caroline Fourest, feministen, antifascisten och, inte minst, antiislamisten. Hon representerar i mina ögon det bästa ur den sekulära, franska upplysningstraditionen och den vänster som vägrar flirta med kulturrelativism och islamism. Hon är liten och tunn, har ett pojkaktigt ansikte, kort hår och hela hon ger ett, fysiskt sett, skört intryck som står i bjärt kontrast till den intellektuella säkerhet och hårdhet som präglar henne. Hon har mäktiga fiender, både inom extremhögern och bland franska islamister eftersom hon klätt av både Marine Le Pen (i en bok med samma namn) och Tariq Ramadan, den intellektuelle islamisten som är barnbarn till Muslimska Brödraskapets skapare, Hassan al-Banna (i boken Frère Tariq), och emellanåt kan jag inte låta bli att frukta för hennes liv (hon satt dessutom i Charlie Hebdos redaktion 2006 när tidningen valde att publicera de danska muhammedteckningarna som ett stöd åt Jyllands-Posten). Denna söndagförmiddag talar hon om ”Les ennemis de l’esprit de 11 janvier” (Fienderna till andan från den 11 januari), det vill säga om dem, från vänster till höger, som förlöjligar den republikanska samling som följde på attentaten i januari. Det är lysande. Hon är helt orädd i sitt försvar för karikatyren och blasfemin och en bättre försvarskämpe för yttrandefriheten, och rätten att häda, har jag svårt att tänka mig och när jag går därifrån och tänker på vad hon just sagt om England och USA och den feghet i frågorna som råder där, slår det mig – och det må låta som en floskel men jag tror inte att det är det – att det är Frankrike och inget annat land i världen, som är fyrbåken och föredömet när det gäller försvaret av yttrandefriheten och rätten att häda. Kongenial, alltså, titeln på hennes senaste bok: Éloge du blasphème (Hyllning till hädelsen).

     

    *

     

    Red Star! Fredagkväll i Paris och tillsammans med Rémy, en fotbollsintresserad fransk vän, pensionerad lingvist, ger vi oss ut till Saint-Denis, bakom Porte de Clignancourt och den stora loppmarknaden, för att titta på när Red Star tar sig an Istres i franska division tre. Det är på klassiska Stade Bauer och PSG:s absoluta motsats i allt: den enkla, familjära inramningen, de proletära omgivningarna och, inte minst, historiens vingslag, något som PSG helt saknar. Red Star bildades 1897 av ingen mindre än Jules Rimet, VM:turneringarnas fader och ordförande i FIFA mellan 1921 och 1954. Jules Rimet blev också namnet på den första VM-bucklan, den som för alltid togs hem av Brasilien i Mexiko 1970. Red Star blev med tiden lite av en synonym för det röda Paris, det kommunistiska förortsbälte (la ceinture rouge) som är borta nu, med kommunister som blivit Front Nationalanhängare och med andra förorter dominerade av islamister av olika schatteringar. Känns därför som om vi bevittnar något som har med ett annat, gammalt och historiskt, Frankrike att göra. Vi är drygt tvåtusen på läktarna och hamnar bland klubbens ultras, kända för sina vänstersympatier, men inte ett spår av aggressivitet, allt är glädje denna kväll när klubben via en komfortabel 4-0-seger tar sig upp i tvåan, Ligue 2, Frankrikes motsvarighet till vår Superetta, där klubben inte varit på decennier. En lång ökenvandring är över och glädjen är påtaglig när supportrarna stormar planen men när vi lämnar stadion slår det mig att det som i England hade ”kokat” i kvarteren knappt märks här. Allt är stilla när vi går mot metron och slår oss ned på en bar i närheten av Clignancourt. Paris är ingen fotbollsstad och oavsett om Red Star firar sin promovering eller PSG sin ligaseger så märks det knappt, ty La Ville Lumière sväljer allt, alla händelser och tilldragelser, stora som små, med ett stillsamt, knappt hörbart rap.

     

  • 22 maj, 2015

    Scener man skulle ha velat uppleva. I Joël Schmidts Robespierrebiografi finns en fantastisk scen från revolutionärens ungdom. Robespierre växte upp i Arras, var hyperbegåvad och blev tidigt skickad av sin mor (pappan dog tidigt) som stipendiat till klassiska läroverket Louis-le-Grand, på rue S:t Jacques i Paris, granne med Sorbonne. Där blev han hånad för sin enkla klädsel av kamrater från rikare familjer. Robespierre var en ensamvarg och kompenserade sitt sociala underläge med att vara bra i skolan, inte minst i latin och den romerska republiken blev tidigt hans ideal. Dock var han, som i stort sett alla på den tiden (1780-tal), övertygad monarkist och en dag kommer Ludvig XVI och Marie Antoinette på besök till skolan. Robespierre har skrivit en hyllningsdikt till kungaparet, på latin, som han tänkt framföra. Det regnar och kungaparet stannar bara till vid skolan, går aldrig in, och ute på Rue S:t Jacques böjer sig den kommande revolutionären – en av hjärnorna bakom La terreur och den som blivit själva sinnebilden för revolutionär fanatism – på knä i regnet och ser dem åka iväg i droskan, hem till Versailles och utan att ens bevärdiga borgarsonen från Arras med en blick. Maximilien Robespierre fick aldrig läsa sin dikt.

    *

    Schackspelarna i Luxemburgträdgården. Jag går ofta dit och tittar men vågar mig aldrig på att fråga ifall jag får vara med och spela. Det är inrutade gäng kring varje bräde, blixtfantomer uppblandade med duktiga amatörer, såna som jag själv. Jag ser att jag skulle kunna mäta mig med många av dem men lik förbannat, får jag aldrig frågan över läppen utan blir stående som åskådare. Vad är detta? undrar jag, som får mig att stå där och titta när jag så gärna vill vara med och spela? När jag studerar dem, finns det en hemkänsla hos dem, som slår mig, de känner varandra sen gammalt, men också något annat, ett slags arrogans, hur de skojar och pikar varandra och hur otroligt självsäkra de är – ordet ödmjukhet en bristvara. Kanske är det det, tänker jag, att jag inte känner mig välkommen och att jag, i så fall, själv måste spela arrogant och självsäker för att platsa i nåt av gängen och att jag inte orkar, inte i min ålder, spela någon annan än den jag är. Vet ej. Bara att jag, fortfarande, längtar efter att få bli en i gänget i något av blixtgängen i Jardin du Luxembourg.

    *

    Metaforer. En litteratur som bekämpar metaforen har jag svårt att ta till mig eftersom de författare jag genom åren dragits till alltid haft den begåvningen också, att i en bild överföra verklighet till litteratur. En som denna vår får mig att med ett stilla jubel njuta metaforens makt är en författare som jag hittills nästan helt missat: Guy de Maupassant. Jag slukar en del av hans böcker under några vårveckor och i Bel-Ami, romanen om Paris journalistvärld på 1800-talet, dyker plötsligt följande fantastiska bild upp: L’arc de triomphe de l’Étoile apparaissait debout à l’entrée de la ville sur ses deux jambes monstrueuses, sorte de géant informe qui semblait prêt à se mettre en marche pour descendre la large avenue devant lui, (ungefär: ”Triumfbågen dök upp vid infarten till staden på sina två monstruösa ben, ett slags oformlig jätte beredd att sätta sig i rörelse för att vandra iväg ned längs den breda, öppna avenyn framför honom”). En sak är säker, jag kommer aldrig mer kunna gå förbi Triumfbågen utan att tänka tanken, att den oformliga stenkroppen plötsligt skulle kunna sätta sig i rörelse för en promenad ned längs Champs Elysées.

    *

    Jag läser Stefan Zweigs biografi över Marie Antoinette, en bok med samma namn som drottningens och häpnar över hur bra det är och en person som för mig närmast varit ett skämt, ett historiskt sådant, får plötsligt liv och blod och genom Zweigs ord får också en annan, för mig tidigare oklar figur, ”vår” Axel von Fersen (som min far gestaltade i ett legendariskt uppsalaspex, Gustav III) plötsligt liv också. Deras kärlekshistoria är så gripande och dramatiskt gestaltad, att jag, en gammal maoistsympatisör, nästan rörs till tårar. Boken är ingenting mindre än ett mästerverk och det är Zweigs sätt att gestalta Marie Antoinettes förvandling som är så imponerande, hur hon kommer från Wien som en femtonårig, levnadsglad, habsburgsk hoppa till Paris, hamnar i Versailles som drottning av Frankrike, blir ingift hos bourbonerna med den tröge, loje och – till en början – impotente Ludvig XVI men trots det fortsätter leva loppan och säga sin raka mening om allt och bara leva för festerna, balerna och de nattliga utflykterna till Paris innan vändpunkten kommer. Den 14 juli 1789 gör henne till en helt annan. Det är när hon möter sitt öde som hon vaknar upp ur sin drömvärld och blir en annan. Sina sista sjuttiosju tillbringar hon skiljd från sina barn och med maken redan avrättad, i Conciergeriet (”dödens väntrum”) tillsammans med tusentals andra, dock i egen cell där hon övervakas dygnet runt innan hon slutligen hämtas av bödeln, en ung, kraftig man vid namn Samson. Han klipper hennes hår och för henne med ett rep till den kärra som tar henne till schavotten, via Châtelet, Rue Saint-Honoré, fram till Place de la Révolution (numera Place de la Concorde): Hon behöver bara dö i fem minuter. Sedan kommer odödligheten. Inte en enda gång vädjar hon om nåd, faller hon på knä, gråter hon eller gör hon sig till för att beveka sina vedersakare, mycket, enligt Zweig, för att hon, genom historiens våldsamma kast, mot slutet av sitt liv förvandlades till det hon inte var från början: en mogen människa och kvinna men också en politiker och drottning som gick i döden med en värdighet som få – och med ett glödande hat till allt som hade med revolutionen och folket, le peuple, att göra.

    *

    Ockulta dagboken. En eftermiddag i Paris när jag sitter och tänker på Roland Barthes, den franske semiologen och författaren som dog efter att ha blivit påkörd av en lastbil utanför Collège de France i februari 1980, bestämmer jag mig för att ta reda på var exakt han blev överkörd. Jag hinner knappt ta tag i frågan ty dagen efter när jag går och köper min morgontidning, Libération, upptäcker jag ett två sidor stort uppslag om Barthes, en kärleksfull hyllning från en av Barthes sista doktorander, en amerikan vid namn Stewart Lindh. Och där kommer informationen: på övergångsstället vid Rue des Écoles 44. Det var där han blev påkörd med, som det förefaller, Stewart Lindhs avhandling under armen.

  • 27 april, 2015

    Jag sitter i métron på väg hem från lördagsfotbollen i Bois de Vincennes. Vagnen är halvfull och tyst, de flesta nedsänkta i sina inren, jag bakom Le Mondes helgbilaga i en artikel om Claude Lanzmann. Vid Bastiljen kommer en ung man ombord. Han har skitiga kläder, är tatuerad på armar och hals och bär ryggsäck. Han ställer sig mitt i vagnen, plockar fram ett munspel och framför ett slags melankolisk, rytmisk rap om sitt eget liv: je suis breton, breton, breton, varje rad disktinkt upprepad tre gånger, för rytmens skull, jag är bretagnare, bretagnare, bretagnare och här i Paris är det svårt, svårt, svårt, c’est la misère, la misère, la misère. Och så fortsätter det, hans distinkta röst är omöjlig att inte lyssna på, parisarnas blickar, blickar, blickar, hela tiden i marken, marken, marken. Vagnen skramlar vidare under jord, jag har lagt undan min Le Monde nu och känner hur han med sin nakenhet tränger igenom min sköld, den vardagssköld vi alla bär för att själva överleva, je suis navré, navré, navré, jag är förtvivlad, förtvivlad, förtvivlad och även om ni inte ger mej, ger mej, ger mej nåt så älskar jag er ändå, je vous aime, je vous aime, je vous aime, quand même och sedan slutraden, som nästan får mig att börja gråta: och som jag skäms, som jag skäms, som jag skäms, comme j’ai honte, comme j’ai honte, comme j’ai honte och han är ingen Bob Dylan eller Jalle Lorensson på munspelet men det biter, det fastnar och det går hål i skölden inte bara hos mig, noterar jag. När han går genom vagnen öppnar en vacker, svart kvinna med stenansikte diskret sin börs, bakom henne några ungdomar som lägger en slant och när han kommer till mig lägger jag också en euro och när jag går upp i solen vid République kan jag fortfarande höra hans röst: comme j’ai honte, comme j’ai honte, comme j’ai honte …

    *

    Provborrning. En fredagsnatt när jag är ute och snurrar i den stora staden hugger jag en taxi vid Place Blanche. Klockan är över tre. Chauffören sitter nedsänkt i sitt säte, knappt synlig. Bonne nuit, säger jag och sedan fortsätter det i mig, av bara farten: Ça bouge dans le meilleur des mondes, comme disait Voltaire? (Är det nån fart i den bästa av alla världar, som Voltaire sa?) Varför det med Voltaire kom med, vet jag inte. Men kanske var det ett försök till provborrning, den som André Gide kunde tala om, att slänga ur sig saker bara för att se om det nappar. Det vill säga ett slags nyfikenhetens kastspö. Var det Voltaire som sa det? svarar chauffören. Av honom har jag bara läst det fantastiska försvaret av familjen Calas i Toulouse, fortsätter han och plötsligt föds någonting mellan oss i natten när taxin rullar fram genom ett mörkt och stilla Paris. Det jag citerade var ur Candide, fortsätter jag. Den har jag inte läst. Men jag älskar Rousseau. Och poesi. Jag älskar poesi, vraiment, svarar han, fortfarande nästintill osynlig för mig där han sitter i sitt säte. Baudelaire! fortsätter han. Baudelaire? nästan skriker jag och så börjar vi tala om resor. Vi är lika gamla, visar det sej och vi pratar om interrailkortens tid. Om hur man, vi, reste från Tromsø till Brindisi och satte en ära i att fara kors och tvärs över Europa bara för den enkla glädjen av resandet i sig. Och om hur öppen världen var då. Och, säger han, att ungdomen kanske inte reser så idag utan istället barrikaderar sig bakom datorer och smartphones. Vi närmar oss Gare de l’Est. Han börjar recitera Baudelaire, Le Voyage. Den innehåller trettiosex strofer och det verkar som om han kan hela dikten utantill. Det är vackert: Pour l’enfant, amoureux de cartes et d’estampes, L’univers est égal à son vaste appétit … När han släpper av mig berättar han att det är detta som han tror på, l’esprit, det inre livet, poesin, litteraturen och konsten. Och det är med de orden ringande i mig jag öppnar den tunga grinden till mitt gamla kloster och när jag kommer upp på rummet, plockar jag fram min Les Fleurs du Mal från våren 1973 med alla mina översatta ord och understrykningar från då och där hittar jag den, Le Voyage, läser den från början till slut och förstår den för första gången helt och hållet, tack vare min taxivän i parisnatten. Jag läser, far iväg långt bort och somnar sedan, pang, bom.

    *

    Denna vår bor jag på Les Récollets, ett kloster vid Gare de l’Est som byggts om till konstnärsateljéer och författarstudios men där det också bor ett antal utländska forskare. På baksidan vetter klostret mot en vacker park med blommande kastanjer, magnolior, syrener och en lekpark från vilken glada barnskrik hörs dagarna i ända. Bakom parken ligger Quai Jemmapes vid Canal S:t Martin, där tusentals ungdomar slår sig ned på kajerna dessa ljumma vårkvällar, dricker vin, äter medhavt, spelar gitarr och sjunger. På framsidan av klostret: resenärer, taxibilar och bussar, bruset kring järnvägsstationen men också bilden av den moderna misären, tiggare, uteliggare och grupper av invandrare som inte verkar ha nånstans att ta vägen. Varje kväll, precis framför klostret, är det soppkök, Les Restos du Cœur (Hjärtats restauranger) en rullande institution, skapad på initiativ av den populäre komikern Coluche 1985. Hundratals människor, unga som gamla och där vissa ser ut att ha klivit direkt ut ur en Dickensroman, ställer sig i kö och inväntar lydigt sin ranson. De två sidorna av klostret illustrerar, slår det mig, en egen kamp som författare, mellan romantik och realism. På baksidan, det romantiska Paris jag förälskade mig i för fyrtiotvå år sedan och då jag själv satt på kajerna, Seines dock inte Canal S:t Martins, ljumma vårkvällar. På framsidan, realismen: Paris, Frankrike och Europa som det egentligen är för alltför många detta nådens år 2015. Hur, är den eviga frågan, får man/jag, ihop dessa två delar, drömmen om världen som den skulle kunna vara med världen som den är i sig?

    *

    En söndagsmorgon i tunnelbanan vid Porte de Charenton upptäcker jag mig själv, ensam på perrongen, i en av övervakningskamerorna. Det är en märklig känsla ty jag tycker att jag ser lite konstig ut och att axelremsväskan på teveskärmen har ett annat snitt än den jag har och kläderna ser inte riktigt ut att vara mina heller. Och ändå köper jag, som det heter numera, att det är jag som syns på teveskärmen. Under tio, femton sekunder gör jag det innan jag förstår att det är en helt annan person på en annan plats i métrostationen som syns på skärmen. Vad är man inte beredd att acceptera om sig själv, tänker jag, när man gör sådana felslut?

  • 8 april, 2015

    Sommaren 1972 skrev han in sig som extra stuveriarbetare på Malmö Förenade Stuveri AB, Hans Blennow, nästan färdig civilingenjör i Lund, där han hade läst ett antal år på Tekniska Högskolan. Han blev dock aldrig klar med sin examen. Hamnen slöt sig om honom och tog honom till sig fullständigt och när jag som nittonåring skrev in mig vid samma bolag, uppfattade jag Hasse som gammal i gården, en vänlig och väldigt rolig stuvare som var stark som en björn och aldrig rädd för att ta i, vilket gods det än handlade om: gummibalar, mjölsäckar, tapioka, styckegods. Rätt snart upptäckte jag en ”hemlighet” han hade: han drack. Och han drack inte som vi andra, på helger och vissa kvällar. Hasse drack alltid på jobbet, varje dag, året runt. Men aldrig, som vi andra, på helger och högtider. Sånt var för amatörer, tyckte han, och tog ytterligare en klunk Aurora, det dessertvin som han, vissa dagar, kunde dricka fem, sex flaskor av om vi jobbade till sent. Drickandet blev en del av hans identitet och så blev han ”Vin-Hasse”, eller ”Hasse Dessert”, hamnens pajas, fruktansvärt kvick och alltid med en rolighet i bagaget, när man än arbetade med honom eller stötte på honom. Att jobba med honom var en fröjd eftersom underhållningen var garanterad dagen ut och han, trots det enorma alkoholintaget, aldrig slarvade med jobbet eller utsatte andra för fara.

    Trots det var vi ett antal yngre stuveriarbetare som gjorde vad vi kunde för att få honom att sluta dricka. Vi anade ju vartåt det barkade. En gång när han bodde över hos mig en natt hällde jag ut en sjuttiofemma Explorer framför ögonen på honom, ett slags desperat demonstration. Ziehlke, salig i åminnelse, ville ha in honom på behandling. Ingenting funkade. Vi gav upp och lät oss underhållas. Han var ju så rolig! Och byggde upp en bild av sig själv med saker som hände. När han ramlade ner i ett hål på en bilbåt, bröt han benet på tre ställen men istället för att åka in akut, tog han sig till omklädningsrummet i Frihamnen där han tillbringade en hel helg innan benet blev helt blått. Då, först, åkte han in och fick reda på att hade han kommit nån timme senare hade de tvingats amputera. Det blev ytterligare en historia om ”Hasse”, berättad av honom själv, ty han hade övergått till att tala om sig själv i tredje person: ”Då hade man fått amputera Hasse”, lät det.

    De roliga historierna kunde späckas med vetenskapliga utläggningar ty Hasse var en bildad man och hade man turen kunde man få höra honom lägga ut texten om Heisenbergs osäkerhetsrelation, till exempel, på durken av en mjölbåt. Han hade svindlande perspektiv och kunde stoppa månen i sin slitna blåblusficka och hälla stjärnor i en kaffekopp. Hasses fantasi hade inga gränser! Och den eviga väskan, en skolväska från hans tid på Malmö Latinskola, vittnade också om en annan värld, en värld han valt bort. Varför? Han citerade ofta Ludvig Holberg: ”Alla vet att Jeppe dricker men ingen frågar varför”. Men det gjorde vi faktiskt, ofta. Och den vanliga förklaringen var att han var blyg. Han drack för att våga prata, sa han, och för att våga vara rolig. Men också annat sköt fram. En gång, på durken av en mjölbåt, sent en kväll, berättade han att det var faderns död som fått honom att tappa greppet i Lund. Fadern, jättelik, förvandlad till aska: ”Som en askkopp, full av aska, att man ska bli det, aska bara…” Den bilden verkade aldrig släppa taget om honom.

    Så gick tiden. Jag lämnade hamnen. Han blev kvar och många av oss väntade bara på beskedet om undergången. Det enorma alkoholintaget måste ju ta ut sin rätt. 1989 fick han sparken från hamnen efter sjutton år som stuvare. Till sist hade han blivit en fara för sig själv och andra. Vägen mot ett självmord i alkohol tycktes ligga öppen. Istället blev det tvärtom. Fem år senare, den 10 juni 1994, blev han nykter. Inte en droppe efter den dagen. När alla hade givit upp honom, vände han skutan på egen hand och för nåt år sen var han med på en hamnarbetarmiddag där alla andra drack. Men inte han. Och han var lika rolig som förr – också det en seger. Hasse fick tjugoen nyktra år ty förra veckan gick vår vän och före detta arbetskamrat bort i cancer, en av de roligaste och vänligaste människor jag mött och humorn handlade inte om alkohol utan var, i Hasses fall, en livsfilosofi, ett sätt att möta livet – och döden – på. Två dagar innan han dog besökte jag honom på Hospice. Han hade svårt att prata, bedövad av mediciner och smärta och varje ord var en kamp. Och ändå, in i det sista, hans skämtande: ”Vill du ha kaffe, Fredrik? Du kan få med eller utan dopp, med eller utan dropp”. Och när jag lämnade rummet vände han sig efter mej och sa att jag gärna fick skriva om honom på min blogg, ”Baktankar”, som han kallade den. Och så uppmanade han mig att skriva följande: ”När döden hämtar Hasse är skrattmusklerna det sista som ger upp”.

    Nu har jag gjort det. Vila i frid, Hasse, du som – vågar jag påstå – är en av Malmö Hamns största personligheter någonsin.

     

  • 24 mars, 2015

    I Stefan Zweigs vackra Världen av igår beskriver han sommaren 1914 som fantastisk och full av optimism. Få, om ens några, anade vad som komma skulle: ”Aldrig hade Europa varit starkare, rikare, skönare, aldrig känt en större övertygelse om en ännu bättre framtid.” Zweig skrev den utanför Rio de Janeiro, i Petrópolis, 1941. I februari året efter begick han självmord i den gamla kejsarstaden tillsammans med sin unga hustru Sofie. Kriget vilar som en skugga över den dramatiska handlingen men det svala mottagandet av hans brasilienbok, Brasilien, kan också ha spelat in. Zweig anklagades av vissa kritiker för att ha gått Getúlio Vargas, Brasiliens president och diktator, ärenden med boken. För mig, och för många, har boken lagt grunden till en positiv brasilienbild och jag har alltid betraktat den som en ickedemagogisk, djupt antirasistisk hyllning till ett land där man inte bara besjungit utan också praktiserat blandningens lov.

    Europa 2015 får mig att tänka på Zweig och tiden före det första världskriget men det finns en tystnad nu som jag inte blir klok på. Vi svenskar, till exempel, är ett demonstrationsglatt folk och gick förr man ur huse för att demonstrera mot Vietnamkriget, mot Pinochet och många av oss demonstrerade också mot Sovjets ockupation av Afghanistan. Men nu, när Vladimir Putin först annekterar krimhalvön från Ukraina, därefter ser till att östra Ukraina blöder sönder är det tyst. Mannen i Kreml som öppet stödjer den europeiska högerextremismen och partier som Gyllene Gryning, Front National och Lega Nord, till exempel, tycks inte behöva oroa sig för demonstrationer. Ingen går ut på gatan för det självklara: Ukrainas rätt till nationellt oberoende.

    Och inte bara den tystnaden är märklig. I Mellanöstern regerar en grupp fanatiker över ett område stort som ett helt land, genom halshuggningar, folkfördrivning, våldtäkter och att bränna folk levande i burar, ett medeltida våld som nu spritt sig till Europas hjärta med slakten av Charlie Hebdos redaktion, mördandet av judar i en kosherbutik i Paris och attentaten mot Kruttønden och synagogan i Köpenhamn. Några demonstrationer mot IS och dess sympatisörer? Icke. Däremot så i London för några veckor sedan demonstrerade 10.000 muslimer utanför Downing Street 10. Ledarna för demonstrationen överlämnade en namninsamling med 100.000 underskrifter. För att England ska sätta in marktrupper mot IS? Mot halshuggningarna och folkfördrivningarna av kristna och yezidier? Näpp. Man demonstrerade mot tidskrifter som Charlie Hebdo och för en inskränkningav yttrandefriheten. Kanske är det så, tänker jag, att när saker sker nära och frågorna ställs på sin spets (Putin/Ukraina, Charlie Hebdo/Vilks), då tar rädslan över och tigandet infinner sig. Demonstrerar gör vi istället när vi vet att det vi demonstrerar emot inte hotar oss på riktigt (Vietnam, Chile, Afghanistan).

    Om, tänker jag när det känns som mörkast, det är så att vi nu lever i de yttersta av tider och ett nytt europeiskt storkrig står för dörren, så undrar jag hur en ny ”Zweigbok” skulle se ut, vad en framtida Stefan Zweig skulle ha att säga om vår tystnad och våra svek mot Ukraina, liksom mot yezidier och kristna i Irak och Syrien. Blott en sak tror jag mig vara säker på. Den boken kommer inte gå att skriva här, i Europa. Den måste i så fall skrivas på en annan kontinent.

    I Petrópolis kanske?

  • 17 mars, 2015

    När jag tänker på terrorattentaten i Paris och Köpenhamn och reaktionerna på desamma slår mig en skillnad när jag jämför franska och danska tidningar med svenska: i de franska tidningarna, framförallt, men även i de danska, går det knappt att finna några rader om att Charlie Hebdo-tecknarna, eller i det danska fallet Lars Vilks, pekas ut som ”ansvariga” för den uppkomna situationen och det är svårt att hitta någon som ansluter sig till det som Salman Rushdie så fyndigt kallar The But-Brigade (Jag är för yttrandefrihet, men…). I Danmark skriver Niels Ivar Larsen, som arbetar på Information, en lång, personlig text (16/2) – han var med på mötet som blev beskjutet – där han inte med ett ord kastar någon skugga över Lars Vilks. Dagen efter attentatet kungörs det tvärtom att den Lars Vilkskommitté i vilken Larsen ingår vill dela ut ett yttrandefrihetspris åt Vilks i Folketinget. Förslaget backas upp av ett antal partier i Folketinget, även Enhedslisten, och priset till Vilks delades ut den 14 mars. I Sverige intog flera av ledarsidorna en föredömlig hållning liksom ett antal politiska ledare från höger till vänster. Inget skuldbeläggande av vare sig Vilks eller Charlie Hebdo. Men mer än tveksamma inlägg dök också upp. Åsa Linderborg var till exempel på Vilks direkt, ”Sluta mumla, Vilks måste förklara sig” (i AB, 17/2) och Ann Heberlein (Svt Opinion, 17/2) gick till hårt angrepp samma dag mot Vilks, på oklara grunder: ”Lars Vilks är inte en mysig konstnär. Han umgås i fascistiska kretsar och hetsar mot muslimer…”. Värst sedan tidigare är kanske polisprofessorn Leif GW Persson som i Expressen (7/10, 2012) önskade Vilks ett kok stryk av unga muslimer i någon svensk förort. Till det kan läggas Täppas Fogelberg, som sagt att han inte vill vara med och betala SÄPO-skyddet åt Vilks och Ulrika Knutson, som i sin egenskap av Publicistklubbens ordförande – sic! – gick hårt åt Vilks i en text i Focus (nr 10, 2010) där hon bagatelliserade hoten mot honom på ett osmakligt vis istället för att stå upp för hans rätt att häda. Hos de ovan nämnda är det Lars Vilks som hamnar i fokus, inte den mordiska ”ideologi” som hotar honom; Vilks sätt att teckna, hans kvaliteter som konstnär och intellektuell, hans påstådda uppsåt, allt handlar om att misstänkliggöra honom och inte i en bisats mot slutet utan det är själva poängen i texterna. Det är Vilks som har skulden för att fanatiker mördar för en blyertstecknings skull och det underförstådda budskapet är självcensur, att vi ska göra det som islamisterna vill att vi ska göra, anpassa oss till deras uppfattning om vad som är rätt och fel vad gäller satir och konst. Och då undrar jag: kan detta handla om att verkligheten är verkligare i Danmark och Frankrike, två länder som var ockuperade under andra världskriget, att man där vet vad förtryck och ofrihet innebär in på skinnet och, därför, vilka insatser det handlar om: försvarar man något, som yttrandefrihet till exempel, så är det på riktigt, med politisk enighet från höger till vänster. Ingen intellektuell lek, alltså. Jag vet inte men jag tillåter mig jag att undra.

    Adjektiv. Ett minne från dansrestaurangen Baldakinen och tidigt 80-tal. Jag står med en tjej i baren. Vi har dansat några danser och jag frågar henne om hennes liv, vad hon gör. Hon frågar mig samma sak och när jag säger att jag vill bli författare (det var innan jag debuterade) blir hon helt tyst. Till sist, efter att ha tänkt länge, säger hon: Adjektiv! Det är allt hon säger. Och än idag kan jag höra ordet ringa i mina öron när jag kommer förbi den gamla danslokalen.

    Nattågen ska bort, läser jag i tidningarna. Det får mig att tänka på en tågresa till Stockholm för många år sedan. Jag kom in i min kupé i Malmö för att ta nattåget till Stockholm. Det var tomt i kupén och jag skulle ha överslafen. Plötsligt upptäcker jag Stuv Malmö, kom!, min debutroman, på kudden till underslafen. Jag gör mig klar och kryper upp i min säng. En stund senare kommer mannen i underslafen. Vi börjar prata. Han jobbar på BAHCO i Eskilstuna, berättar han, och jag brottas med tanken ifall jag ska säga vem jag är, att det är jag som är mannen bakom hans kvällslektyr. Till sist kan jag inte hålla mig. Han hoppar till och jag berättar, till hans glädje, om bokens tillkomsthistoria. Men sedan, när det är dags att sova får jag svårt att somna ty jag ligger hela tiden och tänker på var i berättelsen han befinner sig – och om han gillar den. Och så tänker jag på honom, hur märkligt det måste vara för honom att ligga och läsa en bok med författarhelvetet precis ovanför sig, som en vålnad. Bevara nattågen, alltså! är allt jag vill säga. För litteraturens och läsandets skull, om inte annat.

    Förhandling. Jag sitter som en av fyra frilansar uppe på Sydsvenskan i ett samtal vi tvingat fram med anledning av att Sydsvenskans ledning anser sig ha rätt att dubbelpublicera våra texter i både Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad utan att kompensera oss ekonomiskt för detta. Det blir ett märkligt möte. Lars Dahmén, Sydsvenskans VD, börjar med en stunds sifferexercis där han redogör för bolagets ekonomi och framtid. Vi sitter mitt emot varandra, han och jag, på en meters avstånd. När han är klar redogör Petter Larsson för våra krav. Därefter berättar jag om en frilans vardag, att vi jobbar för summor på mellan 50-100 kr/tim. Och det är då det slår mig, det absurda i situationen, ty jag har precis fått höra att Dahmén tjänar 300.000 i månaden. En halvering av hans lön skulle alltså räcka till för att bekosta våra krav om en 20%-ig kompensation. En ny tid detta, tänker jag, där det aldrig finns pengar åt dem som förtjänar dem men alltid, på något märkligt vis, finns hur mycket pengar som helst åt dem som redan har tillräckligt. ”Förhandling”? ekar det i mig. Nej, blott förnedring.

  • 25 februari, 2015

    Jag får beskedet att Hans Isaksson är död och tror först inte att det är sant. Det känns väldigt tomt, som om en vägvisare, vän och litterär pappa försvunnit.

     

    Hans är sannolikt den viktigaste personen för mitt skrivarliv. Den 17 augusti 1983 blev jag uppringd från Bonniers och minns fortfarande hur jag satt, i min nedsuttna, bruna soffa vid fönstret mot Jakob Nilsgatan. Hans lugna, lite blida men bestämda röst. Mitt jubel när han meddelade att de antagit Stuv Malmö, kom! Jag var, äntligen, författare, nu även officiellt. Sedan var han min förläggare för ytterligare elva böcker, oupphörligen stöttande, lyssnande, läsande – den bäste läsare jag stött på. Allt såg han, alla brister, allt som svajade, men även det som höll och var bra, en litteraturens trägne vingårdsarbetare, självutplånande i god mening – det var vi författare som alltid skulle stå i första rummet; han framhöll aldrig sig själv hur mycket han än kunde och ödmjukheten var en livshållning, kunde det kännas som i hans fall.

     

    Hans ringde inte bara när det gick bra. Han ringde oftare när det gick dåligt, när jag kört fast, för att kolla läget, ifall jag hade nåt på gång. En gång, efter flera refuser, ringde han morgonen efter att jag haft en märklig dröm. Jag hade på natten drömt att Hans ringde och att han frågade hur allt gick med mitt skrivande. Jag sa att det gick dåligt. Då sa han att de hade bra folk på förlaget som kunde skriva en roman åt mej! Jag baxnade i luren men gav till sist med mej och i nästa sekvens av drömmen cyklade jag till Malmö 1, postkontoret vid Centralen, och hämtade ut romanen, ”min” nya roman. Och undrade genast ”Vad i helvete!”. Omslaget såg ut som Elsa Beskows Tomtebobarnen och författarnamnet stämde inte heller. Det stod ”Sten Malmö”. Jag kastade mig på luren till Hans och skrek, mer eller mindre: ”Det vet ni väl för helvete att jag heter Fredrik Malmö!” Detta var våren 1992. Vi bodde i Stockholm då. Samma morgon ringde telefonen, i verkligheten den här gången. Det var Hans. Han hade läst några texter av mig i TLM, tyckte de var bra. De handlade om taxikörande. ”Vad säjer du om ett förskott på tjugotusen, Fredrik, så du kan skriva din taxiroman!?” Dagen efter bokade vi en resa till Barcelona. Jag kunde skippa jobb på Taxi Kurir och där, i Katalonien, skrevs Taxi sju-två bland drömmare och dårar, mycket tack vare hans envetna stöd och tro på mig.

     

    Hans är den mest lyhörde jag känt, vad gäller läsande. Blid och tillbakadragen, bestämd i sina åsikter men aldrig domderande, mästrande. Sa aldrig ”ändra där och där så blir det bra”. Det han antydde gick in ändå. Jag kände mig priviligierad från första stund över att få ha honom som förläggare och varje gång han ringde gav han kraft, vilja att skapa mer, aldrig sluta skriva. Så döm om min förvåning på den stora avtackningen på förlaget för några år sedan. Jag trodde vi var fem, sex, högst tio som hade honom som förläggare. Vi som samlades var närmare femtio! Och då tänkte jag: herregud, har han ingivit alla dessa samma glädje och inspiration, läst dem lika lyhört som han läst mina manus? Ja, det tror jag att han gjorde. Hans Isaksson var inte för inte – oss författare emellan – kallad ”Sveriges bäste förläggare”. Jag hade glädjen att få vara en av hans författare och hans röst kommer alltid att leva kvar i mig.

     

    För några veckor sedan satt vi på Kvarnen och åt lunch tillsammans. Öl och husmanskost, pyttipanna och isterband. Allt var som vanligt med honom, kändes det som. Han var lättad över att det stora Aspenströmarbetet var rott i hamn med den vackra volymen Werner Aspenström, samlade dikter, 1943-1997, som han också skrev förordet till. Det blev en lång och rolig lunch med fina samtal om litteratur och liv, om Bonniers, det eviga, om Knausgård, Aspenström, AIK (hans lag) och Malmö FF (mitt lag) men också om barn. Och barnbarn. Han berättade om sitt liv med barnbarnen, om lyckan i att på nytt hämta och lämna på dagis. När vi skiljdes åt utanför Kvarnen tänkte jag att nu kommer det dröja ett tag innan vi ses igen, vi hade, så kändes det, tömt samtalsbägaren för den här gången.

     

    Jag ser honom i issörjan, solljuset som faller ner över hans ansikte, det vänliga leendet och hur han som kurar ihop sig på sitt karakteristiska vis och går ner längs Tjärhovsgatan.

     

    Farväl Hans.

     

  • 10 februari, 2015

    Bort gå de, stumma skrider de en efter en till skuggornas värld… Ja, så kan det kännas när de gamla hamnarbetarna försvinner över floden Styx in i Hades, dem jag lärde känna som ung studentajävel i Malmö hamn på sjuttiotalet. Nu senast var det Sten Vanberg, eller Kiruna, som vi kallade honom, som gick bort, strax före jul. Mitt första minne av honom är när han får en skärstock över fingrarna på en båt vid M2 i Frihamnen. Blodet forsade. Han rörde inte en min, gick bara lugnt och vaggande, på sitt karakteristiska sätt, mot omklädningsrummet. Själv hade jag sannolikt skrikit som en stucken gris och ropat på ambulans ifall något liknande hade hänt mig. Men inte han, han varken skrek eller talade och smeknamnet blev också till en bild för Den Tyste Norrlänningen. När jag debuterade 1984 med Stuv Malmö, kom! blev jag uppringd sent en natt. Jag lyfte luren yrvaket. Det var Sten. Han hade läst boken, vi pratade om den och som jag mindes det var han stolt över den och gillade den. Samtidigt sa han något jag aldrig kommer att glömma och som sätter fingret på författarens oerhörda frihet – och ansvar! – gentemot dem han skriver om: Det är lätt för dej att skriva att nån är skallig, du som har hår. En guldreplik som inte blev sämre av det han sa lite senare, att han led av melankolik, ett ord jag ofta tänkt på sen dess. Ett vackert nyord som lyfter melankolin till en nivå där den gör fysiskt ont. Långt efter det jag slutade i hamnen, och han blivit pensionär, började vi umgås lite. Sten var ofta med på våra hamnarbetarmiddagar, han levde upp under dessa och kröp som ut ur sin norrländska stumhet. En kväll hemma hos Sven-Erik for kärleken till hamnen i honom så att han förvandlade hela Sven-Eriks och Irenes vardagsrum till ett lastrum där det lastades mjölsäckar. Han som klättrade upp längs bokhyllorna – läs: skotten – och fick upp den sista mjölsäcken strax under taket, ”tretton högt”, som han sa. En hel teaterföreställning som fick oss att vrida oss av skratt. Därefter en berättelse om hur han på femtiotalet, på resa med DU (Demokratisk Ungdom, gamla SKPs ungdomsförbund) i södra Frankrike, en kväll vid en bardisk blev tilltalad av en fransyska. De pratade och bytte telefonnummer och väl hemma igen ringde han upp henne men eftersom hans franska inte var så bra blev samtalet inte vad han hade hoppats. Vem det var han hade bytt telefonnummer med? Brigitte Bardot… Förra våren flyttade Sten tillbaka till Norrland efter ett antal decennier i Malmö och det var där, i Kiruna, staden som gav honom hans namn i Malmö Hamn, som han dog. Frid över ditt minne, Sten, hälsar vi som fick glädjen att arbeta med dej och lära känna dej.

    Vi är ett demonstrationsglatt folk, vi svenskar, och sedan tidigt nittonhundratal har folk regelbundet gått man ur huse för att demonstrera mot orättvisor, krig och förtryck. På sjuttio- och åttiotalen handlade det om Vietnam, Chile och Sovjets ockupation av Afghanistan. Därför är vår tids tystnad så märklig. Kalifatet möter inga protester i form av demonstrationer, Putin tuggar i sig Krim och östra Ukraina men på Europas gator är det tyst, bortsett från enstaka demonstrationer mot högerextremism – den Putin, ironiskt nog, hjälper till att finansiera. Vadan denna tystnad? Kanske är det så enkelt som att vi egentligen bara demonstrerar när vi känner att vi kan påverka, det vill säga mot demokratier (USA i Vietnam, USAs Irakkrig), att det anses meningslöst att demonstrera mot en nyckfull gangster som Vladimir Putin och mordiska jihadister i Syrien/Irak. Jag vet inte. Annat än en sak: att denna tystnad är kuslig. Det kan ju faktiskt vara så att den tid vi lever i just nu är som den sommar 1914 som Stefan Zweig beskriver i Världen av igår, en fantastiskt vacker sommar, där ingen, enligt Zweig, anade vad som komma skulle.

    Senaste numret av 10-tal (17/18 2014) är omistligt för den som vill tränga in i vad som händer i Ukraina. Numret är späckat av intressanta intervjuer, essäer och poesi av ukrainska författare, inte minst Oksana Zabuzjko (på svenska med romanen Fältstudier i ukrainskt sex, 1996), ”Ukrainas viktigaste samtida författare”, som hon kallas av den polske litteraturkritikern och historieprofessorn Andrzej Mencwel. Zabujzko ägnar all sin tid åt motstånd mot Putin och den ryska etnoimperialismen och åt återupprättandet av den ukrainska identiteten, litteraturen och kulturen. Som svar på frågan om vad Putinregimen är skräder hon inte orden:

    - Det är en ny-orwellsk, neo-totalitär reality show planerad och genomförd av en grupp före detta KGB-agenter och imperiebyggare utan någon som helst moral eller idé om vad demokrati är. Det är amerikansk show business, det är Hollywood, och det handlar inte om folket. Det handlar om pengar, makt, cynism. Och vad de ryska spindoktorerna – alltså de som tar fram scenarier för Putin – är så bra på, ja, är virtuosa på, är att utnyttja dessa lögner. De lever i förljugenhet, det är deras sfär. De skapar en fiktiv verklighet precis på samma sätt som propagandamaskineriet gjort under tre generationer.

    En dikt i samma nummer, av Marianna Kyjanovska, får mig att minnas demonstrationerna och dramatiken på Majdan igen, frihetsrörelsen som ledde till Janukovytjs fall och flykt:

     

    Majdan 2014

     

    leva och leva så

    bara så och aldrig mer som löven

    som inte fanns på trädet på hrusjevskij-gatan *

    som den svarta skaren på den vita snön

    efter att prickskyttarna

    efter att de begravt

    nötterna, ollonen och kastanjerna

    i trädens håligheter och i marken

    de har dansat för att inte falla

    de har firat minnesgudstjänst efter nio dagar och efter fyrtio

    gång på gång

    gång på gång på gång på

    och sedan återuppstod alla

    nötterna, ollonen och kastanjerna

     

    någon enstaka har också grott

     

    (*på Hrusjevskijgatan i närheten av Majdan dödades de första demonstranterna)

     

    Vi ser sista avsnittet av Mad Men. Jag ser det flera gånger till och med och när jag till sist inser att serien är slut, borta, känner jag samma saknad som när en gammal vän försvinner. Don Draper, Roger Sterling, Peggy Olsson, Joan, Pete. Jag saknar dem alla. Det var inte Bergman, inte Norén, i psykologin men storslagen underhållning och en vacker saga om kapitalismen så som den tedde sig på amerikanskt femtio- och sextiotal. Och mitt i bedrövelsen över att serien tog slut kan jag inte låta bli att känna en liten glädje: den över att jag lät mig luras och att Don Draper aldrig slängde sig ut från ett fönster på femtionde våningen utan satt kvar där i slutscenen, självsäkert tillbakalutad mot ett bord och med framtiden för sig i den omstrukturerade reklambyrån.

    I en text i Expressen (20 jan), ”Vad ska det där vara bra för?”, i kölvattnet till händelserna i Paris, försöker Göran Rosenberg ta heder och ära av Charlie Hebdo genom att kalla tidskriften för en hårt islamhäcklande tidning, ett påstående han upprepar med en papegojas envishet flera gånger i sin artikel samtidigt som han påstår att tidskriften skulle vara ett slags elittidskrift som slår nedåt, mot muslimer, till exempel. Inget kunde vara felaktigare. Charlie Hebdo har sedan sin start för över fyrtio år sedan alltid varit en bastion för antirasismen och alltid slagit uppåt, mot all makt: den religiösa, den politiska, den ekonomiska, mot vänster- och högereliter och när den driver med islam häcklar den inte muslimer utan islamister, de extremister som kidnappat religionen, och religionens olika överheter. I en annan artikel, i Svd (2 februari) utvecklar han sitt resonemang om Charlie Hebdo och yttrandefriheten: Yttrandefriheten kan användas för att främja mellanmänsklig kommunikation och den kan användas för att bryta ner den. Vilketdera det blir beror inte på vilka formella lagar och regler som styr utan vilka informella hänsyn och överenskommelser som är möjliga att etablera och upprätthålla i samhällen där de kulturella, språkliga och religiösa referensramarna blivit många och delvis främmande för varandra, och där de kommunikationstekniska möjligheterna att med omedelbar verkan pissa in i någon annans tält blivit obegränsade. Citatet är en truism, så klart, men i dess kontext går texten lätt att läsa som ett försvar för den självcensur islamisterna vill att vi ska iaktta. Göran Rosenbergs hållning får mig därför att tänka på Salman Rushdie, en av vår tids modigaste försvarare av yttrandefriheten och rätten att häda (i sin roman Joseph Anton beskriver Rushdie det helvete han fick utstå efter Khomeinis fatwa mot honom efter publiceringen av Satansverserna). Rushdie har myntat ett fint uttryck för den hållning man kan avläsa hos Rosenberg: The But Brigade (Men-Brigaden), de som talar om yttrandefrihet, men… (att jämföra med uttrycket jag är inte rasist, men…).En slutsats man skulle kunna dra av Rosenbergs resonemang är att ingen satir är möjlig ty får man inte skoja om Muhammed, som Charlie Hebdo gjort några gånger, borde man ju i konsekvensens namn inte heller få skoja om Jesus, Krishna, Shiva, Buddha eller Moses. Och varför ska man då få skoja om Marx, Mill, Keynes, Lenin eller Erlander? The But Brigade tycks få allt fler proselyter i Sverige men i Frankrike – Je suis Charlie! – är den, gud (sic!) ske lov, knappt märkbar.

  • 10 januari, 2015

    Våren 1973 bodde jag i Paris. Jag var nitton år och bodde på Alliance Française på Bd Raspail i sjätte arrondissementet. Det var fem år efter majrevolten men det gick fortfarande att känna av svallvågorna från den historiska majmånaden. Utanför huset där jag bodde fanns en tidningskiosk och där upptäckte jag en morgon en ny dagstidning, Libération, startad några månader tidigare av, bland annat, Jean-Paul Sartre. Tidningen blev något av en ideologisk ledstjärna för mig och en annan dag upptäckte jag en satirtidskrift som såg spännande ut, Charlie Hebdo, del av samma 68-kultur. Jag häpnade. Så vasst, plumpt, intelligent, respektlöst och – roligt. Med de två tidningarna under armen kunde jag slå mig ned på nåt av kaféerna i Montparnasse och uppleva ett slags det rebelliska läsandets lycka. Sedan dess har jag alltid köpt den varje gång jag kommit till Paris, liksom ”Libé”(som nu, efter attentatet, solidariskt upplåter sina lokaler åt Charlie Hebdoredaktionen). En av tecknarna jag föll för i Charlie var ”Cabu”, Jean Cabut, och hans ”mon beauf” (förkortning av mon beau-frère, min svåger), en underbar serie där huvudpersonen är en karikatyr på en folklig, medelålders man djupt marinerad i allsköns fördomar, idag sannolikt Front National-medlem. Med humorn som vapen tecknade ”Cabu” en figur som gick in i hundratusentals fransmäns hjärtan. Onsdagen den 7 januari satt denne Stéphane Cabut vid redaktionsbordet på Charlie Hebdo, 76 år gammal men trots sin ålder skoningslöst avrättad. När jag satt framför teven och datorn på kvällen dagen det hände och tog del av illdådet kände jag hur ögonen fylldes av tårar. Ett dygn senare insåg jag att det inte bara hade med de tolv döda att göra och den medvetna attacken på yttrandefrihetens kanske främsta symbol, satiren, utan också med mig själv att göra: när bröderna Kouachi mördade Charlies tecknare och personal kändes det som en personlig attack på mig, också, på min ungdom och på en del av det franska arv som fostrat mig politiskt. Jag är inte ”Charlie”, så klart, men ”Charlie” är faktiskt en del av mig.

    En av de mest gripande intervjuerna efter illdådet var intervjun med imamen Hassen Halgoumi som så fort han fick höra om händelserna begav sig till platsen för dem. Han skakade av vrede framför kamerorna när han uttalade orden: Ce ne sont pas des musulmans, ils n’ont rien à voir avec l’islam. Ce sont des criminels (Det är inga muslimer, de har ingenting med islam att göra. Det är kriminella). Halgoumi har länge haft polisskydd på grund av sin kritik av den radikala islamismen och en tragisk ironi med Charlie-händelserna är avrättningen av polisen, och muslimen, Ahmed Merabet, som bad för sitt liv där han låg ner, förgäves. Merabet hade tidigare arbetat som livvakt åt Chalgoumi. Något att tänka på och hålla i minne: radikala islamister världen över mördar lika gärna muslimer som andra. Alla som står i vägen för deras tro är ”otrogna hundar”, inte bara judar och kristna, alltså, utan också moderata muslimer.

    Skillnaden i sättet som Aftonbladet och Expressen reagerade på illdådet på är intressant och talande. Expressen agerade föredömligt, på förstasidan, kultursidan och inne i tidningen. På kultursidan stack en underbart respektlös text av Özz Nujen ut: Gud har humor – titta bara på hens skapelse! Och vi ska vara kronan på skapelsen? Ha vilket skämt! Religionen är ett skämt. Kolla bara hur många skojare som följer den! En text helt och hållet i Charlie Hebdos anda. Inne i tidningen bjöd tidningen på fem helsidor klassiska Charlie-teckningar. Och Aftonbladet? I en bedrövlig text av Martin Aagård på kultursidan började han med att såga Charlie-Hebdos teckningar: Satirtidningen Charlie Hebdo har gjort sig ett namn genom att publicera osmakliga nidteckningar, Profeten Muhammed visar röven, Påven har sex med barn. Såna saker. En inledning värdig en bigott präst eller imam dagen efter den värsta attacken på det fria ordet i Europa på decennier var med andra ord det första man mötte i textväg på kultursidan på Skandinaviens största dagstidning. Aagård, förstår man, kan ingenting om Charlie Hebdos historia, en satirtidskrift som i över fyrtio år gisslat franska makthavare, på alla vis: intelligenta, grova, raffinerade, överraskande. Någon Charlieteckning då i solidaritet med de mördade, ABs kulturchef, Åsa Linderborg, brukar ju vilja framställa sig som ”yttrandefrihetsfundamentalist”? Icke. I Rapport samma kväll förklarar den politiska redaktören på AB, Lena Mellin, varför: … många människor blir provocerade av den här typen av teckningar och att det är en situation där det kan hända saker som man inte riktigt tänkt sej… Det finns andra ord för det Mellin försvarar: självcensur. Det vill säga exakt det islamisterna vill att vi ska ägna oss åt. Sällan har man sett skillnaden mellan feghet och mod så tydligt illustrerad i svensk press. För tre år sedan när Charlie Hebdo gjorde sitt underbara ”Sharia-Hebdo”-nummer brandbombades lokalen och redaktionen tvingades flytta. ”Charb”, Stéphane Charbonnier, en av de mördade tecknarna, kommenterade attacken på tidningen, ord som Lena Mellin borde fundera på: Je n’ai pas peur des représailles. Je n’ai pas de gosses, pas de femme, pas de voiture, pas de crédit. Ça fait sûrement un peu pompeux, mais je préfère mourir debout que vivre à genoux. (Jag är inte rädd för repressalier. Jag har inga barn, ingen kvinna, ingen bil, inga lån. Det låter kanske lite pompöst, men jag föredrar att leva upprätt framför att leva på knä.)

    ”Islamofobi” är ett ord som är på modet sedan ett tag. Det är illa eftersom det är ett dåligt ord, ett missledande ord som döljer mer än det förklarar. Fobi har man mot spindlar, ormar, människor, platser. Inte mot livsåskådningar. Varför används det då när man aldrig ser ord som kristofob, marxofob och scientologofob, till exempel? Historien förklarar varför, det skapades av islamister i kölvattnet av Khomeinis revolution i Iran 1979 och syftet med ordet var, och är, att stigmatisera alla invändningar mot Islam som ”rasism”, från öppet fascistoida islamhatare till islamkritiker i största allmänhet. Vad finns då för ord istället? Islamhatare och islamkritiker duger utmärkt eftersom de två orden upprättar en skillnad mellan blint hat och vanlig kritik i olika former. Varje gång jag ser ordet ”islamofob” eller ”islamofobi” tänker jag därför: Suck, ännu en som gått i islamistfällan.

    Få poeter har samma högspänning och allvar i sitt språk som Rainer Maria Rilke. Som om han själv, också, vore ett slags ängel, en fullständig utanförvarelse som man knappt ens kan fantisera fram berättande en rolig historia, tankande en bil eller handlande en liter mjölk i en förort till Wien. Därför blir jag också lite lätt konfunderad över några rader i Rekviem, rader som får mig att undra ifall han – trots allt – inte hade lite humor: Borde man ändå inte ha försökt få tag i gråterskor? Kvinnor som gråter för pengar, och som man betalar så de tjuter genom hela nattens tystnad. Sedvänjor hit! Vi har för lite av sedvänjor. Allt försvinner, pratas bort…

    I oktober förra året var jag på en poesifestival i Québec, inbjuden som poet trots att jag inte skrivit dikter sedan 1996. Det kändes märkligt, stundtals, som om jag inte tyckte att jag hade rätten att vara där. Under åren sedan 1996 har jag gjort enstaka försök men misslyckats men så, på väg från Québec, på flygplatsen i Toronto, händer något. Den gamla, gistna dörren går upp på glänt och för första gången på nästan tjugo år skriver jag poesi, skrivs det poesi i mig, igen:

    (förlust)

    jag tappade bort ett ord idag,

    ett ord som var nyckeln till en dikt,

    nu är både hus och nyckel borta men dikten blev till ändå,

    i tomrummet över den dikt som skulle ha blivit,

    ibland föds dikten så

  • 9 december, 2014

    De flesta som skriver har någon gång blivit refuserade. Refuseringsbrevets kalla verklighet är en grundläggande erfarenhet för många författare: ge upp eller kriga vidare? I Enrique Vila-Matas underbara Bartleby & Co finns ett stycke som kanske skulle kunna ge tröst åt dem som har det ännu värre och aldrig blivit publicerade, inte med något: I Brautiganbiblioteket finns bara manus som, efter att de blivit refuserade av förlagen, aldrig har publicerats. Det är ett bibliotek som bara innehåller ”aborterade” böcker. Alla som har ett manuskript i byrålådan och vill få in det på Brautiganbiblioteket, behöver bara stoppa det i ett kuvert och skicka brevet till Burlington, Vermont, USA. Jag vet från säker källa att inget manus blir refuserat, här får även bristfälliga manus en sorgfällig omvårdnad.

    I en intervju med Soran Ismail i SvFFs podcast ”Heja Sverige!” svarar damlandslagets förbundskapten Pia Sundhage ”Nordkorea” på frågan om vilket landslag hon skulle vilja träna efter Sverige. Ismail ber henne utveckla sina tankar (ur AB, 26 juli 2014):

    ”– För det är ingen människa som kommer in i det landet. Jag har varit där en gång. Jag var där i tre dagar och det var väldigt annorlunda. Man kan prata väldigt mycket samhälle och så där, men jag var på en träning, och på ena planhalvan hade de pojklandslaget och på andra planhalvan ett klubblag med flickor i åldern 14 till 17. Den träningen var riktigt bra. Det var två kvinnliga tränare. Den ena var domare, den andra före detta spelare. Det var ordning och reda, fart och fläkt på passningsspelet – typiskt asiatiskt. Och man ser ju vad som händer med Japan nu till exempel, de får den ena framgången efter den andra. Så Asien och Nordkorea hade nog varit ett riktigt, riktigt bra lag, säger Sundhage i podcasten.

    Sportbladet ber henne utveckla:

    – Skulle man få komma in i Nordkorea och få en inblick i den fotbollen vore det spännande. Men det är ju inte rimligt. Landet är ju mer eller mindre stängt, och jag kan inte språket. Men skulle man få komma in där … fotbollen är ju en dörröppnare på många sätt, säger Sundhage.

    Förstår du att man som lyssnare reagerar när du säger att du vill träna Nordkorea?

    – Det är bra att du reagerar. Men jag tror inte att det är så många som vet att Nordkoreas landslag faktiskt varit med i VM och OS. De har ett väldigt bra lag. Jag vet inte mycket om landet Nordkorea, om hur folket lever där. Men tänk att få komma in under själva fotbollsförutsättningen. Det hade ju varit något alldeles speciellt. Men som jag säger, det är ju omöjligt…”

    ”Ordning och reda” i Nordkorea, alltså. Vad denna sak egentligen handlar om men som inte sägs öppet är att den folkliga och mycket uppskattade Sundhage i alla år sympatiserat med KPML (r), numera KP, ett parti som för inte så många år sedan hade officiella kontakter med Nordkoreas kommunistparti och alltid försvarat ”proletariatets diktatur”. Det är bisarrt, så klart, att Sundhage kommer undan så lätt med detta men har att göra med de dubbla måttstockar som fortfarande reglerar delar av vårt offentliga liv: är man kommunist, är man god (uansett vad som gjorts i den ideologins namn genom historien) men är man ”borgare”, liberal eller höger, är man ond. End of discussion.

    Jag plockar på måfå ut en gammal diktsamling ur bokhyllan, Luftberusningen av Ann-Marie Berglund, börjar läsa och rycks med, och in, i Berglunds värld: hon är skör, musikalisk, erotisk, rättfram och rolig och minnet av en stark läsupplevelse av hennes diktning kommer till mig, på en bussresa i nordvästra Skåne för säkert trettio år sen. Sedan tappade jag bort henne. Därför maler också tanken i mig under läsningen nu: vart tog hon vägen, egentligen?

     

    Flygfisken

    kunde lika gärna vara jag

    Anne-Marie

    där den flyger utan att egentligen flyga

    där den simmar i djupet

    utan att egentligen kunna andas

    Den vill upp i rymden

    av rädsla för det grumligt svarta

    den måste ner i djupet

    för att inte smulas sönder av det skarpa ljuset

     •

    Ordens verkliga värde. Först var det Magdalena Andersson, därefter Stefan Löfven, som kallade SD för nyfascistiskt. Mycket kan man säga om Sverigedemokraterna, att de är högerpoulister, främlingsfientliga, nynationalister och partiet ett djupt konservativt högerparti men fascister? Knappast. Vi lever i en orolig tid där det är extra viktigt att vårda ordens egentliga värde, hålla upp dem mot ljuset i förhållande till det de ska representera och i det här specifika fallet känns det som ett återfall i sjuttiotalsjargong, då allt som ansågs vara ont eller dåligt kunde reduceras till just fascism. Två som analyserat detta bra är experten på högerextremism, Anna-Lena Lodenius, som gjort det i olika sammanhang, och historikern Håkan Blomqvist, som i en lång recension av Henrik Arnstads Älskade fascism – de svartbruna rörelsernas ideologi och historia (i Internationalen, 16 juni 2013, ”Oförskräckt om fascismen – men varför jaga enkel formel?”) skriver om faran i ”… Arnstads närmast gränslöst vidgade definition”. Det är en viktig och välskriven recension och, nota bene, en kritik från vänster. Men frågan är väl ändå om någon beskrivit problemet med det ansvarslösa användande av ordet fascist bättre än Tage Danielsson:

     

    En far blev arg när sonen sa: ”Fascist!”

    Han låste in sin pojke tills han lydde

    och tog tillbaks och sa ”förlåt” till sist.

    Far släppte därvid ut den tvångsinsydde.

    Far hade visat att han var fascist.

    Han visste inte vad fascist betydde.

     

    Nu uppstår frågan: visste sonen det?

    Han skällde nästan alla för fascister.

    Ett ord så där i största allmänhet,

    för att beteckna icke-kommunister.

    Ett namn på folk som han som pesten skydde.

    Han visste inte vad fascist betydde.

     

    Det som förbryllade var

    att auktoritära våldstendenser

    var något nytt i bilden av hans far.

    Kan då ett ord ha såna konsekvenser?

    Han sa det bara för att pappa snacka

    som en förbannad slipsprydd borgarbracka.

     

    Nåväl: tänk nu om fadern blev fascist

    när sonen detta ord begynte skria?

    Tänk om ett skällsord, som sin mening mist,

    blir självuppfyllande som profetia!

    Den slutsats man kan dra av detta lyder:

    man måste veta vad ens ord betyder.

     

    Tage Danielsson, ur Samlade tankar från roten.

  • 31 oktober, 2014

    Jag är i Québec, delstaten i nordöstra Kanada, inbjuden till poesifestivalen i Trois-Rivières, en festival som har trettioårsjubileum. Fransmännen – Jacques Cartier, 1534 – var först på denna plats i Nordamerika men förlorade allt: Québec, Detroit, Mississippi, Louisiana, hela vägen ner. 1759 var drömmen om ett Frankrike outre-mer – Nouvelle-France – mer eller mindre över när engelsmännen vann slaget på Abrahamslätterna vid staden Québec. Men, och det är ett viktigt men, det franska språket och den franska kulturen lever vidare, på helt egna premissser. Man är inte kanadensare, inte fransmän utan just québecois, med egen dialekt (en kvarleva från franskt 1700-tal), egen litteratur, egen sång- och musikskatt och festivalen är en enda lång medveten, och omedveten, hyllning till denna säregna kultur där den stora rädslan som ligger i botten är att bli ett nytt Louisiana, ett franskspråkigt jätteskansen. Min bedömning? Det kommer aldrig att ske, stoltheten, kunnandet, traditionen är för starka för att denna ”nation” ska slukas i det anglosaxiska ”hav” som omger les québecois.

    Senast jag var i Trois-Rivières var femton år sedan, 1999. Jag är alltså inbjuden för andra gången trots att jag inte publicerat några nya dikter sedan 1995 (LIVS öppet), eller 1999 (beroende på hur man vill klassificera Torget). De gillade förmodligen vad jag gjorde då, är min enda förklaring till min nya inbjudan men när jag kommer till den gamla hamnstaden, där pappersmassafabrikerna en gång var det centrala, en stad som utropat sig till La Capitale de la Poésie (Poesins huvudstad), gör jag det med dubbla känslor: en känsla av att inte förtjäna min inbjudan och nervösa tvivel på att min poesi ska ”hålla” – och på att översättningarna till franska ska göra det. Redan under den första uppläsningen, på lunchrestaurangen Le Manoir, känner jag hur allt faller på plats, det är som om jag kliver in i mina dikter, i en efter en av dem, som i stora rum som är lika gamla eller nya som de var när de föddes i mig. Dikterna äger mig och varenda stavelse sitter där den ska sitta – musiken i orden, musiken i tystnaden – och jag känner hur jag har publiken i min hand, som det heter: det är 1988, 1993, 1999, 2014 i mig. Dikterna utplånar tiden, kroppen darrar, kroppen brinner. Jag. Är. Där. Mitt i språket, mitt i köttet och känslan går bara att beskriva med två ord: stilla lycka.

    Armeniskan Lola Koundakjian har vuxit upp i New York och är, om jag förstått saken rätt, ett namn i den östamerikanska storstaden. Vi har några uppläsningar tillsammans utan att jag riktigt suger i mig hennes poesi ty ibland blir franskan, trots att jag behärskar den bra, en kvick bäck bara som rinner förbi utan att fastna i mig. En cerebral bäck. Och när hon läser på armeniska blir det som grekiska/kinesiska för mig. Men så, plötsligt, på Le Manoir, när jag sitter i ett annat rum än det som upplåtits åt poeterna och åhörarna, jag kan bara skymta henne, läser hon först på franska (cerebral bäck) men därefter läser hon samma dikter på engelska, det språk hon skrivit dem på från början, och då sker detta märkliga som är en del av konstens och poesins mysterium: hennes poesi får kropp, blir verklig, och står fram vackert mot en fond av Washington Square Park. Hon är, plötsligt, hundra procent i sitt språk. I sin kropp.

    Festivalens Grande Dame är argentinskan Luisa Futoransky, sjuttiofem år gammal. Hon läser med vacker tyngd och auktoritet och illustrerar känsligt med sina fingrar i luften varje gång hon vill ge emfas åt något. Som om hon, bokstavligen, smeker fram orden. På den stora slutuppläsningen inför 250 personer är det hon, så klart, som börjar. Vi får fin kontakt, hon och jag. Hon har en underbar humor, är kvick, rolig men som så ofta hos folk med judisk bakgrund går det att skönja en sorg bakom allt. Hon kommer från en familj av ryska judar som emigrerade till Argentina i början av 1900-talet. Det var där, i Buenos Aires, hon växte upp. Det var också där, berättar hon en morgon under en frukost, som hon förälskade sig i Nicolai Gedda när hon jobbade på operan. Men sedan många år, över trettio, bor hon och lever i Paris och när vi kommer in på den politiska situationen där mörknar blicken, plötsligt är det judinnan, det evigt jagade, som jag hör i hennes röst: – I samma ögonblick, om det blir så att Marine Le Pen blir president, kommer jag att lämna landet.

    Språk/kropp/minne. Jag läste franska på gymnasiet, har bott sammanlagt två år i Frankrike om jag lägger ihop alla mina vistelser i landet. Jag har 40 poäng, två betyg som det hette förr, i franska, från universitetet i Lund. Jag ”älskar” dessutom Frankrike och det franska. Spanskan kom in i mitt liv långt senare, jag har inga betyg i det, har knappt varit i Spanien om än en hel del i Latinamerika men ändå är det som om det språket, Cervantes språk, bor i mig på ett djupare vis. Min väninna Elisabeth, healerska, har förklaringen klar för sig eftersom hon menar att jag var toreador i mitt förra liv. Själv grunnar jag mindre på sånt men i Trois-Rivières slår det hela mig igen. Med de franska poeterna, och i viss mån med Québecpoeterna, kan jag känna mig språkligt osäker, lyssna på mitt eget uttal, snubbla på orden, känna mig lite dum då och då men med de spanskspråkiga, från Mexiko, Uruguay och, inte minst, Argentina, känner jag mig helt lugn, på samma breddgrad, ”hemma”, om man så vill. Har Elisabeth rätt ligger så klart förklaringen där, har hon fel, vilket jag tror att hon har (har inga minnen av tjurfäktningar …) lutar jag åt en helt annan, mer prosaisk förklaring: franskan, och Frankrike, är fortfarande ett land djupt marinerade i hierarkier och ett slags språklig snobbism medan spanskan, i synnerhet den latinamerikanska, är ”demokratisk”, öppen, inbjudande: en värld där man är välkommen även om man släpper ifrån sig en groda ur munnen då och då.

    Sista kvällen i Trois-Rivières, undergroundcaféet Zénobe, poeternas högkvarter varje kväll-natt. Alla poeter som är kvar i staden läser. När det är min tur säger jag: j’en ai marre de lire ma poésie, mes propres poèmes. Jag är less på att läsa mina egna dikter, höra min egen röst. Istället sjunger jag, Ferlin, om Lasse Lucidor. Ingen förstår ett ord, alla förstår allt. The meaning of sound, för att tala med den nordirländske poeten Paul Muldoon. Efteråt, när jag slår mig ner i baren igen, kramar den algeriske poeten Achour Fenni om mig och viskar i mitt öra: les poètes sont des animaux marins sur terre mais qui veulent voler. Poeter är vattenvarelser som hamnat på land men som vill flyga. Inget om detta mödosamma hantverk som är skrivandet, diktandet, kunde vara sannare.

    Bokmässan. Fyra dagars konstant brus. Få signaler går fram genom bruset. En gör det dock och den/det blir mitt starkaste minne från årets bokmässa. Jag går förbi bokförlaget Daidalos monter och hör plötsligt en mansröst säga: Ska du ha lite Schopenhauer, Jessica? Just så: Ska du ha lite Schopenhauer, Jessica?

  • 23 september, 2014

    Birgitta Stenberg är död. Vi träffades första gången i slutet av 1990-talet och satt båda i Författarförbundets skönlitterära styrelse tillsammans med, bland andra, Peter Kihlgård, Inger Alfvén, Elisabeth Rynell, Mats Söderlund och Peter Mosskin. Tillsammans delade vi under ett antal år ut Katapultpriset. Birgitta Stenberg är Utlevelsens och Begärets stora författare i Sverige och, som en konsekvens av det, en fin, erotisk författare. Jag gillade henne mycket, både som författare och som person och kom med tiden att träffa henne mer än på mötena, besökte henne på hennes älskade Åstol, denna märkliga hästskoformade ö, och fick även låna hennes fina lägenhet i Nice. Det som ofta slog mig med henne var kontrasten mellan det modigt självutlämnande i hennes böcker och den lite blyga Birgitta Stenberg som jag lärde känna. Romanen Rapport är en av hennes bästa böcker, enligt min mening, en rå, levande och tung skildring från Stockholms undre värld på femtiotalet. Hon vågade sig ut i det nya, farliga, något som i just det fallet kunde ha tagit livet av henne. Men hon redde ut det och kom efter hård kamp ur amfetaminets djävulsklor. Om jag ska sätta fingret på det jag beundrar henne för mest är det att hon vågade så mycket, inte i första hand litterärt utan i sitt eget liv. Och att hon vågade det som inte alltid är så lätt: att ta sina begär på allvar. Jag vet att det är ett av skälen till att hon nu är vorden ikon inom HBTQ-rörelsen men Birgitta Stenberg är större än så. Hon är allas. Birgitta Stenberg är död. Ja, jag vet. Men Birgitta Stenberg lever.

    Jag sitter i ett Air France-plan på väg till en litteraturfestival i södra Frankrike, läser en lång Simenonnovell, Un Noël de Maigret, för att öva upp franskan, få igång språkmaskinen. Så stöter jag på ett uttryck jag inte förstår, grasse matinée, vilket visar sig betyda sovmorgon, enligt den lilla ordbok jag slängde ner i handbagaget i sista stund. Och då fastnar jag i den, ordboken, och ser att den är från 1894, Fransk-svensk Ordbok af F. Schultheiss, lärare i franska språket vid Kungl. Krigshögskolan, och så ser jag min älskade farmors piktur, några glosor hon plitat ner med blyerts, och tiden öppnar sin stora famn och när jag fortsätter läsningen är det som om hon är med i planet också, en liten fågel på min axel. Farmor, jag och Simenon, alltså, på väg till Marseille!

    Idolen. När vi landar i Marseille tas jag emot av en av festivalens värdinnor, Marie-Luz, en äldre, intensiv kvinna med spansk bakgrund men där, precis bakom henne, upptäcker jag Kjartan Fløgstad, den store norske modernisten vars romaner Dalen Portland och Fyr og Flamme var oerhört viktiga för mig en gång i tiden. Banbrytande litteratur, helt enkelt. Han och Dag Solstad, en annan viktig norsk författare för mig, var som olika litterära vägar, strömningar, stilar. Det fanns Solstadvägen och Fløgstadvägen i min värld och till sist var det Fløgstadvägen som blev den viktigaste för mig, Norges svar på García Márquez. Vi har aldrig tidigare träffats, han och jag. Nu sitter han där. Nu är vi här, han och jag, tillsammans med ytterligare några skandinaviska författare. Fløgstad är vänligheten själv och plötsligt sitter jag i samma bil som ”Fløgstad”, dricker kaffe med honom, simmar i poolen med honom, signerar böcker, tar ett glas, ja allt det man gör på en litteraturfestival tillsammans. Märkligt detta, när verkligheten avexotiseras och, som i det här fallet, en litterär strömning förvandlas till en äldre, sympatisk man av kött och blod.

     •

    Lapsus. Philippe Bouquet, den eminente franske litteraturprofessorn och översättaren (Bouquet har översatt 150 svenska och norska romaner till franska) som kan mer om skandinavisk litteratur än många skandinaviska författare och litteraturkritiker, sköter presentationerna av oss under festivalen i Fuveau. När vi sitter på scenen i gassande sol mitt i hjärtat av den lilla staden gör han sig skyldig till ett underbart, kort misstag (som han omedelbart rättar!) när han presenterar Kjartan Fløgstad: ”Alors je vous présente Kjartan Solstad…”. Vi brister i skratt, jag, Henrik B Nilsson och, inte minst, Kjartan Fløgstad själv. Ingen i publiken kan förstå detta och för att de skulle kunna förstå det roliga skulle jag kunna jämföra med ifall man presenterat Houellebecq som Bernard-Henri Houllebecq eller, vice versa, Lévy som Michel Lévy. Och flyttar man felsägningen till en svensk kontext skulle man kunna leka fram en August von Heidenstam eller en Verner Strindberg.

    Mottagandet i Fuveau är mäktigt och vackert. Vi trakteras med den bästa maten, de finaste vinerna och under en lunch i en vacker skog av plataner tappar jag nästan hakan när jag ser den uppdukade buffén, champagnen och solen som strålar så vackert genom lövverket ner över den glänta där vi bänkar oss, hundra franska författare, sju skandinaviska och alla de frivilliga funktionärerna. Tatiana de Rosnay, succéförfattaren, utbringar en skål, sen hugger vi in på maten och jag undrar vad jag egentligen gjort för att förtjäna detta. Den finske författaren Antii Stuomainen skrattar högt och säger absurt och förstår inte heller han. Och så fortsätter det i fyra dagar. Men det är inte det som imponerar mest på mig, att fransmännen älskar la bonne vie (det goda livet) mer än många andra folk vet jag ju sen gammalt (och ingenting vi trakteras med skulle sannolikt få en vanlig fransman att höja på ögonbrynen). Det är nåt annat och det har med folket i Fuveau att göra. På dagarna sitter vi i en rad av tält på det centrala torget och signerar böcker, 120 författare på rad! Och i andra tält säljs allsköns specialiteter från trakten: rosévin, honung, ostar, gåslever, lavendeltvål. Jo näjm itt! Nej, det som imponerar på mig är den enorma nyfikenheten, det stora intresset, hundratals fransmän och fransyskor som kommer fram och undrar, bläddrar, handlar, pratar. Timme ut och timme in. Och när jag sista kvällen håller ett tacktal å den skandinaviska gruppens vägnar brister det nästan för mig, mitt under talet, och det är – än en gång, alltså – inte vinet, inte maten utan den mänskliga värmen, humanismen, det starka stödet för litteraturen och ett av skälen till att jag grips är när jag kommer in på vad Frankrike givit ”mänskligheten”: de mänskliga rättigheterna, Upplysningen, Balzac, Flaubert, Proust, allt det stora och att jag, någon morgon tidigare, på hotellet, såg en opinionsundersökning som visar att Marine Le Pen faktiskt – faktiskt, alltså, och jag hade inte förstått det fram till dess – skulle kunna/kan bli Frankrikes nästa president. Det var det, det obehaget, den känslan av att känna hur det Frankrike jag älskar så och vars kultur varit så viktig för mig – och som jag så överraskande såg förkroppsligade i denna litteraturfestival – på allvar är hotade. Det var det, den plötsliga insikten av att vara nära en reell avgrund som gjorde att det, under några svindlande sekunder, höll på att brista för mig.

    Ockulta dagboken. Jag går Odengatan fram i Limhamn, på väg till Malmborgs för att handla, när jag plötsligt börjar tänka på Vintrie IK, min gamla fotbollsklubb. Tankarna löper åt olika håll men fastnar sen i Lydia/Marathon (LM, kallade förr, numera Lilla Torg) och att det var det roligaste laget att möta när det begav sig (sjuttio-och åttiotal). Vi vann alltid ute i Vintrie, de vann så gott som alltid på Mariedal eller Hästhagen. En spelare hos dem står plötsligt fram i mig på näthinnan: Urban. Vad han heter mer vet jag inte. Så går jag in på Malmborgs, handlar, betalar och går sedan ut mot Linnégatan. Börjar gå nedåt och där, vid Idrottsgatan, kommer – just det! – Urban. Jag har inte sett honom på säkert tio år, har aldrig sett honom på Limhamn men där är han alltså och vi stannar och pratar och jag berättar om det jag nyss ”såg” för honom och vi skrattar. Och, ja, här stänger vi den ockulta dagboken för den här gången, just här, i hörnet Linnégatan-Idrottsgatan.

  • 31 augusti, 2014

    Tröst. Ibland lyser litteraturen till extra starkt och då händer alltid samma sak i mig, känslan av att allt har en mening breder ut sig. Som om språkets skönhet öppnade dörren på glänt till något större, djupare. Det sker för mig flera gånger under läsning av Stefan Zweigs Världen av igår. Framförallt i hans författarporträtt av, bland andra, Hugo von Hofmannsthal, Rainer Maria Rilke, James Joyce och Sigmund Freud. Om Rilke: ”Han hade ett obeskrivligt tyst sätt att komma, att tala. När han trädde in i ett rum, där ett sällskap var samlat, gjorde han det så ljudlöst att knappast någon lade märke till honom. Han satt sedan tyst och lyssnade, lyfte ibland liksom ofrivilligt pannan, så snart något tycktes intressera honom, och när han själv började tala, gjorde han det alltid utan affekt och utan att någonsin höja rösten. Han berättade naturligt och enkelt, som en mor berättar en saga för sitt barn, och precis lika kärleksfullt. Det var underbart att lyssna till honom, lägga märke till hur plastiskt och betydelsefullt även det likgiltigaste ämne formades av hans ord. Men så snart han märkte att han blev föremål för uppmärksamhet i en allt större krets, avbröt han sig och sjönk tillbaka i sitt tysta, spända lyssnande…”

    Fotboll och intensitet. Jag tillbringade fem veckor i Brasilien, mestadels i Rio, under sommarens fotbolls-VM. Varje dag skrev jag brev till Karl Ove Knausgård, brev som ska ingå i vår gemensamma bok Hemma-Borta, som är tänkt att komma ut i oktober i år, en bok om VM, så klart, men också om fotboll i allmänhet, skrivandet, ”debatten”, Brasilien, Sverige och Norge. Om allt mellan himmel och jord, som det heter. Skrivandet och tittandet på alla matcher gjorde tiden i Brasilien extremt intensiv. Varje morgon brevskrivande i fem, sex timmar sedan iväg och titta på matcher och jag har sällan njutit av fotbollen som jag gjorde i sommar. Ett fantastiskt VM med underbar fotboll och allt som förhöjt av att jag hade förmånen att få skriva om det. När jag for hem tänkte jag: vad kan toppa detta? Hur ska jag kunna gå till Swedbank Arena och titta på Malmö FF igen efter detta? Vad i fotbollens värld ska kunna reta mina sinnen efter Suárez, Müller, Sanchez och Rodrigues? Och svaret på de frågorna är en del av fotbollens gåta. Onsdagen den 27 augusti på Swedbank Arena med Malmö FF-Salzburg framför ögonen står jag där igen, sjungande MFF-hymnen i mäktig kör tillsammans med 20 000 andra och när Markus Rosenberg så raffinerat retfullt petar in 3-0 exploderar arenan i ett vrål som bara kan mäta sig med vrålen från våren 1979, kvartsfinalen i Europacupen mot Wisla Krakow (4-1) och semin i samma turnering, mot Austria Wien (1-0). VM i Brasilien då, som nyss höll mig i ett sånt mentalt järngrepp? Förflyktigat till en dröm i mig, en tunn rök vid horisonten bara. Fotbollen lever. Fotbollen förflyktigas. Fotbollen återuppstår – alltid. Och inte sällan där man minst anar det.

    Dröm. Vi deltar i en kippavandring, jag och Marianne. Det är mycket folk vid synagogan, sol och frisk vind. Jag sätter på mig en av de kippor jag köpte i Israel förra sommaren, jag gör till stöd för judarna i Malmö, inte för Israels politik gentemot palestinierna. Det blir en fin vandring genom centrala Malmö till Möllevångstorget där vandringen avbryts av ett antal korta tal. På natten drömmer jag att jag kommer ombytt för fotbollsvolleyboll till beachplanerna bakom Gamla Ip. När jag närmar mig planerna känner jag närvaron av något snett bakom mig, inne i Pildammsparken. Jag vänder mig om och upptäcker hundratals nynazister, uppställda på rad med fanor och i uniform, stilla och hotfulla och som ett med grönskan i parken. Det är som om drömmen ger mig möjlighet att åka hiss, tidshiss, ner i trettiotalet och när jag vänder mig mot dem känner jag både fascination och ett slags återhållen fruktan. Drömmar, tänker jag, har en sak gemensam med poesin: de är kunskapskällor.

    Limhamns torg. Det är lördag den 30 augusti och loppis på det torg som nästan alltid är tomt och öde. Vi är några hundra som säljer allt möjligt: handdukar, filtar, pryttlar av alla de slag, skor, klänningar och porslin i alla former. Själv sitter jag vid mitt bord och säljer mina egna böcker och utlästa pocketböcker som inte längre platsar i vår bokhylla. Folk rör sig lugnt och nyfiket mellan borden, en behaglig, rofylld stämning och när jag sitter där tänker jag på lördagen den 23 augusti, en vecka tidigare, och det som hände då. En lätt surrealistisk tanke eftersom den sätter ljuset på två så diametralt olika världar: ”krigets” och den sociala stillhetens. Alla som var där den tjugotredje har så klart sin bild av vad som hände men av dem som kommer fram och bläddrar i mina böcker och handlar och som var med lördagen innan är alla överens: polisens övervåld med rytteriet var oförsvarligt. Och de jag pratar med om saken är vuxna och hemmahörande från vänster till höger på den politiska skalan. Men i just detta är vi överens. Liksom i konstaterandet att det finns ett antal politiska rötägg bland de ”autonoma”, folk för vilka kravallen i sig har ett värde. Och när jag tänker på dem, tänker jag också på mig själv och sjuttiotalet. Då hade vi, vi som ingick i dåtidens vänster, kastat ut dem ur demonstrationerna och kallat dem för vad de egentligen är: provokatörer. Provokatörer som sinkar ”kampen”, i det här fallet den antirasistiska kampen ty det enda det de gör leder till, är att rökbomberna, flaskorna, knallskotten och de fysiska attackerna mot polisen skrämmer bort mängder av människor som skulle kunna tänkas vara allierade i kampen mot rasism och nynazism. Trots det och denna klicks beteende finns det inget försvar för hästchockerna på Limhamns torg den 23 augusti, som lätt – med lite otur – hade kunnat leda till att någon kunnat dö. Vad man kan hoppas på nu är en – opartisk? – utredning som ställer de/den ansvariga/ansvarige inom Skånepolisen till svars för det inträffade.

    Athena Farrokhzad är sommarens mest uppmärksammade poet på grund av hennes sommarprogram i P1. Men också på grund av en intervju i Rummet där hon, bland en del annat, säger följande: Ja, jag, jag hatar Peter Wolodarski. Ja jag, jag hatar Johan Hakelius. Det är nog framförallt det jag vill säga. Det är alltså inte Netanyahu, Hamas, Putin eller Jimmie Åkesson Athena Farrokhzad säger sig hata utan en liberal ledarskribent på Dagens Nyheter och en kåsör i Aftonbladet. Det finns andra poeter som hatat i historien, en som det ligger nära till hands att dra sig till minnes är Radovan Karadzic, den serbiske poeten och ideologen. Hans hat bidrog till att sätta igång de blodiga balkankrigen på 1990-talet. Farrokhzad är naturligtvis en betydelselös person, politiskt sett, men det intressanta – och kusliga – är att en ung poet, av många ansedd som begåvad, nedlåter sig till att offentligen prisa hatet. En annan svensk poet som gjorde det för drygt hundra år sedan var Leon Larsson:

     

    Jag har ej rum för frid, för kärlek och försoning,

                    En känsla har jag blott: ett djävulskt hat det är

                    Och i min egen själ har helvetet sin boning,

                    Det är en afgrundseld, som sargar och förtär

     

    diktade han i Hatets sång från 1907. Året efter, 1908, briserade den bomb i Malmö Hamn som tog livet av en och skadade tjugoen engelska strejkbrytare. Det var ungsocialistiska fränder till Leon Larsson, Anton Nilsson bland annat, som var ansvariga för attentatet. Ungsocialister låg bakom ytterligare våldsdåd med dödlig utgång under denna tid vilket indirekt bidrog till att den reformistiska socialdemokratin vann kampen inom den svenska arbetarrörelsen och sedan kom att bygga ett av historiens bästa samhällen. Sedan dess har, mig veterligen, svensk vänster eller extremvänster inte gjort sig skyldiga till något våldsdåd med dödlig utgång. Dock var det nära ögat – eller snarare hjärtat – i mitten av december 2013 när ”antifascisten” Joel Bjurströmer Almgren högg en nynazist i ryggen i Kärrtorp. Det dådet visar hur nära avgrunden vi befinner oss även i ett i grunden så bra samhälle som det svenska av 2014. Desto större ansvar då hos alla oss som skriver. Baader-Meinhofligan växte fram ur västtysk extremvänster på sjuttiotalet, Röda Brigaderna ur italiensk extremvänster. Det började också med hat och uppmaningar till våld. Med ord, alltså. Ulrike Meinhof och Andreas Baader gjorde sina val, val som ledde till katastrof för dem själva och offren i deras väg. Och till en prekär situation för västtysk vänster i allmänhet. Amaltheadådet blev en väckarklocka för Leon Larsson. Han ”växte upp” och blev socialdemokrat. Kanske kommer Athena Farrokhzad också dit en dag. Låt oss bara hoppas att det hat hon romantiserar och uppmanar till aldrig inspirerar någon till fysiskt våld.

  • 2 juli, 2014

    3                                                                                                          Botafogo, 12/6

     

    Kära, Karl Ove,

     

    underbart att läsa om ditt förhållande till fotboll i alla dess former och här, som så många gånger förr i ditt skrivande, kommer du nära, nära på det proustska sätt som är lite av ditt signum: längst in. För mig har det tagit ett liv av skrivande för att förstå att det är dit jag ska, att översätta själen, att översätta allt det som sker i oss till begriplighet för den tilltänkta läsaren. Bara så går ju det avstånd du skriver om att bryta ned och då blir paradoxen levande, orden levande vÄrklighet. Formen, och det noggranna arbetet med formen, hjälper oss att nå hjärtat i det vi vill säga/skildra och just där, när vi känner att vi lyckas med transformationen, i det magiska ögonblicket, går det att skönja det som kan låta som en kliché men är djup verklighet: skapandets glädje.

    Jag förstår det du skriver om Linda samtidigt som jag ju inte alls förstår hur det är att leva i, och med, dessa kast. Det enda jag kan säga och skriva är att jag beundrar den kamp ni för, och som ni fört, mot sjukdomens verklighet i era liv, kampen med barnen och skrivandet och dagishämtandet och maten och all denna småbarnsverklighet. Jag har en skarp bild på näthinnan av dej från för några år sedan när du var mitt i, tror jag, arbetet med Trean eller Fyran. Jag stod på Skolgatan med min bil, i väntan på två musiker jag skulle hämta till en konsert vi skulle ha. Jag stod vid Pizzeria Siciliana när du kom. Det ösregnade, jag satt i bilen med vindrutetorkarna på och där, i regnet, med ett fast grepp om barnvagnen och med den allvarliga, fokuserade blick som är din, framstod du som en kapten på en barnvagnsskuta i storm och där det hängde och slängde barn i alla hörn av vagnen och just nu när jag formulerar detta för mig, denna bild, skjuter tanken fram att det kanske är viljestyrkan som manifesteras i denna bild – jag vet, du hade bara hämtat på dagis men ändå – denna kraftfulla vilja framåt, med livet, barnen, kärleken, Linda och skrivandet som är din främsta styrka. Ingen stoppar dej. Inget stoppar dej. Och så försvann du gatan ner som en bortregnad drömbild.

    Vad gäller Linda kan jag bara hålla tummarna för henne och er. Det glädjer mig också varje gång jag läser en fin recension av hennes böcker samtidigt som jag tänker ”Hur i helvete klarar hon att leva i skuggan av Knausgård”? Det vill säga att det måste krävas en väldig styrka hos henne att leva och skapa så nära inpå Herr Vulkan själv. Hon är en fin författare med ett helt eget tonfall och måtte det gå bra för henne framöver också!

    ”Själen på bordet”? Ja, visst är det märkligt. Vi umgås och lever och brottas med varandra: vänner, älskande, arbetskamrater, barndomskompisar och, ändå, så försvinnande lite som vi vet om varandra och hur sällan vi ser varandra. Och ser varandra i ögonen. I øynene. Och hur rädda vi blir varje gång det sker. Med åren har jag försökt ändra på det och numera försöker jag ofta se in i andra människors ansikten, möta deras blickar medvetet för att se vad som händer men också för att jag vill verklighet, intensitet, liv, vilket förmodligen handlar om att jag börjar bli äldre, fyllde, som du vet, sextio i höstas och jag vill att allt ska vara på riktigt, nära, vill inte slösa bort det som jag har kvar på sömngångaraktiga samtal, sömngångarliv (apropå ögon lade Lena Andersson fram en intressant tanke för några år sedan i en krönika i DN, hon hade träffat Myrdal i nåt sammanhang, tror hon hade gjorde en intervju med honom och hennes slutsats till att Myrdal hamnat i alla sina totalitära stolligheter var att han inte förmår möta den andres blick, han kunde inte se henne i ögonen när han talade med henne, en Levinastanke, detta, känns det som, och då, ifall man aldrig tittar folk djupt i ögonen, kan världen göras till ett stort lego bara där människor kan offras en masse för en idé ty du själv, den intellektuelle, behöver ju inte se in i den värld, den människa, du är beredd att offra för en eller annan politisk tanke) och därför blir jag också så provocerad av människor som gäspar (gjorde faktiskt slut med en kvinna för många år sen av just detta skäl, att hon gäspade så ofta, något jag tog som en ren örfil, långt senare – vi fortsatte vara goda vänner – förklarade hon det med att det inte var trötthet/likgiltighet utan bara en fysisk munrörelse som inte hade nån djupare betydelse, hrm…), inte vill något med sina liv eller bryter upp tidigt från fester/middagar. Jag vet, Karl Ove, detta måste framstå som ett slags hysteri och det kanske det är också, utslag av desperation, och jag är öppen för den tanken och tror att den kan bottna i att jag överlevde en prostatacancer för åtta år sedan. Efter operationen och när det stod klart att jag också skulle få behålla erektionen, lovade jag mig själv att sträva efter att allt framöver skulle ha mening och intensitet, att inget skulle få glida tillbaka in i sömngångarliv.

    Jag kan inte säga att så har blivit fallet men den ambitionen finns där och kanske är det det du spårar och sätter fingret på med ordet livsnyter. Ja, jag vill att allt ska ha smak. Och igår, här, hände det nåt som har med det att göra. Efter att ha skrivit klart brevet till dej, gick jag ned till tunnelbanestationen Botafogo och tog t-bana till Cantagalo, en station på Copacabana (folk uppfattar ofta ordet Copacabana som synonym för en strand men ordet innehåller mycket mer än så, det är en stadsdel med över 150.000 invånare, en myllrande, sjudande stadsdel) som heter Cantagalo, döpt efter ett av bergen där (ordet berg låter konstigt men kulle fångar inte dessa massiva, bebyggda klippformationer som är hem åt tiotusentals riobor, på brasiliansk portugisiska talar om morro, och det används i en mängd betydelser, inte bara geologisk utan lika ofta social/politisk, att man är fattig, marginaliserad) och när jag kommer upp i ljuset på gatan Rua Barata Ribeiro kommer ilningen i bröstet, närvaroilningen, lyckokänslan: du är här nu! Just nu är du här, mitt i detta myller, mitt i denna verklighet och barerna överfulla och trafiken som dundrar fram och där, längst ned i gatan, som en blå flik: Atlanten.

    I det ögonblicket landade jag här men det handlar inte om VM (det måste låta helt absurt i dina öron men jag vet inte längre hur pass intresserad jag är av detta skådespel, känner en allt starkare aversion mot den stora FIFA-maskinen) utan om Rio och Brasilien, glädjen över att få vara på plats i en värld som jag, allt som oftast, inte riktigt begriper mig på. Varje gång jag uttalar mig om ”Brasilien”, känns det som om det jag talar om glider mig ur händerna, en tvål, en orm, ett något som aldrig riktigt låter sig fångas och i ett samtal förra våren med en vän här, Lennart Palméus, före detta sjöman, därefter Dagens Industris korre här i över tjugo år, numera strandhotellägare – vi gick genom Lapa, bohemkvarteret i centrum – sa jag till honom att hur mycket jag än läser om Brasilien, hur mycket jag än är här, så känns det ändå, lik förbannat, som om jag aldrig riktigt förstår. Han log med hela sitt sjömans- och raggaransikte och sa, han som bott här i trettio år och har fyra barn med en mulattjej från Sergipe: Exakt så, Fredrik, känner jag också! Vad handlar då detta om? Ge mej Frankrike, Tyskland, Italien, Argentina och ett antal andra länder så känns det som om jag kan analysera dem och förklara dem enligt ett slags rationalitet men det går inte med Brasilien och det handlar, tror jag, om Afrika. Att jag kan för lite om Afrika och afrikansk religion och kultur ty Brasilien är Afrika, Portugal, Frankrike, Holland och olika indiankulturer i en salig blandning, den så kallade synkretismen. I den europeiska världen är vi nästan alltid antingen-eller, här är man ofta både-och (katolik och macumbaanhängare, till exempel).

    Så gick jag ner mot ”fliken”, havet, över Avenida Atlantica, ner på stranden och förbi barerna med supportrar från hela världen. Sedan kasta sig i böljan men jag vågar mig aldrig ut ordentligt, det är strömt och farligt och många är de gringosar vilkas Riodrömmar slutat på Atlantens botten i havsgudinnan Yemanjas armar. Anblicken av containerfartygen på horisontens snöre, Sockertoppen, höghusen längs stranden (Copacabana är egentligen en ganska ful stadsdel, offrad på markspekulationens altare, nästan bara opersonliga höghus men på trots av detta finns det en känsla här, och det är stranden, livet på denna sex kilometer långa strand som lägger grunden till den, Riokänslan, en högst konkret variant på livsnjuteri, ifall du vill, och symboliserad av cariocans, riobons, lättjefulla sätt att ta sig an livet), sedan lite joggande längs havet, stretching och därefter de nervösa stegen bort mot planerna vid Posto 4 där liret var i full gång.

    Jag ställer mig vid sidlinjen och ser intresserad ut och så, plötsligt, kommer frågan: You want to play? Och när jag svarar: Sim, quero jogar (Ja, jag vill spela) möts jag av ett stort leende från Ladrão (Tjuven) som han kallas. Brasilianare blir ofta överväldigade när man talar deras språk, som om de inte trodde sina öron. Med Ladrão blev det sedan ett lustigt språkmissförstånd. Jag har spelat med de här killarna några gånger under årens lopp men gänget är stort och fylls hela tiden på av nya men det gör att jag har bra koll på en del av dem, framför allt två (de spelar här varje dag klockan fem, varje dag, Karl Ove!, året runt), dessa två är ruggigt bra och har näst intill total bollkontroll i den djupa sanden (beach soccer är svårt, det gäller att försöka få upp bollen i luften och dra till på direkten, att driva bollen i sanden är knepigt) men de här två är mästare i det, den ene av dem fascinerar mig och jag kan stå och titta på honom hur länge som helst, han har nåt strängt över sitt ansikte, ler aldrig och vräker ur sig okvädingsord nästan hela tiden (Porra! Filho da puta!), som om en inneboende, nästintill genetisk ilska drev honom (och får han ett ”domslut” mot sig regredierar han till koltåldern och skriker och gormar tills han får sin vilja igenom) men vilket skott! Herregud! På mindre än en bråkdel av en sekund lättar han upp bollen i luften och drar sen till på volley så att bollen flyger som en komet genom luften. Den killen har jag fått för mej kallas O Ruim (Den Dålige), en underbar, folklig ironi som hämtad från Bachtin eller Rabelais. Så har jag, den europeiske intellektuellen, gått och trott att det var. Men så igår, när jag uttrycker min beundran för O Ruim för Ladrão skrattar denne högt och påpekar att Den Dålige, O Ruim, heter Rui. Jag hade hört fel.

    Ack ja. Så skapar språket egna verkligheter, fantastiska, och missförstånden skapar egna verkligheter som lever vidare. Som Rio de Janeiro, till exempel. Det betyder Januarifloden och platsen upptäcktes av fransmän 1502, i januari just, och de döpte den till det. Problemet är att det finns ingen flod (rio) här. Det är en bukt, Guanabarabukten (Havets bröst på tupi). Spelar det nån roll? Nej. Stadens namn lever vidare och killen med det sagolika skottet vid Posto 4 kommer alltid att förbli O Ruim i min värld. Som du märker, Karl Ove, är denna värld, det vanliga spelets, verkligare och mer glädjerik än VM-världen för mig. Så har det alltid varit. Magin att känna bollen vid foten, den egna foten, har alltid varit större än tittandets värld men jag skulle ljuga för dej ifall jag inte erkände att tittandets värld också, då och då, dragit in mig i det djupt passionerade. Framför allt på Malmö Stadion när Malmö FF spelar (mitt IK Start) men också, då och då, när landslaget spelar. Men även andra lag kan antända mig och det är intressant att du tar upp två matcher som också satt spår i mig, Frankrike-Västtyskland, 1982 och Sverige-Senegal 2002.

    Det gör fortfarande ont i mig när jag tänker på Frankrikematchen. Jag satt på ett café i Arles (mitt i van Gogh-tavlan, på den platsen). Jag var i Frankrike som busschaufför för tjugotvå fotografer jag hade kört till fotofestivalen i Arles. De var inte intresserade av fotboll så där satt jag ensam. Året innan hade jag kastats in i en långvarig depression, nu hade allt vänt. Jag hade gått från en extrem till en annan och var förälskad så att det brann i mig, i en fransyska som varit min lärare i Lund. Hon var i Paris, dit jag skulle åka sen. Det var så jag satt där, lika närvarande i henne, hennes ord, hennes ansikte, hennes skönhet, hennes verklighet, som i denna otroliga fotbollsmatch, som ju blev en parodi på allt vi vill uppfatta som ”franskt” och ”tyskt”, elegans kontra effektivitet, och hade det bara varit för det, att tyskarna vann, hade man ju kunnat smälta utgången. O jogo bonito mår bra av att plockas ned då och då men den brutaliteten, Schumachers överfall på Battiston, var kriminell. Schumacher skulle inte bara ha blivit utvisad, han borde också ha dömts till, vad vet jag, sex, åtta månaders fängelse. Nåt sånt, kännbart. Ingenting i fotbollshistorien har upprört mig så. Dribblern du apostroferar hette Six, inte Rocheteau, och han var läcker men också lite av en Denílsontyp, det vill säga dribblingar för dribblingens skull och det är inte hälsosamt. Det var, typiskt nog, Six som missade den avgörande straffen.

    Med utgångspunkt från utgången av den matchen har jag formulerat en liten teori, den om att det finns två parallella VM-historier, en objektiv (fastslagen i statistik och resultat) och en fotbollsälskarnas parallella VM-sanning och i denna andra värld, som också är minnets värld, är det Frankrike med Platini, Tigana, Giresse & Co som är segrarna, de vi minns. Samma 1954, de ”egentliga” segrarna där var det ungerska landslaget med Puskas i spetsen. Eller som i Tyskland 1974, då var det Holland med Cruyff och Neeskens som segrade i våra hjärtan. Två modus står mot varandra här. Konjunktiv (världen som den kunde/borde vara) och Indikativ (världen som den är) och som vi vet är Tyskland väldigt bra på indikativfotboll.

    Den andra matchen du apostroferar sitter också kvar i mig, ännu starkare kanske eftersom det var Sverige det handlade om. Anders Svenssons helikopterfint och skottet i stolpen. Åttondelen mot Senegal 2002. Jag hade suttit i studion på Svt kvällen innan, med Drillo bland annat, sen hotell på Karlavägen. Matchen mot Senegal var på morgonen. Jag vaknade tidigt av ett förtvivlat skrik utanför mitt fönster: Din jävla kokainfitta, far åt helvete! En, som jag trodde, förtvivlad östermalmsgymnasist som gjorde slut med sin flickvän eller nåt. Orden skar morgonen i strimlor och låg sen kvar som ett eko i mig under Senegalmatchen som jag såg liggande i hotellsängen. Och sömngångaren Lagerbäck som inte vågade släppa in Zlatan i tid och ja, resten vet vi. Så biter sig fotbollsminnen fast i oss, uppblandade med annat och ibland blir VM-tiden en tidmätare, lite som popmusik, som vi kan stämma av verkligheten mot i våra egna liv.

    Det drar ihop sig nu. Klockan är 13.14, matchen börjar 17.00 här och i bakgrunden går det att höra enstaka tutor. Jag ska se Brasilien-Kroatien (1-0 är mitt tips) på storbild på Copacabana. Vad är då ett VM, egentligen? En stor drömmarnas teater och det är dessa ögonblick, innan den första avsparken görs, som är de största. När alla supportrarnas drömmar lever och är intakta. Brasilianarnas, argentinarnas, tyskarnas och italienarnas, till exempel, drömmar om guld, liksom iraniernas, australiensarnas, kamerunesernas och schweizarnas drömmar om ett avancemang från gruppspelet. Det är vackert. Festen lever. Alla har kommit. Bordet är dukat. Ingen har tvingats åka hem än och den där första, melankoliska känslan över förruttnelsen – de första maskrosorna som blommat ut – och att det är på väg att ta slut, förlustens, nederlagets verklighet, har ännu inte infunnit sig. Det finns ju – det här är mitt fjärde VM på plats – en stark melankoli kring en VM-turnering också, till och med en ödslighetskänsla, som börjar krypa sig på efter gruppspelet, för att inte tala om när det drar ihop sig till semifinalerna.

    Då sitter fyra glada människor kvar vid bordet när alla andra lämnat festen.

    Varma hälsningar, Fredrik.

    Ps. En lustig händelse på flygplaten igår morse, som jag glömde skriva om igår. Jag står i taxfreen och väntar på Patricia, skönhetssalongsinnnehavaren, som tog oändlig tid på sig vid parfymdisken. Kockan är sex på morgonen då jag plötsligt upptäcker en brasiliansk kompis från Malmö som jag spelat en hel del futsal med. Jag skiner upp som en sol – tänk vad världen är liten! – och viftar på honom och säger: Hallå! Hur är läget, är du här också? Va kul! Nåt sånt. Men istället för ett välkomnande leende och ett Ola, Federico! Tudo bem? möts jag av en stum, helt igenom frågande blick, som om mannen i fråga betraktade mig som en dåre. Några sekunder senare, när han hade gått förbi mig, på väg in i taxfreen, förstod jag hans blick bättre. Det var inte min brassekompis från Malmö. Det var Thierry Henry.

     

    Glemmingebro, 13/6 2014

     

     

    Kjære Fredrik,

     

    Da var det igang. Den helt særegne lyden som strømmer ut fra tv-apparatet om kvelden på sommeren, når det er varmt og mørkt ute, den der konstante jubelen, de opphissede kommentatorene, noe som man kan gå til og fra, men som uansett definerer tiden, rammer inn øyeblikket, gjør det på en måte historisk allerede mens det pågår: sommeren 2014.

     

    Jeg holdt med Kroatia igår. Jeg har alltid likt det laget, det fotball-landet, som har fostret så mange teknisk begavede spillere, men som også alltid har spilt stygt, alltid har hatt et element av brutalitet i spillet, alltid har gått over grensen. Igår gjorde de ikke det, det var et par grusomme nedklippinger, jeg la særlig merke til en av Corluka, men det skjer jo i alle lag nå for tiden. Nei, det var farten de hadde i spillet sitt som var bemerkelsesverdig, Modric var jo som en vind, han har noe helt eget, jeg tror det er det at alt han gjør, er fremadrettet, det er som om det ikke finnes en defensiv tanke i ham. Ballen skal vinnes, ballen skal fram, og det skal gå fort. Jeg hadde en følelse av at de spilte på grensen av sin kapasitet, at de hele tiden gjorde det maksimale de kunne, og at det ikke fantes noe mer enn dette. Forstår du hva jeg mener? Det var som om det bare fantes ett alternativ i hver situasjon; ballen fra Rakitic til Modric, for eksempel, så ut til Olic på kanten, så innlegg. Selv når de tok ledelsen etter elleve minutter, og var det klart beste laget, trodde jeg ikke at de ville vinne, det er en annen ro i Brasil, det der frenetiske, nesten maniske som Kroatia bød på ble langsomt nøytralisert, føltes det som, av et lag som først og fremst er stabilt, men som også har et større repertoar. Jeg fulgte spesielt med på Gustavo og Paulhino. Paulinho hadde en dårlig kamp, han var nesten ikke involvert i noe – jeg vet egentlig ikke helt hva han kan, for når jeg har sett ham i Tottenham, har han alltid vært blek og usynlig – mens Gustavo var strålende, han gjorde alt rett, og gir laget hele tiden ro. Absolutt uspektakulær, absolutt enkel, men feilfri, stabil, balanserende. Selv om Oscar var god igår, og hadde noen helt enestående driblinger på små flater mot tre mann, som han utrolig nok forserte, og selv om Neymar tidvis var glimrende, så er det noe med dette laget som gjør at jeg ikke tror de kan gå hele veien. De kan ikke det? Hva tror du? De har et veldig bra midtstopperpar, men backene, Alves og Marcelo, er ikke verdens tryggeste defensivt, særlig Alves var lett å komme forbi igår. De har en bra defensiv midtbane, men Neymar, Oscar, Hulk og Fred, er de virkelig gode nok til å ta dem til finalen? Tenk på hvem Argentina har i de posisjonene – Di Maria, Higuain, Messi og Aguero …

     

    Jeg holdt med Kroatia, men forstod tidlig at det ikke ville gå, og så sovnet jeg! Det var umulig å holde øynene åpne. Klokken var halv elleve, barna var oppe, men selv om jeg hadde sett fram til denne kampen i flere måneder, og selv om jeg virkelig anstrengte meg, hele tiden skiftet stilling og forsøkte å konsentrere meg, sluknet jeg i omtrent det 30. minutt. Jeg våknet da det var fem minutter igjen. Jeg så målene i sendingen etter kampen, halvt i ørska, og gikk og la meg, nok en gang i et stille og mørklagt hus. Jeg begynner å lure på om jeg har fått narkolepsi … Men det er bare jetlag, og så må jeg være veldig sliten i tillegg. Jeg har nettopp vært ute og promotert boken min i tre uker, og ingenting sliter på sjelen som det – og det er sjelen som er sliten, det er den som vil sove.

     

    Igår våknet jeg halv fem av Anne, hun lå og pludret i sprinkelsengen ved siden av meg. Jeg varmet melk og gav henne, deretter gikk jeg inn og ryddet kjøkkenet og stuen mens hun lå fornøyd i sengen – vi har hushjelp, hun kommer en gang i uken, og da kan det ikke se helt forjævlig ut her, synes jeg. Klokken halv syv vekte jeg de andre barna, det var deres siste dag på skolen, og det var realtivt lett å få dem avgårde. Først Heidi og John, som skal til fritids noen hundre meter herfra, da tar jeg samtidig med meg den dumme hunden vår, og Anne i barnevognen – deretter Vanja, som tar bussen en halvtime senere. Når det var gjort, ryddet jeg videre, steriliserte flasker og blandet melk, som barnevakten skulle bruke – jeg har leid henne inn i to dager for å få tid til å skrive dette – og da hun og hushjelpen hadde kommet, gikk jeg inn her, i det lille ekstrahuset jeg bruker som kontor, og jobbet noen timer. Hva får det meg til å føle? To kvinner som jobber for meg? Ja, ikke skaper det tilhørighet med arbeiderklassen, Fredrik. Halv to hentet jeg Linda på stasjonen i Ystad, vi handlet litt, og så tok hun over Anne, mens jeg spilte trommer en time – mer om hvorfor det senere, kanskje – til barna kom hjem. Vi spiste middag, Linda hadde lagt fisk, og så dro vi til skolen, hvor det først var mingel – som vi behendig nok kom for sent til – deretter avslutning i kirken. Tre timer tok avslutningen totalt sett. Kanskje er det en og annen besteforeldre som er så glad i sine barnebarn, og synes at det er så stas å se dem i kirken, at de ikke tenker på tiden, men nittini prosent av foreldrene hadde det der flyktige, rastløse blikket som man ellers bare ser bak gitter i zoologisk hage. Heldigvis begynte Anne å skrike, så jeg kunne gå ut, legge henne i vognen og trille den rundt på kirkegården den siste timen eller så, mens jeg røykte, så på gravstøtter og funderte på livets forgjengelighet.

    Jeg kan ikke tro at jeg skal dø en gang.

    Det kan ikke være sant.

    Ikke jeg!

     

    idag tok Linda Anne på morgenen, så jeg sov til halv syv, spiste frokost og gikk inn hit, hvor jeg så den siste timen av Brasil-Kroatia i opptak på nettet. Jeg visste resultatet, men ikke hvor urettferdig det var – det vil si, Brasil fortjente vel å vinne, men det andre målet var, som alle snakker og skriver om idag, en klassisk, god gammeldags dommertabbe. Fred filmet, Fred fikk straffe, Neymar fikk ballen såvidt forbi keeperen, og Brasil har fått en drømmestart.

     

    Men det at publikum jubler hver gang Neymar har ballen, tyder ikke det på at det er et slags medgangspublikum? Noen som ikke kan allverdens om fotball, men dyrker stjernen? Det var den følelsen jeg fikk. Samtidig, det gjorde inntrykk da musikken ble tatt bort under siste verset av nasjonalsangen, og bare stadionkoret, de noen og seksti tusen menneskene, sang. De svenske kommentatorene sa at håret reiste seg på dem da, men det er bare fordi både sport og Brasil er unntaksområder, steder hvor det svenske ikke gjelder, for ellers, min svenske venn i Brasil, er en slik syngende glad nasjonalisme, noe svenskene hverken kan ellker vil forstå. Det vet jeg etter tretten år som nordmann i dette dobbeltmoralske monarkiet.

     

    Det var en ting du skrev igår som jeg må korrigere. Du skrev at jeg egentlig mente Didier Six på det franske 1982-laget som spilte den fantastiske semifinalen mot Vest-Tyskland. Men det var Rouchetau og ingen annen jeg mente! Han spilte på vingen, var langhåret, hadde skjorten utenpå shortsene og nedrullede strømper: mao. var han bohemtypen. Jeg elsket bohemtypen da jeg var barn. I Norge var den representert ved Svein Mathisen, en annen langhåret høyreving. Jeg tror ikke Rouchetau spilte alle kampene, han var altså ikke fast på laget, men likevel den jeg bet meg merke i og fulgte. Det kan virke merkelig, for vi snakker tross alt om et lag som telte Giresse, Platini og Tigana. Det hadde antageligvis med det ikke-konforme å gjøre, for jeg vokste opp i et overkonformt samfunn, og med et ønske om frihet. Det var det samme som dro meg mot musikken, hvor det bare var det alternative som telte, og mot anarkismen, som jeg dyrket på gymnaset. Når jeg så på tennis, som var den andre store tv-sporten på den tiden, holdt jeg alltid med John Mcenroe, aldri med Bjørn Borg, og det var på grunn av det opprørske ved ham, at han likesom viste fingeren til alle. Nå forstår jeg at han oppførte seg som et forvokst barn, og at han kom fra en amerikansk overklassefamilie, men den gangen var han et forbilde.

    Rocheteau, ikke Six, altså.

    I pausen igår, som jeg så idag, hadde de en serie om gamle Brasil-helter. Igår var det Socrates de tok for seg. Da husket jeg jo at det også var i 1982 at Brasil var så eksepsjonelle, med Zico, Socrates og Eder, blant annet.

    Så mye nostalgi, så mye lengsel mot det som er tapt for alltid. Alt mens vi står midt oppe i livet, som er det eneste vi har, og som etter all sannsynlighet ikke er det minste dårligere enn det vi en gang hadde, og vil ha tilbake.

    Er ikke det merkelig? Om tyve år vil en hel generasjon av mennesker i tretti-årene lengte tilbake til denne sommeren, den som omgir oss akkurat nå, og de tv-bildene vi ser på nå, vil være fylt av en helt særegen aura og mystikk.

    Nå er det bare tv-bilder.

     

    En av mine favorittbøker er Stefan Zchweigs Verden av igår, hvor han beskriver sin oppvekst i det ungarsk-østerikske dobbeltmonarki ved århundreskiftet, i den for oss gamle, fremmede verdenen som forvant i og med første verdenskrig. Han beskriver hvordan idealet ikke var ungdom, slik det er nå, men det middeladrende, satte – slik at alle unge gutter forsøkte å virke gamle, de anla mager, skjegg, brukte briller og spaserstokker. Han beskriver også hvordan de på gymnaset var besatt av kunst – av musikk, særlig Mahler, av poesi, Rilke var den store poeten, omtrent på samme måte som vi var besatt av popmusikk. Men det mest interessante er beskrivelsen av tiden like før krigen bryter ut. Ingen vet hva som venter dem, det har vært fred lenge, og de krigene som har vært ført, har alle vært begrensede, utspilt seg mellom soldater, ikke sivilbefolkning. Sommeren er varm, og det er et dyp i den, noe evig, tenker jeg meg, og noe mett og dovent. Krigen som nærmer seg, men som ingen kjenner eller forstår omfatningen til, er ønsket, nesten bare fordi den innebærer forandring, at det skjer noe. Det er spennende, og det er romantisk. De har forestillinger om en verden som bare handler om å kjøpe og selge, om nytelse og behag, fred og ro, og plutselig dukker det opp en sjanse til å handle, til å vise heltemot, vinne ære. Men det var ikke dit jeg ville, poenget mitt var enkelt: vi vet aldri hva som kan hende, alt kan bli kastet om fra den ene dagen til den neste. Selvfølgelig privat, for det skjer jo, plutselig dør noen vi elsker, eller plutselig forlater noen oss, men også kollektivt. Da konflikten mellom Ukraina og Russland tilspisset seg tidligere i vår, og Putin annekterte Krim, ut i fra begrunnelsen at det var russere der, tenkte jeg, som alle andre, på Tysklands annekteringer på tretti-tallet, som skjedde ut i fra den samme argumentasjonen. På den tiden traff jeg en amerikansk journalist, hun jobbet for Times, og hun fortalte meg om jødenes situasjon i ett av de tidligere øst-europeiske landene, jeg tror det var Ungarn, hvor de ble åpenlyst trakassert, og hvor flere av dem hadde emigrert. Terskelen for hva man kan si om jøder har blitt senket. Spørsmålet deres er, når vet vi når grensen er nådd, når må vi dra? For felles for alle jøder i Tyskland på 1930-tallet, og for andre tyskere også, for den saks skyld, var at de ikke visste hva som kom til å hende. En slik tysk jøde var Victor Klemperer, jeg har skrevet om ham tidligere, men gjør det igjen, for det er så slående, at han forsøker å tolke alt i beste mening, ut i fra hvordan det har vært før.

    En ting er sikkert: kommer noe slikt tilbake, kommer det ikke tilbake i samme form. Det vil komme som noe vi ikke kjenner, og ikke vil kunne forutse. Derfor er samtiden alltid uskyldig, det er alltid noe naivt og uvitende over dem. Når de som er ti, femten år nå fylles av nostalgi for denne sommeren, som tv-bildene fra Brasil fester i oss, vil de også vite noe ikke vi vet: hvordan det gikk. Hva som deretter hendte.

    Å, det er en like forferdelig som fantastisk tanke.

     

    Nasjonalstaten bryter sammen, det skjer langsomt, men det er det som skjer. Hva åpner det for? Hvilken verden vil vi leve i om tyve år fra nå?

    Da jeg var i New York nylig, spiste jeg middag med noen andre forfattere. Det var Zadie Smith og hennes mann, og det var Katie Kitamura og hennes mann Hari Kunsru. Zadie er svart, Katie er halvt asiat, Hari er britisk-pakistansk. De snakket om hvor de kunne oppdra barna sine. De snakket om hvilke uttrykk den amerikanske rasismen tok seg sammenlignet med den britiske. Dette var ikke teori, det var praksis, noe de kjente på kroppen. I Storbrittania har noe skjedd bare de siste par årene, terskelen for hva man kan si har blitt senket, og UKIP, som er deres Sverigedemokratene, har vokst eksplosjonsartet. Jeg var i Hay før New York, bodde på et privat hotell, og eieren som hilste meg velkommen, begynte å snakke om innvandring etter bare to minutter, helt uoppfordret. Det ville ikke ha hendt for fem år siden.

    Jeg tror det handler om det du skriver om, Fredrik, om hva som hender når man ser noen i øynene. Det hender noe både i den som ser, og i den som blir sett.

    Hva gjør man når man ikke ser mennesker i øynene?

    Man forsvarer seg.

    Mot hva?

    Ja, men det er jo mot livet.

    Det er så jævlig vanskelig å leve.

     

    Ingenting av det du har skrevet så langt, likte jeg bedre enn det du skrev om at det må være på ordentlig, at det må være ekte, levende, intenst, og at du har begynt å se menneskene inn i øynene på en annen måte enn før. Jeg forstår nøyaktig hva du mener. Det er det at noe åpner seg, og ikke lukker seg. Du vil holde verden åpen. Du vil realisere det som er i den. For du vet at du ikke har lenge igjen. Da er det over. Da er det ikke mer, og vil aldri bli noe mer. Det er bare nå, og det er bare nå eller aldri.

    Likevel: jeg ser ned. Jeg gjemmer meg.

    Jeg innleder ikke samtaler med mennesker på fly, jeg prater ikke engang med naboene, og når jeg gjør det, er det med et ønske om å komme meg unna, som de selvfølgelig merker, for det gjenspeiles i kroppspråket.

    I en av Fløgstads senere romaner setter han nazismen i forbindelse med en slags intellektuell overklasse, hvor all ondkap blir lagt, mens det gode, det legger han i arbiderklassen. De eter skjødesløst, ler og forteller vitser, dunker hverandre i ryggen, er kropplige, varme, nære. Jeg gjengir det som en karikatur, men det er fordi Fløgstad er nærme karikaturen i sin arbeiderklasseromantikk. Men ser man bort i fra den, er det snakk om to ulike måter å forholde seg til verden på: en med den intellektuelles avstand – for det å være intellektuell, er å opprette avstand til verden, gjennom intitusjoner og språklige konvensjoner (tenk på alt du ikke kan skrive i en avhandling, og alt du ikke kan skrive om), mens det såkalt folkelige, det som finnes utenfor institusjonen, følger helt andre, uskrevne regler (som institusjonen ironisk nok forsker på) I Sverige er arbeiderklassen et hedersbegrep, ingenting er bedre for en forfatter her enn å kunne si jeg kommer fra arbeiderklassen, selv om ingen egentlig lenger vet hva det betyr eller innebærer. Lite penger, dårlige arbeidsforhold, slit, få muligheter – hva er bra med det? Hvor er auraen hen? Auraen er i språket, det er bare i det det er fint å komme fra arbeiderklassen. Og som vi vet, jo høyere utdannelse, jo sunnere og mer aktivt liv, jo mindre tv, jo bedre mat, jo lengre liv. Klasser, det er de priviligerte mot de ikke-priviligerte. De som er innenfor mot de som er utenfor. De som kan artikulere seg selv og sine verdier, mot de som ikke kan det. Jeg vet ikke om du leste Jonas Thentes kronikk om netthatet i DN, om hvordan det kan ha seg at de middelaldrende hvite mennene kan hate kvinner og innvandrere så sterkt, og gi uttrykk for det anonymt? Han la svaret der, i den enkle kategorien, disse menneskene er utenfor. De har ingen stemme, deres meninger teller ikke, og høres den, blir den sett ned på. Det er også arbeiderklassen. Jeg vet at du har skrevet om akkurat dette, den gamle arbeiderklassekulturen, som fortsatt finnes, men som også har tatt opp i seg kvinne-og innvandringsfiendtlighet, som egentlig kanskje bare er et uttrykk for avmakt. Verdiløshet. Utenforskap, som det heter i Sverige – nok et honnørord her! For meg henger alt dette sammen, 1914, 1933, 2014. Kriser, forandringer, forskyvninger, ny-fiendtlighet, ny-kollektivitet, uvisshet. Hva er rett, hva er galt? Historien vil dømme, men den er ikke skrevet ennå. Nå står det åpent.

    Også fotball hører med her, for hva annet er fotball enn opium for folket? Det er bedøvelsen, flukten, fiksjonen. Men det er også det motsatte. Fotball er det som skaper kontakt, det man kan snakke med alle om. Også naboer og flymedpassasjerer. Det vi har felles, en referanseramme. Spillet i seg selv er kan hende meningsløst, et tidsfordriv (eller, som min venn Geir pleier å si, et dødsfordriv) – men hva er ikke meningsløst, når alt kommer til alt? Det som kommer ut av et VM, er glede, spenning, fortryllelse, felleskap. Og det er ikke dårlig.

     

    Ja, jeg havnet langt utpå denne gangen. Jeg håper at du ikke føler deg forpliktet til å svare, eller ta opp trådene igjen og føre dem videre, i alle fall ikke med en gang, for det jeg vil vite, er hvordan det er der borte nå! Hva skjer? Hvordan har du det? Hvordan ser det ut? Og, det viktigste, hvordan var kampen igår, sett fra Brasil? Hva tenker folk, hva snakker de om, hvordan ser det ut for dem? Tror de at de kommer til å stikke av med alt sammen? Eller har de begynt å tvile? Er folket med, eller føler de at dette VM ikke er for dem?

     

    Jeg har forresten også spilt strandfotball, på Mauritsius, og etterpå kunne jeg nesten ikke gå, begge stortærne svulmet opp og verket infernalsk, det var som om de var brukket. Jeg måtte gå til lege da jeg kom hjem, og de sa at det var noe som het ”sand turf syndrome”, visstnok vanlig blant sandvolleyballspillere. Man sparker nedi sanden med tærne, og det skal ikke så mye til før de er ødelagte. Har du vært borti det?

     

    Morsomt med Thierry Henry! Men du har nå en gang møtt Diego Maradona, så da kan vel umulig det ha vært like stort for deg som det ville ha vært for meg!

     

    Og så til sist, en liten korrigering til: når jeg skrev at jeg ikke likte vakre kvinner, mente jeg det ikke bokstavelig, det var mer sammenligningen med Brasil jeg tenkte på, at det å ikke like Brasil er det samme som å ikke like vakre kvinner. Det med mat er ikke min greie, heller ikke det med drikke, men når det kommer til kvinner og deres skjønnhet og dragningskraft, er jeg på din side! Jeg skulle vel egentlig ønske at det ikke var slik, for det skaper konstant problemer, den svimlende avgrunnen mellom hva man vil gjøre og hva man kan gjøre. Ja, du vet. Det finnes de som sier at man ikke skal tnke sånn, det finnes til og med de som sier at de ikke tenker sånn, men de lyver, det er jeg overbevist om, alle menn jeg kjenner, tenker konstant på kvinner, hver dag fra de er seks til de er nittiseks, og hver kvinne de møter, mønstres ut i fra følgende premiss: hvordan vil det være å ligge med henne, mon tro? Dette er ikke sexisme, det er menneskelighet.

     

     

     

     

    Alt godt,

    Karl Ove

     

     

     

     

     

     

     

    Det var inte min brassekompis från Malmö. Det var Thierry Henry.

     

     

  • 9 juni, 2014

    Fiskafänge. Jag sticker in handen i bokyllan vid CD-spelaren för att komma åt de skivor som glidit ner bakom raden av böcker. Så känner jag nåt annat, några mindre saker och fiskar upp dem. Det visar sig vara tre saker från min ungdom: det första tågluffarkortet från sommaren 1972 (med alla anhalterna instämplade), scorekortet med den bästa golfscore jag nånsin gjorde när jag var ung och ett tag trodde att jag skulle bli golfproffs (en 70-runda, ett under par, på Båstad GK) och tre foton på min älskade farbror, Torsten Ekelund, från Larssons Fotoateljé på Sysslomansgatan 14 i Uppsala; ”farbror Torsten”, som vi kallade honom, en av de viktigaste människorna i mitt liv och han som lärde mig vad svaghet är – och svaghetens styrka. Tre i mina ögon ”saker” som alltså legat där, tillsammans, bakom raden av böcker i ett antal år. Och väntat?

    Dubbla måttstockar. På Aftonbladets kultursida häcklas politiker som Jasenko Selimovic och Carl Bildt regelbundet och hårt. Det är inget med det. Vi lever i en demokrati och kritik och häcklanden är en del av demokratins livsluft. Men att Åsa Linderborg samtidigt gärna tyr sig till sådana som Sven Wollter och Jan Myrdal gör den ideologiska balansen mer än skev. Wollter är med och delar ut kultursidans pris ”Hummerkniven” och Myrdal skriver på AB Kultur då och då. Förra sommaren med regelbundet återkommande krönika till och med. Wollter har varit organiserad i KPML(r), numera KP, i decennier, ett parti som alltid hyllat Josef Stalin och utger sig för att vara marxist-leninistiskt (och för ”proletariatets diktatur”; för några år sedan lyftes Nordkorea fram som en mönsterstat). Myrdal har, bland annat, utmärkt sig för försvaret av Moskvarättegångarna, förintelseförnekaren Robert Faurisson, massakern på Himmelska Fridens Torg men framför allt – och detta är sannolikt det värsta på hans ”meritlista” – av De Röda Khmerernas folkmord i Kambodja. Från Linderborgs sida dock aldrig ett kritiskt ord om dessa två. En fin illustration av begreppet att ha dubbla måttstockar.

    Generositet. På mitt boksläpp för den uppdaterade versionen av Sambafotboll fanns Staffan Tapper med. Vi hade ett lyckat samtal inför publiken där han, bland annat, berättade om matchen mellan Sverige och Brasilien i Mar del Plata i Argentina under VM 1978 och om hur allas vår ”Bosse” (Larsson) fällde Zico grovt det första han gjorde trots att man före matchen bestämt sig för att spela bestämt men inte hårt i överkant. Efter vårt samtal plockar Staffan fram en brassetröja som han överräcker till mej – Reinaldos tröja i denna match! Reinaldo var en gång i tiden delstaten Minas Gerais egen Pelé, en stor spelare, med andra ord. Staffan Tapper och han bytte tröja efter matchen och nu finns den i min ägo, på väg att ramas in. Tack, Staffan!

    En av mina äldsta vänner från hamnen, Vin-Hasse kallad (men nykter i exakt tjugo år nu, sedan den 10 juni 1994), betraktades av många i hamnen som den roligaste hamnarbetaren, alltid beredd med en kvickhet av nåt slag, inte sällan av språklig art. Trots att han inte nyttjar de jästa dryckerna längre lever viljan att vrida till orden kvar och i ett samtal med honom nyligen sa han, om det du just nu läser, det vill säga mina ”blandade tankar”: ”Du, jag var förresten inne och läste dina baktankar, där var en som…”

    I en krönika i Folket i Bild/Kulturfront i slutet av maj, med anledning av EU-valet, hyllar Jan Myrdal Marine Le Pen. Jag studsar till – och ändå inte. Denna brunröda koppling fanns redan under Weimar-republiken. 1927 var det tyska kommunistpartiet världens näst största. Tre år senare hade hundratusentals tyska arbetare lämnat kommunismen för nationalsocialismen. Samma sak skedde i Frankrike i början av 1990-talet, när det franska kommunistpartiet decimerades och Front National gick framåt, Paris röda förortsbälte fick en annan, obehagligare kulör. Det är som om det fanns en köksdörr mellan extremerna och när nu Jan Myrdal, som den förste hos oss i modern tid (på 1930-talet skedde samma sak här också) vandrar genom denna dörr, är han inte unik. Hur är det då möjligt? Min enda förklaring är USA-hatet, det patologiska, att det övertrumfar allt och i denna rödbruna, nya verklighet går det att skönja nya, överraskande allianser: Putin/Front National/Jobbik och i ett Europa där Putin och Marine Le Pen tar varandra i hand, är det viktigare än på länge att stå upp för demokratin och europatanken, den solidariska, inte den av nationalism förgiftade.

    Lêdo Ivo, en fin brasiliansk poet, som kan vara något att hålla i handen under VM. I höst kommer en samling på Ellerströms i Henrik Nilssons fina översättning. Här ett litet smakprov:

     

    Jag älskade dagen som gryr. Fören på fartyget,

    klarheten som bryter fram bland skuggor som skingras,

    livets ihållande sorl på järnvägsstationerna.

     

    En verbal brasa slår upp på torget.

    Ett svart kusttåg genomkorsar staden.

    Dagen strör världens stavelser över trottoarerna.

     

  • 3 maj, 2014

    Pontus Lindhs Appendix, just utkommen på Klorofyll förlag, är en djupt originell bok som jag hoppas kommer innebära ett genombrott för den begåvade lyrikern och författaren. Appendix går att läsa som ett högst personligt tillägg till SAOL. Lindh har valt ut de ord som betyder mest i hans lyriska universum och på ett suggestivt sätt blandar han humor med lyriska passager och fint gestaltade, mörka stråk av existentiell smärta. Man kan slå ner var som helst i den och finna sina guldkorn, jag väljer följande stycke: ”defribillator (-or) s. – n – er. Hjärtstartare. Förutom defibrillatorn kan vänskapen, kärleken och konsten fungera som hjärtstartare.”

    Dubbelmoral. Så fort det kommer till diskussioner om piratkopiering och illegal nedladdning gör vi gemensam front, jag och Marianne, mot våra ungdomar som inte ser lika allvarligt på detta. Jag brukar då anföra mig själv, och svenska författares situation. Vad skulle hända den dagen folk började tanka ner våra böcker illegalt, tror ni? Vad skulle vi då leva av, hur bleve det då med våra royalties? Det brukar bita men ändå inte. En kväll, när jag just avslutat säsong 5 av Breaking Bad, ställs frågan på sin spets: slutet är den bästa cliffhangern jag någonsin har upplevt i filmväg. Hank, svågern, sitter på toaletten och plockar fram Walt Whitmans Leaves of Grass. I den upptäcker han den dedikation som avslöjar Walter White som ”Heisenberg”, hjärnan bakom den metaamfetaminproduktion serien är uppbyggd kring. Min son dyker upp i dörrhålet. Jag får reda på att det dröjer fem månader innan säsong 6 kommer. Samtidigt säger han att han kan fixa så att jag kan se hela sexan NU på min dator. Och jag? Som sagt: en liten ståri om dubbelmoral.

    Samma låtlista också? De kommer gående i hög hastighet på Köpenhamnsvägen vid Potatisåkern, ett yngre par i full powerwalk. Svetten lackar och de går mer eller mindre i takt. Jag skymtar dem i ögonvrån och noterar att båda har stora hörlurar där de går och tanken skjuter fram: den västerländska individualismen i sin prydno. Inte ens det gör man alltså tillsammans utan att kapsla in sig i sin egen värld. Kanske, tänker jag, upplever ändå kropparna ett slags gemenskap där de skyndar fram.

    Nyss hemkommen från Frankrike noterar jag hur den franska extremhögern tagit Putin till sitt hjärta, inte bara inom Front national utan även längre ut på högerkanten, kretsen kring författaren Alain Soral. På samma vis verkar det vara i Ungern med Jobbik, Lega Nord i Italien och hos Geert Wilders i Holland. De enda som tycks stödja Putin i Europa i hans oblyga, ryska expansionism och medvetna försök att destabilisera Ukraina tycks vara extremhögern – och extremvänstern. Paradoxalt, kan tyckas men det behöver det inte vara. Putin hyllar samma saker som extremhögern brukar hylla: Nationen (i hans fall det grumliga ”Moder Ryssland”), Familjen, Religionen (i hans fall den rysk-ortodoxa kyrkan, i den franska extremhögerns fall, den katolska kyrkan) och Den Starke Ledaren. Han föraktar samma saker som extremhögern föraktar: HBT-personer, homosexualitet, en fri press, demokratin och ”Väst”. Först tog han Krim, i trots mot folkrätten och omvärldens reaktioner. Nu använder han samma metoder som på Krim i östra Ukraina. Vad kan då vi göra? Protestera och demonstrera, förstås. Mer? Mot bakgrund av hur Putin utnyttjade OS i Sotjy som en potemkinkuliss bakom vilken annekteringen av Krim planerades, skulle vi kunna arbeta för att omöjliggöra nästa planerade, stora propagandaspektakel: via opinionsbildning arbeta för att FIFA tar värdskapet för nästa fotbolls-VM, 2018, från Ryssland. Parollen? Inget Fotbolls-VM i Ryssland 2018!

    Ett av de värsta hatbrotten i Malmö på senare tid, misshandeln på gångbron i Kroksbäck i september förra året, har nu, äntligen, lett till fällande dom . Dess värre lyckades åklagaren inte få igenom att det handlade om ett hatbrott, trots att gärningsmannen ska ha ropat ”jävla neger”. En skandal, så klart. Följande är hämtat ur domen (Malmö Tingsrätt, Dom B 9243-13) och handlar om ett av vittnena till misshandeln:  ”Han var på väg hem från en fotbollsmatch som han hade spelat. När han kom cyklande fram mot bron såg han tre kvinnor och en yngre man som ordväxlade med en annan man. Han hörde inte vad diskussionen handlade om, men kvinnorna var mycket upprörda över någonting. De var väldigt hotfulla mot målsäganden. Han steg av cykeln och följde sedan händelseförloppet på ca tre meters håll. Kvinnorna sparkade och slog på målsäganden. Han tog upp målsägandens lilla son, som grät och skrek. Mannen som var med kvinnorna tog stryptag på målsäganden bakifrån. De sparkade och slog på målsäganden och slet av dennes t-shirt. Målsäganden tappade sin ena sko. De förflyttade sig runt på bron efterhand som målsäganden försökte komma loss. Efter omkring två minuter fylldes bron med ca 50-60 personer. En del av dem anslöt sig omedelbart till bråket och började sparka och slå på målsäganden. Det var ca 10–15 män i ålder mellan 20 och 30 år som var inblandade i misshandeln. De sparkade och slog målsäganden mycket hårt. Målsäganden var nästintill medvetslös och föll till marken, där han blev fortsatt slagen och sparkad. Gärningsmännen drog därefter upp honom och sparkade och slog till dess att målsäganden föll till marken igen. Målsäganden föll till marken två eller tre gånger eftersom han var helt sönderslagen och utmattad. Det var samma personer som utövade våld under hela händelseförloppet. Gärningsmännen fick målsäganden över räcket genom ett så kallat brottargrepp. Målsäganden försökte hålla sig kvar i räcket och hängde så i 20–30 sekunder. Gärningsmännen försökte lossa och slå på målsägandens fingrar. På något sätt lyckades målsäganden hålla sig fast och hiva sig över på rätt sida räcket igen. Målsäganden föll då till marken sittande med räcket mot ryggen. Denne var då helt utmattad. En av männen kastade i det läget en cykel på målsäganden som träffade på överkroppen och i ansiktet. Därefter hördes ambulans- och polissirener varpå misshandeln upphörde. Han kände igen en del av killarna som deltog i misshandeln från fotbollssammanhang. Den person som var mest delaktig i misshandeln, som utdelade massor av slag och sparkar mot målsägandens kropp och ansikte, som försökte få honom över bron och som med båda armarna kastade cykeln mot målsäganden känner han igen som Abdullah Khodr. Detta är han helt säker på. Han har träffat på honom ett antal gånger i samband med fotbollsmatcher och de känner till varandra sedan tidigare. Sikten var god även om där var mycket folk. Misshandeln pågick under tre till fem minuter. Utöver Abdullah Khodr känner han igen en annan av gärningsmännen från fotbollssammanhang, men han kan inte namnet på denna person. Eftersom han kände sig rädd och hotad, tog det ett tag innan han lämnade uppgifterna om vem som hade utfört gärningen. Han är fortfarande rädd för att berätta om detta. Han fick med tvång hålla ett fast grepp om nacken på målsägandens son och trycka honom mot sitt bröst för att sonen inte skulle se vad som hände. Sonen grät och skrek och vred sig för att leta efter sin pappa. Vid flera tillfällen lyckades sonen vända sig om och se när fadern blev misshandlad.”

     

    Något som slår mig är hur lite det skrivits på debattsidor och FB om illdådet. Jag får för mig att det går att förklara med att den dömde gärningsmannen, Abdullah Khodr, inte är etnisk svensk utan har arabisk bakgrund. Ty så är det med delar av den svenska antirasismen, när ondskan och rasismen kommer från ”fel håll”, förmodas vi tiga om den. Det man kan hoppas på, och att den vidriga händelsen på gångbron i Kroksbäck hjälper oss på vägen, är att vi når dit hän att all rasism – oavsett vem som ligger bakom den, oavsett vem som drabbas av den – bedöms på samma grunder. Krossa rasismen, alltså? Precis. Men all rasism.

  • 7 april, 2014

    Civilisation/kultur. Promenad genom Marais, fullt med folk på alla gator. Jag landar på Bar Brasserie S:t Paul nere på Rue de Rivoli. En kir i den blå timmen. Folk i rörelse, sorl från caféet och gatan, en buss som pinglar till och stillsamt stävar genom mängden. En bit bort, en karusell med barn, en tidningskiosk från La Belle Epoque, en metronedgång från samma mytomspunna tid och jag som, läppjande på min svala apéritif, smälter inför denna kultur, denna vilja att göra livet värt att leva, värt att njuta.

    Taxi genom parisnatten. Chauffören är ung. Vi kommer Bd Magenta och plötsligt ser vi en övergiven mc mitt ute i körbanan och en bil, upp och ned, utanför vilken en man sitter, till synes chockad och, kanske, svårt skadad. Det blinkar blått från en polisbil men någon ambulans syns inte och förmodligen har olyckan precis inträffat. Taxichauffören går igång, anropar växeln, ringer kolleger och han växlar upprört från franska till arabiska, fram och tillbaka när han redogör för vad han, och jag, precis sett. Jag drar mej till minnes en liknande situation för många år sen och börjar berätta för honom, il y a longtemps j’étais chauffeur de taxi dans mon pays … Jag uppfattar det som om han lyssnar på mej och fortsätter med min berättelse, om hur jag på väg hem från Vellinge, E6:an norrgående, såg en bil i diket mitt i natten. Jag stannade, j’ai arreté mon taxi, puis…. och gick fram … Här, när jag närmar mig den dramatiska höjdpunkten i min berättelse, märker jag att min vän i parisnatten inte lyssnar och det slår mej att han förmodligen inte lyssnat på min historia överhuvudtaget, inte heller dess början, och att jag, i hans värld, sannolikt bara är ett sorl från baksätet, en röst och ett ansikte bland många en natt som denna, och när jag förstår det drabbas jag av både besvikelse och befrielse, det senare eftersom jag inte riktigt vet hur min slutpoäng ska framföras en français. Ty när jag kom fram där i natten och såg hela ovanpartiet intryckt och misstänkte att det inte kunde vara nånting kvar av den, eller dom, som fanns i bilen, såg jag en ensam man, upp och ned på förarplatsen. Våra blickar möts. Jag frågar honom hur läget är och då svarar han: Och jag som ändå bara hade druckit en trettisjua! Men det slapp jag nu, i parisnatten, hitta ekvivalenten till denna svenska alkoholklassiker. Därav den känsla av befrielse som smög sig in tillsammans med känslan av besvikelse: att inte ha fått honom att fastna på min berättarkrok.

    Jag går in på Le Cannibale på Rue Jean-Pierre Timbaud, ett café med en charmig, ruffig elegans som ofta besöks av just såna som jag. Såna som skriver, läser, håller på med sin laptop eller sina anteckningsblock. När jag går mot laptophörnet och väljer ut mitt fönsterbord ser jag en man i trettiofem-fyrtioårsåldern med, just det, en laptop framför sig på bordet. Till höger om sig har han brett ut sin kavaj, som för att markera revir. Blicken drömmande, sökande och plötsligt ser jag mig själv, tjugo år yngre, i honom. Jag slår mig ned vid hans sida, precis utanför hans revir. Vad skriver Han om? tänker jag och inser omedelbart att han, sannolikt, tänker exakt samma tanke: Vad skriver Han om, ce vieux là? Så ser vi oss själva nån gång då och då, i det stora myller som omger oss och det är inte alltid en angenäm känsla. Som om ett löjets skimmer vidlådde dessa dubbelgångare – det vill säja oss själva. Är det så där det ser ut när man sitter på Paris caféer och tror sig vara écrivain? Kanske är det just den känslan som gör att han lyfter en stund senare, kanske blev det lika outhärdligt för honom, som det var för mej, att sitta så nära sig själv. Han lämnar sin plats, tar sin laptop, rundar bardisken men lämnar inte caféet utan sätter sig istället i en annan, härifrån osynlig, del av caféet. Tack, broder! Merci, mon frère!

    En natt, på vandring från Bastiljen Avenue Richard Lenoir mot min lägenhet upptäcker jag plötsligt en skylt: Quincallerie d’Alembert. Jag hoppar till. Vissa namn är för evigt förknippade med en enda sak. D’Alembert var ett matematiskt geni på 1700-talet och en av de som, under Denis Diderots ledning, sammanställde den stora Encyklopedin. Nu, i den milda parisnatten, står jag inför D’Alemberts plåtslageri och det känns lika overkligt som, låt oss säga, Diderots Ost, Rousseaus Frukt & Grönsaker eller – varför inte? – Strindbergs Bygg & Plast.

    Så klart! För många år sen kom jag gående på Kungsholmen, förbi tapasrestaurangen Mamas & Tapas och kände just detta: Så klart! Nu går jag Boulevard Ménilmontant fram och i höjd med kyrkogården Père Lachaise kommer jag förbi caféet La Mère Lachaise. Så klart!

    Läser Gustave Flauberts L’éducation sentimentale för första gången och förstår inte hur jag har kunnat missa detta mästerverk: densiteten i prosan, rytmen i språket, metaforerna och lärdomen. Jag erfar en vild glädje över att kliva ned i året 1848 och få vandra omkring på revolutionens gator det dramatiska året, vänligt vallad av Flaubert och Frédéric Moreau, huvudpersonen. Så, just så, slår verklig litteratur till, genom att på ett omärkligt vis utplåna skillnaden mellan nu och . Allt blir nu.

  • 24 mars, 2014

    Vi är nya i stadsdelen och efter hand lär vi känna lite folk i husen omkring oss. Bland annat en kvinna som just skiljt sig. Vi gillar henne, jag och Marianne, och en kväll bjuder vi henne på middag. Det blir en trevlig middag, maten god, vinet gott och samtalen flödar. Eller, förresten, ”samtal”? Efter två, tre timmar upptäcker jag att hon inte ställer en enda fråga till oss. Inte en. Vi har fem tonåringar i huset, jag ett liv, Marianne ett men, nej. Trots det har vi ”trevligt”, som det heter, men när hon går och jag ser henne ute på gatan hör jag en röst i mej säga: Hej då, Tant Jag! Sedan, långt senare, börjar jag fundera på om inte hela vår tid lider av detta, en brist på genuin nyfikenhet på andra och att vi alla, mer eller mindre, är del av en allt mer monologisk kultur; en ironisk utveckling i sådana fall med tanke på att våra möjligheter till kommunikation (FB, Twitter, mail, Skype, Viber, mobiler, jo näjm itt) numera är oändliga.

    Jean-Jacques Rousseau, ett av de största känslogenierna någonsin, så här skriver han i ett brev till Malesherbes (i en fin liten volym på Atlantis, Brev till Malesherbes), den gåtfulle chefen för Cour des Aides (med ansvar för yttrandefriheten), som med sitt hemliga samarbete med Diderot och Encyklopedisterna såg till att, trots Ludvig XV:s religiösa diktatur, den stora Encyklopedin kunde bli färdig: ”Jag har ett mycket kärleksfullt hjärta, men ett som kan klara sig själv. Jag älskar människorna alltför mycket för att behöva välja mellan dem; jag älskar dem alla, och det är därför att jag älskar dem som jag hatar orättfärdigheten; det är därför att jag älskar dem som jag flyr dem: jag lider mindre av deras onda när jag inte ser dem. Detta intresse för arten räcker för att nära mitt hjärta; jag behöver inte enskilda vänner, men när jag har det har jag ett stort behov av att inte förlora dem, för när de lösgör sig sliter de mig i stycken …”

    I Kristianstadsbladet hittar jag några befriande ord från Yahya Hassan angående Athena Farrokzads numera famösa recension av hans diktsamling Digte (Gyldendal, 2013). Sara Ullberg intervjuar Hassan: ”Under större delen av intervjun är han märkbart likgiltig inför frågorna som ställs. Men när jag nämner den svenska författaren Athena Farrokzads kritiska text om Yahya Hassan – … som anklagar den muslimska diasporan för hyckleri, misogyni och allmänt barbari, vilken skänk från ovan för Dansk Folkparti – reagerar han starkt: – Jag tycker att hon är en hycklare, säger han och fortsätter: – Hon talar om rasismen hela tiden och säger att hon har erfarenheter som hon inte kan prata om i något hon kallar för ett vitt samhälle, eftersom som hon upplever så mycket rasism. Men det tycker jag är rasism i sig. – Hon vill gärna träffa dig och diskutera frågan … – Men jag vill inte träffa henne. Jag vill inte diskutera, jag vill skriva dikter.”

    Våren 1963 var jag nio år gammal. Vi kom från Sundsvall, Nacka var min idol och i bagaget fanns en hammarbytröja. När några av mina nya klasskamrater drog med mig till Malmö Stadion fick jag se Bosse Larsson, som debuterade i Allsvenskan den säsongen, för första gången. Jag konverterade direkt och blev ljusblå. Men på något vis har det ändå alltid funnits en känsla för Hammarby inom mig, förstärkt av jargongen på Söder i Stockholm, humorn och Nackaromantiken, sedermera delvis inkarnerad i bröderna Kenta och Billy Ohlsson. Stadsdelen har numera inte kvar så mycket av sitt förflutna, vorden hjärtat i hipsterkulturen och älsklingsplats för en ny, välbeställd urban medelklass som den är. När bajenhorderna drog genom Malmö lördagen den 15 mars fick jag en påminnelse om att Nacka är död sedan länge och supporterorkestern ”Hägersten Hot Heaven” ett minne blott. I Pildammsparken är jag med och hjälper en näst intill medvetslös supporter upp på benen. Jag försöker få kontakt och frågar honom vilket lag han håller på. Han kan inte gå men han kan hata: ”Malmö FF kan fara åt helvete!” Med stöd av en äldre man och en jättelik svensk fana stapplar han sedan vidare mot Stadion. Det jag och många med mig hade hoppats på, ett slags broderskap och en värdig manifestation i fotbollens namn mot nazismen, med banderoller som ”Malmö FF-familjen enad mot nazismen” – och som ett stöd för den i sjuksängen kämpande Showan –  förvandlas till sin motsats: ännu en uppvisning i maskulint raseri och ursinnigt, meningslöst våld när delar av den stora bajenklacken går till attack mot polisen. Det sorgligaste sker näst intill obemärkt och lite i bakgrunden. Längst upp till höger i hammarbyklacken har några modiga hammarbysupportrar hängt upp en banderoll: ”Kämpa Showan”. Det är vackert och förbrödrande, precis så som fotbollen kan vara. I mitten av andra halvlek attackeras emellertid de med, av sina egna, fullt slagsmål där också med följd att banderollen rivs ned. Nassar i klacken eller bara vanliga huliganer? Omöjligt att veta men uansett lägger den handlingen ytterligare sordin på hela tillställningen. En ny fotbollssäsong har börjat. Och allt tycks sig förfärande likt.

    Veckan efter knivhuggningarna på Kristianstadstagatan i Malmö blev speciell för många malmöbor. Hemma hos oss diskuterades det mycket med våra ungdomar, inte bara på grund av illdådet i sig utan också för att flera av dem känner Showan, den svårast skadade. Diskussioner om vad som ”egentligen” hände men också diskussioner om hur man bäst bemöter nazismen. Söndagen den 16 mars deltar jag i den stora demonstrationen, en mäktig sådan när vi är 10 000 som lugnt tågar genom Malmö och visar vår avsky för nazismen. När vi går tillbaka mot Möllevångstorget, i höjd med Spångatan där jag pekar ut min första lägenhet (18 kvadrat, 98 kr/mån, toalett i trappen) för min bonusdotter Anni, slår det mig, så där bara som det gör när tankar vandrar, att här går vi, alla dessa tusentals och demonstrerar för en bra sak, mot en ond, samtidigt – SAMTIDIGT – , som den nye tsaren i Kreml, Vladimir Putin, ritar om den europeiska kartan efter eget huvud och stjäl en stor del av ett grannland. Det borde vi också gå man ur huse mot men det enda som sker, inser jag några dagar senare, är att en förlamande tystnad breder ut sig. Putin gör vad han vill, med hjälp av lögner och maskerade ligister annekterar han Krim och vi, vi ”européer” som vi ibland stolt kallar oss, vad gör vi? Vi tiger.

    Under ett antal år såg jag henne nästan varje morgon. Hon kom gående i snabb takt men, som det verkade, utan något speciellt mål för sina steg, som om gåendet var själva meningen. Efter hand upptäckte jag något jag tyckte såg ut som en desperat människas kamp mot den egna kroppen. Hon blev smalare och smalare med tiden och blicken såg alltid ut att vara fäst mot någon inre punkt. Så, plötsligt, efter att inte ha sett henne på något år, ser jag henne komma gående igen i en annan del av staden. Förresten ”gående” är fel ord, nu är kroppen så tunn och skör att stegen blivit lätt stapplande. Blicken lika fäst som alltid vid andra mål än på det fysiska omkring henne. En gång, får jag för mej, var hon en vacker kvinna. Ansiktsdragen skvallrar fortfarande om det. Nu är hon på väg att utplåna sej. Jag känner henne inte, vet inte vem hon är men hjärtat värker när jag ser henne. Aj, aj, aj, som det värker.

     

  • 28 februari, 2014

    Twitter? Nej, inte för mig. Varför? För att jag uppfattar det som ett på gränsen till meningslöst krogsurr, en värld där man ropar med megafon, när det är eftertanke och dialog som världen behöver. När jag läser om hur ”Carl Bildt twittrar”, till exempel, längtar jag efter stillhet, granskog och – fågelkvitter.

    Ångrade ord. Vi var tillsammans på sjuttiotalet, hon och jag, ett knappt halvår, och vi funderade till och med på att flytta ihop. Vi festade mycket, dansade på Baldakinen och Ambassadör var och varannan helg, åt gott och hade mycket roligt tillsammans. Sen tog det slut. Jag gick åt mitt håll, hon åt sitt. Många år senare stöter vi på varandra i Folkets Park, vid Spökhuset. Jag har två barn vid min sida, hon ett. I bakgrunden finns våra respektive men situationen gör det ändå möjligt att byta några ord. Det enda som kommer över mina läppar blir dock bara – vi var tillsammans i ett halvår, hon blev med barn med mej, gjorde en abort! – är: ”Du har fått några gråa hår där på sidan, ser det ut som…” Det är allt. De orden har sedan sökt mej, som det heter. Hur var de möjliga? Det fanns ingen som helst aversion från min sida gentemot henne, ingen elak intention – och likväl. Min enda förklaring: Ibland lever orden sina egna liv, som små djur vi inte kan kontrollera. Möss, alltså, som kilar precis dit de vill.

    Nära skjuter ingen hare – eller Nästan Ockulta Dagboken. För några år sedan läste jag Paul Austers Den röda anteckningsboken, en underbar liten bok om otroliga sammanträffanden. Inte så lång tid efter att ha läst den har jag ett ärende till Gamla Väster, bakom Lilla Torg. Jag har inte varit i kvarteret på månader och när jag svänger in på Larochegatan ser jag plötsligt min förläggare från den tiden, Jonas Axelsson. Jag hoppar av cykeln, stannar till och hälsar. Axelsson är inte ensam, han har en man vid sin sida som ger ett lätt bekant intryck, stora sorgsna ögon och svart skäggstubb. Axelsson presenterar mej på engelska: ”He is a writer from Malmö, on Bonniers too”. Då ser jag vem det är, Paul Auster. De är på väg till Malmö Stadsbibliotek där Auster ska berätta om sitt författarskap. Det som grämer mej med detta möte är att Den röda anteckningsboken inte föll ur bokhyllan samma förmiddag eller att jag inte tankspritt bläddrade i den innan jag cyklade ner mot Lilla Torg. Om så hade varit, skulle det här lilla fragmentet nämligen ha platsat i Austers egen bok.

    Teodicé. Höst 2013. En flicka i Malmö fyller år. Det är barnkalas och ringer på dörren. Hon rusar för att öppna men ser inte en stängd glasdörr utan springer rakt igenom den, varpå dörren går sönder och hon träffas så illa av skärvorna att hon förblöder på plats, inför föräldrar och lekkamrater. Ibland kan jag inte låta bli att känna en beundran, en djupt motvillig sådan dock, inför de människor som säger sig tro och vågar hävda att det finns något de kallar gud.

    Ungdomsidoler. För några år sedan fick jag Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris. Samtidigt fick Lars Andersson Ivar Los personliga pris. Eftersom vi båda är Bonniersförfattare arrangerades prismiddagen på Manilla ute på Djurgården. En fin tillställning och en hel del folk. Bland annat Jan Myrdal och Sven Lindqvist, två författare som betytt mycket för mig, framför allt för min syn på ”tredje världen”, Myrdal med sin Samtida och Lindqvist med Myten om Wu Tao-tzu. Lindqvist sätter sig vid vårt bord men säger inte ett knäpp under hela middagen. Myrdal hälsar buttert och tittar genast bort när jag tar honom i hand i bussen på väg till Manilla från ABF på Sveavägen där själva prisceremonin ägt rum. Det tar flera år i mig innan tanken sjunker ner och landar: de satt faktiskt där och åt, mina ”ungdomsidoler”, på min och Lars A:s ”bekostnad” men ingen av dem uttryckte med minsta gest eller ord någon uppskattning. Händelsen leder osökt till ett annat författarminne. Våren 2001 for jag till Kap Verde tillsammans med Inger Edelfeldt och Mikael Niemi på en författarresa. Vi sammanstrålade på Kastrup. Det var första gången jag träffade Niemi och efter att ha tagit i hand gratulerade jag honom till Augustpriset som han hade fått några månader tidigare. Han tappade fullständigt hakan. Ja, höll han inte rentav på att svimma där framför mig på flygplatsen, Vittulahjälten? Ingen kollega hade gratulerat honom till priset tidigare. Kanske är det så, tänker jag, att Myrdal/Lindqvists beteende helt enkelt bara ingår i en lång svensk butterhetstradition inspirerad av Jante. Och jag då, gentemot den? Jo, jag försöker avjantifiera mej även om det tar emot då och då.

  • 31 januari, 2014

    Blå är den varmaste färgen, heter filmen av Abdellatif Kechiche som vann Guldpalmen i Cannes förra året. Jag ser den på Spegeln i Malmö och blir ”drabbad”, som det heter. Några dagar senare ser jag om den. Men vad är det då som är så bra? Skådespeleriet, framför allt. Adèle Exarchopoulos, som spelar just ”Adèle”, men också Léa Seydoux som ”Emma” och Kechiches känsliga kamerarörelser. Exarchopoulos spel är det bästa jag sett på många år: ansiktsrörelserna, känsligheten, de blixtrande vändningarna. Varje ord, blick och ansiktsrörelse är vägd i känslighetens finaste vågskål men det som också gör filmen så bra är hur den lyckas fånga ”eros” i oss, den erotiska undertonen och begäret – och detta att våga ta sitt begär på allvar. I kategorin ”Kärlek vid första ögonkastet” är det nog det bästa jag sett. Adèles vackert gestaltade vilsenhet och trohet mot det egna begäret. Det finns inte en skorrande ton på tre timmar, allt är så naturligt och enkelt att jag baxnar, Exarchopoulous går in genom konstens dörr och kommer ut på andra sidan – som om hon inte spelade alls. Större än så blir inte skådespelarkonst och när jag ser hennes agerande på duken drar jag mej till minnes en uppläsning jag hade för många år sen i ett kristet sammanhang. Från någon i publiken fick jag frågan: – Vad tror du på? – Det enda jag tror på, svarade jag, är konsten. Ett lite överspänt svar, kan tyckas, men efter att ha burit med mej Blå är den varmaste färgen i några veckor nu, känner jag hur de orden landar ännu mer i mej. Och vad är då hjärtat i denna ”tro”? Att den, precis som religionen, ger tröst, något som är all stor konsts privilegium.

    Så går de bort, en efter en, mina gamla arbetskamrater från hamnen, dem jag mötte i extrakammaren tidigt sjuttiotal och som kom att påverka mej så. Leif Norgren är borta. Han dog i slutet av november efter att ha varit sjuk i diabetes under ett antal år. Leif hade arbetsnummer 562 och vi kallade honom för ”Postmästarn”. Han var från Södertälje, stor, vänlig, mjuk och lite blyg, ingen vän av de stora orden eller de spektakulära gesterna, en fin kamrat som jag blev vän med inte bara på båtarna utan kanske framförallt över schackbrädet, det gamla, slitna, på extrakammaren. Han var en av dem som drog med mej in i schackets fantastiska värld, en positionsspelare av rang mot vars solida ställningar jag ofta stångade pannan blodig. Jag kan fortfarande se hur lugnt och säkert han flyttade sina pjäser, som om det inte fanns någon tvekan och som om han ville tala om för motståndaren att han med sitt lugn såg vägen till vinsten. När vi startade Schackklubben Tidsnöd var han en av grundarna och med åren blev han klubbmästare flera gånger, en klippa i vårt lag och klubbens egen Tigran Petrosjan, hans idol.

    Jag lämnade hamnen i början av åttiotalet. Han var kvar ända tills han blev sjukpensionär och med åren sågs vi allt mer sällan. 1996, efter tjugo år, la vi ner SK Tidsnöd och jag slutade spela aktivt. Så nu, i januari, när jag beslöt mej för att börja spela aktivt igen, i MSS som har lokaler på Lorensborg, sköt tanken på Leif fram. Jag visste att han bodde i närheten och jag stod just i begrepp att ringa honom när en av mina nya klubbkamrater lät meddela att han sett dödsannonsen i tidningen. Det blev alltså inget samtal, inget övertalningsförsök från min sida men på något märkligt vis känns det ändå som om han är med, vakande över axeln med sitt skägg och sitt eviga lugn, en röst som manar till tålamod och att lägga band på viljan till taktiska fyrverkerier och bländande offer. Så lever hans röst vidare – och bilden av honom – vid brädet och som en av Malmö hamns lugnaste signalmän, sällan en svordom eller en utskällning.

    Nåja, helt lugn var han inte alltid, vår ”postmästare”. Plötsligt drar jag mej till minnes en scen på en båt i mitten av sjuttiotalet. Den hette Klosterfelde, var östtysk, låg vid Sydkajen och kom med plank från Sovjet, ett oändligt antal bräder – fem, sex tusen ton – noggrant lastade av ”ryska amazoner”, som det sas, kvinnliga stuveriarbetare. Jag var i samma gäng som Leif men arbetade i lag med någon nu bortglömd, Leif körde emellertid i par med ”Gävle”, en av den tidens hamnlegendarer, en äldre norrlänning med en mäktig sångröst, ett ansikte som skuret i läder och en viss svaghet för jästa drycker. Klosterfelde tog tre veckor att lossa, Leif och ”Gävle” rök ihop titt som tätt och det var enda gångerna jag såg Leif tända till. Vad det handlade om? Leif, noggrannheten själv, på båtarna som vid schackbrädet, ville att hiven skulle vara jämna i kanten medan ”Gävle” inte brydde sig ett smack om hur hiven såg ut, ”bara skiten kom i land”, som det kunde heta. Eller för att använda hans egna ord som etsade sej fast i mej då: ”Det är väl ingen jävla altartavla det handlar om, eller?!”

    Jahya Hassans Digte torde vara en av vår tids mest omtalade diktsamlingar i Skandinavien. Den kom ut i augusti förra året och har redan sålt över 100.000 ex., något som knappt förunnas ens populära deckarförfattare. Det roliga med det hela är att Hassans sprängladdning – förlåt, diktsamling – också är bra litteratur. Den är rå, rytmisk, musikalisk och litterärt genomtänkt samtidigt som den är ett gripande dokument över palestinsk-arabiskt utanförskap i en av Aarhus förorter där han växte upp. Skildringen av den tyranniske pappan och den undergivna modern, den djupt reaktionära kvinnosynen hos fadern, våldet, fattigdomen, kriminaliteten, uppgörelsen med en religion, islam, som bara förstärker de reaktionära strukturerna, allt detta görs med säker hand och en språklig lekfullhet där Hassan gestaltar sin värld på olika vis, med olika språk, aarhusisk förortsdanska, mammans hopplösa invandrardanska, hans egen gyldendaldanska, allt kryddat med arabiska ord och uttryck som bara bekräftar det sår och den klyfta han bär inom sig. Hassans uppgörelse med familjen och den miljö han är uppvuxen i är modig och att han nu, här och där, anklagas för att gå de främlingsfientliga krafterna till mötes bör man ta lätt på. Hassans Digte är ett desperat skrik från ett Danmark få av oss känt till och bör därför tas på allvar, oavsett, alltså, vilka som försöker slå politiska mynt av hans konst. Ingen är betjänt av att locket läggs på och hårdrar man de resonemang som ligger till grund för kritiken av honom, går det inte att dra någon annan slutsats än att han inte borde ha givit ut sina dikter.

     

    ”I SKOLEN MÅ VI IKKE TALE ARABISK

    DERHJEMME MÅ VI IKKE TALE DANSK

    ET SLAG ET SKRIK ET TAL.”

     

    För alla dem som är det minsta intresserade av modern skandinavisk verklighet och av vad som kan dölja sig bakom uttjatade ord som integration och mångkultur anbefalles Yahya Hassans diktsamling som obligatorisk läsning.

    Jag önskar mej nyöversättningen av Martin Heideggers Sein und Zeit i julklapp, Vara och Tid, i översättning av Jim Jakobsson och får den, till min glädje, av Marianne. I efterordet skriver Jakobsson bland annat: ”På ett plan är det snarare få filosofiska texter som borde vara lika omedelbart tillgängliga och begripliga för den vanlige läsaren: liksom en del andra filosofiska klassiker kräver det inte några särskilda förkunskaper eller ovanligt djupsinne, utan kan läsas med behållning även av den filosofiskt obevandrade.” Hrm. En kväll läser vi högt ur verket; Marianne läser och efter en stund tittar vi på varandra. Jag ser på henne att hon inte fattar ett smack, hon ser på mej att jag inte heller fattar ett smack. Knappt ett ord, alltså. Vi brister i skratt, som om det vore swahili, grekiska eller kinesiska det handlar om. Lars Bjurmans underbara rader om Heidegger flyter upp i hjärnan: ”Heidegger är ännu inte översatt till tyska.”

    Ibland flyter genrerna ihop. I Sara Danius spränglärda och tankeväckande bok om den franska 1800-talsrealismen, Den blå tvålen, äger detta rum, en glidning, en öppning, en metafor som öppnar texten mot helt andra horisonter och som, genom detta, gör texten till just litteratur. Hon skriver om Henri Beyle, alias Stendhal, om hur okänd han var under sin livstid och om vilken påverkan han fick på litteraturen först efter sin död: ”… på det hela taget passerade Stendhals författarskap obemärkt, ungefär som en Finlandsfärja i tät dimma.”

  • 15 januari, 2014

    Humor. Ibland undrar jag vart humorn tagit vägen i den svenska litteraturen. Det är precis som om det vuxit fram ett slags underförstådd konsensus mellan författare och kritiker om att humor är ytligt och allvar djupt men det finns ingen egentlig motsättning mellan humor och allvar. Jag tänker på detta när jag läser Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes, hur hans humor genomsyrar nästan varje rad. Detta ”trots” mörkret i honom, alltså. Man kan slå upp Kvartetten som sprängdes nästan var som helst och mötas av rader och metaforer som får åtminstone mig att bli lycklig över språkets makt att öppna mitt sinne för humorns nåd, som beskrivningen av Gubben Pamps tal på bröllopet i slutet av romanen: ”Han byggde upp ett slott av luft, försåg det med torn av tomhet och krenelerade murarna med intigheter. Härefter satte han ett leverop som flagga i toppen. Det infernaliska i herr Pamps metod låg emellertid i den hastighet, varmed han hopade grannlåter på varandra; åhörarna drogos med av farten och visste icke ordet av, förrän den duktige talaren med ett ryck fick dem att rusa upp från stolarna med glasen i händerna och fylla i hurraropen, när han ropade sitt bjudande leve.”

    Av en tillfällighet läser jag Kvartetten som sprängdes samtidigt som jag följer Breaking Bad, den mäktiga serien om metaamfetaminkokaren Walter White och hans medhjälpare Jesse Pinkman. Varje gång jag öppnar Sjöbergs bok eller sätter på ett nytt avsnitt av Breaking Bad, kastas jag hårdhänt från en ytterlighet till en annan, från svensk småstadsidyll till det moderna helvetet i knarkkartellernas värld. Sjöberg gör mig glad i sinnet, han får mig att skratta och le; Breaking Bad skrämmer mig, ger mig ont i magen och själen, inte enbart på grund av de metoder de kriminella tvingas in i, utan kanske mer på grund av det faktum att metaamfetaminet tycks ha en marknad som gör detta våld logiskt och möjligt. Som om det hål moderniteten skapat – ett hål i våra själar – inte skulle kunna gå att täta med annat än konstgjord tröst, à la narkotika. Ciudad Juarez, Albuquerque. Mexiko, USA.  Roberto Bolaños dystopi 2666 skjuter fram i mig som ett slags pendang till Breaking Bad, två lika ruggiga skildringar av en liknande verklighet; Walter White sitter fast i mig och när jag ser om vissa avsnitt känns det lite som om White rör sig i någon av Dantes helveteskretsar och efter varje avsnitt känner jag en sorg över att allt detta pågår. Visst är det fiktion men realismen är så stark att man vill tro att det är så här det är. Och så känner jag en längtan, så klart, efter ett Vänersborg från 1910- och 20-talen, en svensk småstadsidyll och ett Atlantis borta sedan länge.

    Våld. Limhamnsfältet söndag 30 december 2013. I mer än trettio år har jag ingått i den blandade konstellation som lirar fotboll med små mål varje söndag året runt. Jag gör ett kort överslag: ponera att jag varit där cirka trettio söndagar varje år så innebär det nästan tusen gånger och eftersom det brukar bli minst två matcher varje gång, ibland tre, innebär det upp emot tvåtusen matcher. På senare år har det vuxit fram en tradition att vi tar med glögg den sista söndagen på året. Glöggen ligger varm i termosen när vi kör igång, vi är tolv man, sex i varje lag och vädret är vintermilt med ett duggregn som hänger i luften men inte vill förvandla sig till riktigt regn. Perfekt fotbollsväder med andra ord. Efter en knapp timmes spel gör en av spelarna sig skyldig till en ful eftersläng. Den som blir utsatt för den ilsknar till och börjar plötsligt jaga den skyldige över planen. På några sekunder eskalerar det hela till fullt slagsmål med struptag, knytnävsslag och bett. Jag tror inte mina ögon. Jag har just fyllt sextio och spelat fotboll i hela mitt liv men detta är det värsta jag varit med om på en plan och vi får ett styvt jobb att skilja dem åt. Till sist lyckas vi. Den ene kombattanten är sjuttioett, den andre kring femtio. Två mogna män med vuxna barn. Vi tvingar dem att skaka hand och sätter dem i samma lag. Efter den andra matchen samlas vi vid ena målet. Fram med glöggen och så skålar vi för året som gått och det som kommer. När jag går mot bilen efteråt gör jag det med en konstig eftersmak: glöggen är fortfarande god i munnen men i mitt inre härskar en blandning av obehag och förundran. Vid bilen skjuter tanken fram: var det fernissan mellan våld och ”civilisation” jag just bevittnade, är den så tunn?

    Vi går på Offenbachkonsert på Konserthuset. Ett pärlband av mästarens greatest hits och den franske dirigenten Marc Soustrot får oss, mej och Marianne, inte bara att njuta av musiken utan också att skratta och le åt hans sätt att dirigera: livligt, humoristiskt och med glimten i ögat åt publiken hela tiden. Plötsligt far jag genom tidens rymd, in i andra rum: Paris våren 1973. Jag bor på ett studentrum på Alliance Française. Ensamheten är ett gissel, ångestattackerna stundtals förfärliga. På korridoren bor mest amerikaner och engelsmän. Jag blir vän med en av amerikanerna, Dwight, från Midwest någonstans. Han är som ett slags människofjäril, skör och känslig och han talar lika hopplös franska som de andra amerikanerna. En dag bjuder han med mig till Salle Pleyel på en Offenbachkonsert – och jag faller för musiken, grips av glädjen i den. Nån vecka senare, när ångesten är som värst, knackar jag på hos honom. Jag säger ingenting till honom om vad som plågar mig. Han frågar ingenting heller. Kanske ser han på mig hur dåligt jag mår. Han ber mig sitta ner. Jag sätter mig på golvet, gömmer huvudet i händerna. På sin grammofon sätter han på Sköna Helena och under några långa, underbara ögonblick hjälper han – och Offenbach, så klart – till att hålla mig från avgrunden. Det tänker jag på när jag ser Soustrots lustiga rörelser. Och att jag kom ur det, det jag då trodde att jag aldrig skulle bli fri ifrån.

    Ju äldre jag blir, desto tyngre sanningshalten i Vilhelm Ekelunds ord: ”Ignorera, ignorera – summan av all visdom.”

  • 18 december, 2013

    På bussen hem en kväll noterar jag att vi är elva personer. Av de elva sitter nio fördjupade i sina touchtelefoner. Kanske är det en ny människotyp vi ser födas nu: på evig jakt efter digital intensitet. Jakt på intensitet har jag alltid haft sympatier för men frågan är vart just denna leder oss? Och vad vi förlorar med den? Uppenbarligen anblicken av det som hela tiden pågår omkring oss: en vacker kvinnas leende, en narkoman med nåt lurigt i blicken på cykel i en gatukorsning, en ny skyltning i ett affärsfönster, ett par som stannar upp och kysser varandra vid rött ljus … Sånt förlorar vi. Men vad vinner vi? Det vet jag inte. Det enda jag vet är att jag aldrig skulle vilja byta ut den överraskande anblicken av det kyssande paret mot vad det än vara månde i mobilen.

    Lekande barn utomhus. Tanken går först till Johan Huizingas bok, Homo Ludens (Den Lekande Människan), en lovsång till leken som förutsättning för människoblivandet och skapandets motor. Sedan vandrar tanken till min egen barndom, vi lekte ju överallt och alla möjliga lekar: tjuv & polis, kurragömma, pjätt och vi ”koloniserade” stadsdelarna där jag växte upp med våra lekar men också med vårt eviga fotbollsspelande och landhockeyspelande. Där har någonting skett, slår det mej, och jag kan inte ens dra mej till minnes när jag senast såg några lekande barn utomhus. De barn jag ser kommer ofta gående i färgglada dagisplutoner, ledda av sina förskollärare. Och även där tror jag mej veta svaret: det digitala äventyret är roligare än IRL-leken på gården. Frågan är bara: vad gör det med oss?

    Diderot 1. Jag läser Jacques Attalis Diderotbiografi, Diderot ou le bonheur de penser (Diderot eller lyckan att tänka), och slås av Diderots makalösa arbetsinsats bakom arbetet med Encyklopedin, grunden till det moderna samhället, det jättelika uppslagsverk som tog drygt tjugo år att framställa. Diderot ledde det från början till slut, en prestigelös lärdomsgigant vid det gigantiska projektets roder och när Voltaire och Rousseau slog igenom stort och vårdade sina egna namn, fortsatte han med Encyklopedin tills den var i hamn. Hans litterära berömmelse kom långt senare och var posthum: Jakob Fatalisten, Rameaus brorson, Nunnan. Och vad gäller Rameaus brorson, denna dialektiska lilla pärla, berättar Attali dess märkliga historia. Diderot nämnde den aldrig under sin levnad och när han dog, 1785, kom manuset på avvägar. Många år senare, 1891 närmare bestämt, hittade bibliotekarien vid Comédie-Française, Georges Montal, det av en ren slump hos en av bouquinisterna längs Seine på – och den ironin är tung – Quai Voltaire …

    Diderot 2. Jag trodde länge, innan jag visste bättre, att Voltaire och Diderot var kompisar, att de umgicks och satt och arbetade med Encyklopedin tillsammans. Icke så. Voltaire var nitton år äldre och hade lämnat Paris när Diderot fick uppdraget att leda arbetet med Encyklopedin. De träffades aldrig. Eller – man vet inte. De kan ha träffats samma vår som Voltaire dog, 1778. Men ingen vet med säkerhet. Samma år dog Rousseau, den andra juli. Han däremot hade en gång i tiden varit mycket god vän med Diderot, när de var unga och fattiga. Sen kom de, av olika skäl, på kollisionskurs. Diderot och Voltaire brevväxlade emellertid en del och Diderots respekt för Voltaire var stor, dock inte större än att han kunde skriva följande rader om dem i ett brev till Voltaire 1758: ”Det kommer en tid när askan från våra kroppar blandas. Vad spelar det då för roll ifall jag varit Voltaire eller Diderot, och ifall det är era tre stavelser eller mina tre som blir kvar? Man måste arbeta, man måste vara nyttig.”

    Diderot 3. Verbskaparen Diderot. När han gick till jobbet med Encyklopedin om morgnarna brukade han säga till sin fru: J’encyclopédise (jag uppslagsverkar).

    Diderot 4. Namnet Diderot stammar från latinets desiderium som blir désir på franska och lust på svenska. Det känns kongenialt i hans fall, lusten till kunskap, samtal, kärlek, kvinnor var motorn i hans liv.

    Diderot 5. Utan Diderot hade det aldrig blivit någon Encyklopedi men det finns många andra vi bör ägna en tanke när vi tittar tillbaka på denna första byggsten i modernitetens hus. En av dessa var Malesherbes, Ludvig den XVs rikskansler med ansvar för pressen (och därmed censuren), bland annat. Det var han som, genom att blunda för vissa saker och i hemligt samförstånd med Diderot, såg till att arbetet med uppslagsverket kunde fortsätta även när kyrkan och jesuiterna gick som hårdast åt encyklopedisterna. Ett enastående mod från en som stod på ”fel sida”, alltså. Och så fortsatte han, ända in i döden. När Franska Rebvolutionen bröt ut stannade han i landet trots att många rådde honom att fly. När Ludvig XVI ställdes inför rätta, erbjöd Malesherbes sig att vara kungens advokat. Så blev det men det hjälpte föga och dagen efter rättegången avrättades kungen. Då erbjöd sig Malesherbes att ta sig an Marie Antoinettes sak som advokat men hon avböjde. Han kunde fortfarande fly men den 21 april 1794 var spelet över även för honom och han tvingades upp på schavotten tillsammans med sin dotter, Antoinette.

    Diderot 6. Rameaus brorson är, enligt Attali, ett samtal mellan Diderot och – Diderot … Det kan låta konstigt men är i mina öron logiskt. Dialogen var för Diderot en kunskapsform, det var genom att hela tiden tänka sig in i de andras, meningsmotståndarnas, argument som sanning gick att uppnå. Förmodligen är det Sokrates tankar om dialogen som ”förlossningskonst” som ligger i botten på Diderots kärlek till dialogen. Ibland i Sverige, det vill säga i ”vår tid”, känns det som om just detta, viljan till dialog, gått förlorad och ersatts med ”debatt”, twitterstormar och vilja att stigmatisera.

    Jag läser Yarden av Kristian Lundberg, nyfiken och glad, jag har ju själv jobbat mycket i hamnen. Jag sugs in i berättelsen, in i Lundbergs egenartade språk, det lyriska, det ”kristna”, det självcentrerade. På sidan sjuttiosex upptäcker jag, till mitt obehag, att han skriver om mej. Att han sett mej i hamnen när han satt i en minibuss på väg från eller till bilbåten Morning Star. Jag minns händelsen, jag var i hamnen med Claes Fürstenberg, som gjorde en intervju med mej för Sydsvenskans räkning med anledning av min roman om Gösta Larsson och Malmö hamn, m/s Tiden. Vi åkte omkring i hamnen – och hamnarna, som det ju är – och framför Morning Star låg ett gammalt, mindre lastfartyg där vi uppehöll oss en stund. Då kommer minibussen förbi. Fürstenberg säger nåt till föraren om vem jag är och varför vi är där. Jag gillar det inte riktigt men kikar in i bussen och känner inte igen någon, ser inte heller Lundberg. Däremot verkar han ha känt igen mej ty det är det han skriver, kallande mej ”en lokal författare”: ”… han talar nostalgiskt, talar med värme om alla kufar och särartsmänniskor som befolkade hamnen. Jag tänker: jag pissar på det.” Jag rannsakar genast mej själv: vad har jag gjort honom? Vad har du gjort honom, Fredrik? Varför skriver han så? Och när jag tittar tillbaka på honom, hittar jag bara sympati och värme. Någon gemensam uppläsning. En i Lund, efter vilken jag körde honom hem. Något möte i Stockholm, på Författarnas Hus. Ett hjärtligt möte på en bensinmack i Malmö, där han glad i hågen berättade att han skulle på en dykarkurs nånstans ute i världen. Och så minns jag att han tog kontakt, vänligt, och bad mej läsa manus till hans första kriminalroman, Eldätaren, vilket jag gjorde. Han bad mej just eftersom han gillade några av mina första kriminalromaner. Jag delgav honom mina synpunkter, tryckte på att Nils Forsberg, kommissarien, var en fin gestalt han borde hålla fast vid men att det också fanns saker att jobba med, inte minst i det kriminaltekniska. Han tog till sej synpunkterna och verkade tacksam för dem. Därför kommer ”pisset” som en kalldusch. Jag blir ledsen, så klart, men också frågande och arg. Skriver därför ett brev och ett mejl och undrar vad som ligger till grund. Får inget svar. Några veckor senare har vi hamnarbetarmiddag, jag och ett antal nuvarande och före detta hamnarbetare med sammanlagt 150 års erfarenhet av arbete i Malmö hamn. Det är historier, god mat, dryck och ibland läser vi saker. Den här kvällen läser jag lite ur Yarden, bland annat det ovan citerade stycket. Flera av dem blir argare än jag. Lundberg får sig den ena skopan efter den andra. Kanske inte så konstigt. Vi vid matbordet är ju goda vänner sedan många år. Plötsligt säger L, trettiotre år i hamnen, som läst boken: Synen på arbetet! Arbetet som straff, va fan är det? Och att tycka synd om sej själv så förbannat? Någon annan fyller i: Varför tog han, eller dom, aldrig kontakt med Avd 30, Hamnarbetarförbundet? Vi finns ju där. Vi organiserar ju till och med folk på IKEA i Älmhult? Va!? Själv slås jag av avsaknaden av humor i boken. Hamnar, humor och hamnarbetare är ju en så självklar triptyk men inte hos Lundberg. Frågorna sätter fingret på en öm punkt i Yarden: synen på arbetet som straff, bristen på vilja till fackligt engagemang – ingen kritiker har så vitt jag kan bedöma lyft fram de sakerna. Inte heller gåtan i denna roman som hyllats så för sin ärlighet: Britt-Marie Mattsson. Att Lundberg skrev en recension av en kriminalroman som inte ens förelåg i sinnevärlden, vilket gjorde att han förlorade ett relativt välbetalt kritikerjobb på HD och Expressen. Om det som var själva grunden till att han tvingades ta jobbet i Frihamnen, inte en rad. Inte ett ord. Och kanske är det i det jag landar när det kommer till ”pissandet” på mej också: att det är något som inte stämmer. En tom punkt. En fin stilist och angelägen författare som saknar ett slags grundläggande heder. Inte för det han skrev om mej. Känner han så, ska han skriva så. Men för att han använde sin maktposition till att så elakt trycka till en person han ogillade, Britt-Marie Mattsson, trots att hennes bok inte ens fanns.

    God jul!

  • 1 december, 2013

    Vi har ett miniseminarium om Pierre Bourdieus Konstens regler och när jag läser den hittar jag det – efter trettio år som författare – bästa jag läst om skrivandets märkliga konst, Bourdieu citerar Flaubert: ”Det är genom arbetet med språket, som i tur och ordning omfattar både motstånd, kamp, underkastelse och självutlämnande, som den frambesvärjande magin verkar, den som, likt en besvärjelse, låter verkligheten framträda. Det är först sedan författaren överlämnar sig helt åt orden som han upptäcker att orden tänker åt honom och uppenbarar det verkliga för honom.”

    I sin fina bok om brasiliansk fotboll, Gräset är alltid grönare i Brasilien, skriver Henrik Brandão Jönsson bland mycket annat om hur viktigt det är med emoção (känslor) i Brasilien; folk älskar det och mycket av underhållningsindustrin går ut på att skapa det, positiva eller negativa känslor, bara det svallar. Jag tänker på det när jag står på Stortorget tillsammans med några tusen för att hylla Malmö FF som just tagit guld i Allsvenskan. Sist ut på scen kommer den mest hyllade, Daniel Andersson, veteranen som slutar nu efter 460 A-lagsmatcher i den ljusblå dressen. Dagen innan på Swedbank, liksom här, på scenen på Stortorget, går det mesta i hans uppträdande ut på att hålla tillbaka känslorna (emoção) och att beskriva att han nästan började göra det mest förbjudna: gråta offentligt. Skillnaden kan inte vara större mellan våra länder: det som är det största där (offentliga tårar) är det lägsta här, det vi är som mest rädda för (att tappa kontrollen).

    Fylla 60. Om det kan man skriva mycket, till och med en bok, förmodligen. Men det kan också räcka med en bild. Jag går upp, ner i köket och förbereder frukost enligt den vanliga ritualen. Ut med det runda knäckebrödet, osten, marmeladen, på med kaffet, fram med yoghurten och en djup tallrik. Jag placerar den djupa tallriken med en djup sked på bordet, återvänder till bänken bredvid spisen, tar fram en kaffekopp och en tesked, tar tag i yoghurtförpackningen, tar fram en djup tallrik, häller upp yoghurten i tallriken och när jag ska sätta tallriken på bordet upptäcker jag en annan djup tallrik, ditsatt tidigare av – just det, moi, mej själv! Jag tycker inte det är roligt fast det är det ju, i en mening. Just det, är det enda jag hinner tänka, i övermorgon är du sextio. Är det så här det ska vara framöver?

    Nedanför mitt fönster på mitt kontor vid Triangeln arbetar ett lag stensättare med att lägga om trottoaren. Jag ser dem varje morgon, på knä med plattor och stenar. De ser ut att vara yrkesskickliga, unga men ändå erfarna och noggranna. En morgon ser jag hur en av dem går tillbaka och plockar upp en sten igen. Han är inte nöjd, byter ut den, ruckar på några plattor och stenar innan han trycker dit den igen. Förmodligen handlade det om nån centimeter som såg fel ut. Precis det, tänker jag, handlar skrivandet om när romanen nästan är klar: ett kommatecken här, ett semikolon där, ett och som kan strykas. Stensättaren och vägen, långsamt blir de överens, som Tor Sjöberg, aforistikern, skrev en gång.

    Ollebo sopstation och de inrutade. Jag tänker på orden disciplin och disciplinering, hur varje folk har sin egen disciplineringshistoria och att vår förmodligen började för cirka tusen år sedan, efter vikingatiden. De gulklädda anställda vaggar omkring lugnt från Brännbart till Metall till Wellpapp till Trädgårdsavfall, ett slags inkarnerade Nej till De Slarvande och utan att någon av dem ens är i närheten kan jag känna blicken från dem varje gång jag gör något som är på gränsen, en svart plastpåse som far ner bland trädgårdsavfallet, till exempel. Den här morgonen kör jag bara in till Trädgårdsavfallet. Det finns närmare tjugo inrutade platser men idag är det bara jag och en till där. En av de gulklädda småpratar med den andre trädgårdsavfallslämnaren. Jag backar upp i närheten av dem och parkerar mellan två parkeringsrutor och med mina evigt nyfikna, vässade författaröron hör jag hur hon suckar och säger till den hon pratar med: ”Ja, bara en sån sak, du ser själv…”, vilket – förstår jag – syftar på att jag inte ställt mej i en ruta utan mellan två rutor. Jag har gjort det för att vi bara är två bilar på tjugo lediga platser men det får henne ändå att grymta. Hon och jag och begreppet disciplin och ordet slarvig en vacker höstmorgon på Ollebo sopstation och jag lämnar platsen oinrutad och munter.

  • 2 november, 2013

    Ockulta dagboken 1. På väg till kontoret ser jag en man som jag tror är en kommunist jag minns från förr men när jag kommer närmare honom ser jag att det inte är det, den här mannen är yngre men ”principen” för ansiktet är densamma som hos mannen jag tänker på. Några timmar senare, på väg hem igen efter lunch på thairestaurangen på Spångatan möter jag – så klart, känns det som – kommunisten från förr, äldre, lite grånad, kanske lite bitter, vad vet jag? Våra blickar möts, vi känner inte varandra men känner till varandra. Vi ser varandra kort i ögonen, sen vidare hemåt. Det är allt.

    Ockulta dagboken 2. Middag med gamla klasskamrater från mellanstadiet. Vi kommer in på ”det ockulta”. L  berättar att hon var på Åland för trettio år sen, att hon hyrde cykel och en dag, när hon kommer i en backe, välter hon på cykeln och slår sig ordentligt och får hjärnskakning. Men i samma ögonblick som hon faller och slår sig tänker hon inte på sig själv och den egna smärtan utan på sin bror som är nåt år äldre. Hon tycker det är märkligt och senare på kvällen ringer hon till honom. Då visar det sig att han också cyklat omkull och slagit sig rätt rejält, i Bohuslän. De tycker båda det är märkligt men märkligast av allt är att när de rekonstruerar förloppet visar det sig att båda föll från sina cyklar i exakt samma minut …

    Stolt och stark. I april 1963 tar pappa med mig på Malmö Stadion för första gången. Jag är nio år, har precis kommit från Sundsvall och vi ser Malmö FF-IFK Norrköping. Det är Bosse Larssons första allsvenska match för MFF. Jag blir ljusblå, som det heter, den dagen. Sen dess har det suttit i. Drygt femtio år senare, måndagen den 28 oktober blir klubben svenska mästare för 17:e gången (20:e allsvenska guldet) efter en fantastisk match i Borås, mot Elfsborg. Två dagar senare är det bokmingel på Swedbank Arena. Staffan Tapper har tillsammans med journalisten Micke Sjöblom och fotografen Klas Andersson släppt en bok, Stolt och Stark, om ”Hövdingen”, Eric Persson. Vi är ett sjuttiotal personer som samlats för att fira ögonblicket och när Staffan Tapper får ordet – han är en mycket duktig historieberättare – blir det tyst i rummet. Han berättar om Eric Persson och varför det är så viktigt att skriva om dennes livsverk. En sak som jag får reda på och som jag inte känner till är att Eric P fick Christian X:s frihetsmedalj efter att ha hjälpt till att organisera evakueringen av de danska judarna till Sverige hösten 1943. Han gjorde aldrig något väsen av det, medaljen hittades av en tillfällighet i det perssonska hemmet. En intellektuell arbetarpåg som tidigt förstod vart Europa var på väg med Hitler, så beskriver Tapper honom. Jag ser mig omkring i rummet. Bakom mig den gräsmatta på vilken Syrianska ska tas emot om några dagar. Vid bordet där jag står, sitter Daniel Andersson, Roy Andersson med fru och Roland Andersson med fru. Under VM i Argentina 1978, när dåvarande förbundskaptenen Georg ”Åby” Eriksson bagatelliserade militärdiktaturen, fanns det tre svenska landslagsspelare – Roy Andersson, Roland Andersson och Staffan Tapper, just, som besökte ”De galna mödrarna” på Plaza de Mayo, som en markering, för att visa sitt stöd. En vacker, stark gest. Eric P? På något sätt, kanske, i deras bakhuvuden. Plötsligt upptäcker jag en judisk skolkamrat från S:t Petri Läroverk på andra sidan rummet. När jag bläddrar i boken ser jag ett foto på en kvinna som måste vara hans mamma. Hon berättar om hur det gick till när hon evakuerades från Köpenhamn, ser jag. Vilken förening detta är! Och jag känner en stolthet över att få vara en liten del av denna vackra, ljusblåa rörelse. Då kommer en helt annan tanke flygande: ”Stockholm”. Och jag tänker på hur organiserade huliganer fick bort Djurgårdens tränare och sportchef i våras och att AIK har en före detta Hell’s Angelsmedlem som ordförande, en man som skakar hand med maskerade supportrar. Sedan lyssnar jag vidare på Staffan Tapper. Någonting känns tydligt bland folket i denna lokal, just här, just nu, denna onsdag i oktober 2013 – stolt och stark.

    Stort ögonblick. Jag är på författarturné i Provence med Björn Larsson, Ellen Mattsson och Annika Thor. Det är ett digert program organiserat av före detta ambassadören Göran Wide. Första kvällen ska vi vara på biblioteket i Nice. I Malmö har jag förberett mig genom att äta tre luncher med en väninna under vilka vi bara pratat franska. En gång i tiden – 1984, 1985 – var min franska riktigt bra men när jag började lära mig spanska och portugisiska är det som om den trängts undan, in i äldre, inte riktigt fräscha fack. Jag är lätt nervös när jag ser ut över publiken, ett fyrtiotal människor men när den första frågan kommer från vår moderator Philippe Bouquet, släpper det. ”Språkmaskinen” i mej går igång. Franskan sitter! Ingen av mina författarkolleger, ingen i publiken kan märka det men inom mig stiger ett stilla jubel och jag vill skrika som det förskolebarn från El Salvador jag tolkade åt en gång på ett dagis i Arlöv, han var till sig av glädje när han för första gången klarade att åka i rutschbanan på dagisets lekplats: Yo puedo, yo puedo! Precis så vill jag skrika: Jag kan, jag kan!

    Sur le pont d’Avignon. Philippe Bouquet, den franske professorn i litteraturvetenskap (i Caen när det begav sig) och översättaren är sjuttiosju år och har översatt över 150 (!) romaner från svenska till franska (bland annat Pojken i eken och Blueberry Hill). Det är stort och få jag känner till brinner för svensk litteratur som han, inte minst den klassiska svenska arbetarlitteraturen (Ivar Lo, Harry Martinson, Josef Kjellgren med flera). På slottet i Lourmarin, mellan Aix-en-Provence och Avignon, håller han en lysande exposé över svensk litteratur inför en fransk publik på cirka femtio personer. Lustigt nog är han, slår det mig, lite lik Ivar Lo till utseendet. Det är sådana människor som gör världen större, tänker jag, översättare av hans kaliber med den elden och det kunnandet. En bro är han, Bouquet, mellan Sverige och Frankrike och det är ett rent privilegium att få befinna sig på denna bro. Sur le pont de Philippe Bouquet.

    I sin självbiografi Lembranças, Opiniões, Reflexões sobre Futebol (Minnen, Tankar, Reflexioner över Fotboll) skriver Tostão något av det bästa jag någonsin läst om målgörandets konst och vad det egentligen är som händer när en duktig målgörare gör sitt jobb: ”Det är inte bollen som söker upp målskytten; det är han som före alla andra vet var bollen ska komma. Hur vet han det? Han bara vet det. Han vet det men vet inte hur han vet det. Det finns ett vetande som föregår det mänskliga vetandet.”

  • 14 oktober, 2013

    Den bästa dagen är en dag av törst. Femhundra mål; det satte sig i hjärnan, som ett slags spärr. Hela våren hade jag svårt, kände mig som en mammut på topp i laget, oförmögen att lura backarna, oförmögen att få till några riktiga skott. Det enda målet under vårmatcherna var ett mål jag snubblade in när motståndarmålvakten sköt bollen på mej. Tre mål kvar och champagnen i väskan, match efter match. Men ingenting hände, jag fick inte till det. Så, plötsligt, lossnar det i en av de första höstmatcherna. Jag sätter två i en match inom loppet av några minuter. I matchen efter vänder vi underläge 1-2 till 3-2 i första halvlek. I andra tar vi över helt, vi gör 4-2 och kommer i våg efter våg mot deras mål när de tokanfaller för att reducera. Stora ytor för mej som anfallare men efter att ha missat två gånger ensam med målvakten – matchen går mot sitt slut – ser jag så plötsligt bolljäveln ligga och snurra på mållinjen och hinner tänka innan jag drar in den med all kraft att detta är inte klokt, omöjligt att missa! Och så sitter den och något förlöses, ett vrål och en glädje och att vi vinner gör inte min glädje mindre. Efteråt: champagne, glada miner, grattis och lagbild. Så skiljs vi efter en stund. En efter en cyklar sin väg, går sin väg. Jag står kvar med den tomma champagneflaskan, kastar ett öga på matchen efter vår, går sedan mot cykeln. Femhundra efter 26 år och 472 matcher i den stolta Galleri 21:tröjan. Äntligen. Så var det gjort. En dröm uppfylld men på cykeln hem genom det lummiga Gamla Bellevue fylls jag av en märklig melankoli. Det tar några dagar för mej att förstå känslan: drömmen om att ha gjort femhundra mål var borta och vad är det som vi lever av, egentligen? Just det – drömmar. Karin Boye visste det bättre än många.

    Kulturarbete/kulturarbetare. Efter en resa till Israel med Sveriges Författarlandslag säljer jag en artikel om det hela till DN Kultur. Den upptar, när de tar in den, en och en halv sida, text plus tre foton, varav ett stort. För texten får jag 4.000 kr, inklusive skatt och sociala, en text jag jobbar med i en dryg vecka. För fotona får jag 1.000 kr (700 efter skatt). Några veckor senare får jag av en källa jag litar på veta att Maria Schottenius, före detta kulturchef på just DN, har 97.000 kr i månadslön. Jag hoppar till. Schottenius? tänker jag. Det var ju hon som under krisen efter Muhammedkarikatyrerna inte vågade stå upp för yttrandefriheten på ett klart sätt. 97.000 för en som inte ens är chef längre?! Det är vid ett snabbt överslag – förutsatt att alla får lika mycket betalt som jag fick – priset för tjugo (!) hela kultursidor med frilansmaterial. Ett av vår tids mest populära ord kommer flygande: prioriteringar …

    Förfall? För några veckor sedan började jag läsa Thomas Manns Svindlaren Felix Krulls bekännelser. Jag hade först svårt att komma in i den men rycktes sedan med av Manns vidunderliga språk. Ungefär samtidigt börjar jag titta på Mad Men. Efter några dagars  regelbundet tittande märker jag hur jag fastnar och hur jag, när ledig tid uppkommer, längtar mer efter livet på den där reklambyrån i New York än Felix Krulls lustiga turer i Paris. Jag är helt ”hooked”, som det heter, och kommer på mig själv med ett glas whisky och fem avsnitt på raken i gillestugan och en natt vaknar jag i vargtimmen och ligger och tänker på Don, Betts, Peggy, Pete, Joan och den underbare cynikern Roger Sterling, som om det vore folk jag kände och med en längtan efter att få söka jobb hos dem som copy. Felix Krull ligger fortsatt uppslagen på sidan 191. Jag berättar om det för en god vän. Han suckar tungt, blir nästan upprörd och börjar föreläsa om ”amerikansk skit” och att han ”aldrig trodde detta om mej”. Och jag? Jag längtar bara vidare, efter Dons och Peggys öden och äventyr i modernitetens 1900-talshuvudstad. Give me more!

    Ankdammshot? Elena Balzamos bok August Strindberg, ansikten och öde (August Strindberg. Visages et destin) kom i min översättning ut i slutet av september förra året, på Atlantis, under det så kallade Strindbergsåret. Balzamo, som är ryska men lever i Frankrike sedan många år, är en av världens idag ledande strindbergsforskare och kanske är det det, tänker jag, att hon kommer utifrån, som gör att boken ännu inte fått en enda recension i en svensk dagstidning – att hon är en ankdammshotare.

    Ockulta dagboken. Jag kommer gående vid Pildammsskolan, bakom en av stationerna till Citytunneln. En kvinna går förbi och hon får mig att tänka på S, någon vag likhet puffar tankarna åt det hållet. En halv minut senare kommer S, så klart, frestas jag skriva, med cykel i hand och telefonen i högsta hugg. Jag kramar om henne – hon är mitt i ett samtal – och fortsätter sedan mot min bil bakom Stadsteatern. Som om ingenting vore och van som jag är vid att det ”ockulta” blivit vardag och att det märkliga nuförtiden snarare är att ingenting sådant skulle hända under en vecka.

  • 17 september, 2013

    Jag står i 60-talstältet med en god vän och lyssnar på coverbandet The Young Ones. Det är malmöfestival och jag njuter av bröderna Bergrenssons med gäster förmåga att imitera Mick Jagger, Roger Daltrey och Lennon/McCartney. Jag står där med en vän och fotbollskompis, något yngre än jag, snart femtio. Mot slutet, efter en mäktig Hey Jude, kommer en bekant fram som spelat fotboll med oss, i samma korplag. Han är kring trettio och presenterar sin flickvän. Hon ser ut att vara mellan arton och tjugotre. ”De här killarna har jag spelat fotboll med. Fast dom ser så gamla ut”, säger han. Det är nånting med åldrande, tänker jag, det är inte en flod eller en å i stillsam rörelse mot det sista vattenfallet. Nej, åldrandet sker i skov, blixtlika fall, psykiskt och fysiskt. Det här var ett sådant. Flickan tar mej inte ens i hand, ser på mig så att jag får känslan av att vara ett slags urtidsdjur. Hey Jude ringer i öronen när jag lämnar tältet. Och bandets namn, så klart: The Young Ones.

    Trafik 1. På väg hem från Trelleborg, E6:an norrgående. Det är en vacker förhöstkväll med vilda moln över himlen. Allt är knivskarpt. I höjd med Tygelsjö framkallar platsen ett minne, ett trafikminne från taxitiden. Jag har lämnat kunder i Vellinge. På väg tillbaka till Malmö ser jag en bil i diket, upp och ned. Jag stannar och kliver ur, går sakta fram mot bilen. Ljusen på. Nåt verkar ha hänt nyss. Hela ovansidan är intryckt, utom förarplatsen. Jag går runt bilen, är ensam på plats. I förarsätet sitter en man, upp och ned han också. Våra blickar möts. Han verkar oskadd, har haft änglavakt. Så säger han: Och jag som ändå bara hade druckit en trettisjua!

    Trafik 2. Bilen rullar vidare. Nytt minne från taxitiden. Inre ringvägen, nära Trelleborgsvägen. Även denna gång är jag först på plats. En bil har kört in i en av lyktstolparna bredvid vägen. Jag går ur. Uppe på vallen har en skock människor samlats. Ingen har gått fram till bilen. Jag går fram. I bilen sitter en jättelik man, död. Ögonen har flugit ur hans hålor. Självmord? Omöjligt att veta. En stund senare sitter jag på vår schackklubb och spelar ett parti i vårt klubbmästerskap. Under hela partiet maler frågan i mej: hur kan jag vara så oberörd? Hur kan jag sitta här och spela schack en timme efter detta? Vem var denne jätte bakom ratten? Jag spelar koncentrerat och vinner mitt parti enkelt. Det är över trettio år sen men frågorna är fortfarande obesvarade.

    Trafik 3. Vid Nobeltorget nu. Här flyter ett ambulansminne upp från 1980. Jag ville bort från taxi, in på Brandkåren – nya vyer! Vi klyver Amiralsgatan-Nobelvägen i hög fart med blåljusen på. I ambulansen: en äldre kvinna med gallstensanfall. Hon skriker och har våldsamma smärtor. Det är morgon och dimma, höstlikt. Jag är vid fronten, inbillar jag mej. Vid skyttegravarna där livet brottas tydligare med döden. Är det det som lockar mej med ambulansjobbet? Förmodligen. Någon dag senare får vi en utryckning till Mariedalsvägen. Någon skriker att vi ska längst upp, på vinden. Vi rusar uppåt med båren i händerna. När vi kommer in på vinden ser vi en medelålders man som hängt sig. Han är stel när vi skär ner honom. I samma ögonblick som vi ska börja bära ner honom attackeras vi av hans fru som förtvivlat skriker att det är vårt fel. Vårt fel att han hängt sej. En av mina kolleger viskar så att hon inte ska höra: Med en sån kärring vetefan om man ente hade gjort så själv … Redan nere på gatan inser jag att jag inte ska vara här. Jag ska inte vara vid den här fronten. Men man måste våga gå vilse för att hitta rätt.

    Trafik 4. På väg hem nu och på Stadiongatan skjuter ordet sporadiskt fram i hjärnan och meningen ”sporadiskt är ett fint ord”. Ur ingenting. Men jag håller med mej: sporadiskt är ett fint ord. Jag funderar över etymologin. Nog måste det ha med sporaderna att göra, ögruppen i den grekiska arkipelagen? Jag kollar det hemma. Det står inte explicit men ordet kommer från grekiskans sporadikós, strövis förekommande, och härstammar från ögruppsbenämningen sporadés. Oavsett hur det är med ursprunget mår det vackra ordet bäst av att användas – just det – sporadiskt.

    Malmborgs. Det är något speciellt med männen när de sitter i kassan, hållningen i stolen, händerna och sättet som de för varorna vidare på, förbi kassan. Som om de ville visa med en osynlig skylt: Jag ska egentligen inte vara här, jag ska vara någon annanstans. Vissa av dem står upp, rörelserna flyktigare, lite nonchalantare än hos kvinnorna. Som om det på något vis ansågs sämre för en man att sitta där än att packa upp varor eller sätta upp dem i hyllorna. Genusstudie anbefalles.

  • 23 augusti, 2013

    Stagnelius. Erik Johans minnen (Black Island Books) är en levande, vacker, lite lätt rå och poetisk berättelse av Michael Economou om vårt kanske största romantiska geni, Erik Johan Stagnelius. Boken innehåller ett antal fina och medryckande partier. Economou, som i första hand gjort sig ett namn som poet (den som inte läst något av honom kan börja med i dikten pågår människans från 2009), överraskar med täta och levande dialoger och har en återhållen och lätt minimalistisk stil som emellanåt för tankarna till en maestro inom genren, Bengt Hallgren (Som Heine i Paris). Economou har med Erik Johans minnen tagit ett stort steg sedan den förra romanen (van Düren, 2011) och har här hittat en fin balans mellan poeten, prosaisten och den lärde historikern i sig. Som läsare får man en känsla av att den historiska genren passar författaren väl. Enda invändningen är ett lite staccatoaktigt språk emellanåt, som om meningarna inte alltid knöts ihop ordentligt, men det är bara en randanmärkning i sammanhanget ty det viktiga med denna bok är att Economou lyckas med konststycket att ge Stagnelius nytt liv.

    Torekov. Två bilder: nere på Fiskhuset, i väntan på min beställning, bevittnar jag tre så kallade brats som också väntar på sina beställningar. Medan de väntar, illustrerar en av dem några kompisars golfstilar. Han tar stort utrymme framför diskarna och svingar och skrattar och man kan riktigt se hur fåniga golfstilar vännerna har. Klass, tänker jag, och ler inombords och dagen efter sitter jag på Matstället, en nyöppnad, enkel lunchkrog. Bakom mig sitter två lantbrukare. Den ene är upprörd över hur man i Eslöv – av alla städer – börjat bygga bostäder på de före detta åkrarna utanför stan: På den joren! Va?! När di kan bygga i skogen istället. De fattar di ente, en sån jor, en sån fantastisk jor… Så ser vi, ständigt, världen ur olika vinklar. Någon svingar skrattande en osynlig golfklubba, en annan beklagar sig högljutt över Eslövs expansion och jag, forfattarjävelen, samlar upp ord och bilder i min stora, eviga spann, tacksam över att det finns andra människor i världen.

    Hederskultur. I DN (12/8) utvecklar professorn i etnicitet (jo, det heter tydligen så), Stefan Jonsson, sin syn på hedersvåld i en artikel som polemiserar mot bland andra Sakine Madon (i Expressen). Jonsson lyckas med konststycket – i en artikel på sannolikt 7-8.000 tecken – att inte med en rad låtsas känna till den avgörande skillnaden mellan den kultur där en svensk man slår ihjäl sin fru och vad som händer när någon i en hederskultur gör samma sak. Den svenske mannen fördöms enhälligt av sin omgivning medan man i en hederskultur backas upp av släkt, vänner och klanmedlemmar. Detta är A och O vad gäller skillnaden mellan dessa två ”kulturer”. Jonsson torde känna till det men nämner det inte, sannolikt för att det i hans värld framstår som ”rasism” att överhuvudtaget tala om hederskultur. Vad som ändå, indirekt, är hoppingivande med hans text är att den kan vara ett symptom på att svensk kulturrelativism är på defensiven. Sakine Madons, Dilsa Demirbag-Stens, Sara Mohammads, Bahareh Anderssons och, inte minst, Fadime Sahindals modiga arbete i frågan har kanske inte varit förgäves. Det, om något, är glädjande.

    Fotbollens glädje och sorg. Malmö FF utklassar det skotska laget Hibernians FC med 7-0 på bortaplan, i Edinburgh. Dagen efter är det ett stort foto i Sydsvenskan på en jublande Erik Forsberg omkramad av Tokelo Rantie men det är inte det som gör att bilden fastnar hos mig, det är bakgrunden. Där, på läktaren, klädda i grönvita Hibernianströjor syns ansiktena på sex skotska barn och det är deras förtvivlade ansiktsuttryck som fastnar. Jag vet vad de känner. Vad jag också vet – det syns i deras ansikten redan här – är att denna utskåpning på hemmaplan kommer att sitta som ett litet ärr i dem livet ut och när de om femtio år sitter där på samma läktare kommer de, kanske, att berätta för sina barnbarn: The worst I ever saw, young friend, was when a team called Malmö FF… Och så vidare. Vad allt detta egentligen handlar om? Fotbollens otroliga förmåga att ta oss med in i känslornas stormiga hiss.

  • 18 juli, 2013

    Paradis? Jag sitter i trädgården – paradis är ett persiskt ord för trädgård – och läser Amos Oz, En berättelse om kärlek och mörker, den underbara barndomsskildringen från Jerusalem. Sol. Tystnad. Perfekta omständigheter för att sugas in i Oz suggestiva värld. Så öppnar grannen dörren till verandan och plötsligt sipprar Skåneradion ut över det som nyss var så tyst. Mitt inre förvandlas med ens till ett mindre slagfält mellan Oz och Carl P Herslow. Herslows monotona, inställsamma röst, då och då kryddad med konspiratoriska utvikningar kring ”dom” (förr var det ”svenskarna” nu är det ”utlänningarna”, läs ”muslimerna”) känns som ”ormen” i det ovan apostroferade paradiset. Till min förvåning lyckas Oz bryta ned radiorösten från grannens trädgård. Oz ”segrar” och den bittre högerpopulisten sjunker undan. Och just så, inbillar jag mig, pågår den eviga striden i oss mellan det vi vill definiera som ”gott” och ”ont”. Eller, i det här fallet, mellan humanism och antihumanism.

    Litteraturens kraft. I Primo Levis Är detta en människa? finns en scen där Levi beskriver sitt möte med ”Doktor Pannwitz”, den tyske ingenjör och SS-man som förhör Levi om hans kemikunskaper, ett möte som indirekt leder till att Levi klarar sig levande från Auschwitz genom att han upptas i det så kallade Kemiska kommandot. Levi förklarar i en enda mening det som många historiker, statistiker och sociologer går bet på: nazismens innersta väsen. Det är när han beskriver Pannwitz blick: ”Ty den där blicken var inte en blick från människa till människa. Hade jag till fullo kunnat förklara den blicken, som gavs mig liksom genom en glasvägg i ett akvarium där två varelser bor i var sin halva, hade jag kunnat förklara den blickens natur, då hade jag också haft förklaringen till själva kärnan i Tredje rikets stora vansinne.” Levi är blygsam. Han har ju just, i några få ord, förklarat kärnan i nazismen i bilden med glasväggen: genom att göra judarna till ickemänniskor blev nazismens ”projekt” möjligt.

    Varumärke? Jag får en inbjudan som kapten för Sveriges författarlandslag i fotboll till en turnering i Israel. Jag vidarebefordrar denna till det lösa nätverk som utgör detta litterära landslag. Rätt snart har jag, till min egen förvåning, sexton intresserade författare. Ingen av de tillfrågade förespråkar bojkott av turneringen (i Haifa). Så går tiden. Den debatt som jag hade förväntat mig, uteblir. Själv bestämmer jag mig för att jag vill åka eftersom jag anser att ett kulturellt evenemang av den här typen inte bör bojkottas. Som kapten inriktar jag mig, efter hand, på det rent praktiska: flygresor, matchprogram, hotell osv. Så efter sex, sju veckor dyker det upp en kritisk blänkare i AB Kultur. Då, först, bryter debatt ut. Intensiv mailväxling. Länkar lyfts fram om än det ena, än det andra. Plötsligt känner jag mig förvandlad till nåt slags dagisfröken i Pildammsparken: det ena barnet efter det andra försvinner in bland bokarna och när jag ser mig om finns plötsligt bara halva truppen kvar. En kommer plötsligt på att hans far är ordförande i nån Ship-to-Gaza-avdelning, för en annan blir det plötsligt mycket viktigt hur en av de engelska författarna behandlades i passkontrollen i Tel Aviv förra året, en tredje vill plötsligt veta vad Amos Oz tycker om hans deltagande (men tar inte reda på det), några slutar svara på mail. Men ingen av dem som försvinner in bland träden förordar kollektiv bojkott av resan. Några ord av Jan Myrdal om svenska intellektuella dyker upp i huvudet: de simmar i flock och vänder i flock. Denna plötsliga ängslighet gör mig brydd. Den tycks ju inte handla om bojkott/icke bojkott. Till sist tror jag mig förstå vad den handlar om: att skydda sitt namn – ”varumärke” – från att associeras med ordet/verkligheten/begreppet ”Israel”. Till sist vänder det ändå, truppen fylls på och vi åker.

    Dröm. Sista kvällen av författarturneringen i Israel deltar jag i ett panelsamtal om idrott, litteratur och politik. En av deltagarna i panelen, Yonatan Berg, judisk poet och mittfältare i det israeliska författarlandslaget, berättar att han växte upp i en ortodox familj i en bosättning strax utanför Ramallah. Som barn brukade han spela fotboll med sina kompisar på en asfaltplan strax utanför den palestinska staden men han hade alltid känslan av att därinne, i Ramallah, spelade man på riktigt. Och att de var mycket bättre. Hela tiden hade han en känsla av att han själv tillhörde de svaga och att de, därinne, var de starka. Med tiden förstod han att allt var tvärtom och enda gången han varit i Ramallah var som militär när de ockuperade ett hus. Och när han säger att hans stora dröm är att få spela mot dem, i Ramallah, bryter jublet lös. Vi sitter ute på en trottoar men de applåder han får, överröstar trafiken. För egen del känns det som om resans mening faller på plats med hans ord.

    – Vad tror du, frågar jag honom efteråt, om det vi gör med författarfotbollen?

    – Det är viktigt. Vi behöver hjälp, vi behöver folk som kommer hit, som diskuterar med oss och får oss att känna oss normala. Att vara författare i Israel är inte så lätt. Det är en dålig situation just nu. Majoriteteten av befolkningen mår inte bra, många är trötta på konflikten och denna trötthet är mycket farlig, den leder till en känsla av ”I don’t give a fuck”. Och det är det Netanyahu utnyttjar, denna trötthet, det med Iran, rädslan och känslan av att vi alltid är offer som judar. Vi måste få tillbaka tron igen. Det är viktigt. Men viktigast är att få till stånd en match med palestinska spelare och göra det till en stark röst, låta det höras. Jag säjer det igen, det är viktigt för oss att få hjälp att bli normala.

  • 17 juni, 2013

    Att lägga sista handen vid en text. Det låter dramatiskt, som att ge en döende den sista smörjelsen, det är ögonblicket då man som författare släpper taget om sin roman, ögonblicket på kajen när den glider iväg, oåterkalleligen, ut på det okända hav som heter tryckeri, förlag, recensionsdatum, kritik, läsare, mottagande, allt det som inte går att påverka. Det är en märklig känsla: en kombination av befrielse och rädsla. Men sista handen har inget med döende att göra, tvärtom är det den sista, livgivande smekningen innan romanen börjar leva sitt eget liv bortom författarens kontroll.

    I fyra timmar på telefon höll vi på, jag och min redaktör på Bonniers. Den sista putsen. Två kommatecken där, ett kolon eller semikolon här och det där om din farmor, ska det vara så och ordet exekvera förekommer ju på sidan 13, ska du ha det på sidan 47 också? Det är märkligt, hur man på kort tid kan hamna i två helt motsatta uppfattningar om det egna språket: från en känsla av att allt sitter ihop, att minsta spik har hamnat på rätt plats och all färg sitter där den var tänkt att sitta. Huset håller ihop! Så, plötsligt, det motsatta: varenda bokstav och mening flyter. Texten är en norrländsk myr, förrädisk, omsammanhängande, omöjlig att gå i. Samma text och två helt olika uppfattningar om den inom loppet av kort tid. Obegripligt? Nej. Det är just detta som är att vara författare, att hela tiden kastas som en boll mot sina inre ytterligheter, att varje dag försöka ta sig an språket som om det vore helt nytt och nagla fast betydelserna i orden som om det vore för första gången – varje gång.

    På en poesifestival i Nicaragua för två år sen lärde jag känna en ung fransk författare, Stéphane Chaumet. Han föddes i Dunkerque 1971 men har bott på ett antal ställen i världen, USA, Mexiko, Kina, Argentina och Syrien. Han var länge poet i första hand och drev i flera år ett förlag, L’oreille du Loup, tillsammans med den colombianska författaren Myriam Montoya. För två år sen fick jag hans första roman, Même pour ne pas vaincre (Seuil, 2011), i mina händer. Den hamnade dock i Ska-Jag-Läsa-Sen-Högen men så inför en kort parisvistelse nu i maj beslöt jag mej för att läsa den. Jag fastnade direkt. Berättarjagets farbror, en helt vanlig fransman, begår självmord, helt oväntat för sin omgivning och utan att lämna någon förklaring efter sig. Berättarjaget börjar luska och hamnar rätt snart i farbroderns förflutna, som soldat i Algerietkriget. Här tar Chaumets roman fart på allvar; det blir inte bara spännande med sökandet efter detaljer kring farbroderns förflutna utan Chaumet blottlägger också på ett brutalt och mästerligt vis det öppna sår som algerietkriget fortfarande är, i Algeriet såväl som i Frankrike. Kvällen och natten den 17 oktober 1961, mitt under brinnande algerietkrig, skildrar Chaumet på ett sätt så att jag som läsare får ont i magen. Ett drygt hundratal araber och påstådda terrorister som lynchas på öppen gata eller jagas i Seine som råttor. 60-tal, alltså, och mitt i hjärtat av La Ville Lumière, ljusets huvudstad!

    Chaumet skriver en klar och spänstig franska där stilen aldrig blir till självändamål. Det finns hela tiden en motor hos honom, en vilja att berätta och språket underkastas denna vilja. Förutom de starka avsnitten om algerietkriget är romanen också en fin kärleksroman där han inte väjer för det svåra i de erotiska scener han målar upp. Vad gäller det politiska fastnar han aldrig i någon postkolonial manikeism; Chaumet skildrar även FLNs övergrepp på den algeriska befolkningen, sättet som påstådda harkis kunde behandlas på, till exempel och det mod han som författare visar med detta stärker romanens trovärdighet.

    Jag träffar honom för ett samtal i Paris och är fortfarande tagen av hans roman när vi ses. Min första fråga handlar om farbrodern i romanen, om det är hans egen. Det är det, säger han och då förstår jag ännu bättre varför romanen verkar som skuren ur hans eget kött. När vi kommer in på den 17 oktober 1961, berättar han att det knappt gick att skriva om det, så förfärligt tyckte han att det var. Innan vi skiljs berättar han att han är på väg till Madrid eftersom det är för dyrt att leva i Paris. Dessutom kommer romanen ut på spanska inom kort. Stéphane Chaumet är en kosmopolit och fransman för vilken Frankrike inte är självklart centrum i världen och vill man förstå sig på de spänningar som fortfarande existerar i Frankrike, mellan ”arabiskt” och ”franskt”, till exempel, är Même pour ne pas vaincre närmast ett måste. Bara att hoppas, alltså, att något svenskt förlag tar sitt kulturella ansvar och ser till att en svensk översättning så snart som möjligt får se dagens ljus.

  • 25 maj, 2013

    Krisen 1. Jag är i Paris och kommer gående rue Soufflot, ner mot Jardin du Luxembourg. Precis när jag kommit över Bd Saint Michel och närmar mej mitt gamla favoritcafé, Le Rostand, upptäcker jag två personer sittande mot en husvägg, alldeles bredvid ”mitt” café. En man i min egen ålder, en vanlig fransman, och något som ser ut att kunna vara hans son, en pojke i tolv- trettonårsåldern. Pappans blick är uppgiven, nedslagen, pojkens trotsig, nästan hatisk, som den ser ut. Ögonen smala. Anblicken är fruktansvärd. Pojkens blick, pappans uppgivenhet säger mer än en hel OECD-utredning. Paris vimlar av tiggare i krisens spår. Ingenting så drabbande, för mej, åtminstone, som pojkens blick och pappans fullständiga uppgivenhet.

    Krisen 2. Jag kommer gående längs Bd Poisonnière, på väg mot Chartier, den gamla arbetarkrogen från 1898 som fortfarande håller ställningarna och serverar mat till alla: rörmokare på lunch, turister, fransmän från landsbygden. Alla. Men precis innan jag kommer fram, magen lätt kurrande, möter jag en man i min egen ålder, klädd lite som jag och när vi går förbi varandra viskar han i ena mungipan utan att stanna upp och utan att göra det ens fysiskt möjligt för mej att ge honom en slant: J’ai faim (Jag är hungrig). Och jag? Jag går vidare mot restaurangen men med hans ord ringande i öronen: J’ai faim.

    Världen förändras i allt högre hastighet. På bara några decennier har hundratals miljoner kineser och indier tagit steget från misär till fattigdom; ytterligare några har tagit samma steg från fattigdom till ett anständigt medelklassliv. I Brasilien har nästan femtio miljoner människor på bara några år tagit steget in i samhället från totalt utanförskap. De här processerna återspeglas i Paris också. Framför Nôtre Dame har man byggt en stor läktare åt alla dem som gett upp hoppet om att kunna komma in i den gamla katedralen. Vart man kommer i La Ville Lumière, väller turisterna fram och frågan är: finns det en gräns för Rom, Venedig, Florens och Paris, en gräns för detta tryck? För den livsstil vi kallar turism? Kommer det hela sluta med att Louvren, Colosseum, Nôtre Dame ligger där, till sist, nedgångna – i bokstavlig mening – till de beståndsdelar de en gång byggdes av? En eftermiddag på väg förbi Nôtre Dame, där jag förr i världen enkelt brukade smyga in på högmässan klockan sex om söndagarna men numera gett upp tanken på att ta ens mej in i den, får jag denna bild i huvudet: en grushög bara, omgiven av tusentals människor med kameror i högsta hugg tillsammans med guider som på ryska, kinesiska, portugisiska förklarar: ”Här låg en gång en mycket berömd katedral vid namn Nôtre …”

    Författarfåfänga. Sista dagen i Paris för den här gången. Jag beger mej till Hallarna och FNAC, en av Paris största bokhandlar. Jag ska ha böcker av Raymond Queneau och Faïza Guène men när jag plockat åt mej böckena, skjuter tanken fram: Och jag då? Et toi, Fredrik? Min roman en français? Och så smyger jag bort mot ”polar”-avdelningen (kriminalromaner), mot bokstaven E. Åke Edwardson, ser jag direkt. Typiskt, tänker jag, men på väg därifrån och med nåt lätt skamset i mej, ser jag den plötsligt, Le garçon dans le chêne (Pojken i eken), och när jag nån minut senare tar mej ut ur bokhandeln och kommer ut i vårljuset igen, vandrar jag genom staden med löjligt lätta steg.

    Ockult dagbok. Jag läser ut en mycket bra fransk roman om Algerietkriget, Même pour ne pas vaincre, av en fransk författare jag lärde känna på en poesifestival i Nicaragua för några år sen. Eftersom jag är i Paris, vill jag träffa honom, berätta om min läsning och tala om för honom att jag vill göra vad jag kan för att se till att få hans roman översatt till svenska. Jag har dock varken hans mobilnummer eller mejladress med mej och googlar honom på de gula sidorna. Där hittar jag ett mobilnummer som ser ut att gå till den Stéphane Chaumet jag vill komma i kontakt med. Några timmar senare – det är första maj och jag följer ett förstamajtåg vid Bastiljen – går jag in på ett internetcafé och kollar min epost. Där finns ett mejl från Chaumet där han gör lite reklam för en ny bok han skrivit. Mejlet är riktat till ett antal personer. Jag utgår ifrån att han skickat det till mej efter att ha fått mitt sms. Så är emellertid inte fallet. Mitt sms skickades till ett felaktigt nummer, får jag reda på senare. Vi hade alltså inte hört av varandra på två år när jag skickar mitt sms och han, två timmar senare, mejlar mej. Där emellan ingen kontakt. August, tänker jag. Strindberg. Vad hade han, du, tänkt om detta?

  • 23 april, 2013

    Att Omar Mustafa tvingades lämna SAPs partistyrelse är ett sundhetstecken, även om turerna kring det hela är beklagansvärda men för första gången känns det som om svensk vänster satt ner foten mot islamismen. Att vara ordförande i en organisation som Islamiska förbundet ska helt enkelt inte vara förenligt med att sitta i partistyrelsen för ett parti som vill inkarnera Upplysningens elementära ideal: Frihet, Jämlikhet, Broderskap. Ingen har beskrivit det bättre än Nalik Pekgul (DN 18/4 och på Newsmill i en intervju med PM Nilsson samma dag). Kanske kan det inträffade leda till ett bredare uppvaknande, så att folk inser att skillnaden mellan en Mahmoud Aldebe, en Abdirisak Waberi, en Omar Mustafa och en vanlig muslim är lika stor som den mellan en Åke Green, en Ulf Ekman och en vanlig kristen. Men var hör då Omar Mustafa och hans gelikar hemma, politiskt? Det finns nog bara ett parti för dem i Sverige: KD. Bara där odlas den typen av konservatism som påminner om den som är hjärtat i all islamism.

    Margaret Thatchers död får mig att tänka på nyliberalismens genomslag och en historia från São Paulo, där jag var för några år sen. Kvinnan i familjen jag bodde hos undervisade vid två universitet, ett statligt och ett privat. Nån dag tidigare, berättade hon, hade hon – på det privata universitetet – tillrättavisat en student som talade i mobil när hon försökte undervisa. Studenten svarade henne arrogant och självklart: – Jag pratar hur mycket jag vill, jag är kund här, inget annat. Och kunden har alltid rätt. Eller?

     

    Vad kunde hon svara på det?

     

    Brasilianska miniatyrer.

     

    1. Framme i Rio igen. Landningen, ljusen i mörkret, dofterna, taxin genom kvälls-Rio. Nästan steglöst den här gången, som att flyta in obemärkt, även om språket känns knaggligt i början, ovant, lite som småsten i munnen. Jag lämnar bagaget i den lilla lägenheten som jag hyr. Klockan är halv elva när jag är nere på ”Copa”. Jag tar en caipirinha vid den lilla baren vid Posto 4. I det svaga ljuset i sanden framför mig spelas det fotbollsvolleyboll, trots den sena timmen. Unga tjejer mot två lite äldre killar. Två av tjejerna utklassar killarna. Jag blir upprymd. De är jävligt bra. Och jag blir inte mindre glad när jag upptäcker texten på en av tjejernas t-shirt: Not only bundas! (Inte bara stjärtar!). Brasilien förändras.

     

    2. Elva dagar i Rio, elva dagar på Copacabana (inte bara en strand, en stadsdel också med 150.000 invånare). Under de nästan två veckorna hör jag inte en enda skottlossning från favelorna Pavão och Pavãoçinho alldeles i närheten, ser heller inte ett enda tiggande gatubarn i kvarteret där skottlossningarna varit legio och där det, förr om åren, varit tätt mellan gatubarnen. På några år har 45 miljoner brasilianare tagit steget från misär till fattigdom. Det låter inte som något märkvärdigt i europeiska öron, kanske, men där innebär det en gigantisk, social förändring. Brasilien förändras.

     

    3. Att byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå, skrev Hjalmar Gullberg, fosterbarnet från Malmö. Orden ringer i mina öron en kväll på Copa. Som en liten pojke har jag stått bredvid ett stort gäng som spelar fotboll i sanden på stranden – en ”liten pojke” som vill vara med och leka. Till sist upptäcks jag av en kille i fyrtioårsåldern. Det fattas en man i ena laget. Han viftar på mej. Jag springer in på planen, blir nervös direkt. Va fan gör jag här, femtionio år gammal? Flera av dem är riktigt bra och skulle förmodligen inte göra bort sig i ett svenskt division tvålag. Men, va fan, jag har spelat i hela mitt liv och fotboll är fotboll. Första passningen är katastrofal och genast känner jag blickarna på min kropp – este gringo, qué porra?! – men sen lossnar det. Kroppen är tung, sanden svår att springa och driva bollen i men så lyckas jag med ett inlägg och hör från halvmörkret boa (snyggt) och jag växer, slår nästan huvudet i himlen över Copacabana. Efter matchen går jag mot min lägenhet tillsammans med ”Maso”, som han kallas. Han är frireligiös, bor i favelan Pavão i närheten, har fyra barn och arbetar som portvakt i Leme, en bit härifrån. Jag berättar att jag är författare. Hur var det nu med Gullberg? Att slå en passning eller två? Precis! Alla människors möte borde vara så.

     

    4. Författartanke. Ligger på Copacabana, hos Edson, en av dem som hyr ut stolar och parasoller vid Posto 5. Plötsligt hörs en helikopter dåna fram över vågorna. Jag kikar upp mot den och upptäcker samtidigt en stor flock gamar, urubus, som de heter. I väntan. Kretsande. Ett memento mori med stora, flaxande vingar. Jag vet att jag ska dö. Ja, och det är därför jag skriver – gamjävlar!

     

    5. Lapa, bohemkvarteret mitt i Rio, mellan det rika Zona Sul och det fattiga Zona Norte, ett kvarter svårt att jämföra med något annat jag sett. Kanske skulle man kunna jämföra det med Quartier Latin i Paris, som det kan ha varit vid förra sekelskiftet. I Lapa verkar alla möten möjliga, musikaliska, mänskliga. De gamla husen är så förfallna att de ser ut att kunna rasa när som helst, på några ställen syns bara fasader och begreppet hålla masken får en helt ny, armerad dimension, tänker jag. Musiken, oftast liveband, ibland från stora bergsprängare, dånar i natten. På många ställen är ölen och cachaçan fortfarande billig även om tendenser till ”gentrifiering” går att skönja även här. Det är sista kvällen i Rio, för den här gången. Efter middag med goda vänner slår jag mig ner på en bar ensam. Jag beställer en caipirinha och efter en stund upptäcker jag en man framför mig, han är smal, lång, har glasögon och ett tätt, grått skägg. Varje gång han rökt ut en cigarett tar han farväl av fimpen han kastar i rännstenen med en liten vinkning och varje gång han tar en ny klunk öl hälsar han på ölen genom att ställa sig i givakt framför glaset. På överkroppen, en skitig Fluminensetröja, på skallen en amerikansk baseballkeps. Bara så. Lapa i början av april år 2013. Och jag? Lycklig över att få vara här och att få ta del av hans humor.

  • 3 april, 2013

    Bambino. Plötsligt dyker ett ord från min barndom upp. Det lyser om det, i ett slags brandgul glädje. En liten cykel jag hade. Ordet i glömska i decennier, så plötsligt hör jag orden: Var är min bambino, pappa? Bara så. Inget mer.

    I sin viktiga Joseph Anton (om åren efter fatwan) skriver Salman Rushdie (på sid 109): ”Vi vande oss vid hur saker och ting var, vid det alldagliga i livet, och en sorts damm eller film skymde vår syn, och jordelivets sanna, mirakulösa natur undgick oss. Det var konstnärens uppgift att torka bort detta bländande skikt och återuppväcka vår förmåga till förundran.” Konsten och litteraturen som en dammvippa, alltså. Det vi har – tillsammans med barnets blick – för att hela tiden göra världen ny.

    I Horace Engdahls understundom lysande Meteorer & cigaretten efteråt finns en kort text om rubriksättare. Har man, som jag, varit indragen i offentliga tidningsdebatter där slag under bältet förekommit är det lätt att nicka instämmande åt följande mening: ”Även när man skriver i sammanhang där man inte riskerar fetstilens blamage, är det en god arbetsregel att avsluta putsningen av en text med att ta bort den formulering som skulle ha dragit till sig rubriksättarens blick.” Engdahl sätter fingret på något viktigt, tidningarnas – och rubriksättarnas – vilja till konfrontation (och därmed ”underhållning”); inte sällan är det just rubriksättarna, inte debattörerna själva, som skapar de missförstånd som får debatten att urarta och glida allt längre ut i misstänksamhetens träsk.

  • 26 mars, 2013

    Hat. Det verkar vara ordet för dagen. Frågan är om det hatats så mycket i Sverige på länge, ja om det ens hatades så mycket på Fattig-Sveriges tid vid förra sekelskiftet. Hat är inne igen och tyvärr verkar läxan från det europeiska 1900-talet vara på väg att glömmas på olika håll: i Lenins och Stalins Sovjet institutionaliserades klasshatet med följd att miljontals människor försvann i arbetsläger, i Hitlertyskland upphöjdes rashatet till bärande princip, i det forna Jugoslavien försvarade, bland många andra, poeten Radovan Karadzic det etniska hatet, vilket fick förfärande följder. Hatet ikläder sig hela tiden nya former, ibland uppträder det även som självhat och/eller kulturellt självhat. Några problem löser det sällan. I dagens samhälle får hatet en extra skjuts av de sociala medierna; det hetsas fram med blixtens hastighet via Twitter, Facebook och i den övriga digitala världen, inte sällan med en uppmaning till våld. Det borde i en sån tid vara varje författares och intellektuells uppgift att motverka hat och att i alla lägen sträva efter dialog och samtal. Så är det också för väldigt många författare: humanismen och tron på samtalet med den andre bär upp stora delar av det offentliga samtalet. Att folk sen ogillar varandra och mellan skål och vägg säger sig avsky varandra är en annan sak. Skvaller, förtal och giftiga omdömen är en del av att vara människa. Problemet når emellertid en annan magnitud när intellektuella formulerar sitt hat i skrift, i böcker och till och med namnger dem som bör hatas. Inom det offentliga samtalet i Sverige idag existerar det en alltmer utbredd rädsla, ängslighet och oro för vad som får och kan sägas och över priset det ofta innebär att ta ställning offentligt i olika frågor. Vissa väljer helt enkelt att tystna. Det är en obehaglig tendens. Anledningen till dessa mina rader är att jag upptäckt några rader i en nyss utgiven bok av Crister Enander och Kristian Lundberg, ”Hat & bläck”, där jag nämns som en av flera som ”hatas”. Först visste jag inte ifall jag skulle skratta eller gråta. Till sist bestämde mig ändå för att protestera och gör det med följande ord på FB till Crister Enander, en av bokens författare:

     

    ”Hej Crister!

    Jag läste en recension i Ystad Allehanda av din och Kristian Lundbergs bok ”Hat & bläck”. Det framgår att jag figurerar i den och det är följande rader: ”Jag spottar på dem. Jag pissar på dem. Jag hatar Fredrik Ekelund för hans konservatism …” som gör att jag skriver det här. Vad gäller själva den politiska anklagelsen tar jag den med knusende ro. Jag har sedan jag röstade första gången på sjuttiotalet alltid röstat på olika former av vänsterpartier och jag tror inte att jag fick Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris 2009 för att jag skulle vara ”konservativ”. Att anklagelsen kommer från Kristian L, som för några år sedan sa sig vilja kandidera för KD, gör den inte mindre bisarr. Förmodligen handlar det om att den vänster jag tror på bottnar i Upplysningen (Frihet, Jämlikhet, Broderskap) och inte i den kulturrelativism som just nu är så populär i länder som Sverige och England (ett av de sorgligaste uttrycken för den i Sverige är den s.k. handskakningsdomen). Det är alltså inte detta som för mig till tangenterna utan ordet ”hatar”. Jag tar som författare ord på allvar och för mig – och här talar jag av egen erfarenhet – ligger ordet ”hatar” nära våldets realitet. Så har det varit i mitt eget liv och så är det, tror jag, för många. Den som offentligen namnger personer som han/hon hatar, leker en farlig lek, i mina ögon. Jag trodde i min naivitet att det enbart var extremhögern som sysslade med den här typen av offentligt hat där man i skrift namnger dem som bör hatas. Nu ser jag att det finns på långt närmare håll.

     

    Du ansökte om min vänskap på FB för några månader sen och jag bejakade den för att jag trodde att den var ärligt menad. Redan då, utgår jag ifrån, visste du om orden i er kommande bok. Nu tar jag bort dej från mina ”vänner” som en protest mot det hat ni verkar vilja sprida och jag gör det så här, öppet, för att jag hoppas att min oro om vart det offentliga samtalet i Sverige är på väg ska uppfattas av så många som möjligt.

     

    Hälsningar från en icke hatande Fredrik Ekelund.”

  • 13 mars, 2013

    Hjärnan full av åsikter. Debatten intensiv. Jag brottas med olika ståndpunkter, bombarderas utifrån med mail och frågor. Är, som det heter, mitt i debatten, mitt i striden. Dagen efter, efter en lång bussresa, är jag i Österrike. Några timmar efter ankomsten tar jag liften upp för ett av bergen. Snö. Kallt. Stilla. När jag närmar mig toppen, flyter dikten upp i mig, Goethe:

     

    Über allen Gipfeln

    ist Ruh,

    in allen Wipfeln

    spürest du

    kaum einen Hauch;

    die Vögelein schweigen im Walde.

    Warte nur, balde

    ruhest du auch.

     

    Precis, Johann Wolfgang. Snart vilar jag också. Snart är alla strider och debatter över. Warte nur, balde ruhest du auch. Och där uppe på toppen, med den milsvida utsikten, fylls jag av en sådan frid och glädje att jag inte känner någon fruktan för att åka ner igen. Ner i dalen. Ner till människorna. Ner och tillbaka till den eviga striden.

    Ockult dagbok. Sitter i liften, första dagen. Kommer plötsligt att tänka på en av mina äldsta vänner, Peter A. Vi träffas sällan men här, i liften, ”söker” han mig. Jag får honom i tankarna och undrar vad han hade tyckt, han som älskar utförsåkning, om de backar jag tittar ut över. Uppe på toppen kikar jag i mobilen och noterar att jag fått ett sms. Av? Peter A, så klart. Han har inte messat mej på månader, vet inte att jag är i Österrike och vill bara rekommendera en radiokanal med bra popmusik.

    Bengt Cidden Andersson är borta. Jag träffade honom en enda gång, på en kulturfestival i Ystad för många år sen. Jag gillade honom, värmen och ödmjukheten kring hela hans person. Vi pratade fotboll och dikt, så klart. Nu är han död, den ”diktande rörmokaren från Läckeby”, som någon skrev. Vi är, sen ett antal år, många författare som försöker skriva om fotboll på ett vettigt sätt, djupare än fotbollsjournalistiken når. Men frågan är om någon av oss lyckats fånga den där första kärleken till fotbollen, den pojkvärldsenkla, som Cidden gjorde:

     

    VM-final

     

    När skoldagen var slut

    brukade jag ensam cykla

    till den stora fotbollsplanen.

    Med riktiga mål.

    Med riktig straffpunkt.

    Det var alltid en minut kvar

    och oavgjort

    när vi fick straff.

    Jag la bollen på straffpunkten

    tog lång ansats

    kanonhårt i krysset.

    En eftermiddag

    blev jag världsmästare

    sjutton gånger.

    Magnus Carlsen. Under stormästarturneringen i schack i Wijk-an-Zee (Holland) rycker han åt sig en säker ledning i mitten av turneringen. Den unge norrmannen är idag världens bäste schackspelare och det är bara att njuta av hans konst. Efter partierna går det att se honom analysera dem på YouTube. Avspänt, med humor och ödmjukhet (skenbar?) går han igenom partierna med ett djup i analysen som får en att baxna och ställa sig frågan: hur ser denna mans (pojkes) hjärna ut? Inför frironden, rond 9, får han en fråga från en av journalisterna om vad han ska ägna den fria dagen åt: ”Football?” ”Probably”, svarar Carlsen och ler. Då drar jag mig till minnes en händelse för sju, åtta år sen. Jag bodde på Hjorttackegatan med utsikt över Västra Skolans gård. Magnus Carlsen var elva eller tolv år gammal och spelade Sigemanturneringen i Malmö. Plötsligt en eftermiddag hör jag, som så ofta, att det spelas fotboll på skolgården och min vana trogen kikar jag ut. Den gången var det inte min son och inte min dotter utan – just det – Magnus Carlsen som kickade boll med sin pappa. Allt för att koppla av och rikta uppmärksamheten åt andra håll. Kanske bidrar det till att göra honom så sympatisk. Den person som ser ut att kunna bli världens genom tiderna bäste schackspelare – han är redan i Fischers och Kasparovs klass – har en glimt i ögat som det är svårt att inte charmas av. Och det med fotbollen gör, åtminstone för min del, att nördvarningen kring Carlsen går att stryka.

  • 15 februari, 2013

    Notis. På några rader i Sydsvenskan står det om en kvinnlig cyklist som blivit ihjälkörd på väg ut till Ön. Det måste ha hänt dan innan när jag satt i vårt arbetsrum, inte långt från platsen. Hörde jag sirenerna? Satt jag med fönstret öppet just då? ”Faits divers” kallas notis på franska. ”Olika fakta”. Balzac skriver om det, i Chagrängskinnet, tror jag, om den komprimerade, existentiella tyngden i notisernas värld. Någon som hoppat i Seine. Ett ”fait divers” bland många i en miljonstad. En människa rycks bort ur bilden, nästan omärkligt, samtidigt som den urbana maskinen tuffar på. Okänsligt, på maskiners vis.

    Genans. Jag sitter på en fullpackad buss 4. I höjd med Aq-va-kul kliver en bekant på, sonen till en god vän. Pojken lider av Aspberger och när han ser mig säger han med hög röst: ”Hej, Fredrik! Pappa tyckte inte alls om din senaste roman, Joggarna. Inte alls.” Romanen är en kriminalroman som delvis utspelar sig i gaymiljöer, både i Malmö och Köpenhamn. Han har själv läst den, förstår jag. Folk ser sig omkring. Han fortsätter: ”Förresten, har du gott om homosexuella erfarenheter själv?” Jag sitter inklämd vid fönstret och vet inte vart jag ska ta vägen, minns heller inte riktigt vad jag svarar. En filmscen, tänker jag. Detta är en fin och rolig filmscen.

    Yta/djup. I sex månadec arbetade jag med att översätta den ryskfranska litteraturvetaren Elena Balzamos briljanta bok om Strindberg, Strindberg – visages et destin. Den 26 september förra året släpptes den av Atlantis, i slutet av det år, alltså, som gick under beteckningen ”Strindbergsåret”. Jag skriver detta fredagen den 15 februari 2013, nästan ett halvår senare. Ingen svensk dagstidning har skrivit om Balzamos bok, om den Balzamo som är en av världens idag ledande strindbergsforskare. Inte Svd, inte DN, inte Sydsvenskan. I den sistnämnda, vårt husorgan, har jag under denna period kunnat läsa otaliga artiklar på Kultur & Nöje om mat, caffe latte och om hur det är att vara en ”hipster”. Ibland, som denna morgon, är det lätt att känna sig som en värdekonservativ stofil och undra vart vår tid är på väg. Måste allt vara yta, får inget längre vara djup? Jag vill inte skriva så, inte låta så men idag gör jag det. För Elena Balzamos skull.

    De goda och de onda? I veckan upphävde Åsa Linderborg – ”yttrandefrihetsfundamentalisten”, som hon brukar kalla sig – sin stämma mot det faktum att en av Avpixlats krönikörer, Mats Dagerlind, inbjudits att delta i en debatt om näthat på Publicistklubben måndagen den 11 februari. En som också protesterade mot detta i ett twittermeddelande (”ofattbart”) var musikjournalisten Tony Ernst (Gidappas skapare och redaktör), tillika f.d. ordförande i MFF Support. En timme senare samma dag (9/2) räckte det inte med ”ofattbart”, då skrev Ernst, också på Twitter: ”träffar jag honom ska slå in hans huvud med ett baseballträ. Sen efteråt så kan vi diskutera näthat and shit.” Detta nån dag efter att tusentals av oss upprörts över de verbala trakasserier olika kvinnor i offentligheten tvingas utstå på nätet (Uppdrag granskning, ons 6/2).

  • 27 januari, 2013

    Vykort. Hej, Jimmie! Bor tillfälligt hos pappa. Han är svårt sjuk i Parkinson och kan knappt göra någonting själv längre. Hemtjänsten kommer sju gånger om dan. Flera av dem är fantastiska: tålmodiga, professionella, glada. De stammar från hela världen: Eritrea, Goa, Italien, Sri Lanka, Spanien, Peru men också från Sverige, så klart (drygt femtio procent). Ett enkelt konstaterande: utan invandrarna stannar Sverige, utan invandrarna skulle pappa inte klara sig en dag. Hälsningar, Fredrik Ekelund.

    Ockult dagbok? Är i Stockholm en dryg vecka. En eftermiddag går jag in på Fältöversten på jakt efter en skomakare. Jag stannar till vid tobaken på inomhustorget. Kö vid kassan. Jag passar på att slå upp kultursidan i AB. En snabbkoll bara för att se om det finns nåt av intresse. Det första blicken möter är ”Fältöversten”, ordet. Det är en recension av Jonas Malmborgs roman med samma namn, stort uppslagen. Någon enstaka gång om året, går jag in på Fältöversten. Kvällstidningar har jag i princip slutat läsa. Jag för in det under rubriken Osannolika tillfälligheter. Strindberg hade, säkerligen, fört in händelsen under en annan rubrik: ”Makterna”.

    Läsandets svindlande glädje. Jag tar en fika med Henrik Nilsson, författaren. Vi pratar om Latinamerika, som vi brukar. Och om Portugal. Innan vi skiljs överräcker han en bok, La hora azul (Den blå timmen), av en för mig okänd författare, Alonso Cueto, från Peru. Du måste läsa den, fortsätter han. Jag tar den med mej och tillbaka hemma hamnar den i den bastanta Böcker-som-ska-läsas-högen. Där ligger den, vecka efter vecka. Den ser lite amatörmässig ut, texten taffligt satt, omslaget amatörmässigt men prytt av ett vackert ansikte, en ung peruanska, kanske, med indianska drag. Efter nån månad bestämmer jag mej för att ge boken en chans. Henriks ord ringer i öronen. Jag hinner bara läsa några rader så sitter jag i Cuetos grepp. Det är en stor författare, det känns med en gång. Han har total kontroll över sina uttrycksmedel. Han har språket (en klar och rytmisk spanska). Han har erfarenheten (psykologin). Han har kunskapen (om det peruanska samhället). Han kan det här med metaforer (sparsamma men fantasifulla och vassa där de dyker upp). Ju längre in i berättelsen jag kommer, desto mer förhäxad blir jag. Hur är det möjligt att jag aldrig hört talas om denne Cueto, jag som, då och då, framställer mej som en som kan nåt om latinamerikansk litteratur? Det finns ekon av Vargas Llosas genombrottsroman, Staden och hundarna (La ciudad y los perros), i den. Cueto är lika bra som Llosa, slår det mig. Bolaños kirurgiska precision går också att skönja men Cueto står på helt egna ben. Vad det handlar om? En ung advokat, Adriano Ormache, får på omvägar reda på att hans far, officer inom den peruanska militären, varit med och bekämpat den hänsynslösa, maoistiska gerillan Sendero Luminoso på deras hemmaplan i provinsen Ayacucho. Men inte bara det, han får dessutom reda på att pappan, den älskade, begått fruktansvärda övergrepp, inte bara mot förmodade gerillamedlemmar utan också på lokalbefolkningen. Några komprometterande nakenbilder på pappan tillsammans med en ung kvinna, Miriam, hamnar i hans händer. Dessutom får han höra en dramatisk historia om hur denna Miriam lyckats fly ur pappans och hans underlydandes fångenskap. Den unge advokatens tillvaro i Limas finare delar börjar skälva. Han får på omvägar reda på att Miriams familj utplånats i kriget mellan militären och senderisterna. Adriano Ormachos egna föräldrar är också döda, om än på naturligt sätt, när han börjar sitt sökande efter Miriam. Han blir som besatt av bilden av henne och i detta sökande får Cueto med det mesta man kan begära av en romanförfattare: en oerhörd spänning, en levande skildring av Peru (både Lima och Ayacucho) under och efter kriget mot Sendero Luminoso, ett trovärdigt vittnesbörd om de enorma klasskillnaderna i landet liksom ett vackert gestaltande av passionens och erotikens makt i ”oss”. På ett intelligent sätt lurar han mig dessutom ett antal gånger. Förväntningshorisonterna, mina egna, leder mig hela tiden fel. Mer än så vill jag inte skriva för om du någon gång får chansen, så läs Alonso Cuetos La hora azul. Du kommer inte att bli besviken. Och tack – gracias – Henrik, för tipset om denna gastkramande och med små medel storslagna roman. Det är sådana romaner som skänker tro på litteraturens sprängkraft; hisnande verklighetsutvidgning, skulle man också kunna skriva.

  • 8 januari, 2013

    Memento mori. Din jävla hora! skriker någon bakom mej, högt, rått, aggressivt. Jag går genom södra Sofielund, på gångstigen från Södervärn till Bragegatan. Skymningen faller, det börjar bli mörkt. Några sekunder senare hör jag en cyklist närma sej och jag uppfattar hur ett slag måttas mot mej från cykeln. Jag hinner emellertid väja och upptäcker nåt som ser ut som en vildsint narkoman. Blicken galen – en demon framsprungen ur vintermörkret. Våra blickar möts. Nyss var en kvinna på gångstigen i fokus för hans vrede, nu är jag i kikarsiktet. Spela ente tuff! Du har ingen kuk! Spela ente tuff, sa’r jag. Han cirklar runt mej med sin cykel. Situationen blir snabbt obehaglig. Jag kan ta daj, klippa daj. Fly eller fäktas? Forfattarjävel, jag vet nog vem du e! Jag flyr med lätta steg. Han följer efter och en märklig dans utspelas mellan oss på Bragegatan i närheten av Seved. Till sist lyckas jag skaka av mej honom och lika fort som han dök upp ur mörkret, försvinner han i detsamma. Jag darrar av obehag, samlar ihop mej och fortsätter min promenad genom kvarteret. Men om jag nu hade tvingats in i fysisk konfrontation med honom? Och om han hade stuckit kniven i mej? Och om allt hade tagit slut där, en januarikväll på Bragegatan? tänker jag samtidigt som jag hör hans ord eka vidare i mej: Forfattarjävel, jag kan ta daj, klippa daj!

    Luftslott. Att bygga luftslott. Min hemsida, mitt luftslott? Välkommen till mitt luftslott, alltså.

    Författarhissen. Jag sitter i Hamrelius bokhandel för att signera min senaste roman, Joggarna, och Fubbick Town (två pjäser, en bok). Jag sitter på ovanvåningen, precis intill kassan. Folk väller förbi i trappan upp. Ingen stannar till. Obehaget tilltar ju längre tiden går. Fredrik Ekelund, malmöförfattaren? Ha! Jag plockar åt mig en bilderbok om Paris, läser om Carl Fredrik Hills Paris och känslan av att vara ett författardjur på utställning växer sig starkare. Tiden går. Ingen stannar. Nu läser jag om Hjalmar Gullbergs Paris och då, strax innan jag ska sluta, stannar en fotbollskompis till och vill ha två böcker signerade, en av varje. Det blir allt, visar det sig, och när jag lämnar bokhandeln en stund senare gör jag det med lätta, befriade steg. Pinan över. Författarhissen som åkte ner i källaren, tänker jag. Några timmar senare är jag på teater och ser min egen pjäs, Jag vill dö i Kirribilli. Jörgen Darfeldt, skådespelaren, är i högform och publiken är med på noterna från början. Han har dem i sin hand. Mitt språk lever, känner jag och efter föreställningen stannar folk kvar och pratar, tar i hand och vill diskutera. Det lyser om ögonen hos dem. Författarhissen lämnar källarplanet, tar sig uppåt, våningsplan för våningsplan. Till sist går det att andas. Hissen tillbaka på en anständig våning igen.

    Jag är i Amsterdam några dagar över julen. En dag går vi, jag och Marianne, på Van Goghutställningen som tillfälligt flyttat till Eremitaget vid den flod som gett staden sitt namn, Amstel. Enorma människomängder rör sig sorlande från rum till rum, från färgexplosion till färgexplosion. Jag läser om hur brodern, Theo, bad Vincent, när han var  var tjugosju, att medverka i en tidskrift som tecknare. Inget i Vincents liv hade dittills tytt på att han bar på någon speciell talang. Efter det tar allt fart. Det är en av konsthistoriens märkligaste historier. Det tänker jag på när jag lämnar museet och vandrar ner till Sarphatistraat där jag hoppar på sjuans spårvagn. Det var ju det här med Theo. Vid Oosterpark hoppar jag av. Det är milt, lite grått, vardagen är tillbaka efter julhelgen. På Linneausstraat hastar cyklisterna förbi. Trafiken brusar. Jag frågar ett äldre par om platsen där Theo van Gogh (Vincents brors barnbarns barn), mördades. De pekar ut den för mig. Det är alldeles i närheten, precis utanför vitvaruaffären BCCs skyltfönster, visar det sig. Det var här, den andra november 2004, som den radikale islamisten Mohammed Bouyari, stannade filmaren Theo van Gogh när han kom med sin cykel. van Gogh stannade till, varpå Bouyari sköt honom i bröstet för att sen sticka en machete i honom. Allt för att straffa den orädde provokatören för den film (kortfilmen Submission) som han gjort om kvinnoförtrycket inom islam tillsammans med Ayyan Hirsi Ali. Innan Bouyari lämnade platsen fäste han en lapp på den döde filmarens bröst, en hälsning till Ayaan Hirsi Ali på vilken det stod att hon var en ”lögnare” och att han förutspådde att hon skulle gå i ”tusen bitar” i sin uppgörelse med islam. Lappen var undertecknad ”Trons Svärd.” Ingen minnesplatta utmärker platsen. Inga blommor. Ingenting. Här i hjärtat av Amsterdam, den europeiska toleransens huvudborg, Baruch Spinozas stad, finns ingenting som påminner om det mord som kom att förändra det moderna Hollands politiska historia. Som om förträngning vore en lösning, tänker jag och lämnar platsen.

  • 20 december, 2012

    God jul! Och när jag skriver det kommer jag till att tänka på en av dem som givit mej mycket jul de senaste åren, Shane MacGowan, The Pogues-sångaren (i duetten med Kirsty MacColl, ”Fairytale of New York)”. Det leder osökt till en historia om honom. En god vän var i Köpenhamn med en kompis för att lyssna på The Pogues. De var ute i god tid och bestämde sig för att ta en öl innan de gick in i KB-hallen. Efter några öl började kompisen bli lite orolig, han ville inte missa nåt av konserten. Carsten, min vän, sippade fridfullt på sin öl, sa sen: Det är lugnt, MacGowan sitter där hänne. Och där, längre ner vid samma bardisk, satt den mytomspunne irländaren, lindrigt berusad i väntan på – får man hoppas – en sista öl innan det var dags för honom att äntra scenen.

    Jag vandrar omkring i Köpenhamn. I fickan: Johannes Hohlenbergs Kierkegaardbiografi. Det är en underbar vinterdag, vitt och kristallklart, luften hög och ren. Det går att se den lille dansken som gjorde slarvsylta av Hegel, hur han kommer trippande med lätta steg här i den indre byn. När jag lämnar denna ”indre” del av staden och kommer till Nørreport skjuter Vanja fram i tankarna. Hon var styvmor till Anne som jag var tillsammans med i slutet av åttiotalet. Vanja var danska, jobbade på SAS och hade, som ung, haft ett hårt liv. Bland annat tvingades hon lämna bort två barn när hennes dåvarande man blev alkoholist. Vi blev goda vänner, Vanja och jag. Hon rökte, drack och skrattade som bara äldre danskor kan göra. Och tänkte själv och älskade att diskutera. När det blev slut mellan mej och Anne for hon över Sundet direkt, och kom hem till mej. Hon ville veta varför. Hon ville alltid veta varför och denna vilja var en vacker egenskap hos henne. Nu är hon borta sen flera år men alltid när jag kommer förbi Nørreport tänker jag på henne. Det finns ett café där med en uteservering och jag har ett minne av mej och Vanja därifrån, att hon och jag sitter där och pratar om Livet, Döden och Kärleken. Nu, den här vinterdagen, inser jag att jag aldrig suttit där med henne, att jag minns ”fel”. Kanske är det just därför jag alltid kommer att sitta där med henne och prata om, just det, Livet, Döden & Kärleken. Den svåra kärleken.

    Jag läser Göran Sonnevis senaste bok, ”Bok utan namn”, en vidunderlig diktsamling där han får med allt: galaxernas säregna liv, de små blommornas, minnen från ett helt liv, en djupt ärlig, politisk självrannsakan, Tunströms död, andra vänner som gått bort, deras röster som lever kvar i honom, den arabiska våren, allt, allt. Åttahundra sidor kärlek och ärlighet med Sonnevis helt egna, precisa diktion och rytm. Och ändå finns där något, ett slags pessimism som stör mej, en tidstypisk sådan. Inte mycket men dock. Nån dag efter att jag slagit ihop hans bok, ser jag en dokumentär på teve om Mo Yan, nobelpristagaren. Jag börjar nästan gråta när han beskriver hur han som liten grabb stod och läste i det svaga ljuset från den enda lampan i huset där han växte upp. Den oerhörda fattigdomen. Tiggandet. Hans arbete som fåraherde. Hur han ibland lämnade fåren åt deras eget öde och tog sig in till staden där han lyssnade på Berättarna, de gamla gubbarna på torget. Och plötsligt slår det mig hur Mo Yan – oavsett hur vi ser på hans syn på det kinesiska kommunistpartiet och demokratin – faktiskt är en representant för den kanske största förändringen i mänsklighetens historia: för de hundratals miljoner kineser som – hundratals miljoner, alltså, inte tiotals! – på bara några decennier tillåtits ta steget från yttersta armod till ett anständigt liv. Och att det, de facto, är så att Människan aldrig någonsin haft det så bra, aldrig har krigen varit så få, demokratin så utbredd och levnadsstandarden så pass hög för så många. I Europa råder pessimism och melankoli. I länder som Kina, Indien och Brasilien sjuder optimismen och framtidstron. Kanske bör begrepp som optimism och pessimism ibland läsas av i ett större, mer globalt ljus. Mo Yan och Göran Sonnevi får mig i alla fall att tänka så.

    Alf Nimbert, före detta Kazorowski, ”Donald” kallad, skrev jag om i mina förra Blandade tankar (9 december), minnesord över en bortgången hamnarbetarkamrat. En historia om Donald som jag alltid kommer att bära med mej utspelar sig i mitten av sjuttiotalet. Vi var på en stor sockerbåt i Industrihamnen, på ca 5000 ton. Vi lastade bitsocker från Arlövs sockerbruk. Donald var signalman, jag var nere i lastrummet där jag arbetade i lag med en extrakille, ”tusenfoting”, som hette Tommy. Vi hade jobbat hela veckan på båten och på fredagen var vi uppe i översta lastrummet. Där hade vi fyllt sidorna med sockerkartonger, klätt in dem med presenningar och sedan spänt vajrar över med så kallade ”björnar”. Just den fredagen var enda gången under mina år i hamnen (knappt fem) som jag hade druckit. Vi hade fått några öl av besättningen, jag och Tommy, druckit dem och jag kände den där svaga berusningen när det sjunger lite i blodet och allt verkar så lätt. Vi var inte fulla men lätt påverkade, alltså. Plötsligt tittar Donald på oss med oro i blicken. Jag ser att det är nåt och frågar honom: Vad är det, Donald? Jag vet inte, svarar han. Det är nåt bara. Ja, men vad? fortsätter jag. Jag vet inte men jag tycker ni ska komma upp ur rummet, fortsätter han. Jag tycker bara att han är konstig och eftersom vi druckit de där ölen leker vi sturskt med tanken på att ignorera honom men till sist lyder vi honom ändå och klättrar upp ur lastrummet. I samma ögonblick som vi kommer upp på däck, lägger sig båten utåt med kraftig slagsida och när vi tittar ner i lastrummet är durken full av socker, strösocker, skulle man kunna skriva, inte bit. Allt har rasat, presenningarna slitits sönder, vajrarna gått av som om de vore sytrådar och hade vi stått kvar där, mitt ute på durken, hade vi sannolikt blivit dödade eller lemlästade. Vad det hela handlade om? Besättningen hade, idiotiskt nog, gjort ett tungt provlyft med båtens största vinsch från en pråm på utsidan. Ett tilltag som hade kunnat straffa sig dyrt. Förunderligt nog kom ingen till skada men stämningen på däck var, som jag minns det, upprorisk bland alla de hamnarbetare som skyndat upp ur de fyra eller fem lastrummen. Jag har tänkt på det hela ett antal gånger under årens lopp och kommer alltid fram till samma slutsats: förmodligen räddade Donalds inutition livet på oss, mej och Tommy, den där gången. Så tack än en gång, Donald.

  • 9 december, 2012

    På Kulturnyheterna måndagen den 26 november lät man meddela att Behrang Miri ska ställa upp i Melodifestivalen till våren: ”Behrang Miri… som ifrågasatte bilderna av olika etniciteter i TintTinalbumen som fanns i bokhyllan där …” (På Kulturhusets ungdomsavdelning, min anm.). Hrm. ”… ifrågasatte bilderna av olika …”? Så säger man när man vill hålla någon om ryggen. Det var ju inte det som provocerade så många utan det medvetna bortplockandet av TinTinalbumen från barnbokshyllorna, det vill säga utrensningsreflexen, viljan att skydda barnen från påstått ”dålig/ond” litteratur. Det, och inget annat, var skälet till mångas upprördhet.

    Åldrande? Jag kommer gående på parkeringen bakom Stadsteatern och är på väg mot min bil då jag på håll upptäcker en person som påminner om en gammal bekant från vänstertiden på sjuttiotalet. Jag hälsar reflexmässigt men inser snabbt att den jag hälsat på inte är den jag trodde att han var och ropar därför genast nåt i stil med: ”Ursäkta men jag trodde att du var en annan…” Det går några sekunder, han kommer närmare och då ropar han, till mej: ”Det är jag, Fredrik, jag är ingen annan!” Ridå. Så mycket hade han förändrats, alltså, utseendemässigt. Jag tar ett djupt andetag, öppnar bilen och kör därifrån med en obehaglig känsla av att ha sårat honom. Och med Kafkakänslan – vad jag än hade valt att göra, stanna kvar och ”förklara mej” eller köra iväg ( som jag gjorde) så fanns ingen väg ut.

    Alf är död, Alf Nimbert, en gång i tiden Alf Kazorowski men i hamnen känd som ”Donald”, allas vår Donald. Vänlig, intelligent, vaken och väldig med sin stora kroppshydda. I närmare fyrtio år arbetade han som stuvare i Malmö Hamn och ingen – jag lovar: Ingen! – kunde så mycket om hamnens alla båtar, gods, tontal, redare och rederier som Donald, inga mäklare, inga stuveribolagschefer, inga förmän, inga andra hamnarbetare. Jag minns glädjen i hans ansikte när han fick reda på att det vankades mer jobb, fler stora båtar till den mest älskade av alla hamnar, Malmö hamn; då  lyste det om ögonen som hos ett barn på julafton och kinderna åkte upp och ned som små hissar i glädjeryckningar: ”En johnsare, en sockerbåt, en mjölbåt och en stor contajnare på måndag!” Han var en levande encyklopedi och mot slutet av sitt liv roade han sig med att följa sjöfarten i nordeuropa hemma hos sig själv via söksystemet VTS. Hemma, förresten? Med tiden kom han att få problem. Han tjänade en hel del pengar, jobbade ju hårt, och började plötsligt satsa stora summor på ”olja i Houston”. När vi frågade honom om hur det gick med aktieinvesteringarna, drog han med åren alltmer på svaret. Till sist visade det sig att han blivit blåst. Blåst på allt han ägde. Så tvingades han sälja sin bostadsrätt på Nydala, den han ärvt av sina föräldrar, de som en gång kom till Sverige med de Vita Bussarna efter att ha överlevt koncentrationslägret i Hamburg Neugamme (fadern) och i Ravensbrück (modern). De sista åren bodde han på olika ”boenden”, som det heter, det sista blev Stenkällan, bakom Rosengård. Under en tid jobbade han extra på Malmö Lopp & Prylmarknad på Smedjegatan. Han sålde parfymer och var, inbillar jag mig, en vältalig och duktig försäljare. På MAS för några veckor sedan när jag besökte honom, slog han en av läkarna på fingrarna med sina kunskaper. Det handlade, som jag minns det, om doser på de mediciner han tog, om milligram hit och dit och hans reaktioner. Läkaren log och tittade på mig, imponerad över patientens kunskapsnivå. Men jag visste ju. Donald var kemist från början men kunde aldrig jobba som laboratorieassistent på grund av sina tjocka fingrar. Det var ett av skälen till att han valde Malmö Hamn. Men kunskaperna hade han, ända in i det sista. De exakta kunskaperna, som i hamnen. Och visste han ingenting, sa han heller ingenting. Nu är han borta. Men inte i våra minnen, vi som en gång arbetade med honom, Alf Nimbert, en av hamnens många, stora personligheter. Den levande hamnencyklopedin. Segla i frid, Donald.

  • 23 november, 2012

    Jag träffar en gammal barndomsvän på Kajutan i Limhamn. Han bor i USA sen många år och jag skickade min barndomsskildring Fadevår, tack för ljuset! till honom för nåt år sen. I den spelar han en viktig roll, som han var då, öppen, rolig, busig och med en underbar, vild fantasi. Han var en av dem som gjorde mina första år i Malmö fina; han tog emot den nye klasskamraten från Sundsvall med öppen famn. I högstadiet kom han i målbrottet, vilket gjorde att han hamnade i fokus för klassens mobbare. Det behövdes inte mycket. En eftermiddag, på hemkunskapen, anklagades han av en av klassens mobbare för att haft i för mycket salt i potatismosen. Min vän anade faran och flydde ut ur klassrummet. Klassens starkaste kille, Johnny, och den som triggade fram attacken, satte efter honom. Jag hakade också på, anande det värsta. Jakten fortsatte på cykel, bort från skolan, mot våra hemkvarter och där, inte långt från hans hem, hann de upp honom. Johnny fällde honom till marken och misshandlade honom, påhejad av den som pekade ut min vän som den skyldige för saltincidenten. Jag vågade inte ingripa, rädd för att också få stryk. Rädd för Johnny. När det hela var över, ledde jag min vän hem. Han var blodig i ansiktet och när vi kom hem till honom förklarade jag för hans mamma att ”det har hänt K en sak”. Vårt samtal på Kajutan fyrtiofem år senare är länge stumt. Vi pratar om våra jobb, om våra familjer, om USA och Malmö. Han visar några foton på en I-pad från en ravin i västra USA och det känns inte som om vi har någon egentlig kontakt. Jag känner det absurda i det hela – vi som stod varandra så nära en gång! Men så plötsligt, utan att jag kan förklara vad som sker, infinner sig det där lätta, självklara tonfallet från då. Som om vi klev ur våra nuvarande jag och möttes igen som de pojkar vi en gång var. Nu rinner samtalet som en vårbäck, samtalet kvillrar och porlar. Till sist tar jag mod till mej och frågar om saltepisoden, misshandeln, den som alltid plågat mej men också hjälpt till att prägla mej som människa: du ska alltid ingripa mot oförrätter, blev mitt mantra efter min feghet då. Han ser på mej förvånat. Vadå, vad var det? säjer han. Han minns inte! Herregud, tänker jag. Det som jag minns som nåt av det värsta under hela högstadiet minns han inte … En stund senare skiljs vi åt utanför Kajutan. Han ska tillbaka till USA dan efter. Vi hoppas, säjer vi båda, att vi kan ses om nåt år igen. När jag cyklar därifrån, känner jag hur allt darrar till i mej: om detta inte hände, detta hemska, vem är då jag, som författare, som människa? Är jag, ”Fredrik Ekelund”, också bara en fantasi, eller?

    Zlatan 1. Bicicletan. Många har kommenterat den men jag saknar en sak i analysen: innerskruven. Den är förmodligen helt igenom intuitiv, inte ”tänkt”, ty med Zlatan är det som med många stora målskyttar: de vet var målet är beläget trots att de inte kan se det (här kan man tala om en ”inre” målbur). Det är den lätta innerskruven i tillslaget som gör att bollen kan gå i den bana den går i.

    Zlatan 2. Att han stannar upp och läser situationen. Många spelare skulle ha försökt utmana Joe Hart, den engelske målvakten, i en nickduell. Inte Zlatan, han förstår att Harts hastighet gör det näst intill omöjligt att vinna en presumtiv nickduell.

    Zlatan 3. 1938, under VM i Frankrike, exekverade den brasilianske spelaren Leônidas da Silva en bicicleta som fick världens samlade sportjournalister att gapa av häpnad (det blev mål där också men målet underkändes eftersom domaren inte kände till bicicletatekniken). Det var nytt då och Leônidas, kallad ”Den svarta diamanten”, fick ytterligare ett smeknamn, ”Homem-Borracha” (gummimannen). Da Silva dog 2004, nittionio år gammal, men jag är övertygad om att han log däruppe i sin bicicletahimmel när Zlatan invigde Friends Arena på sitt speciella vis.

    Zlatan 4. För några år sedan skrev jag en krönika där jag jämförde Nacka Skoglund med Bosse Larsson. Tankepoängen var att Nacka många gånger sysslade med ”konst för konstens egen skull” (klacksparken som egenvärde) medan Bosse agerade under ändamålsenlighetens stjärna (klackspark, visst, men bara om det gynnar laget/anfallet). Det får mig att tänka på Zlatans utveckling som spelare, från vackra broderier och tingeltangel till ändamålsenlighet (bollen ska in). Det är också kvintessensen i bicicletan på Friends Arena: den är den bästa lösningen i just den situationen, den snabbaste och  effektivaste. Alla andra lösningar hade kostat mer tid och, förmodligen, lett till att det engelska försvaret kunnat samla sig. I detta, att agera under ändamålsenlighetens logik, påminner Zlatan alltmer om världens genom tiderna kanske bästa fotbollsspelare: Diego Armando Maradona (må mina brasilianska vänner förlåta mej). Solorushen mot England 1986 följer samma logik: inga onödiga utsmyckningar.

    På åttiotalet svepte postmodernismen fram som en frisk fläkt, ett korrektiv till en marxism som stelnat; filosofer som Michel Foucault och Jacques Derrida fick närmast kultstatus. Deras tänkande och språk spred sig över västvärlden och fick, inte minst vid universiteteten i USA, starkt fäste. Med tiden blev den postmoderna ”diskursen” näst intill allenarådande på många ställen, i Sverige på vissa kultursidor. Det som började som en frisk fläkt, fick med åren mer av tom pose och positionsmarkering över sig än vilja till analys. I nya numret av Häften för kritiska studier går man igenom hur det gick till när en av den europeiska radikalhögerns filosofiska källor, Friedrich Nietzsche, ironiskt nog, gjordes till en postmodern vänsters urfader. Det skedde, menar man, framför allt via Michel Foucaults och Gilles Deleuzes ”nyläsning” av den tyske filosofen. Kanske håller allt på att svänga igen. Tidskriftens orädda uppgörelse kan vara ett tecken i tiden. Hur som helst är det oundgänglig läsning för alla som är intresserade av den ständiga kraftmätningen mellan relativism och upplysning.

  • 13 november, 2012

    Författarliv 1. Jag är i Stockholm, hos min gamle far. Han vill sälja en del av sina böcker innan han flyttar till ett äldreboende. Under några dagar går vi igenom hans bokhyllor, han i rullstolen, jag uppe på en stege. ”Nesser, pappa?” ”Bara bukfylla, släng!” ”Ovidius, Iliaden, Odysséen?” ”Behåll!” ”Jersild och Isabel Allende?” ”Släng, släng!” ”Piraten och Frank Heller?” ”Måste behållas, absolut!” Så fortsätter det, timme efter timme och situationen får mig att tänka på begreppet klassiker, att det är just de som klarar sådana här förflyttningar, de vi absolut vill ha med oss när det drar ihop sig. Efter fem dagar är vi klara. Då ber han mig ringa till Aspingtons, antikvariatet. Det gör jag. Idag ligger det på Värtavägen men när jag ringer till dem flyter ett obehagligt minne upp till ytan. Vinter 1990-91. Jag bor i Stockholm med min dåvarande kvinna. Hon har jobb som skådespelerska, jag har satsat hårt på att skriva en bok om Fotbolls-VM i Italien (Fotbollskarnevalen. Italiensk resa) tillsammans med Peter Hallberg (numera Ulf Peter Hallberg). Den får en del fina recensioner men säljer inget vidare. Jag har inget jobb, inga inkomster att tala om och har ännu inte tagit kontakt med Taxi Kurir i Stockholm. En dag, när allt verkar helmörkt på den ekonomiska fronten, bestämmer jag mig för att ta två fina, inbundna exemplar av Fotbollskarnevalen med mig och gå ner till, just det, Aspingtons som låg i Gamla Stan på den tiden, på Västerlånggatan. Jag får för mig att de två fotbollsböckerna ska kunna inbringa två hundralappar, kanske tre. När jag kommer in i antikvariatet, fullt av fina förstahandsutgåvor och franska band, känner jag nervositeten stiga i mig. Va fan gör jag här, egentligen? Du är pinsam, Fredrik. Jag tvekar ett ögonblick, sen går jag fram och lägger upp de två böckerna på disken, lite spelat nonchalant så att han inte ska kunna tänka tanken att jag är författare till det jag erbjuder honom. Hur det är med den saken får jag aldrig reda på. Det enda mannen bakom disken säger, efter att ha nagelfarit de två böckerna några sekunder, är ett avsnoppande ”tyvärr”. När jag går ut på Västerlånggatan igen har eftermiddagsmörkret tätnat och dosen av förnedring och självförakt ger dessutom mörkret en ännu finare, om man så vill, svärta.

    Författarliv 2. Jag är på Malmö Stadsbibliotek, i Röda Rummet, och håller föredrag för ett femtiotal LO-pappor inom ramen för ”Läs för mej, pappa!”-projektet som ABF driver tillsammans med LO. De flesta av dem är från AkzoNobel (före detta Nordsjö färgfabrik). Jag berättar om hur det är att leva som författare, sen läser jag högt ur flera romaner, bland annat ur min kriminalroman Pojken i eken som, bland annat, handlar om ett misstänkt hedersmord på en flicka med palestinsk bakgrund. I ett av avsnitten berörs det av israelerna övervakade massmordet på palestinier i flyktinglägren Sabra och Shatila i Beirut sommaren 1982. Jag rekade noga, tyckte jag, inför författandet av vissa avsnitt. När jag läser, är det dödstyst i salen, som det ska vara. Orden bär mig, känner jag. Efteråt är det frågestund. Först lite neutrala frågor om skrivande och ekonomi, som alltid. Sen, plötsligt, säger en man mitt i publiken: ”Min far mördades i Sabra och Shatila. Jag var tre år då …” Han gör inget stort nummer av det, nämner det närmast i förbigående men samtidigt känner jag hur nära falluckan jag befinner mig, den jag tror att alla författare – när vi inte skriver om våra egna liv – kan känna; hur den är på väg att öppna sig och hur, inbillar jag mig, lätt han skulle kunna putta ner mig i den ifall han vill. Vad vet jag, egentligen, om Sabra och Shatila? Ingenting, nada. Men det jag fruktar, inträffar inte. Han verkar tycka att det jag nyss läst, är bra. Jag andas ut samtidigt som jag tackar min lyckliga stjärna för att jag var så noggrann när jag rekade. Jag slapp falla och att han, som han säger, aldrig läser böcker och aldrig tänker köpa en bok, gör inte så mycket. Men Pojken i eken då? undrar jag. Du kan köpa den av mej här och nu, ifall du vill? Nej, svarar han, med ett leende. Men jag ska hyra den. Eller låna. Det får räcka.

  • 26 oktober, 2012

    W.G. Sebald, ur All’estro: ”Efter jobbet räddar jag mig, sa Salvatore, in i prosan som upp på en ö.”

    Jag går på en fest där jag kommer lite senare. Jag hamnar i köket och uppfattar en dialog på portugisiska, brasiliansk sådan. Det är en kvinna och en man, båda brasilianare visar det sig, och jag tar ett glas vin och glider in i deras samtal. En stund senare kommer det fram en svensk man och lustigt nog talar även han portugisiska. Ovanligt, tänker jag, så pass många portugisisktalande på en svensk fest. Efter en stund är det nåt med den ena av brasilianarna, mannen, som fångar mitt intresse. Nånting med hans sätt att prata på, röra händerna när han pratar, miner, gester. Det är nåt bekant över honom. Till sist förstår jag vad. Han är en ren kopia av en god vän i Malmö. I allt ”imiterar” han min gode vän, till och med klangfärgen i rösten känns som om den vore densamma. Det är en märklig känsla och när jag står där och lyssnar på honom är det inte längre honom, brasilianaren, jag hör utan hans svenska ”förlaga”. Och tanken slår mig: att ”gud” kanske bara hade ett visst antal stöpformar när han beslöt sig för att skapa oss ty hur originella vi än må vara i våra egna ögon, finns det sannolikt alltid någon, eller några, nån annanstans på klotet som är precis som vi.

    Läser Orwells The Road to Wigan Pier och känner igen mig, i analysen av klassamhället, i analysen av vänsterns eviga inbördes strider och av frasradikalismen. Det som imponerar mest är hans orädsla: han borrar sig ned i de engelska gruvarbetarnas verklighet, lever med dem, beger sig ner i kolgruvorna med dem, möts av respekt, visar själv respekt och låtsas aldrig vara något annat än han är: en intellektuell på besök, en sanningssökare. Orwell – själv socialist – och hans uppgörelse med trettiotalets engelska vänster har fortfarande bäring. Den viktigaste lärdomen torde vara hans verklighetsvilja, hans envisa vilja till sanning bortom fras och vilja att försköna. Bortom ideologi, alltså.

    I början av oktober intervjuar Cecilia Bodström Jan Myrdal i ett teveprogram på Svt kallat ”Min sanning.” Jag pendlar mellan olika känslolägen under programmet. Myrdal betydde mycket för mig en gång i tiden: hans intellektuella mod, hans hårdhet och, inte minst, hans fräna, friska språk. Med tiden gled jag ut ur hans värld. En middag i Paris för många år sen blev en vändpunkt. Hans förakt för Solsjenitsyn och ”såna som kämpar för homosexuellas rättigheter”, ett förakt ådagalagt under en livlig middag på restaurangen Bofinger vid Bastiljen, fick mig att upptäcka några av hans blinda fläckar. Med åren har jag tyckt mig upptäcka allt fler och här, under teveintervjun, blottläggs en av hans värsta: tigandet kring det kambodjanska folkmordet. Han vägrar hårdnackat se sin egen galenskap, solidariteten med Pol Pot och dennes bödlar. Bodström pressar honom hårt men, nej. Inte ett ord av medkännande med offren, inte med en antydning tar han avstånd från de Röda Khmerernas terror. Ingenting. Det är inte bara intellektuellt ohederligt i all sin historieförnekelse utan framförallt är det kusligt. En av Sveriges mest uppburna författare, själva sinnebilden för politisk radikalism, vägrar erkänna sitt grova misstag. Men, tänker jag, gjorde han det skulle förmodligen hela hans manikeiska världsbild rasa, som ett korthus. Han måste väl hålla ihop sin värld, fortsätter det i mig. Annars blir smärtan för stark. En annan sak som slår mig under intervjun är att han vägrar se Cecilia Bodström i ögonen. Det får mig att tänka på vad Lena Andersson skrev om honom för nåt år sen, att det är just detta, denna vägran att se in i andra människors ögon, som gör galenskapen möjlig ty i en värld där de andra kan reduceras till osynligheter, ja till bönder på ett schackbräde, blir ju blodet från offren aldrig synligt utan bara abstrakta fläckar på historiens stora schackbräde. Myrdal blir på så vis Emmanuel Levinas’, den litauiskjudiske filosofen som skrev på franska, radikala motsats. I Levinas’ värld är just mötet med den andra människan central, ansikte mot ansikte. Blicken in i den andres ögon som en garant för humanismen? Ja, men mer än så, kanske – humanismens hjärta.

  • 4 oktober, 2012

    Tant Jag. Hon är hur trevlig som helst, ler ofta och har nästan alltid nåt spännande att berätta. Vi stöter på varandra då och då och en dag bjuder vi henne på middag. Även den blir trevlig, samtalen flödar och det känns som om vi har en hel del gemensamt hon och vi, att vi har ”mycket att prata om”, som det brukar heta. Så går hon och efter en stund slår det mig, något som jag inte tänkte på under middagen, att hon faktiskt inte ställde en enda fråga till oss, om hur vi har det, om vad vi gör, om vad våra barn gör. Tant Jag är trevlig men sen slår det mej, varje gång vi ses, samma sak, att allt vi pratar om rör hennes värld, hennes planer, hennes liv, Tant Jags.

    Jag har inget hem men längtar alltid hem. Allt har alltid varit i rörelse med flyttningar, uppbrott, farväl till klasskamrater, nya städer, nya fotbollslag: Uppsala, Gällivare, Uppsala, Sundsvall, Malmö, Paris, Stockholm, Malmö – jag har inget hem men längtar alltid hem. Vid 19 års ålder skapade jag mig ett hem, i tanken, för att inte gå under av hemlöshet. Vad hör jag då hemma? Barnens röster, tutvis. Min sambos. Mina egna, evigt växlande, ofta sig lika tankar, musikslamsor, halva poesirader, vrakgods, stänk och flikar. Var hör jag då bäst hemma? Bäst hör jag i sängen, vid midnatt, när allt släcks, snö kan tänkas falla och tanken är som snabbast och vildast. Då hör jag ”hemmast” och är mitt i, i kontakt med världen. Men var hör jag hemma då? I Paris, i Rio, i Iquitos, vid Medelhavet, på Bjäre, i Fubbick Town, överallt där jag hör något, där det rörs vid mig på ett sätt så att jag berörs, som det heter, där hör jag mig hemma. På små hotellrum vettande åt folkrika gator, gärna i Latinamerika, där hör jag gärna hemma, eller på caféer med mycket folk men där man slipper prata med någon. I en mening bär jag mitt hem med mig. Roland Barthes var strukturalist och den bokstavliga meningen i begreppet innebar att sakerna i hans arbetsrum i Paris stod och låg på exakt samma sätt som sakerna i arbetsrummet på sommarstället utanför Bordeaux. Hans ”struktur” var på så vis en del av hans intellektuella ”hem”. På nolltid försöker jag på samma sätt upprätta min ”struktur” var jag än hamnar. Främlingskapet inför andra är, paradoxalt nog, ett hem och författarens gåtfulla trygghet. Jag längtar alltid hem men överraskas ändå själv över vart tanken löper för att få kraft och inspiration; hem och hemlighet är goda grannar. Kontemplationen som hem, alltså.

    I Sydsvenskan den 2 oktober analyserar kultursidans ”expert” på högerpopulism, Petter Larsson – en av landets ohederligaste debattörer – Sverigedemokraterna. Han gör det med sedvanlig brist på dialektiskt tänkande. Larsson är ingen intellektuell i god mening, tänker sällan självständigt utan spelar istället demagogens roll. Han är inte intresserad av någon djupare analys av fenomenet; utgångspunkten bottnar i något helt annat, i viljan att stigmatisera politiska motståndare som onda. Tricket efter Utøya är att smitta ned alla, vars analyser man inte gillar med Breivikordet, till exempel Axessredaktören Johan Lundberg. Det är, i korthet, ”analysen”. Greppet är gammalt och stammar från 50-talets USA där det användes med stor framgång av senator Joseph McCarthy i dennes jakt på kommunister. Genom att klistra epitetet ”kommunist” på för honom misshagliga individer knäcktes hundratals, för att inte säga tusentals radikala människor i USA. Man teg, förlorade kanske sitt jobb, i vissa fall blev självmord utvägen. Larssons syfte med metoden är att få folk att tiga i debatten om invandring, islam, SD, till exempel. Det är otäckt, så klart, och vänder man på kuttingen och tillämpar metoden på andra står dess intellektuella ohederlighet i öppen dager: Johannes Anyuru är muslim. Al Qaida är muslimer. Alltså – donc! – är Anyuru som Al Qaida. Eller: Petter Larsson är socialist. Olof Palme var socialist. Jan Myrdal är socialist. Myrdal försvarar Pol Pot, alltså – donc! – är Petter Larsson och Olof Palme som Pol Pot.

  • 22 september, 2012

    Filmen från övervakningskameran i Stockholms tunnelbana är fruktansvärd och mannen i den blåa jackan blir över en natt ”Sveriges mest hatade”. På goda grunder, ty det vi ser, är i en mening värre än en krigsscen. Det som gör oss så upprörda, är bilden av en människa som frivilligt degraderar sig till djur, en varelse avklädd all empati, all civilisation, all moral, allt det som mänskligheten, på olika vis, försökt inpränta i sig oavsett kultur, oavsett del av världen –  att vi är bröder och ska ta hand om varandra. Men här, i några filmsekvenser, blottas ”vi” som det djur vi en gång var när överlevnadsinstinkten var allt, etiken inget. Därav vår upprördhet när mannen helt oberörd går ut genom tunnelbanespärren. Drygt tusen års kristendom och hundratals år av civilisation? Nej, här finns ingenting kvar, allt är bortsopat, det enda som syns är en ensam människoråtta på väg hem till sitt gryt med dagens fångst.

    I Sydsvenskan den 20 september skriver Per Svensson, apropå det senaste numret av den franska satirtidskriften Charlie Hebdo: ”Förra året lyckades Charlie Hebdo bli brandbombad sedan tidningen låtit Muhammed själv redigera ett specialnummer av tidningen, som då döpts om till Charia Hebdo. Sådana framgångar kan man unna hårt arbetande provokatörer …” Man tar sig för pannan, ”… lyckades Charlie Hebdo bli brandbombad”? Charlie Hebdo är en anarkistisk produkt av maj 68, en satirtidskrift till vänster som i över fyrtio år drivit med allt och alla. Sexton gånger har man dragits inför rätta av katolska extremister. För Charlie Hebdos vassa tecknare och redaktörer finns inget heligt. Jo, förresten, yttrandefriheten. Nu driver man, än en gång, med de radikala islamister som vill undergräva denna. Ett lovvärt projekt som borde applåderas av yttrandefrihetens vänner över hela världen. Men, nej. Istället möts ”Charlie”, som den kallas, inte sällan av just den typen av ironiska kommentarer som Svenssons. Förra året, när tidskriftens lokaler brandbombades och hemsidan attackerades och ersattes med ett foto över Mecka och Medina, riktade Charlie Hebdo sin satir mot de islamister som stod i begrepp att få makten i Tunisien, al-Nahda (Ennahda). Idag sitter denna gruppering vid makten och arbetar på en lagändring där kvinnan juridiskt föreslås bli reducerad till ett ”komplement till mannen”. Det är som en av redaktörerna på Charlie Hebdo sa häromdagen: situationen är absurd. Charlie Hebdo får kritik, inte våldsmännen och de religiösa fanatikerna. Han jämförde vidare med situationen i våldtäktsrättegångar där kvinnan får skulden för att hon gått i kortkort medan våldtäktsmannen frias. Måtte Charlie Hebdo fortsätta våga gå i kortkort, tänker jag, ty det är sannolikt, på sikt, bara humor som kan neutralisera världens alla religiösa dårar.

    ”Vad ska man inte se innan ögonen …”, och så vidare. Jag är på väg hem genom Magistratsparken från en dag på kontoret. Två så kallade missbrukare har slagit läger vid en bänk. Inget konstigt med det, det tycks bli allt vanligare men det som gör att fingrarna nu hoppar över tangenterna är det, de gör när jag kommer förbi. Den ene drar plötsligt ett streck i gruset, sen ställer sig båda bakom detta och – börjar spela kula! Med små glaskulor, ”småglaror” som vi kallade dem när jag var barn. Det finns nåt vackert, komiskt över scenen och plötsligt får jag en annan scen i tankarna. Mitten av åttiotalet. Jag bor i Paris och är på väg till Centre Pompidou, det stora biblioteket och konstcentrumet. Utanför har några clocharder hängt upp en tvättlina mellan två gatstolpar och på denna tvättlina, i klädnypor, har de hängt upp använda metrobiljetter på vars baksidor de ritat och målat olika motiv. Det är vernissage just när jag passerar: ”Venez voir, mesdames et messieurs!” Spela kula eller ställa ut använda metrobiljetter; fantasin finns överallt, den är oändlig – och gratis.

    Mänskliga gåtor/mänsklig kommunikation. Han har stadsdelens vackraste rabatt och lägger ned ett jättejobb på att hålla den fin, varje år nya blommor och ofta ser jag honom på knä i rabatten, glömsk för omvärlden och djupt konvcentrerad på att plantera en ny chrysantemum eller pion. Under flera års tid har jag tänkt komplimentera honom för arbetet han lägger ned men av någon anledning blir det aldrig av. Istället ler jag bara stort när jag går förbi ”hans” rabatt. Så en dag, när jag sitter på Limhamns Kakbods uteservering, kommer han förbi och då, plötsligt, adresserar jag honom och berömmer honom för rabatten. Han skiner upp och förvandlas från en, som jag tycker, inbunden person till en extrovert. Orden strömmar ur honom, om blommor, om hyresvärden som ställer upp med pengar men också om andra projekt han har, oljeborrning på Österlen, till exempel. Tiden går och det är som om det inte går att få stopp på honom. Till sist måste jag gå och vi tar farväl av varandra, jag nöjd med att äntligen ha fått uttrycka min beundran över hans rabatt. Så nån dag senare kommer jag förbi hans rabatt och där ligger han, som så ofta, böjd över sina blommor och sin blomjord. Våra blickar möts och jag gör mig redo att säga något – vi har ju ”nyss” varit inbegripna i ett lång samtal om blommor, hyresvärdar och olja – men. Nej. Han ser rakt igenom mig, som om han aldrig hade sett mig förr och jag, jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Människan som gåta, tänker jag. Och vidare, att det där samtalet vi hade, han och jag, kanske bara var en fantasi i mig, nånting författaren i mej hittade på.

     •

    Benghazi 1. Attacken på USAs beskickning var förmodligen planerad och bär Al Qaidas signum. En av dem som dödades, USAs ambassadör Christopher Stevens, är en av det nya Libyens anonyma hjältar. Han var med och arbetade fram NATOS flygförbud, vilket möjliggjorde för den libyska oppositionen att segra och förhindra ett nytt Srebrenica i Benghazi. Dess värre sammanföll attacken mot USAs beskickning med protester mot den nygjorda filmen om Muhammed, Innocence of Muslims, en film som upprört många i den islamska världen. Den trailer som släppts med scener ur filmen är ett absolut lågvattenmärke och amatörmässig från början till slut; plump, dum och korkad. Men. Och det är detta men som är det viktiga. Den ska ha rätt att visas trots detta, trots att många människor tar illa upp. Yttrandefriheten är inget vi har lite då och då. Historien är full av situationer, där konsten krockar med folks uppfattning om vad som är ”heligt” och inte; Strindbergs ”Giftas”, Pussy Riot, Elisabeth Wallin-Olsson, Andres Serrano, Lars Vilks. Det finns ingen ände på provokationerna och de provocerades känsla av att ”kränkas”. Så vad handlar det hela om, egentligen, nu? Om att islam inte har gått igenom Upplysningens eklut. Vi har, i vår del av världen, i mer än tvåhundrafemtio år brottats med Kristendomen på det att den skiljdes från staten och förpassades till den privata sfären i länder som Sverige och Frankrike. Någon motsvarighet till detta har inte ägt rum i Mellanöstern och Nordafrika, därmed inte sagt att det inte funnits perioder av Upplysning även i den delen av världen. Det har det. Men – och det är där vi är idag – den har aldrig segrat, aldrig lyckats etablera sekulariteten som statsbärande norm och som ideal för hur livet mellan medborgarna i samhället ska regleras. Därav den galenskap vi nu ser, därav dessa självutnämnda kränkthetsideologer som inte drar sig för att döda i ”Guds namn”, personer för vilka alla former av frihet, inte minst den konstnärliga, upplevs som det största av alla hot. Framför allt mot deras egen, de religiösa fascisternas, makt över människorna.

     •

    Benghazi 2. Fredagen den 21 september demonstrerar tiotusentals människor i Benghazi för att hedra den amerikanske ambassadören, Christopher Stevens, som mördades i staden tidigare samma vecka. Efter manifestationen attackerade demonstranterna två högkvarter för salafistisk milis i staden. Man jagade helt enkelt iväg de religiösa våldsmännen ur staden. Den händelsen är unik och oerhört hoppfull för Libyens framtid. Libyerna slår vakt om sin nyvunna demokrati och det är, sannolikt, det viktigaste som hänt i Nordafrika sedan den arabiska våren bröt ut på Tahrirtorget för snart två år sedan.

  • 6 september, 2012

    Hon går och går och går sen flera år. Jag ser henne då och då, det jagade, lite blanka ansiktet men utgår ifrån att hon går sin runda varje dag. På senare tid har hon brukat komma med en rätt stor ryggsäck också. Ätstörningar, anorexia, kroppsfixering, tänker jag, nu när jag vet mer om sådant än när jag såg henne för första gången, för sju, åtta år sedan eftersom jag, dess värre, kunnat studera problemet på nära håll. Därför ser jag också på henne, denna plågade, medelålders kvinna på Limhamnsvägen, med andra ögon nu, inte med samma nyfikna främlingskap som då utan med en empati och en förhoppning om att hon någon gång ska få slippa de demoner som jagar henne.

    Jag spelar en lagtävling i golf på Flommen i Falsterbo. Som brukligt är när man spelar golf, är man koncentrerad på sitt spel och talar mest om spelet. Men på sextonde hålet kan jag ändå inte låta bli att fråga en av mina medspelare vad han jobbar med. Han är kemist, säger han och ler stort. Jaha, säger jag och hur jobbar du då? Han berättar att han kom på ett patent för många år sen och sålde det till utlandet, därför jobbar han bara en dag i veckan sen många år tillbaka. Och när han säjer det, börjar han skratta. Åt vad förstår jag först inte, åt att han har det så bra, åt turen, åt mej, kanske? Jag vet inte, får bara en krypande känsla av obehag när han går där mot sin boll på sextonde farirway, skrattande, skrattande, skrattande – som om min fråga påminde honom om vilket härligt liv han lever.

    De efterklokas arrogans. Verdens Gang skriver i en ledare, som en reaktion på Breivik-kommissions arbete i Norge, att Stoltenberg bör avgå. Det är märkligt. Ingen människa i världen kunde förutse Breiviks dåd – utom möjligtvis hans grannar ifall dessa hade börjat ställa sig frågor om allt konstgödsel han köpte. I övrigt fanns inga möjligheter. Det finns ingen säkerhetstjänst i världen som kan stoppa en enskild människas vilja och förmåga att attackera sin omgivning – åtminstone inte i en demokrati. Detta var Breivik också mycket medveten om. Därför är ett sådant krav bara ett meningslöst slag i luften och ska någon ”avgå”, är det, i så fall, alla som någon gång haft något att göra med Breivik.

    Dopp, att doppa sig. Efter en lång natt med en middag i goda vänners lag med mycket vått, gott vått och många intensiva samtal, blir söndagen utdragen, porös och när jag sitter på Kajutan i Limhamn och försöker läsa, är mitt jag utspritt – en utblommad maskros med fjunen flygande i alla möjliga riktningar. Jag kan omöjligt koncentrera mig. Förresten ”jag”? Snarare en plats bara. Lite senare går jag till den lilla flotten i närheten. Det är kylslaget när jag kastar mig i vattnet. Och det är det ögonblicket den här texten handlar om. Ty jag kommer inte upp som om jag vore en annan människa utan gör det, de facto, som en annan människa. Fokuserad. Sammanhållen. Ett jag igen, som om vattnet i Öresund legerat alla delarna och gjort mig hel igen och när jag sätter mig på cykeln minns jag knappt den andre ”Fredrik”, den utblommmade maskrosen, som satt där på Kajutans uteservering och försökte läsa.

    Vi kände varandra en gång, lite grand. Jag ligger på Sibbarp, bakom en av mina favoritbuskar, och läser. Det är varmt och skönt både i luften och vattnet men inte speciellt mycket folk. Plötsligt kommer han gående. Jag söker hans blick men kan inte riktigt avgöra ifall han undviker mig eller om han inte känner igen mig. Inget konstigt med det. Vi blir alla äldre och många av oss har svårt att minnas ansikten. Han var tämligen framgångsrik inom det han gjorde och det är det, den förskjutningen, mot något annat som slår mig ty plötsligt lyfter han på en av soptunnorna och kikar ned i den. En tillfällighet, tänker jag först. Han slängde kanske något i den som jag inte såg. Men så, en stund senare – och nu kan jag inte låta bli att följa honom med blicken – lyfter han på ett annat lock, längre bort. Och ett tredje. Och jag tänker Ack och Fa-an och Helvete och sörjer det faktum jag tror mig se ett levande bevis för, att han har ”rasat” socialt. Samtidigt som bilden av honom skapar ett obehag inom mig, ett memento: Vem vet, Fredrik, en dag är det kanske du som går där, helt ogenerat, och letar efter tomburkar för att få ihop till fiskpinnarna och hyran?

     

  • 22 augusti, 2012

    Plötslig insikt på Sibbarp en sommareftermiddag, hur allt som rinner genom mina fingrar: tiden, vattnet, minnena, händelserna, barnen, allt, allt, allt. Och att det är ur denna desperation som all konst föds, som en motkraft och vilja att bevara något av allt detta som rinner genom oss.

    Malmöfestivalen, denna stillhet, denna mjukhet, att vandra så, genom folkmassorna, år efter år och nästan aldrig känna aggression, hat, vilja till våld, som om festivalen – och malmöbornas beteende på den – rotat sig så djupt i oss och ”förmjukar” oss under denna vecka. Frida Hyvönen, Ane Brun, More Kante eller The Young Ones i 60-talstältet, vart jag tar mig påminns jag om orden i Havamal: Människan är människans glädje.

    Sportspegeln – hur dog den? Programmet har följt mej sen jag var liten. Sändningstiden var helig när jag och min bror bänkade oss framför teven om söndagkvällarna. Vi gick in i nåt som kunde karakteriseras som djup närvaro – hos oss själva, djup frånvaro för andra, de som försökte få kontakt med oss. Och så fortsatte det under många år, det enda program som fick min absoluta koncentration, en oas skyddad från vardagligheter och intrång. Folk som ringde mej under programmet, som Göran Stangertz gjorde en gång för att diskutera ett teaterarbete vi var involverade i, drog jag slutsatsen om, att de inte visste vem jag var, att de inte kände mej; en känsla av sorg, så klart, men också frestelsen att se det som ett slags förolämpning – att inte visa det heligaste i samhället respekt: idrotten. Det fanns något märkligt kring min och min brors beteende ty även om fotbollen var det högsta, och är, så gav vi alla inslag vårt koncentrerade intresse (utom hästsport och motorsport som vi ansåg borde ha egna program): det vill säga ointresseranta matcher i volleyboll eller handboll liksom utförsåkning, friidrott och kanot – allt sög vi in, allt ville vi ta del av, som om inte veckan kunde läggas till handlingarna utan dessa trekvart framför Sportspegeln. Och så, plötsligt, märker jag att jag inte tittar längre, att programmet vittrat ned och bort och det märkliga är att jag inte känner någon tomhet, snarare ett slags befrielse, som om glädjen Sportspegeln gav också bar på något tvångsmässigt över sig – att måsta se den, att måsta ha koll på alla resultaten. Förmodligen handlar det om en av de sista resterna av en centraliserad tevekultur – inte bara ettans och tvåans – , en reminiscens från folkhemmets tid som nu lagts till handlingarna och resultaten får man ju ändå: via sin i-phone, text-teve eller barn och ungdomar som är online dygnet runt. Likväl saknar jag stunden framför altaret, jag menar teven, ty den utgjorde också en samling där man tillsammans tog del av idrottens glädje och vånda.

  • 31 juli, 2012

    Hat. Ja, det ligger i tiden. I vintras publicerades En avgrundseld som sargar och förtär (bookLund förlag, med förord av mig), en bok med Leon Larssons, den förste svenske proletärdiktaren, samlade verk. Larsson kunde göra suggestiv lyrik av sitt klasshat (Jag har ej rum för frid, för kärlek och försoning, en känsla har jag blott: ett djävulskt hat det är. Och i min egen själ har helvetet sin boning, det är en avgrundseld, som sargar och förtär.) och var oerhört populär inom den unga arbetarrörelsen innan denna klövs i en reformistisk, socialdemokratisk del och en kommunistisk, revolutionär. I recensionen av denna samlingsvolym i DN (3/5) tar Jens Liljestrand upp Larssons klasshat och associerar till en uppläsning med Johan Jönson på Dramaten, där han skrämdes av det knäfall inför hatet som han tyckte sig skönja hos publiken. Recensionen utlöste en debatt om klasshat som rullat fram och tillbaka under slutet av våren i DN och AB. I AB (27/5) drog Åsa Linderborg en lans för klasshatet och dammade av Lenin till försvar för det. Hon skrev försåtligt romantiserande om Lenin och kritiskt om Branting. Föga förvånande var en av få som klev fram till hennes försvar den alltmer bisarre Jan Myrdal (ABs nätupplaga 2/6), det svenska ”Leninprisets” instiftare. I ett Europa där euron är darrig och EU riskerar att slitas sönder av klassiska motsättningar med rötter i urgammal nationalism skjuter hatet åter upp som en politisk realitet. Det högerextrema går att studera hos Jobbik i Ungern, Gyllene gryning i Grekland  eller hos en Breivik. Det radikalt islamistiska ser vi bland tyska salafister, hos en Mohammed Merah i Toulouse eller hos de fyra svenska män som planerade den i sista stund avvärjda attacken mot Jyllands-Postens kontor i Köpenhamn. Men nu syns alltså hyllningar till hatet – klasshatet och könshatet, företrädesvis – också i mer sansade sammanhang, som på våra kultursidor. Det går också att studera i romantiseringen av Valerie Solanas ”manifest” (SCUM, i vars svenska utgåva den märkligt sakrosankta Sara Stridsberg levererar sin hyllning till könshatet: ”Det spelar ingen roll att hon sköt Andy. Det är så mycket annat som spelar roll”, till exempel). Hat är med andra ord på modet igen men de som predikar det leker med elden. På sjuttiotalet ledde hatet längst ut till vänster till skapandet av organisationer som Röda Brigaderna (Italien) och Baader-Meinhof (Västtyskland), organisationer som inte drog sig för att mörda politiska fiender. Mer hat löser knappast Europas problem, oavsett vilket hat det handlar om. Hatet urholkar själen och förminskar oss som människor, det gör oss oförmögna till dialog, analys, solidaritet och underlättar för dem som vill reducera människan till ett nummer eller en enhet som ska rensas ut. Som, bland andra, Lenin predikade. Leon Larssons hat drev honom att snudda vid det politiska vansinnet (en bombverkstad i Vasastan i Stockholm där ungsocialistiskt inspirerade attentat planerades). Till sist tog han emellertid sitt förnuft till fånga och blev med tiden reformist och socialdemokrat. Något att fundera över kanske, för dem som leker med hatet som politisk inspirationskraft.

  • 9 juli, 2012

    Event AB, ser jag på en skylt. Det finns få nya ord som jag ogillar som det. Event? Händelse, alltså. Jag sitter på baksidan av sommarstugan. Två bålgetingar aviserar surrande sin ankomst och siktar in sig på ett hål mellan brädorna i husväggen. Precisionen imponerar när de tar sig in. Längre ned, i solgasset på två stenplattor ligger mamma ödla och solar sig medan barnet utforskar omgivningen i full fart, upp och ned för husvägg och stenplatta. Händelse efter händelse, alltså. Och på framsidan ligger en död mus i kattens mjölkskål. Drunknad efter att själv ha tagit sig i den eller ditlagd av katten som vill visa oss vad han kan, är den stora frågan. Tre verkliga händelser, tänker jag, ordförande i mitt eget lilla bolag, Händelser AB.

    Hej då, Betong-Malmö! står det på en stor banderoll på före detta Cementas silosar i Limhamn. Det finns nåt kortsynt kaxigt i denna banderoll som pekar mot ett stort problem i modernitetstörstande länder – denna tro på, och vilja, att på kortast möjliga tid, göra sig urarva. Det är dumt ty Malmö är cement, betong, kalk; hela stadens rikedom, välfärd och historia vilar på limhamnskalken och allt vad den fört med sig. Därför bör åtminstone silosarna få stå kvar, som minnesmärken, bostäder, konstverk eller vad som helst. Det vore att ge sig in i framtiden men med full respekt för stadens historia.

    EM 2012. Tre bilder, tre konstverk som jag bär med mig: Zlatans mål mot Frankrike, Pirlos straff mot England, Ramos straff mot Portugal. Bara så, på näthinnan, i guldram.

    En modern pappa. Jag kommer förbi lekplatsen i Magistratsparken. I sandlådan leker en liten flicka. Sanden skvätter och hon gräver frenetiskt. Alldeles intill står pappan, en gäspning och sen fram med i-phonen. Nåt nytt nån annanstans? Var finns vi, var är vi? tänker jag och får Ivar Lo i skallen, han som hävdade att människan inte är där hennes skor är.

    Disciplinering 1. Hela mänsklighetens historia är en fråga om disciplinering, av att tämja ”djuret” i oss till det vi kallar kultur och civilisation. Ibland brister fördämningarna (mord, krig) men vår historia är en lysande framgångshistoria i detta tämjande avseende. Och dock, nog hör vi alla djuret i oss ganska ofta. Jag står i Malmborgs grönsaksavdelning och lägger märke till en äldre man med den röda korgen i ena handen. Frun, som har lappen, öppnar grönsakskylen och väljer en sallad då jag hör rösten i mig, ”djurets” röst: För helvete, gubbdjävel! Ta rucolan istället och säj till henne, din beskäftiga fru, att du INTE vill ha isbergssallad idag utan att det ska vara rucola och inget annat. Gör det nu, snälla!

    Disciplinering 2. Minne från tiden på Gamla Väster. Då och då drog ett medelålders par genom kvarteret, högljutt dividerande om än det ena, än det andra. Allt de tänkte, sa de. Som om de blottlade sina inren för den som ville höra på: Jag älskar dej, idag! Hör du det, jag älskar dej idag! Men igår hatade jag dej nästan hela dan! Varpå hon kunde svara: Jag hatar att du går tre steg framför mej, snälla, älskling, kan du inte gå bredvid mej, jag älskar när du går bredvid mej! Och så vidare. De var udda, sannolikt ett gammalt pundarpar, förstörda av droger och ett hårt liv men samtidigt  fanns det något hos dem som var rörande: det helt igenom äkta tilltalet, som om de inte verkade kunna ljuga för varandra och gränsen mellan överjag och undermedvetet plånats ut. Det som är botten i dig, är botten också i andra, skrev Gunnar Ekelöf. Precis. Och det var ju därför vi log åt dem med värme, allt de sa handlade ju om oss andra, också, vi som såg dem. Idag älskar jag dej jättemycket, älskling men igår, ack ja, igår …

  • 20 juni, 2012

    Vi träffas ett gäng gamla fotbollskamrater från Vintrie IK (numera Hyllie IK) på en gård utanför Västra Klagstorp. Det blir ett kärt återseende. Sillen framdukad, snapsglasen på plats, grillen på gång och den ene efter den andre droppar in. Till sist är vi en tretton, fjorton stycken från två, tre ”generationer” A-lagsspelare. När Jansson, den före detta målvakten, som stod i mål när jag debuterade i klubbens A-lag (1970) kommer, frågar jag genast efter Tomas, ifall han ringt Tomas. Sorgen i Janssons ögon syns direkt. Det var inte lönt att ringa, Fredrik. Tomas dog förra året. Strupcancer, det gick väldigt fort. Tomas! tänker jag. Herregud. Den yngste av oss. Långe Tomas, den stridbare, orädde centertanken som alltid hade ett leende på läpparna och som jag så ofta åkte med till träningarna. Då var han styckare på Samfod, sen blev han förman inom samma företag, fick barn och familj. Tomas, tänker jag! För helvete, så orättvist, och när jag reser mej nån timme senare och läser en kortare text, ”Elegi över Malmös småklubbar”, skriven för detta tillfälle, blir den retroaktivt tillägnad min kedjekamrat med det ständiga leendet på läpparna, med skrattet alltid till hands och där, vid sidlinjen bland popplarna, ser jag plötsligt för mitt inre hans pappa, som aldrig missade en match med sonen. Tomas. Så jävla orättvist, så fel, när de unga dör först. Och utanför den ombyggda ladan skymtar åkrarna och jorden, den skånska mylla som plötsligt får en helt annan påtaglighet och ”elegin” över Malmös småklubbar växer ut och förvandlas till något annat också – en sorgesång över Tomas Jönsson, vår orädde anfallskamrat från Vintrie IK.

    En ”fin stilist”, brukar det heta i Sverige om författare (Hjalmar Söderberg och P O Enqvist, till exempel) som skriver ordknappt, som om minimalism i sig vore tecken på fin stilkänsla. Det är en märklig glidning, ty vad är det som säger att ordrika författare, som till exempel Rabelais eller Céline, inte skulle kunna vara fina stilister de också? Ingenting, så klart, ty det är de ju. Nej, roten till detta – hos oss – djupt rotade likhetstecken mellan stil och minimalism ligger förmodligen på annat håll, i en djupt puritansk/lutheransk avsky för prålighet och utanpåverk; adjektiv, metaforer och långa, böljande meningar som utanpåverk alltså. Eller? Så klart inte. Fin stilkänsla avgörs av författarens förhållande till språkmaterian, oavsett hur han väljer att knåda den, i stora eller små klumpar.

    Tomhet. Sverige förlorar mot England och EM är över för svenskt vidkommande redan efter två matcher. Samma natt och dagen efter är det som om tomheten gick att ta på, det är fotbollens styrka och vår ”svaghet”, att den ställföreträder så mycket, inte minst i ett land där krig, imperialism och inbördeskrig är otänkbarheter och där religionen mer eller mindre spelat ut sin roll. Fotbollen är det stora, nationella substitutet och när de stora nederlagen infinner sig (jämför 1-2,1-2,1-2 i VM i Italien 1990) blir det som ett lättare, kollektivt jordskalv i våra psyken. Dagen efter känns det lite som om samhället upphört, som om folk stannar inne och slickar sina sår. Först framåt eftermiddagen tycks folk våga sig ut igen. Världen påslagen igen? Ok, då börjar vi om igen, på nya drömslott. Ty världen upphör aldrig, lika lite som bollen slutar rulla.

    Far & Son Cykel. Bara så, en skylt på Fersens väg.

    Proust. Jag kliver ut på Triangeln från trappuppgången där mitt kontor ligger. En underbar sommarbris, en blandning av svalka och värme slår emot mig och luften doftar av en sällsam smak: doftslingor från ett bageri i närheten, havets sälta, avgaser, parfymer men allt som allt smakar den exakt likadant som luften i Rio de Janeiro gör ibland och plötsligt, utan att tänka på det, går jag där, på den lilla, smala gatan Rua Sá Ferreira, från hotellet jag brukar bo på, ned mot Copacabana, där Atlantens vågor skymtar tvåhundra meter bort. Jag är där, känns det som, tack vare doften i luften mitt i Malmö denna förmiddag. Synestesier, kallas det på litteraturspråk. Sinnesanalogier på ett mer vardagsnära och den eviga jämförelsen är, så klart, när Marcel Proust doppar sin madeleinekaka i lindblomstéet, varpå hela hans barndom flammar upp inom honom. Men alla är vi proustlika i detta avseende, oavsett om vi skriver eller inte, när vi frilägger förbindelsetrådarna mellan våra sinnen. Hans geni var ”bara” att han som en av de första så medvetet kartlade det inre trådverkets natur.

  • 13 juni, 2012

    EM i fotboll. De stora mästerskapens frestelse: att fly allt engagemang, allt energiskt sökande, allt läsande, allt skrivande, allt tankearbete och bara sjunka in i matcherna, oavsett vilka lag som spelar. EM och VM i fotboll=tankesömn.

    Dagbok, ett nystan. Att skriva dagbok är som att rulla in trådarna, att hela tiden återskapa nystanet, det vill säga illusionen om ett ”jag”, ett centrum från vilket allt utgår. Att skriva dagbok är att nysta upp – och ihop – sitt eget liv.

    IFK Malmö-Hyllie IK 1-3, står det i Sydsvenskan. Det är märkligt att läsa, min gamla klubb (Vintrie IK som nu bytt namn till Hyllie IK) slår IFK Malmö i div 4 sydvästra. En klubb på uppgång möter en av de anrika svenska klubbarna, den enda klubb som tillsammans med Malmö FF och IFK Göteborg har spelat kvartsfinal i Europacupen (numera Champions League) och som med sina tretton säsonger i allsvenskan tillhör den svenska fotbollshistoriens övre skikt. Melankoli är den känsla som bäst fångar det hela, hur allt fast förflyktigas, imperier går under, storklubbar blir, just det, småklubbar. IFK Malmö-Hyllie IK 1-3.

    Mattias Gardell, professorn i religionshistoria, kallas in som vittne i Breivikrättegången för att, bland annat, tala om ”islamofobi”, ett ovetenskapligt uttryck som hittats på av radikala islamister (se Gilles Kepel och Kampen om islam eller Pascal Bruckners La Tyrannie de la pénitence). Ingen skulle få för sig att tala om ”kristofobi”, ”marxismofobi” eller ”kapitalismofobi”; fobi har vi mot spindlar, platser eller människor, inte mot världsåskådningar. Tanken bakom begreppet är att all kritik av islam ska kunna stigmatiseras som ”rasism” eller ”främlingsfientlighet”. Begreppet är en intellektuell fallgrop och använder man det, går man, enligt min mening, den radikala islamismens ärende, vars mål är att få stopp på all kritik av islam, oavsett om det handlar om sund och vettig religionskritik eller rabiat religionshat från olika typer av extremister. Vad finns det då för ord vi kan använda istället? Hatet till islam (Andreas Malm) räcker långt och, i de fall där det är befogat, det enkla kritik av islam. En lösning kan också vara den franska feministen Caroline Fourests förslag: muslimofobi. Hur som helst bör ordet ”islamofobi” snarast möjligt tas ur bruk eftersom det inte hjälper oss att se klarare utan tvärtom bara ökar förvirringen samtidigt som det bereder väg för den radikala islamismen.

  • 3 juni, 2012

    Ondska och vardag. Jag cyklar Linnégatan ner mot havet, förbi Limhamns torg. Det är en underbar sommardag, brisen från sydväst smeker kroppen med sin värme. När jag passerar torget kommer jag förbi Linnégatan 12 och då infinner sig, som så ofta, molnet på tankehimlen. Göringmolnet. Det var här han bodde, i slutet av 1920-talet, Hermann Göring, sedermera chefen för det tyska flygvapnet och en av Hitlers närmaste; han var Gestapos grundare och den man om vilken man kunde läsa i rättegångsprotokolet från Nürnbergprocessen: ”Hans skuld är enastående i sin omfattning. Protokollet innehåller intet, som kan ursäkta denne man.” Under sin tid på Limhamn arbetade Göring som kontrollant på flygplansfabriken AB Flygindustri ute på Ön, där man tillverkade flygplan på licens för Junkersverken. Ett av 1900-talets värsta politiska monster, alltså, mitt i villaidyllen. Under några års tid, när jag cyklat till jobbet via Köpenhamnsvägen har jag ofta, i höjd med Beridaregatan, tänkt att där, i de gula hyreshusen, skulle jag kunna tänka mej att placera huvudpersonen i en ny kriminalroman. Varför just där vet jag inte exakt men jag misstänker att det handlar om husens ”vanlighet”. Därför blev jag inte förvånad när jag fick reda på att det var i ett av de husen som Peter Mangs bodde när han greps. I slutet av sjuttiotalet bodde jag på Kungsgatan 20 i Rörsjöstaden. Om nätterna körde jag taxi och när jag kom hem satte jag cykeln på gården, till vilken man gick in från en port på Kornettgatan. En dag kom polisen på besök hos en av mina grannar på Kornettgatan. Han hade lånat ett antal böcker om indisk filosofi men böckerna hade överskridit gränsen för lånetiden och därför hade Malmö Stadsbibliotek bett polisen göra ett hembesök hos låntagaren. Under detta öppnade en av poliserna av en händelse kylskåpsdörren. I kylskåpet upptäckte han ett antal köttbitar. Delar av låntagarens flickväns kropp, visade det sig. Det var så styckmördaren i Rörsjöstaden upptäcktes, av en ren tillfällighet. På nätterna hade han vandrat ned till Smörkontrollen där han sänkt de flesta delarna av hennes kropp i hamnbassängen och kanske möttes vi nån gång ­– vem vet? –  han och jag, han med sin väska, jag med min cykel, trött efter taxipasset. Det var hos honom köksgardinen alltid var nerdragen, förstod jag sen.

     

    Göring på Linnégatan 12. Mangs på Dammfri. Min granne i Rörsjöstaden. Tre helt olika personligheter med tre helt olika ”agendor” men samtliga påminner mig om samma sak: ondskans hemhörighet i vardagen. Ondskan skyltar sällan med sin närvaro, som ett Frankensteinskt monster. Istället finns den där – nära, tyst, osynlig och fruktansvärd.

  • 25 maj, 2012

    Jag sitter och bläddrar i gamla anteckningsblock under arbetet med en ny roman. Hamnar i ett block från tidigt nittiotal. Vi bodde i Stockholm då, jag och min före detta. Hon spelade med i en teveserie, jag körde taxi på Taxikurir. Här, i denna ”scen”, är jag på Söder: Folkungagatan 23.20. En äldre man med svart livrem i handen, grått hår och skägg, sliter upp dörren till min taxi och frågar aggressivt, utan att först hälsa: ”E du svensk?” Jag blir först förstummad, sedan provocerad av den intention jag anar bakom frågan och svarar: ”Vad har det med saken att göra?” ”Jag vill veta om du är svensk!” fortsätter han. ”Jag förstår inte frågan”, svarar jag. Då smäller han igen dörren och tar bilen bakom mig i kön.

    Samma tid men annan plats. Natt. Står utanför NK på Hamngatan där det fanns en taxistation på den tiden. En ung kvinna i stor, grå peruk, som det ser ut som, och orange klänning med volanger kommer fram till min bil. Hon öppnar dörren, sätter sig i framsätet och har mycket vackra, djupblåa ögon, noterar jag. ”Hej! Jag ska till Lännersta!” säger hon. Jag vet inte varför, men jag fattar misstankar om något, lämnar inte platsen på direkten utan frågar: ”Har du några pengar då?” ”Nä, säger hon, men du får knulla mej gratis. Och jag suger av dej också!” Jag hoppar till, säger sedan: ”Jag är gift och har barn…” ”Då blir det ännu roligare”, fortsätter hon. ”Nä tack. Pröva nån av dom andra framför mej i kön,” säger jag då. ”Nä, Dom e för fula. Hej då!”, svarar hon och kliver ur taxin. En flicka från Malmskillnadsgatan i fritt fall i samhällsravinen.

    En kväll under samma tid får jag in en dvärg i taxin, en ung kille, snaggad och klädd i militär kamouflageklädsel. Det är under Lasermannens tid och i Stockholm är det oroligt ibland i samband med högerextrema demonstrationer. Helikopterplattan, vid Gamla Stan, är under denna tid ett ökänt tillhåll för högerextremister. Killen ska, som jag fattat det, på nåt politiskt möte med sina nya, politiska vänner. Jag suckar tungt och efter en stund säger jag, nånstans på Östermalm, där vi befinner oss: ”Va fan! Du kan väl inte vara med i såna sammanhang! Vet du inte vad dom gjorde med såna som dej på 30-talet?” Nåt sånt, säger jag men orden går inte in. Jag märker det. Han är inne i sin snaggade, högerextrema identitet, svarar vänligt men bestämt nånting om att han vet det men att det är annorlunda här och nu. Så skiljs vi utan konstigheter, vänligt. Nåt år senare, när jag flyttat tillbaka till Malmö, tycker jag mig känna igen honom som amatör i en teaterföreställning. Efter densamma går jag fram till honom och påminner honom om taxituren i Stockholm och vårt samtal. Det verkar som om han minns mej. Han suckar. ”Jag vet. Det var inte klokt. Att jag var inne i det där. Så fel, så tokigt”. Nåt sånt säger han och blir på så vis ett levande exempel på att politik och extremism i vissa fall inte alls handlar om idéer utan enbart om ung vilsenhet och en dröm om gemenskap, bekräftelse och detta eviga: ”identitet”.

  • 18 maj, 2012

    Könsroller/generationer. Ett äldre par på ICA Maxi. Han kör vagnen, hon har lappen där allt de ska ha står uppskrivet: mjöl, ost, öl, grönsaker… Hon rör sig beskäftigt, hemtamt i gångarna, han hakar på så gott han kan i hustruns tempo. De är kring sjuttio, ser det ut som. Så blir det plötsligt stopp i det hela, som om filmen fastnar i en ruta. Han står där med vagnen, ser sig vilset omkring och säger högt, med händerna krampaktigt om handtaget till vagnen, till hustrun: Va ska jag göra nu?

     •

    Presidentval. François Hollande slår ut Nicolas Sarkozy efter en hård kampanj där Sarkozy inte dragit sig för att flirta med Marine Le Pens väljare. Men det är inte det som får mig att studsa till. Det är bilderna från Place de la Bastille, kvällen när allt står klart, som förvånar mig. För första gången på nästan tjugo år får Frankrike en socialistisk president igen men det är någonting i jublet som inte känns som om det kom inifrån. Det är en glädje som verkar mer formell än sann, som salt utan sälta. Kanske handlar det hela mer om att Sarkozy förlorar än om att Hollande vinner, ja att fransmännen bara ville ha bort Sarkozy, helt enkelt. Och Hollandes märkligt uddlösa tal där på podiet – Merci, peuple de France! – gör mig inte klokare. Det känns tunt, nästan tomt, utan verklig glöd. Kanske är det så att både folkets ihåliga jubel och Hollandes mer rituella än levande ord vittnar om något djupare: att både folket och han anar att de är fångar i en större bur, ekonomins, och att det han nu kan åstadkomma bara handlar om marginella saker –  som att inreda den stora buren något mänskligare.

    Etniska svenskar, säger Fredrik Reinfeldt, och får ett så kallat twitteruppror på sig. Den del av ”upproret” som riktar sig mot själva uttrycket är märkligt ty om man inte kan tala om etniska svenskar, kan man inte tala eller skriva om etnicitet överhuvudtaget. Då kan vi lägga ned etnologin som vetenskap. Problemet är hur begreppet används, vad vi fyller det med (den så kallade primordialiteten). Fram till och med andra världskriget, fylldes det med ”ras”. Efter andra världskriget har det fyllts med språk/kultur och det borde inte vara något problem – i sig. Problemet är om man ställer olika etniska grupper mot varandra och börjar hävda att den ena gruppen är bättre, eller sämre, än den andra. Dessutom finns, ofta, heller ingen glasklar gräns mellan olika etniciteter, lika lite som det finns mellan språk. Lenin, till exempel, hade fyra etniciteter. Många har idag två. Reinfeldts uttryck var alltså inte fel i sig. Vad man däremot kan diskutera är meningen i att hävda att etniska svenskar lider mindre av arbetslöshet än invandrare. Och vad hans egentliga syfte med att säga detta var.

     •

    I måndags (14 maj) var det hundra år sen Strindberg dog. Trots det firas han knappt i vårt land, något man kan förundras över, inte minst med tanke på hur norrmännen firade Ibsen och danskarna H.C. Andersen, vid respektive hundraårsjublileum. Men det skrivs, trots detta, massor om honom, vilket bevisar att han lever i oss och är, för att tala med Myrdal, samtida. Det pågår också ett slags strid om honom, en politisk sådan. Den är, ibland, svårare att förstå sig på ty Strindberg var ju allt: socialist, naturalist, vetenskapsman, teosof, ockult, religiös, reaktionär, övermänniskodyrkare osv. I en mening är han ingen författare utan mer av ett universum i sig självt där ”allt” finns. Visst var han radikal i sin ungdom och visst kan man säga att han under Strindbergsfejden försvarade en radikal ståndpunkt mot Heidenstam och det konservativa, svenska etablissemanget men samtidigt präglas mycket hos honom av det rakt motsatta (hans Nietzschedyrkan, hans elitistiska övermänniskoideal, hans djupt reaktionära syn på kvinnan) men kanske är det just detta, omöjligheten att städsla honom (något han själv alltid värjde sig emot) som galjonsfigur för den ena eller andra sidan, som gör honom så stor, så spännande och så outtömlig. Nej, Strindberg var ingen författare. Han var ett eget universum – och det innehöll allt.

  • 9 maj, 2012

    Eric Clapton. En vän som för tillfället bor i Hanoi skickar ett mail där han berättar hur han kommer till att tänka på Tears in heaven, där han sitter med sin nyfödda dotter i famnen. Men han vidarebefordrar också en historia han nyligen hört om den vidunderlige gitarristen. Clapton hade flyttat ut på den engelska landsbygden. En dag kikar prästen i den lilla byn förbi. Han upptäcker ett antal gitarrer i Claptons hus. Jaha, så du gillar att spela gitarr? säger prästen. Ja, visst, jag lirar lite… Skulle du inte kunna komma och spela lite i kyrkan då, på lördag? Jo, visst. Absolut. Det gör jag gärna, svarade Clapton.

    Ishockey-VM. Det är något sorgligt över det hela: de tomma läktarna, kommentatorernas försök att blåsa liv i något som verkar ”dömt” och den uppenbart artificiella intensitet de iscensätter gör mig generad, å deras – Jihdes, Grankvists Wikegårds – vägnar. Det finns i sportvärlden en obändig, naiv tro på att man kan överösa folk med hur mycket idrott som helst; man ser inte övergödningen, ser inte att insjön blivit helt grumlig. Folk är ju inte intresserade längre. Nej, inför istället ett VM i ishockey vart fjärde år, mellan OS-turneringarna, med alla de bästa spelarna från alla ligor. Bara så, med en klokare ”cykel”, skulle ishockey-VM kunna hitta tillbaka till det verkliga, icke artificiella, livet och – vem vet? – återfå något av forna tiders glans.

    Slipsar. Det är partiledardebatt och alla, utom Annie Lööf, bär slips. Liksom kommentatorerna i Canal Plus och på Viasat Sport. Folk som normalt inte använder slips, klär ut sig i teve i detta märkliga lilla plagg, denna ålderdomliga fallossymbol. För att… ja, för att vad? Signalera trovärdighet, förmodar jag. Slipsen, inte helt olik en strypsnara, ska symbolisera kontroll, fasthet, överblick och, därmed, trovärdighet. Det är märkligt. Ty det var just slipsnissarna på Wall Street (Lehman Brothers, bland andra) som höll på att sänka världsekonomin efter sina försök att bygga ekonomiska slott av luft. På samma vis som det var bankfolk, svenska slipsnissar, som hjälpte till att skapa vår egen finanskris 1992. Slipsen borde, med andra ord, vara ute som symbol för trovärdighet men icke, här står de på rad, hela gänget, iklädda det anakronistiska plagget: Åkesson, Fridolin, Sjöstedt, Löfven, Hägglund, Björklund och Reinfeldt. Det homogena i klädkoden skapar ett ofrivilligt komiskt intryck och rädslan – den djupt svenska? – att avvika verkar delas av samtliga.

    I teveprogrammet ”Malmöpolisen” (8/5) berättas om dödsskjutningen på Repslageregatan, på Gamla Väster i Malmö, sommaren 1985. Jag var i New York då och läste om händelsen i Sydsvenskan på Svenska Kyrkan vid Fifth Avenue, en, i sig, märklig upplevelse, att vara i det som många på den tiden uppfattade som en av våldets verkliga huvudstäder och läsa om en dödsskjutning på idylliska Gamla Väster, precis utanför den gård jag bodde på då. Nu, tjugosju år senare, rullas händelsen upp igen, berättad på ett gripande sätt av en av de inblandade polismännen. Hans berättelse får min egen ”berättelse”, min egen version (som jag burit med mig under alla dessa år), att vrida sig, som om den plötsligt gick att se via ett annat prisma. Polismannen berättar att man hade mannen med samurajsvärdet under ett slags kontroll men han vägrade släppa sitt svärd och rörde sig hotfullt framåt och då hände det som aldrig tidigare har framkommit. ”Vår” polis tömmer sitt magasin, fem skott, i benen på mannen. Som emellertid fortsätter framåt som om ingenting hänt – med lyft svärd! Vår polis snubblar och får panik, han faller till marken och hinner tänka tanken ”nu dör jag” liksom tanken att barnet i hans gravida hustrus mage aldrig kommer att få se sin pappa men just då, när mannen verkar beredd att hugga honom, skjuter kollegerna mannen i bröstet. Polisen klarar livet men mannen med samurajsvärdet avlider av sina skador. Min egen gåta får sin förklaring ty denna dödsskjutning hade jag, fram tills igår, aldrig begripit mig på: tre, fyra beväpnade poliser som inte klarar av att avväpna en ensam man med ett samurajsvärd… Först nu, alltså, tjugosju år senare, faller den biten i pusslet på plats. Frågan som nu infinner sig blir då: varför har denna information aldrig delgivits allmänheten tidigare?

  • 27 april, 2012

    Slocknat och levande. Går på Järnvägsgatan i Limhamn, på väg till min fotohandlare när jag plötsligt börjar tänka på levande och ”slocknade” människor. Bilden av gamla lärare kommer för mej, framför allt en, från högstadiet. Jag går in i fotoaffären, pratar studentfoto med den sympatiske stockholmaren som har den och när jag kommer ut ur affären och viker om hörnet på Linnégatan så sitter hon där i en bil, på väg ut från en parkeringsficka, henne jag tänkte på. Jag är inte längre förvånad över sådana händelser. De inträffar näst intill dagligen ju äldre jag blir. Blicken sig lik, hinner jag tänka. På något vis slocknad.

    Oväntade händelser. Min dotter går ut bakvägen på vårt hus, ut på den lilla lokalgatan längs vilken vi kör till våra carportar då, plötsligt, en orm landar framför henne på marken, kommande från himlen. Den klarar sig och ringlar iväg. En orm! Och jag som aldrig ens sett en sådan i stadsmiljö och så får hon se en som kommer flygande. Förmodligen var det en rovfågel som fångat en snok och sen tappat den. Jag kommer till att tänka på Breivik, ”ormen” på Utøya. Så vitt jag vet har ingen skandinavisk kriminalromanförfattare varit i närheten av att skildra den ondska Breivik stod för på den lilla norska ön trots att de senaste femton åren inneburit en veritabel explosion i undersökningen av ondskan, i litterär form. Ormen som kom flygande, liksom Breivik, bevisar båda en sak: att verkligheten alltid överträffar dikten.

    Fotbollshat. Sitter på Babas och ser Barcelona-Chelsea när fyra killar i ett hörn av det rum där teven står börjar kläcka ur sig det ena mer nedsättande omdömet efter det andra mot Barcelona och dess spelare. Allt är ”riggat” i dessa killars värld; Messi är en ”jävla dvärg” och John Terrys utvisning är riggad. Världens bäste spelare, Messi, är dessutom en ”djävla baluba” och när Busquets står lite för nära vid en frispark säger en av dem i hörnet: ”han borde bli skjuten, avrättad.” Det är kusligt och alla fyra andas och utsöndrar en enda sak: fanatism och hat. Om än i fotbollsform. När de lämnar lokalen går det att andas fritt igen, känns det som, men som med allt hat, när man hör det och blir vittne till det, biter det sig fast i hjärtat. Minnet av det sprider sitt gift – plus något ännu värre: desillusionen om Människan.

    Vi är ett antal författare och fotografer som samlas för en lunch för att fira utgivningen av antologin Människan är större i Stadsmissionens regi. Bakom verket ligger bröderna Ranelid, Håkan (storebror) och den mer namnkunnige Björn (lillebror). På lunchen hamnar jag bredvid Per T. Mitt emot oss sitter Staffan Tapper, som deltar med en gripande text i boken om sin son, vilken kämpade ett helt liv mot cancer och sjukdomar tills hans gick bort förra hösten, trettiosju år gammal, efter en stroke. Vi pratar, så klart, en hel del om det men det blir också mycket fotbollssnack och jag passar på att tacka för många höjdpunkter på Malmö Stadion. Mot slutet av lunchen berättar han om stadens store son, och ikon, ”Bosse”, ett flertal historier, bland annat en om när de kamperade ihop tillsammans i Buenos Aires under VM 1978. Det slumpade sig så att det polska landslaget råkade bo på samma hotell och en morgon kliver Jan Tomaszewski in i hissen. Tapper hälsar hjärtligt på den man som indirekt lyft in honom i den svenska fotbollshistorien ty, som han säger, ”hade jag satt den där straffen, hade ingen kommit ihåg mej”. Tomaszewski hälsar tillbaka, de småpratar lite med varandra och önskar varandra lycka till i detta nya VM. När de skiljts åt i receptionen, frågar Bosse vem det var Tapper pratade med: ”Tomaszewski, den polske målvakten från 1974”, svarar Tapper, varpå Bosse, som den levande symbol för det urmalmöitiska han är, replikerar: ”Va fan hälsa du po han för?”

  • 17 april, 2012

    Avsked. Vi handlar vår honung hos en lantbrukarhustru djupt inne i skogen. För några år sedan visade hon oss sin ocharina (ryska för ”det lilla gåsägget”), ett blåsinstrument med vilket hon om kvällarna brukade spela för korna. När vi kommer till påsken i år för att handla vår honung har hennes prostatasjuke man gått bort. Sorgen är fortfarande stark på gården, känner vi. Hon är vacker och värdig i sin sorg och talar med värme och kärlek om sin man som lämnade henne nio månader tidigare. På väg ut i gårdshuset där hon förvarar honungen berättar hon att mannen fick vård i hemmet den sista tiden. Hon stannar till och drar sig till minnes vad som hände dagen då han dog: på morgonen landade en gigantisk bisvärm i kastanjen på gårdsplanen. Hon plockar fram våra burkar, säger sedan: Det var precis som om de kommit för att ta avsked från honom.

     •

    Översätta. Att översätta från franska, spanska eller portugisiska är att hela tiden röra sig på en gungande myr. Allt måste tolkas om, allt måste göras om, ingenting går att flytta över direkt och utmaningen ligger därför i detta omskapande av allt. Att översätta från danska till svenska är också att befinna sig på en stor myr men med ett antal stadiga spångar där man känner sig säker och med stora stycken av mark som, i förstone, inte rör på sig. Så frestas man att föra över hela stycken, meningar, ord direkt. Tills man upptäcker att ”kunstig” inte betyder konstig utan konstlad, att ”altan” inte bara betyder altan utan också balkong, att ”statelig” inte alls betyder statlig utan ståtlig, att ”skratte” inte betyder skratta utan skrälla; smattra, att ”straks” inte alls betyder strax utan genast, att ”lidelse” betyder lidande och inte lidelse, att… osv. Och då inställer sig frågan ifall det inte, trots allt, är enklare, i en mening, ute på den där sanka, romanska myren där inga spångar, inga förment säkra markstycken finns, än ute på den danska.

     •

    Uppdrag gransknings reportage om det senaste årets våld i Malmö sändes onsdagen den 28 mars (avsnitt 11 av 20) och en hel del i programmet var bra och intressant. Framförallt skildringen av Ilmar Reepalus modiga konfrontation med två killar på Rasmusgatan men också annat. Gellert Tamas, författare till den mycket bra  ”Lasermannen”, bidrar med ett personlig reportage om Malmö i samma program. Det är dock mer problematiskt, inte minst eftersom det på något outtalat vis utger sig för att vara ”objektivt”: Uppdrag gransknings rymdfarkost landar i Malmö för att tala om sanningen för oss. Andra ”aktörer” tillskrivs ”agendor” medan Tamas, det är uppfattningen man uppenbarligen ska få, inte har någon. Efterhand framkommer dock att han har en, han också, och stora delar av inslaget går ut på att visa att läget i Malmö inte är mycket värre än i Stockholm eller Göteborg. Som om all rapportering kring de senaste avrättningarna på öppen gata vore överdriven och ”mediernas” fel. Men mer ”media” än Uppdrag granskning finns knappast och man undrar i sitt stilla sinne ifall Rikskrim skulle ha skickat så många extra poliser till Malmö om läget vore ok i staden. Det finns bra inslag i Tamas subjektiva inslag också, inte minst intervjun med radiokanalen Din Gatas Danina Mahmutovic, men i snutten från Rosengårdskravallerna kantrar inslaget och agendan blir tydlig. Man kör klippet med polisernas uttalande om ”apajävlar” i piketen men inte ett ord om vilka som låg bakom kravallerna, inte ett ord om AFAs våldsromantik, om salafisterna i Islamiska Kulturföreningen eller om de kriminella gängen på Herrgården. Tamas slutkläm blir  också lite märklig. Alla som vet något om situtationen i Malmö, vet ju att samtliga partier i kommunfullmäktige, utom V och Mp, är emot Ebolagstiftningen. I boken ”Maffiakrig” säger en polischef att Herrgården är byggd för 3.500 personer, att det bor 5.000 i stadsdelen officiellt men att malmöpolisen misstänker att det bor 8.000 människor i den. Sådana siffror förtjänar en respektfull analys men någon sådan serveras inte. Istället avslutar Tamas sitt besök med att, som jag tolkar det, ironisera lite över dem som vill ha en strängare vapenlagstiftning och Ilmar Reepalus vilja att ”stoppa asylsökandes möjlighet att bosätta sig var de vill”, som Tamas formulerar det”. Apropå ”agendor”, alltså.

  • 6 april, 2012

    Författarliv. Sitter på krogen Babas i Limhamn för att se Milan-Barcelona då en gammal skolkamrat upptäcker mig. Han kommer fram, tar i hand och helt överväldigad börjar han prata om den glädje han upplevde när han läste min senaste bok, Fadevår, tack för ljuset! Han läste den i ett svep och somnade inte förrän halv fyra, berättar han. Det är i sådana ögonblick man stärks i skrivandet. Morgonen därpå, 07.34, ringer telefonen. Numret är obekant. Jag sitter böjd över yoghurttallriken och funderar på att inte svara men svarar ändå. ”Hej, det är K., du har förstört mitt liv med din senaste bok…” får jag höra. Det är i sådana ögonblick man tvivlar på sitt skrivande. Inom loppet av några timmar har jag kastats mellan extremerna i mitt skrivandes universum: från uppblåst självkänsla till punktering av densamma.

    I DN den 27 mars får Maria Sveland möjlighet att runda av vårens debatt i DN om vänstern. Hon tar den inte. Istället skriver hon en märkligt porös text om nåt möte på en pub i Stockholm med Pär Ström och Pelle Billing och deras, som hon menar, reaktionära kvinnosyn. Vad som är noterbart är att hon inte ber Karl Ove Knausgård om ursäkt för den vidriga koppling hon gör mellan honom och Breivik i sin första artikel (8/2), lika noterbart är att hon inte med en rad, inte med ett ord, nämner det antisemitiska illdådet i Toulouse, trots att hennes artikel publiceras någon dag efter att den radikale islamisten Muhammed Merah ringats in av fransk polis. I Svelands värld kommer hoten bara från ett håll. En annan märklig sak i hennes text är hennes variant på den kristna arvsynden – vi har alla skuld. Vi är alla rasister, verkar hon vilja påstå, trots att de flesta av oss aldrig tänkt en rasistisk tanke eller sagt något rasistiskt. Det hon kolporterar ut är något som den franske filosofen Pascal Bruckner analyserat i sin intressanta La Tyrannie de la pénitence (Tyranny of guilt, på engelska). Vi, européerna, påstås det, är per definition skyldiga och ”onda” medan De Andra (människorna i tredje världen) är ”goda”. Det är en djupt antiintellektuell hållning som gör varje diskussion omöjlig ty oavsett mina handlingar, oavsett mitt lands handlingar, är jag ju, enligt denna tankegång, ”ond” och bör då, alltså, ansluta mig till flagellanternas tåg. Att säga nej till denna primitiva dikotomi är ett första steg mot intellektuell frihet och självständigt tänkande.

  • 30 mars, 2012

    Tankespår. I Svante Nordins imponerande ”Filosoferna” dyker ett för mig ur filosofihistorien helt obekant namn upp, den franske filosofen André Lalandes namn. Jag sitter på tåget till Stockholm. Utanför fönstret ett soldränkt Småland då namnet Alf Lallander dyker upp i hjärnan – ljudlikt den franske filosofens namn – och minnet av ett garage på Arbetaregatan på Kungsholmen i Stockholm. Vi körde för samma droskägare på Taxi Kurir tidigt nittiotal och brukade snacka med varandra före eller efter våra pass ute i stockholmsnatten. Så möts två helt olika personer i mig, en sympatisk arbetskamrat och en fransk filosof som tydligen gjorde sig känd bland annat för åsikten att: ”Filosofi, det är språkets anarki”. Själv lutar jag åt åsikten att hjärnan är full av en skenbar anarki och att vi besitter en logik långt djupare och vidare än vi ofta förmår att inse.

    Örfil. Väl framme i Stockholm går jag ner i tunnelbanan med rullväskan i ett fast handtag. Jag böjer mig ned vid luckan till spärrarna och ber om att få köpa en remsa. Svaret är vänligt, bestämt och kommer direkt: ”En pensionär då, eller?”

    Skånska och skåningar. Efter några dagar i Stockholm tycker jag mig höra skåningar överallt. Och jag är rätt säker, trots att jag vet att jag bara är ett subjekt bland hundratusentals, att det jag upplever är ett ”objektivt konstaterande”. Jag hör de skånska rösterna på Vasagatan utanför Centralen, inne på pubar, uppe på Söder – ja, ”överallt”. Dagen innan jag ska åka hem möter jag den gamle vännen Stefan, numera chef på P1, han kommer cyklande vid Berwaldhallen och stannar till när han ser mig. Han, urskåningen med rötterna i Anderslöv, nickar bekräftande när han får höra om min iakttagelse. ”Vi har kommit ut nu”, säger han, ”ur garderoben.” Då skulle min lilla iakttagelse kanske bottna i nåt större, det vill säga det faktum att många skåningar i Stockholm inte längre förtränger sin dialekt utan ”står fram” i den, helt öppet. En fin förskjutning i så fall och en demokrativinst – ty att få vara den man är och tala som den man är, är ju ingenting annat än en mänsklig rättighet.

    Världen, tiden och världens snabba förändringar. Jag går in på min brorsdotters blogg, www.trion.blogg.se, för att ta del av hennes, och några kompisar till henne, resa i Asien. Jag blir helt stum, trots att jag ju borde veta bättre. Kambodja, Laos, Vietnam. Sova över vid Angkor Wat, rida på elefanter, luffa i Vietnam. De ord, namnen på dessa tre nationer, som för min generation är förknippade med de kanske värsta grymheterna i modern tid, har på bara några decennier fyllts med helt annat innehåll – och inte utan anledning. Det som var fruktansvärda krig, massmord, ”dödens fält”, Pol Pot och amerikanska terrorbombningar har på så kort tid förvandlats till något som, i bloggen i alla fall, påminner om vanlig asiatisk turistidyll. Det finns mycket att säga om detta, så klart, men en tanke som känns central är: vilken fantastisk varelse är inte människan, som på så kort tid kan resa sig ur det nattsvartaste mörker och skapa något som påminner om dräglig tillvaro och anständiga levnadsvillkor. Det, om något, borde utgöra en källa till ”evig” optimism, vår förmåga att resa oss.

  • 20 mars, 2012

    Jörgen Anckersgatan, morgon, på väg till kontoret. En trind, kort man krånglar sig ut ur en liten, blå bil. Han ser butter och misstänksam ut, tycker jag. Och i samma ögonblick som tanken landar i hjärnan, ser jag en kopia på honom men tjugofem år yngre och med en liten, fjunig mustasch krångla sig ut ur förarsätet. Far och son, tänker jag, lika buttra och, som det ser ut, misstänksamma båda två. Jag går vidare men i höjd med Holmgatan kan jag inte låta bli att vända mig om och då ser jag det – hur även den lilla, blåa bilen påminner om dem, som ett slags fordonsestetisk version av samma buttra ansiktstyp. Och då löper tanken till hundar. Hundar och människor. Så många boxrar med hussar som ser ut som boxrar, så många vinthundar med hussar eller mattar med samma ansiktstyp, så många kamphundar med… Som om vi drogs till våra spegelbilder, alltså, oavsett det är hundar – eller bilar.

    En morgon, en känsla jag haft ett antal gånger tidigare, att jag aldrig någonsin kommer att hinna läsa en rad av den tyske filosofen Edmund Husserl innan jag dör. Bara det. Bara den tanken. Nichts mehr.

     •

    Wordfeud; ”wordfjud”. Bokstävernas oändliga kombinationsmöjligheter och ändå, ofta, så stumt, så omöjligt, så frustrerande. Och mina vilda ambitioner, att hitta ett ”ocean” eller ett ”hopplös”, gör att jag ofta får stryk mot de där spelarna som ligger och fiskar efter ett ”jo”, ”zoo” och ”mc”. Författaren förlorar mot åttondeklassaren, gång på gång.

    Sportspegeln. Hur dog den? Den har följt mej sen jag var liten grabb, sändningstiden var helig och senare, när jag blev vuxen, betraktade jag folk som kunde ringa mej under Sportspegeln som märkliga och okänsliga figurer. Som att ringa någon mitt i bönen. Det var det enda program under vilket jag var absolut koncentrerad, så gott som onåbar. Och så, utan att jag vet hur det har gått till, har programmet bara försvunnit ur mitt synfält utan att jag känner någon tomhet, bara ett slags frihet. Som om glädjen det gav också bar på något tvångsmässigt över sig – att måsta se det, att måsta ha koll på alla resultaten. Förmodligen handlar det om en av de sista resterna av en centraliserad tevekultur, kanske hela tevemediets sammanbrott – inte bara ettans och tvåans – och att Sportspegeln då blir ett slags reminiscens från folkhemmets tid, en kvarleva från teves barndom som nu mer eller mindre lagts till handlingarna. Och resultaten får man ju ändå: via sin i-phone, text-teve eller från de egna ungdomarna som verkar vara online dygnet runt. Likväl saknar jag stunden framför altaret, jag menar teven, ty det var också en samling, ibland med flera ur familjen, där vi tillsammans tog del av idrottens glädje och vånda. Inte ensamma en och en via våra mobiler. I det nya samhället bestämmer vi själva. Inte Svt. Men i detta har något också gått förlorat.

  • 28 februari, 2012

    Det är fredagnatt, jag hugger en taxi vid Stadsteatern och ber om att få bli körd hem, ut till Limhamn. Taxichauffören är en jovialisk skåning som har nära till talet och på min fråga om hur kvällen är, glider han snart över på det senaste mordet i staden, samma eftermiddag (kvinnan som knivhöggs till döds på Lugnet i centrala Malmö). Ett sånt där hedersmord, sägs det, säger han. Jag hoppar till. Jaså, hur vet du det? Jag hade en kund innan, en kvinna, hon sa det… Och? Ja, hon menade att det rörde sej om det, ett hedersmord. Men hur kunde hon veta? fortsätter jag, väl medveten om hur noga malmöpolisen är med att inte släppa ut den typen av detaljer – och definitivt inte samma dag. Nja, det vet jag ju inte, så klart, säger han då och fångar med sin osäkerhet något av sanningen i hur vi skapar och omskapar vår omvärld. Ingen vet exakt, samtidigt som ett slags ”kunskap” sprider sig, från människa till människa. Ett slags viskleken men med höga insatser och inte ens nu, tio dar senare, när denna text skrivs, vet vi mer exakt vad som låg bakom. Utom hon då, förstås, kvinnan i taxin som suttit där som kund nån timme före mej, hon som visste precis vad det rörde sej om…

    Mannen som inte vill bryta rytmen i trafiken stannar till vid övergångsstället på Östra Rönneholmsvägen och tittar på floden av bilar från Triangeln. Han låtsas att han inte ska gå över gatan, in i Magistratsparken. I hela sitt liv har han följt ett tyst, inre credo att inte sticka ut, inte ställa till det och aldrig höja rösten. Men idag har han bestämt sig för att trotsa den inre rösten och det är i den kampen han befinner sig nu, floden av bilar som bara blir allt stridare, ja, det är ju egentligen nu som han skulle vilja ta det där steget ut i floden och markera ett bestämt Här kommer jag, var så god och stanna! Men, nej, han klarar det inte idag heller, det är det där sista obehaget, den nationalekonomiska aspekten, som han kallar den: med vilken rätt stoppar jag, en ensam, medelålders man som dessutom är sjukpensioär, med vilken rätt, alltså, stoppar jag detta samhällsflöde, denna flod av människor i rörelse mellan sina hit och dit? Ingen, tänker han till sist och låtsas vika ner i Jörgen Anckersgatan fastän han är på helspänn och har all uppmärksamhet riktad mot Triangeln, i väntan på en naturlig lucka i trafikflödet då han – utan dåligt samvete – ska kunna ta sig in i den hägrande parken där på andra sidan.

    Under en period i Malmö hamn, när jag jobbade där på sjuttiotalet, var jag så pass osäker på vad jag skulle i livet, och vem jag var, att jag, omedvetet, började härma några av mina arbetskamrater; jag började tala något som påminde om norrländska och gick med spänd överläpp så att det såg ut som om jag snusade, trots att jag inte gjorde det. Ett slags Woody Allensk Zelig, med andra ord. Jag tänker på detta när jag läser Strindbergs underbara En dåres försvarstal och kommer till följande stycke (om honom själv och Siri von Essen): ”Kunde det faktum, frågade jag mig, att friherrinnan ständigt upptagit mina tankar de sista dagarna lämnat ett avtryck i min fysionomi, eller var det tänkbart att våra ansiktsuttryck anpassat sig efter varandra under denna själarnas korrespondens i sex månader! Hade instinkten att till varje pris behaga varandra åstadkommit ett omedvetet urval av våra mest tilltalande miner, sätt att se på varandra, på bekostnad av de mindre gynnsamma, som följaktligen skulle komma att undertryckas! Inte omöjligt…”

  • 16 februari, 2012

    ”den mytomspunne dörrvakten går med släpande steg genom staden, stannar upp, tvekar, vet inte vilket håll han ska ta, är två meter lång och svart, lik Harry Belafonte och inte desertör som man alltid trott utan bara ensam och arbetslös och med oändligt sorgsna ögon, han talar engelska när han talar och hjälper till att befolka staden där han går med långsamma, drömmande steg”

    Ja, så skrev jag i min bok Torget (2001). Nu är mannen jag inspirerades av borta, död, läser jag på Minnesord i Sydsvenskan. Han hette Silvino Maduro och första gången jag bör ha sett honom, var förmodligen när han var dörrvakt på den legendariska kineskrogen Chinatown på sjuttiotalet. Under alla år sedan dess har jag, när jag mött honom på Malmös gator och vi utbytt ett slags skygg hälsning med varandra, haft tanken att en dag – en dag! –  ska vi sitta ner på en parkbänk och prata, du och jag, om livet, Malmö och världen. Så blir det inte nu men ingenting kommer att kunna hindra mej från att se honom ändå, även i fortsättningen, på vandring genom staden med sina ”långsamma, drömmande steg.”

     •

    Minne, tänker jag. Och vardag. Slipas minnesförmågan ned i oss när vi gör samma saker tusen gånger eller vad är det som händer när vi plötsligt står där framför köksskåpen och undrar var kaffekopparna finns, trots att vi plockat ut dem ur samma skåp i åravis? Och vad är det som händer denna tisdag i januari när jag kommer till Baltiska hallen för att spela inomhusfotboll och ska in genom de stora glasdörrarna, glasdörrar jag gått in genom hundratals gånger i olika sammanhang sen tidigt sjuttiotal? Jag tar fel dörr, en av dem som går till Idrottsmuséet, bredvid Baltiskan. Jag var inte extra tankspridd, hade inte tankarna långt bort utan samlade. Likväl går jag fel. Två tankar: att det handlar om åldrande och ”alzheimer light”. Eller om krafter i oss som plötsligt nollställer oss i olika situationer, en osynlig sladd till minnescentralen som för ett ögonblick glider ur sitt läge. Mer vågar jag inte tänka på.

    Går in till kinesen mitt emot Galleri 21 och köper godis, lite för mycket. Jag är träningsklädd och ska till kombihallen för att lira fotboll med ett gäng sportjournalister. Blodsockerfallet kompenseras med hallonbåtar och när jag går Klostergatan fram, mot Magistratsparken äter jag inte godis – jag glufsar i mej. Framme vid parken upptäcker jag en liten pojke, sex, sju år. Han står för sig själv på gången som jag ska gå för att komma till min bil bakom Stadsteatern. Han ser ledsen ut och borta vid lekplatsen syns resten av den grupp jag förmodar att han ingår i. Instinktivt tänker jag att jag vill bjuda honom på en hallonbåt. En god och tröstande handling! Och i nästa sekund: för helvete, Fredrik! Och det blir ingen hallonbåt åt den lille grabben ty den inre löpsedeln satte stopp för det: Misstänkt pedofil härjar i Magistratsparken. Bjöd liten pojke på godis. Föräldrarna i området ombedes hålla extra uppsikt över sina barn.

  • 9 februari, 2012

    Politisk korrekthet. På en middag för snart två år sen säger en vän, vars mor överlevt Auschwitz och fortfarande är i livet, att han kanske ”tänker rösta på Sverigedemokraterna”. Vi som sitter vid bordet håller på att sätta maten i vrångstrupen. Jag tror inte – men vet inte – om han verkligen gjorde det men med det han sa, satte han fingret på en av det moderna Malmös varbölder: antisemitismen och vilka som ligger bakom den. Politiskt korrekt är ett gummiuttryck vars meningsfullhet helt avgörs av den kontext det uttalas i. Det började som ironi på de amerikanska universiteteten på 80-talet, ett lätt humoristiskt vapen mot det som av vissa sågs som en vänsterhegemoni inom den akademiska världen. Med tiden sjönk det ner och satte sej hos vanligt folk och högern var inte sen att ta till sig uttrycket som ett sätt att, med glimten i ögat, komma åt allt som vänstern ansågs ligga bakom: solidaritet, offentlig service, rättvis fördelningspolitik osv. Ytterligare en tid senare sög högerpopulister i olika länder till sig begreppet och har under ett antal år excellerat i det för att komma åt en, i deras ögon, alltför generös flykting- och invandringspolitik. Men även inom vänstern används det, med glimten i ögat, som ett sätt att visa att man tassar på minerad mark, där sanningarna inte är självklara. Detta är i korthet uttryckets ironiska historia, hur det glidit högerut men uttrycket kan också användas neutralt, icke ironiskt, som en påminnelse om att hänsyn, vänlighet och artighet är viktiga saker i en värld där olika människor tvingas leva tillsammans – som en uppmaning till godhet, helt enkelt. Detta hindrar inte att det finns situationer där uttrycket går att applicera, ickeironiskt, på situationer som låst sig. Ett exempel är antisemitismen i Malmö. Den har det skrivits mycket om de senaste åren och att den finns, och har ökat, behöver man inte ha judiska vänner för att känna till. Och då kommer vi till pudelns kärna – och min väns uttalande i början av denna text – ty antisemitismen i Malmö idag är inte i första hand ett resultat av högerextremism utan en frukt av unga, arga muslimers vrede. Detta vet alla i Malmö, varenda politiker. Men ingen säger det offentligt ty eftersom de i det här fallet ansvariga tillhör en minoritetsgrupp, är öppen kritik otänkbar. Invandrare och muslimer är per definition offer och kan därför aldrig, enligt den logiken, vara förövare. Så träder den politiska korrektheten in och lägger sig som ett lock över det hela, ett skydd mot sanningen. Alla vet hur situationen ser ut men ingen talar om den med verkliga ord.

    Hösten 2007 säger Magnus Sjöholm, korplaget Galleri 21:s dåvarande coach, att han har en ny spelare på gång till laget, en norrman. Första gången denne dyker upp kommer han sent, strax före avspark, och in genom hålet i stängslet till Gamla Ip:s grusplan, lång, lätt gråhårig med ett lite härjat ansikte och en klar, vacker blick. Han glider fram ur höstmörkret och in i vårt lag, stillsamt, ödmjukt och med en blyg framtoning. Karl Ove. En fin lagspelare, ingen dribbler utan hans styrka ligger i det defensiva spelet; han är hård som granit i närkamperna, löper kraftfullt med ett älgliknande steg, är stark på huvudet och helt orädd i nickduellerna. Namn, tänker jag, efter att ha läst ut sjätte delen i hans mäktiga självbiografi, Min kamp, en del som, bland annat, behandlar namnets och namnandets problematik. Jag tänker på hur han själv förflyttats, på dessa år, inom sitt namn, från det kamratligt vanliga förnamnet ”Karl Ove” (i en fotbollsvärld där allt och alla alltid är sina förnamn) till sitt efternamn, ”Knausgaard”, med all den litterära tyngd och prestige det fått nu. Ett litterärt genombrott av sällan skådat slag får mej att titta tillbaka i det där höstmörkret, mot hålet i stängslet när han dök upp hos oss första gången och när jag gör det återkommer namntanken i mej: hur ”vår” Karl Ove blev ”Knausgaard”, hur det privata och personliga blev offentlighet och efternamn.

    Jag stannar vid Örtagårdsskolan, där jag ska ha tag på rektorn för en intervju. När jag lämnar skolan hör jag plötsligt något som påminner om gråt, någon som tjuter. Först ser jag inget, sen upptäcker jag en pojke i tolv-, trettonårsåldern som står i vändzonen på Hårds väg. Han ser ut att lida av Downs syndrom. Så hör jag bölandet igen, ser honom lyfta handen mot en mamma med barn på väg in mellan husen: Ingen vill hälsa på maj! Ingen vill hälsa på maj! bölar han. När jag sätter mej i bilen igen och kör förbi honom vinkar jag glatt åt honom. Han blir så stum av förvåning när han ser att jag hälsar, att han inte ens lyfter handen utan bara ser efter mej med förundran. Du obekante pojke i vändzonen – jag hälsade på daj.

  • 31 januari, 2012

    Debatt, heter det, men debatt är allt mer sällan dialog, med två eller fler som talar till, och lyssnar på, varandra. Vad det oftast handlar om är monologer mellan döva. Det senaste exemplet i Sverige är den så kallade ”Benkefejden”, som började med att författaren Bengt Ohlsson, på sitt slängigt kåserande vis, demaskerade den känslomässiga automatlojalitet som legat till grund för mångas engagemang till vänster i samhället, senast manifesterat i opinonsbildningen mot planerna på en ombyggnad av Slussen. Vid en första anblick av debatten skulle man – med tanke på spaltutrymmet – kunna tro att det handlade om stora saker (krig, svält, orättvisor i tredje världen), men det gör det inte; vad det handlar om är en trafikfråga i Stockholm. Och den är inte ideologisk i någon mening, inte någon idékamp mellan verkliga höger- och  vänsterkrafter. Vad det rör sig om, förutom trafikfrågan, är två saker: positionering och stigmatisering, vilka båda vilar på en mörk, lutheransk dikotomi där allt, til syvende og sidst, ska översättas till begreppen gott eller ont, god eller ond. Det är därför Bengt Ohlsson straffas när han bryter sig ut ur den kvävande lojalitet han tycks ha lidit av. Epitetet med vilket han straffas är det klassiska: höger. Men vad som är ”höger” i det han gjort framgår inte, så klart. Men det är inte heller meningen, stigmatiseringsviljan tar inte hänsyn till bagateller som verklig idékamp och verkliga politiska motsättningar. Det gör det därför möjligt för en Åsa Linderborg (AB 9/1) att klistra detta epitet på honom men också – långt värre – klisterlappen ”Breivik” på Göran Hägglund ty i ett debattklimat där positionering och vilja att brännmärka är viktigare än ärlig åsiktskamp och vilja till dialog, är allt möjligt.

    I sitt stilla sinne som malmöbo kan man inte, med tanke på spaltutrymmet för ”Benkefejden”, låta bli att ställa sig frågan: vilka tror de egentligen att de är?

     •

    Stockholm. Stock. Holm. Ankomst Centralen. Kylan, känslan ”Sverige” och lämmeltåget av pendlare, skockar i till synes blind rörelse åt alla håll. Litenheten, obehagskänslan – du är Ingen, en Señor Nada blott. Men också spänningen här i närheten av de stora köttgrytorna. Och skönheten när du släpps ut och upp i vinterljuset. Anblicken av Riddarholmen och konturen av Söders höjder men sen, direkt, som en iskall påminnelse, den eviga frågan: La Carrera, karriären, varven på livets travbana: vad blev det av dej? Här har du ditt liv, här har du pinnhålet du till sist hamnade på! Sen över Vasagatan mot busshållplatsen. Alla går fort, fortare än i Malmö och när man hälsar på varandra gör man det också fort. Och enstavigt – tja! – som om, för att citera Strindberg ur inledningen till Svarta fanor: ”Man lefde i en praktisk nationalekonomisk tid och man ville icke slösa med samtalen.” Jag skyndar vidare, bort från de obehagliga frågorna och påminnelserna.

    Östermalm. En värld är varje våning. Kvinnan i den lilla ettan, som ligger inklämd som på nåder mellan paradvåningarna (ett kvarglömt kontorsutrymme förvandlat till en lägenhet?) tvingas mer eller mindre ut på gatan för att röka. Hon sitter vid busshållplatsen i päls och pälsklädda öronlappar. Blicken tom, cigaretterna en tröst när Brf:en satt sådan press på henne att inte röka inomhus att hon – en modern pariagestalt – sitter här istället, till och med när det är minus. Ensam, frusen och när hon hälsar på de andra i trappuppgången gör hon det med en nästintill osynlig knyck på nacken, inte mer, här i den värld där husen är mäktiga, ointagliga fort och där koder och namn – de Geer, Bildt, Hamilton, von Schinkel – utgör vår tids vallgravar. En värld är varje våning. En värld är varje människa. En värld är, just det, varje etta.

  • 19 januari, 2012

    « Om en kvinna förförs i ett orangeri, så behöver man icke därför sätta förförelsen i samband med alla de krukväxter som där finnas och därför räkna upp dem.” Strindbergs kärnfulla och humoristiska uppgörelse – i en enda mening – med Émile Zolas naturalism. Den tål att begrundas än idag.

    Limhamnsfältet, januarisöndag. Jag är först på plats i det gäng som samlas varje söndag året runt för att spela fotboll. Det är mjukt och vått i gräset, milt och skönt i luften och sundet lyser blått bakom den gamla banvallen. Plötsligt ser jag ett jättelikt gåssträck komma flygande över himlen. Men det är nåt osäkert över formationen, inte samma spets i den man är van vid att se och inte samma målmedvetenhet i flygandet. Och över Hylliekrokens golfbana händer något, som om hela sträcket plötsliget bleve ledarlöst. De vet inte vart de ska, känns det som. Det har jag aldrig sett tidigare och jag tänker två saker när jag ser dem: att det har med klimatförändring att göra, att fåglarna börjat bli osäkra på var de är och vart de ska. Och så tänker jag på Uno, kyrkogårdsarbetaren, eleganten på Limhamnsfältet som var med när detta gäng grundades på 60-talet och ur vilket ingen längre finns kvar om söndagarna. ”Små nätta bollar” var hans paroll, när det gällde hur vi skulle spela. Men det är inte det som får mej att tänka på honom denna morgon. Det är hans blick. Han var den ende av oss – och här handlar det om hundratals spelare genom åren – som, samtidigt som han spelade (och det gjorde han bättre än de flesta), hade blick för vad som skedde däruppe, i luften. Den simultankapaciteten var han ensam om: att slå en vacker crossboll på fyrtio meter samtidigt som han hade koll på strandskatorna, fiskmåsarna och gässen ovanför oss.

    Skolor får förbjuda heltäckande slöja ”i vissa sitiuationer”, slår Skolverket fast. Det är ett fegt beslut där ansvaret flyttas över på lärarna för eventuella förbud men fegheten är tidstypisk och ett symptom på det dåliga självförtroende de sekulära krafterna har i vårt samhälle, där religiösa extremister tar alla chanser att flytta fram sina positioner. Både bärandet av nikaben och burkan är en kränkning, inte bara av den som bär den utan också av de män som är i närheten av den eftersom det bygger på den, för män, kränkande idén att alla män är djur, innerst inne, och att vår enda tanke, inför en kvinna, är att lägra henne om vi får se en skymt av hennes hår eller kropp. Därav den postulerade könsapartheiden, vars mest groteska uttryck är burkan och niqaben. Att Skolverket inte vågar sätta ner foten i en fråga där svaret är självklart i så skilda länder som Turkiet och Frankrike, säger mycket om hur illa situationen utvecklats i Sverige. Att beslutet dessutom öppnar för att gå till skolan i grodmansdräkt eller Ku Klux Klan-kåpa borde få Skolverket att tänka om. Och att fundera på om inte Frihet, Jämlikhet och Broderskap är en bättre grund att stå på än Ofrihet, Ojämlikhet och Dårskap (klanvälde).

    Blixtschack. Hur förklara denna ”drog” för någon som inte spelar schack? Med bilder, kanske. För någon vecka sedan spelade jag mot en vän, tre timmar, femton partier. Efteråt var jag mentalt utmattad, som om hjärnan spolats med en högtrycksstråle av någon främmande kraft. Bilderna i hjärnan var arkaiska: djungelstigar, stora brända platser i främmande skogar på okända kontinenter men också ruiner, krigsskadade städer, övergivna, svartvitrutiga gator och sönderskjutna hus. Märkliga, suggestiva världar där tromber av strid och våld dragit fram. En sån eftermiddag till och infarkten är här, kände jag. Som om vi lekte vid randen till en avgrund, i dessa djungler, i dessa ruiner, en lek på liv och död som ytterst ”bara” handlar om att flytta några träbitar på ett bräde så fort och genomtänkt som möjligt. En dröm där allt vad det mänskliga innehåller av kamp, lidelse, nederlag och seger, kondenserats.

  • 12 januari, 2012

    Författarglädje. Jag kommer plötsligt att tänka på flaskpost. Och skrivande. För många år sen fick jag ett brev från en svensk sjöman. Han hade ställt till det för sej i Manilla, på Filippinerna. Hamnat i slagsmål på en bar, om jag minns rätt, klappat till och skadat någon ordentligt och sen dömts till fängelse i ett år, eller mer. En dag kommer prästen från Svenska Kyrkan på besök i fängelset och som ett led i att ge honom tröst och uppmuntran överräcker han min debutroman, ”Stuv Malmö, kom!” Och det var det han skrev och tackade för, att jag hade skrivit den boken. Den gjorde det uthärdligare i den trånga fängelsecellen och fick honom att ”se” hemstaden för sitt inre, ty han var malmöpåg, skrev han, och nu hade jag skänkt honom glädje med mina ord. Det är i såna ögonblick det inte finns några tvivel hos mej på skrivandets, det vill säga flaskpostens, värde.

    Ordens innehåll och djup, tänker jag när jag ser Aftonbladets rubrik efter att de svenska ishockeyjuniorerna vunnit VM: ”Största svenska hockeysegern på hundra år.” Det är Lasse Anrell som skriver. För några år sen skrev han, efter en kvartsfinal i SM-slutspelet i ishockey, att Brynäs hade ”förintat” sina motståndare. I sina sämsta stunder, som i de här exemplen, tömmer journalistiken orden och språket på mening. Två saker jag undrar över apropå Anrell: 1. Vilka ord skulle han använda om Auschwitz? 2. Vad var det som hände inom svensk ishockey 1912?

    Morden i Malmö. Vad kan vi sätta emot? Orden, så klart, alltid  orden, analysen och kraven på handling från våra politiker. Skärpt vapenlagstiftning framstår som en självklarhet. Dessutom ska man kunna ställa krav på folk, att inte handla knark (en stilla undran: hur många av våra svenska ”kokainkändisar”, såna som Plura, Carolina Gynning eller Mikael Persbrandt, har reflekterat över hur mycket våld och lidande som ligger bakom en endaste liten ”lina” kokain?), att inte gå på svartklubbarna på Norra Grängesbergsgatan, att inte handla sånt som man misstänker vara hälerigods. Med relativt enkla medel kan vi, ifall vi vill, rycka undan mattan för de kriminella gängen (ifall USAs samtliga kokainister ginge tillbaka till Jack Daniel’s och rom och cola, skulle Mexiko åter kunna bli ett normalt land). Man kan också kräva av myndigheterna att de börjar ”trakassera” gängmedlemmarna ekonomiskt (som i Danmark). Utökat vittnesskydd är en självklarhet, man ska inte behöva vara rädd för att säga vad man har sett, oavsett var man bor i stan. Malmö är ”porten till kontinenten” och det innebär att staden ofta är först, på gott och ont, med olika företeelser: det var hit haschet kom först (med de amerikanska desertörerna på 60-talet), det var hit det bruna heroinet kom först (sommaren 1974), det var här det första mc-gänget etablerade sig (Hell’s Angels under Tomas Möllers ledning) men det var också här som arbetarrörelsen föddes, drömmen om ett rättvist samhälle, och det var här, på Hotell Stockholm den 6 november 1881, som August Palm höll sitt första agitationstal i Sverige, ”Hvad vilja socialisterna?”. Malmö är inte bara mörker, våld och segregation, det är också ljus och framtidsoptimism. En annan sak som förmodligen kan hjälpa till att förklara oron och våldet på Malmös gator är stadens stora flyktingmottagning de senaste åren. I oktober 2007 beskrev kommunstyrelsens ordförande i Malmö, Ilmar Reepalu, situationen på följande vis i Sydsvenska Dagbladet: ”Under 2006 kommunplacerades 3000 flyktingar och invandrare i Malmö. Flyktingarna var tre gånger så många som året innan och 90% av dem kom från Ebo. På drygt ett och ett halvt år har 700 nyanlända skolbarn i varierande åldrar och med högst varierande skolgång kommit till Malmös skolor. Här återfinns många av dem som registreras som obehöriga till gymnasiet. I år väntas de nyanlända bli ännu fler. Vi befinner oss i en situation som är fullständigt ohanterlig och som förvärras från dag till dag…” Frågan är om något förändrats i den bild Reepalu tecknar. Jag tror inte det. Den våldsamma kriminaliteten är, så klart, inte ”invandrarnas fel”, som det heter i vissa läger, men när ungdomar inte kommer in i samhället, när integrationen fallerar och de hamnar i det så kallade utanförskapet finns gängen där och lockar med snabba cash och gängets trygghet. Ett flyktingstopp för Malmö på tre år, till exempel, skulle kunna ge staden andrum, en möjlighet att hinna ikapp med integrationen. Flyktingpolitiken ska inte vara kommunal utan nationell och ett tillfälligt stopp i Malmö skulle inte behöva innebära någon förändring nationellt, ifall regeringen satte press på de rika kommuner (Vellinge, till exempel) som vägrar ta sitt humana ansvar i den frågan. Kanske bör också ebo-lagstiftningen ses över. Att bo tio personer i en trea på Herrgården skapar inga ultimata förutsättningar för att komma in i samhället. Orden om morden kan säkert bli fler. Jag sätter punkt för mina här. För den här gången.

  • 6 januari, 2012

    Författarmöda. April förra året. Jag bor en månad i Paris, på Institut Suédois, mitt i Maraiskvarteret. En eftermiddag sätter jag mej på en bänk i den lilla park som ligger mitt emot institutet, square Georges-Cain. Jag läser Lévys bok om Sartre, Le siècle de Sartre. Det är en underbar vårdag, sommarvärme och runt om mej njuter parisarna av den överraskande värmen. Jag sitter ensam på min bänk. Längre bort, till höger om mej, i parkens fond, sitter en ung kvinna i ålder mellan tjugo och tjugofem, som det ser ut. Hon är upptagen med att gå igenom ett slags kompendium hon har i händerna, en uppsats kanske eller en samling artiklar. Jag vet inte, kan bara gissa och sjunker in i Lévyläsningen igen. Så kommer en äldre man in i parken, rundlätt med godmodigt utseende, klädd i en enkel kavaj och med en bok i handen, en Balzacpocket, får jag för mej. Han slår sej ned på samma bänk där den unga kvinnan sitter. Min läsning spricker upp i nyfikenhet: vad läser han? Vad arbetar hon med? Till råga på allt börjar de prata med varandra efter en stund. Om vad, går inte att uppfatta men det är inte han, i egenskap av äldre man, som stör henne med impertinenta frågor utan samtalet tycks ha börjat helt naturligt och på håll hör jag att hon också ställer frågor till honom. Nyfikenheten verkar vara ömsesidig och samtalet tar fart. Jag får för mej att han är pensionerad journalist, eller typograf, med ett långt liv inom tidningsbranschen och att hon just står i begrepp att ta sina första steg in i samma bransch. Men jag vet inte. Jag vet ingenting. Bara att det finns nåt ”latinskt”  och kvickt över hur samtalet rinner på mellan dem. Inga hack, inga utdragna tystnader som lätt blir fallet hos oss, i Norden. Det är omöjligt att fortsätta med Lévy nu. Och lika omöjligt att ta reda på vad de pratar om så intensivt. Jag hamnar i limbo mellan två världar, mitt ”arbete” med Lévys syn på Sartre och min nyfikenhet (författarmotorn) på de två människorna en bit bort. Och så förblir det, ända tills hon lämnar parken en knapp timme senare. Hon tar avsked på ett så hjärtligt sätt att jag – vad har jag med dem att göra överhuvudtaget? – hoppas att de ska ses igen, för att kunna fortsätta sitt samtal. En stund senare går han, med pocketboken i kavajfickan (Père Goriot, Illusions perdues, La peau de chagrin?) och ett finstilt leende på sina läppar. Och jag? Jag sitter kvar, oförmögen att återuppta min läsning, nedsänkt som jag är i ”gåtan” över vad de talade om. Och det är den som gör att jag skriver det här, nästan ett år senare, ty scenen i den lilla parken flöt upp i hjärnan strax innan jag skulle somna. Med gåtan olöst: vad var det de talade om?

    Det hörs ett mummel från gatan. Jag inser efter en stund vem det är: Mannen som är tvungen att nudda gatlyktorna och husväggarna. Jag gillar honom. Han lever i sin egen värld och bor på ett hem på gatan intill. Han pratar för sej själv (som jag kan göra), han måste göra vissa saker för att ge sej tillstånd att komma hem från sina vandringar på Limhamn (nudda vissa gatlyktor, nudda vissa husväggar på samma ställen varje gång, noggrant studera alla gatskyltar); allt detta känner jag igen från min farbror, som lobotomerades för sin tvångsneuros. De har nåt gemensamt i ansiktsuttrycket, min farbror och denne mumlande man: ett oskuldsfullt och barnsligt ansiktsuttryck som får det att värka i mitt hjärta när jag ser det. Världen är god, vill det säja. Ingen kan göra mej nåt ont. Inte nudda strecken, minns jag från min barndom men också andra, värre saker från senare skeden i mitt liv. Jag känner igen hans mummel, hans gester, hans långsamma väg hem som kantas av dessa ständiga ritualer. Just det – han är jag, jag är han! Alla är vi varandra. I en vid, djupt mänsklig mening. Glöm inte spisen. Glöm inte adventsstjärnan. Glöm inte diskmaskinen. Har du kollat att alla dörrar verkligen är låsta? Gå, för Guds skull, inte på strecket…

  • 30 december, 2011

    Under rubriken ”Sportmeddelanden” i Sydsvenskan läser jag en notis om att GaMBI (föreningen för gamla MBI:are) ska upplösas; gravölet ska intas på Bullen, står det. Den lilla annonsen sätter igång småklubbsnostalgin inom mig och en stjärnbild av insomnade småklubbar avtecknar sig: Almhögs Vingar, Rapax, Segevång, Sorgenfri, Malmö Sport osv. Decennier av kamratskap, matcher, drömmar, träningar i en form som plötsligt upplöses, som livet självt. Ibland tänker jag tanken att någon – o Någon! – borde skriva de malmöitiska småklubbarnas historia, där deras upptagningsområde ringas in, minnet av eldsjälarna hugfästs och resultaten tecknas ned. När jag kom till Malmö 1963 var MBI fortfarande stadens tredje förening, med stabil förankring i gamla division två. Klubbens orangea dräkt var en av stadens viktigaste idrottsfärger och jag har fortfarande kvar lagbilden från Rekordmagasinet, en bild positionen i seriesystemet kvalificerade klubben för (Nikko Matthjis är det enda spelarnamn jag minns). Ett stycke malmöhistoria går i graven och jag förvandlar mig till en kungsfågel uppe i taket inne på Bullen, bevittnar den sista sammankomsten och lyfter mitt glas för det sista organiserade spåret av Malmös enda färgmässiga motsvarighet till De Oranje.

     •

    I tidningarna pushas för en intervju med kungafamiljen i teve, på text-teve syns rubriken ”Kungafamiljen talar om ett jobbigt år”. Att döma av den följande texten skulle det vara journalisternas och ”drevets” fel – inte Hans Majonnäs Honungens eget, alltså. Man mår illa. Ja, bara uppsynen av ”vår konung”, bara bilden när han – den invertade bilden av värdighet – delar ut Nobelpriset i litteratur till den genialiske Tranströmer, bara vetskapen att det är han, ”bladvändaren”, som talar till ”det svenska folket” på julafton, får det att vrida sig i magen på mej. Men den känslan är inte bara ett resultat av vad bilden av honom framkallar i mej utan också ett resultat av en bitter insikt – att vi, det svenska folket, kan gå man ur huse för ett träd vid tv-huset och en planerad trafikomläggning vid Slussen men inte för att framtvinga abdikationen av en pinsam monark. Lika lite som vi går man ur huse för att tvinga bort Carl Bildt från makten. De skiljer sig åt på många vis, framför allt vad gäller intelligens, Hans Majonnäs och Carl Bildt, men en sak har de gemensam: överklassens socialt nedärvda strategi mot skandalanklagelser: tystnad och tigande. Må man nära en from förhoppning på nästa år: att båda tvingas abdikera.

    Årets fotbollsmatch, Malmö FF – Dinamo Zagreb? Nej. Sverige – Holland på Råsunda? Nej. Galleri 21 – Outlawz på Mellanhedens Ip den 6 september. Några veckor tidigare hade vi slagit dem med 4-2, rätt enkelt. Nu var det ett nytt lag vi mötte. Tekniska, snabba och ”taggade till tusen”, som det heter. Vi får inte röra bollen under de första tio minutrarna (tränarpresens). De trillar boll vackert och effektivt. Vi har vårt bästa lag på plan men är chanslösa. Efter tio minuter leder de med 3-0 och har bud på både fyra och fem innan vi, strax före halvtid, lyckas peta in en reducering. I paus har jag som lagkapten inte mycket att säga och på den inre tavlan har jag redan bokfört matchen som en förlust. Vi lovar emellertid varandra att kämpa och försöka lyfta oss, men blickarna är uppgivna, huvudena vända mot marken. Likväl sker något i början av andra och plötsligt har vi reducerat till 2-3. Och inte bara det, nu lyfter vi varandra med den lagmoral som är en del av vårt signum, peppar och offrar oss för varandra.Temperaturen på planen stiger. Vi ligger på och skapar chans på chans. De unga motståndarkilllarna, ”humörspelare” de flesta av dem, grymtar när det smäller i närkamperna men när de gör 4-2 på en kontring kan man se hur de bokför segern och tar ut den i förskott. De backar hem och låter oss ta tar över spelet på mittplan – en farlig strategi. Skott på skott, chans på chans och domaren börjar kika på sin klocka när vi reducerar till 3-4 med bara nån minut kvar. Nu är vi en stor, svart maskin på högvarv. De börjar tappa humöret, den ene efter den andre, och deras lagkapten varnas efter en ful eftersläng mot vår målvakt. Scenförändringen från början av matchen är total. Då: ett bolltrillande lag mot ett stillastående, statyliknande. Nu: ett tillbakapressat lag som går på knäna och vräker ur sig okvädingsord mot både både domaren och oss, sju spelare med outsinlig energi och rörelsekapacitet. Stämningen på plan är hysterisk. De skriker på domaren att han ”måste” blåsa av och just då, med bara nån sekund kvar, inträffar det som föreföll så osannolikt men som förvandlats till en möjlighet och därför ”legat i luften” – vi kvitterar till 4-4. Då ”går topplocket” för hela deras lag och tillsammans med några aggressiva supportrar börjar de jaga både domaren och vår bäste spelare, han som kvitterade. Slag utdelas, svordomar och könsord haglar och som lagkapten försöker jag, förgäves, lugna ner stämningen och i vimlet i det gryende höstmörkret och kaoset tycker jag mej dessutom skymta en mc-väst.

    När jag cyklar från Mellanhedens Ip en halvtimme senare gör jag det med flera motstridiga känslor i bröstet: känslan av fotbollens mäktiga kraft, att som en stark drog bemäktiga sej mitt inre; den vilda glädje det innebär att vända en kapsejsande skuta på rätt köl; rädslan för våldets kraft i mej, i oss och – inte minst – känslan av förundran inför mej själv som jag har när jag sätter cykeln i carporten: du ska fylla 58 om nån månad, Fredrik, vad håller du på med, egentligen?

     •

    I senaste numret av Karavan läser jag ett minnesord över Arne Lundgren (1925-2011) av Birgitta Wallin. Det är vackra och välförtjänta ord över en så gott som okänd men viktig brobyggare. Ty det var han, mellan den spansk- och portugisiskspråkiga världens litteratur och vår; det imponerande enmansverket och antologin Från urskog till megastad (1994) om brasiliansk litteratur (på hans eget förlag, Fabians Förlag) är en veritabel milstolpe vad gäller introduktionen av brasiliansk litteratur i Sverige. Vi talades vid på telefon några gånger men jag kände honom inte, minns bara den sympatiska rösten och bilden jag fick av honom, att han satt där, i Bohuslän, och oförtrutet, år efter år, byggde sin – numera vår – bro mellan Sverige och Brasilien och att jag beundrade honom för det, inte minst den ödmjukhet som jag tyckte kännetecknade det han gjorde. Tystnaden som vidlådde hans gärning återspeglar tyvärr hela det portugisiska språkets öde: att leva i skuggan av den mäktiga spanskan. 1990 gav Arne Lundgren ut en samling dikter på Fabians Förlag av den brasilianske poeten Carlos Drummond de Andrade. Det känns kongenialt att avsluta dessa ord med Arne Lundgrens, stenhuggarsonen, översättning av Andrades mest kända dikt, ”Mitt på vägen”:

    Mitt på vägen låg det en sten

    det låg en sten mitt på vägen

    det låg en sten

    mitt på vägen låg det en sten

    Aldrig i livet ska jag glömma det

    hur trötta mina näthinnor än må vara.

    Aldrig i livet ska jag glömma att mitt på vägen

    låg det en sten

    det låg en sten mitt på vägen

    mitt på vägen låg det en sten

  • 22 december, 2011

    Istanbul, tre dagar i deceember. Vi går Haraçi upp mot gågatan Istiklal Caddesi, förbi Galatatornet, jag och William, min son. Dofter/lukter: brända kastanjer, diesel, fisk, hav, pommes frites, allt blandat, så som också städerna blandas i mej. Plötsligt är jag vid Largo do Carmo i Lissabon, på väg upp i Santa Teresa i Rio för att sedan stanna till på en bakgata i Montmartre, nära Place Pigalle. Så flyter städerna ihop. Doften av brända kastanjer öppnar världen och portarna till de verkliga städerna – de inre.

    Ord & Verklighet. Gyllene Hornet. Gyllene Porten. Blå Moskén. Bosporen. Galatasaray. Hagia Sophia. Redan där, när jag smakar på orden blir jag istanbuliserad och förförd. Det är en märklig känsla att komma hit, som om jag alltid hade varit här, med blicken ut mot sundet och lastfartygen som sakta stävar genom Bosporen. Jag förgyller vidare men stående på Galatabron i skymningen bland alla de fiskande männen kan jag inte låta bli att undra, hur jag uppfattat staden ifall Gyllene Hornet istället hetat Blindtarmen, Bosporen Istanbulsundet och Blå Moskén Grå Moskén. Orden spiller sina vackra färger över staden.

    Turkiskan. Så nära, bokstavsmässigt. Så många k:n, u:n och ö:n. Och ändå så oändligt långt borta. Det var längesen jag kände mej så långt från människor, prat- och talmässigt trots att många ord ser så bekanta ut: asansör, otocar, kasa, tuvaletner, kültür, çarküteri, till exempel. Det är nästan komiskt och vissa av orden får mej att tänka på barn som inte lärt sej prata rent än och därför vränger till dem (och så måste ju en turk kunna uppleva svenskan också, inbillar jag mej). Så nära och så långt borta, alltså (inte ens i den indoeuropeiska språkfamiljen), en tunn men ogenomtränglig vägg mellan toaletter och tuvaletner. Och värst är språkförbistringen, ironiskt nog, på poesicaféet Orhan Veli Kanik där ingen förstår ett ord engelska. Men vad gör det? Med en rent ”pamuksk” imma på fönsterglasen lägrar sig hüzün, den speciellt istanbulska formen av melankoli, över oss och då spelar språken ingen roll. Vi förstår ändå.

    Böneutroparen i Blå Moskén gräver en brunn med sin röst, djupt ner i historien. Från hotellsängen där vi ligger och slumrar i halvskymningen hörs alla epoker sammanflätade i hans klagande, melodiska röst. Ingenting har hänt, sjunger han medan jag ligger och grunnar på ett trotsigt Jo, allt är alltid nytt; fatalismer är till för att brytas.

    Mannen som köpte ett nytt kastspö i förrgår bor i Besiktas men tar en vapur över Bosporen till Üsküdar för att fiska men när han kommer ut på den långa kajen vid den stora radarn där alla står, blir han tveksam och känner blickarna från männen på ljugarbänkarna strax bakom. Han har aldrig fiskat förr. Hustrun gick bort för en månad sen och han är ensam nu, en nyss pensionerad statlig tjänsteman vid Departementet För Anatolisk Melankoli. Inga barn och en bror i Köln som aldrig hör av sej. Han har alltid tyckt om att se alla fiskarna, på Galatabron eller här, på andra sidan, och skulle så gärna vilja vara en av dem, få stå där och byta ett eller annat ord men nu svindlar det för honom, som om hela hans manlighet ställdes på prov. Så vant de kastar! Så professionellt de halar in sina byten! Så… han vandrar vidare med sitt nyköpta spö, sätter sej på en bänk och tittar på dem en timme eller två innan han till sist, tom på tankar och med nederlaget som en tunn hinna över ansiktet, tar båten hem till Besiktas igen utan att ens ha satt ihop sitt nya spö. Imorgon, tänker han, där han sitter i vimlet av fiskmåsar på akterdäcket. Imorgon kommer jag tillbaka. Imorgon ska det ske.

  • 15 december, 2011

    Kvinnan som arbetar som lyxhora i Köpenhamn kommer gående över torget i en enkel grågrön kofta. Det finns nåt sorgset, blekt och trött över hennes ansikte idag, som om priset för åren i ”Eros’” tjänst satt sig i ansiktet. Då, för några år sen, var hon en skönhet man la märke till, en kvinna som lyste till i vimlet, omöjlig att inte attraheras av en smula. Idag är hon vorden en i mängden. Allt var ju så perfekt ordnat, tyckte hon, med bostadsrätten så centralt och när Citytunneln invigdes hade hon bara två minuter till stationen; ner i underjorden, sen smidigt iväg till ”jobbet” (hennes grannar tror förresten att hon jobbar på ”nån dansk reklamfirma eller nåt”). De stora hotellen, arabiska shejker, amerikanska toppdirektörer, ordet escort, så vilseledande neutralt och de första årens ”sus och dus” med champagne och kokain, när andan föll på och kunderna slog på stort, känns avlägsna. Nu handlar det mest om mellanchefer från Schleswig-Holstein och småfeta kommungubbar från Jylland. Nästa år fyller hon fyrtio, inga barn, ingen utbildning, hon – och det är det hemska, har hon kommit på – är inte lika vacker längre. En av de inre, bärande väggarna, har eroderat, vilket satt spår i ansiktet och det spelar inte längre någon roll hur hon sminkar sig, det har grävt sig in vid ena mungipan, en bitterhet som stavas Vart tog livet vägen? Hon är realist, dock, och inser att hon har kort tid kvar inom gebitet. De yngre skönheterna har börjat konkurrera ut henne och nu ligger hela hennes fokus på att få en varaktig och lite större fisk på kroken, en fransk eller amerikansk direktör, tänker hon sig, nån att gifta sej med, ett hus att sköta om i Juan-les-Pins, Biarritz, L.A. eller Long Island (The Hamptons!), nån att fly fältet med och ”börja om” med, som hemmafru, på en plats där ingen vet vem hon är eller har varit. Idag, i hissen, framför den stora spegeln, fattade hon beslutet. Horan, tänkte hon, måste gifta sej, annars annars går du under. Ge det fyra, fem månader till och sen aldrig mer, Katarina. Lova!

    Jag ser honom varje dag och köpte Aluma av honom i flera år. Länge fanns det nåt rosigt, vänligt och viljestarkt i ansiktet hos honom. Han satt inte bara på bänkarna med de andra och drack utan körde sitt pass med tidningen i hand, timme efter timme oavsett väderlek, som om han ville upprätthålla ett slags balans mellan arbete och nöje, hur skenbar denna än må ha tett sej för andra. En gång för fem, sex år sen råkade jag åhöra fragment av ett samtal mellan honom och en ung, vacker kvinna i tjugofemårsåldern som stannat för att köpa en tidning och prata med honom. Jag hörde ordet ”Brogatan” yttras och av en händelse råkade jag vara på den krogen lördagen i samma vecka, vid fem redan och då satt han där i ett hörn, väntande. På henne, insåg jag. En dröm, en vacker dröm. Men det jag anade redan ute på torget – att hennes samtal var mer betingat av social nyfikenhet än verklig attraktion –  förstod inte han. Hon dök aldrig upp och han satt där ensam, timme efter timme. Idag har Aluma gått i konkurs och han har ingen tidning att sälja längre. Det är rått och kallt när jag skriver detta, en av de första vinterdagarna och gänget på bänkarna har flyttat in i busskuren mitt emot Hilton. De sitter tätt intill varandra, som om de sökte värme hos varandra. Nu reser han sej och går sakta, glidande, som om han gick på blankis, trots att väglaget är fast och torrt, steg för steg som i en film i ultrarapid, bort mot Systemet men också, så som det känns för mej, betraktaren, närmare och närmare sin egen undergång.

  • 8 december, 2011

    Vrede, återhållen. Jag ska till kombihallen vid Malmö Stadion och kör dit i min gamla, slitna AUDI (32.000 mil) men först kör jag in på WILLY:s, på Limhamn. När jag kör därifrån kommer jag på att jag behöver tanka och bestämmer mej för macken på Rudbecksgatan. Dit är det cirka fyrahundra meter från WILLY:s och jag tar inte på bältet. När jag närmar mej Rudbecksgatan upptäcker jag en polisbil i backspegeln. Den lägger sig nära. Jag låtsas inte om den, svänger in på macken, går ur bilen och fram till pumpen helt lugnt. Polisbilen har under tiden kört fram snabbt och ut ur bilen rusar en manlig polis. Kvar i den sitter en kvinnlig. Han verkar övertygad om nåt. Vad, förstår jag först inte. Sen förstår jag. Han vill att jag ska blåsa. Just det. Min bil, mina träningskläder från anno dazumal. Jag förstår plötsligt hur han tänker och ser mej själv med hans ögon: en alkoholist eller narkoman som har snott en bil och… När min utandningsluft inte visar sig innehålla några tecken på alkoholintag kan han inte erkänna sitt ”nederlag”. Kvar i bilen sitter den kvinnliga polisen. Han är en tupp, tänker jag, som har bestämt sig för att fortsätta hacka – hacka ner mej. Jag känner vreden sjuda liksom en total maktlöshet. Och det vet han, så klart. Spelreglerna ser ut så här. Och istället för att bara köra sin väg går han vidare till frågan om bältet. 1500 i böter, säger han. Skriv på annars möts vi i rätten. 1500! Det är mat i tio dagar för vår familj med fem tonåringar, hinner jag tänka. Den vardagssadistiske polistuppen vinner och han gör allt detta, inbillar jag mej, för att han hade fel om mej; han kan inte sätta sig i polisbilen bredvid sin kvinnliga kollega utan att ha straffat mej. Genusprestige, alltså. Jag var inte den han trodde att jag var.

    Vrede, exploderad. Vi sitter på O’Learys på Centralen, jag och Marianne. Malmö FF möter Mjällby på Strandvallen. Det är glest med folk i lokalen. Bredvid oss sitter fyra män sextiofemårsåldern. Bakom Marianne sitter en större grupp medelålders män; i övrigt enstaka gäster utspridda i den stora lokalen. Det blåser hårt på Strandvallen. Mjällby har medvind och gör både ett, två och tre noll. Det känns tungt. Männen bredvid oss är glada, märkligt nog, ty rösterna är djupt malmöitiska men de håller på Mjällby. Den störste av dem brister plötsligt ut i ett: ”Joseph Elanga, darr e han, den svarte jävelen…” Jag går i taket. Rasismen är oförblommerad, aggressiv. Jag skäller ut honom efter noter. Marianne går på honom också. Han blir helt paff och rodnar men flinar självsäkert mot mej och Marianne och stämningen går i botten. En servitris kommer fram och säger till mej, att jag ska lugna ner mej. Jag frågar henne om det är ok att sitta och skrika rasistiska kommentarer. Det kan hon inte svara på. Vi sitter kvar men sitter där som ett slags gisslan. Vi vill gå men känner båda att det vore ett nederlag. I andra halvlek har Malmö FF medvind. De reducuerar till 2-3 men matchen är förstörd, liksom eftermiddagen. Allt handlar om de två borden, deras och vårt, och det tysta kriget mellan dem. Tills plötsligt, en halvtimme efter ”scenen”, en ung man vid bordet bakom Marianne, ropar ”Hallå, du där!” Ja? svarar jag. Är du mot yttrandefriheten? Jag blir helt paff. Mot yttrandefriheten? Jag får för mej att det är ett gäng sverigedemokrater, de är åtta, tio stycken, ser påfallande lika ut, välkammade med slipsar och kavajer. Jag minns inte vad jag svarade, minns bara att det enda jag fantiserade om just då var en stor öl, 60 cl, som jag skulle köpa och hälla över min antagonist vid bordet intill.

    Esprit de l’escalier är ett franskt uttryck som betyder att man kommer på sin roliga historia, eller den perfekta repliken, i trappan från festen. På väg från O’Learys kom jag på min: Nej, jag är för yttrandefriheten. Men jag är också för anständigheten och om vi i det offentliga samtalet slutar tala anständigt med, och inför, varandra, öppnar vi dörren på glänt för våldet, det som ligger latent i alla kulturer – under humanismens tunna hinna.

  • 1 december, 2011

    Den tunna, verkliga värld, där du kan göra dej hörd. Med de orden vaknar jag en morgon, bara så: den tunna, verkliga värld, där du kan göra dej hörd.

    August Strindberg, nykristen, omvänd, i brev till Carl Larsson, 24 januari 1899: ”Där jag har felat, vet jag numera hut och erkänner felet…” Det är stort. Jag tänker på Jan Myrdal (omöjlig ”utan” Strindberg) och hans mörka punkter: Himmelska Fridens Torg, Faurisson och Pol Pot, till exempel. Tänk så mycket större han hade blivit, som författare, och människa, ifall han haft blott en bråkdel av förebildens förmåga att se de egna bristerna.

    Ett mycket vackert stycke i Bernhard-Henri Lévys dagbok från Libyenkriget, ”La guerre sans l’aimer”; mot slutet, när segern är vunnen träffar Lévy Abdel Jalil igen, ordföranden i Nationella övergångsrådet. De träffas i Benghazi där de sågs första gången när rådet bilddades. Lévy har grunnat på en sak under hela kriget, hur Jalil kunde tro på honom då när han, en okänd fransk författare med ett judiskt namn, förklarade för Jalil att han kunde försöka få kontakt med president Sarkozy, vad det var som fick Jalil att gå med på det hela: ”Dans vos yeux, j’ai vu l’éclat de la sincérité – j’ignorais si vous réussiriez ou pas, mais je savais que vous étiez sincère et cela, pour moi, comptait plus que tout.” (I era ögon såg jag uppriktighetens ljus – jag kunde inte veta ifall ni skulle lyckas eller ej, men jag förstod att ni var uppriktig och det var det som, för mej, betydde mer än allt annat.)

    Det är en dag då det känns som om allt går fel och när jag går in på Stippes på lunchen, blir det fel där också. En av tjejerna bakom disken, som bryter lite lätt på svenska, frågar mej: ”Ska ni ha pommes eller mos till korven?” Jag svarar: ”Jag har sagt till dej tusen gånger att du inte får säja ni till mej.” Jag är tydlig men inte ovänlig, tycker jag. Hon bryter emellertid ihop direkt och rusar gråtande in i Stippes inre rum, det allra heligaste. Jag sätter mej ner och väntar på min mat. Efter en stund blir situationen ohållbar. Jag ser att hon är tillbaka vid spisarna. För första gången någonsin – och det handlar säkert om fyra decennier allt som allt (jag räknar även in tiden när stället låg på Södra Förstadsgatan) – går jag innanför ”vallgraven” på Stippes och fram till spisarna. Jag kramar om henne och ber om ursäkt, säjer att jag inte menade nåt oförskämt. Hon säjer att hon fått lära sej sen barnsben att säja ”ni”. Jag, att jag ser det som en förolämpning och någonstans på denna knaggliga väg mellan ”ni” och ”du” möts vi i en förståelse för varandra. Nån dag senare tycker jag mej höra henne säja du till en av gästerna…

     •

    Får via Göran Green höra att Hilding gått bort, Hilding Ericsson. Det känns som om en viktig och originell skärva av mosaiken Gamla Väster försvinner. Vi kände aldrig varandra, jag och Hilding. Men vi var bekanta, som det heter, och jag ser honom komma skridande, Hjorttackegatan fram, lugnt och målmedvetet med de rosiga kinderna och den pojkaktiga spelevinkblicken mot något av sina vattenhål: B & B eller Tap Tim, kanske, nere på Norra Vallgatan. Jag tänker på Hjalmar Gullbergs dikt, att byta ett ord eller två. Så blev det ofta med Hilding, ett ord på gatan eller två. En gång, för längesen, när mina barn var små och jag fortfarande var tillsammans med Siw, föreslog han en tur med sin båt, ”med dej, Siw och ungarna”, som han sa. Varje gång jag såg Hilding på Väster, tänkte jag denna tanke, en dag, Hilding, ska vi ut med båten, du och jag och barnen. Nu vet jag att det inte blir av, annat än i tanken. Att byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå. Alla människors möte, borde vara så.

  • 24 november, 2011

    20 november. Söndag, en suggestiv dimma utomhus, stilla, vackert, allt som inbäddat. Det är min födelsedag. Av outgrundlig anledning söker sig min tanke till Lasse Brandeby, en scen från Slagthuset i Malmö för många år sen. Jag var där, förmodligen efter årsfest med Galleri 21:s fotbollslag. Jag går omkring i de jättelika lokalerna och längst in, där jag har ett vagt minne av att det kan ha funnits spelbord, upptäcker jag Lasse Brandeby, ensam. Jag minns att jag kom att tänka tankar kring kändisskap och ensamhet, att där satt han, ”kändisen” och den omsvärmade komikern, helt ensam i ett hörn, närmast övergiven. Innan jag ska gå och lägga mig på min födelsedag kör jag min obligatoriska text-tvrullning och hoppar till, minst sagt, när jag läser följande: ”Skådespelaren Lars ”Lasse” Brandeby avled natten mot söndagen i Göteborg…”

    Kvarnby Golfbana, senhöst. Tidigt, solguld, bethögar, stadens kontur knivskarp. Frost över gräset, stilla. Pontus beskriver sitt jubel över Henrik Nilssons Tranströmerartikel dagen innan i Sydsvenskan, hur han knöt näven och sträckte den i luften efter att ha läst. På sjätte hålet: rådjur som klyver ruffen bakom green. Vi står stilla, iakttar dem. De står stilla, iakttar oss. En yngre hona hoppar glatt bort mot en dunge. Tranströmer, slår vi fast. Det är Tomas Tranströmer som hoppar omkring, yr av glädje över att metaforerna finns, att verkligheten finns, att vi finns.

    Vad ”består” vi av? Ibland, i mitt eget fall åtminstone, som denna höst, får jag för mig att det handlar om tre ”saker”: erotiska fantasier, fotbollsfantasier (nertagningar på bröstet, halvvolleyskott, tvåstegsfinter) och musik (fragment, slamsor av låtar, melodislingor upprepande sig i all oändlighet, från Borodins cellomusik till Flying Pickets och Whitney Houstons röster: How will I know?). Så ”täcks” allt annat i mig: vanor, rutiner, ”Fredrik”:et och jag svävar mellan dessa tre existensformer – ett tomrum mellan tre kondenserade sjok av närvaro.

    Författardröm. Befinner mig i en underbart vacker rosenträdgård. Jag står, mer eller mindre gömd bakom klängväxter, på en terrass med en pergola. Nedanför mig, utan att se mig, står en kvinnlig poet, ensam, och deklamerar poesi högljutt. Jag lider med henne över poetens ensamhet, avsaknaden av publik. Till sist får jag nog och klättrar ut ur trädgården, över en hög mur, ut i tystnaden – och friheten.

  • 18 november, 2011

    I kölvattnet efter Anders Behring Breiviks massmord på Utøya och i Oslo dök det upp, som ett försök till tankeförbud, att man inte längre ska få vara kritisk till islam. I Aftonbladet, på ledarsidan och kulturen, framfördes tankar om att islamkritik i stort sett var samma sak som högerextremism. Som hjälp att införa det åtrådda tankeförbudet används allt oftare det suspekta begreppet ”islamofobi” (ett begrepp lanserat av islamister i syfte att  stigmatisera all kritik av islam som rasism; se bland annat Gilles Kepels ”Kampen om islam”). Den tunna tanketråden avslöjas ifall man lyfter blicken och riktar den åt annat håll, mot Israel till exempel. Den israeliska statens mest lojala anhängare blundar konsekvent för israeliska övergrepp och avfärdar ständigt all kritik av Israel som ”antisemitism”; med ett enkelt pennstreck sätts likhetstecken mellan antisionism och antisemitism. Tricket är detsamma som ovan, att neutralisera rättmätig kritik. Kärnan i båda fallen: att göra öppen debatt och dialog omöjliga och stämpla ut dem som inte har ”rätt” åsikt som rasister eller antisemiter. Varför? Rädsla, så klart, för sanning och att förlora makt, inte minst makt över det som Lars Gustafsson på sjuttiotalet döpte till problemformuleringsprivilegiet.

    Länkar på internet, tänker jag. Och Proust, att läsa Proust. I bägge fallen svindlar det. Internets bråddjup av möjligheter, Prousts etymologiska bråddjup. Universums och språkens genomskinliga golv uppenbara. Man går försiktigt över golvet och känner att världen är outtömlig. ”Oändligt är vårt stora äventyr.”

    Tanke-gång, tanke-kedja. Under läsning av Hermann Brochs Vergilii död dyker ordet följaktligen upp tre gånger inom loppet av några få sidor. Tanken far till Bernt Olsson, professor i litteraturvetenskap vid Lunds Universitet. Åttiotal. Jag har skrivit följdaktligen i en text och han påpekar försynt att det heter följaktligen och varje gång detta ord dyker upp far mina tankar dit, till Bernt, och den här gången far de vidare, till Bertil Romberg, Bernts kollega, uppvuxen på Norr i Helsingborg där min egen far också växte upp och först där, vid dörren till den villa där pappa växte upp, stannar tanken. Allt detta – följdaktligen, förlåt följaktligen – inom loppet av en sekund.

  • 11 november, 2011

    Jag är på väg in på Hemköp, vid Triangeln, när blicken fastnar på vad en Alumaförsäljare håller i handen, det vill säja nu heter tidningen faktum. Framsidan täcks av ett porträtt på Lars Vilks under vilken texten ”Hur länge lever Lars?” breder ut sig. Det är vidrigt. Så gör man de radikala islamisternas fatalism, och världsbild, till sin. Varför inte samma bild på Vilks och texten ”Länge leve yttrandefriheten!” istället?

    Varje gång jag köper en ny patron till min skrivare och går in på Kjell & Co eller Claes Ohlsson händer det, en mening jag läste en gång på nåt ställe i Louis-Ferdinand Célines vilda och väldiga verk flyter upp i medvetandet: Les gens se croient enculés par un centimètre quand il, en effet, s’agit d’un mètre (folk tror sig vara rövknullade med en centimeter när det i själva verket handlar om en meter). Hur många patroner det handlar om på ett år, vågar jag inte tänka på. Ingenting blir hellre bättre av att ingen expedit någonsin på ett trovärdigt sätt kunnat förklara för mig hur färgpatronerna kan ta slut, när jag bara skriver ut i svart. Längst in i denna mörka tanke ser jag ett litet gäng HP-direktörer, vid ett ovalt och vackert ekbord någonstans i Kalifornien och hur de, vid slutet av nån firmafest, skålar med varandra för att alla dessa dumma ”assholes” ute i världen lydigt går och köper sina patroner år efter år.

    Jag ligger i min säng på hotell Alhambra i Granada, Nicaragua, som gäst på stadens stora poesifestival. Jag zappar trött mellan kanalerna; det är mycket musik-kanaler men så plötsligt får jag in en kubansk kanal. Castro på en scen i en liten, torftig samlingslokal. I publiken ett trettiotal ”intellektuella” (citattecknet medvetet). Det är en sorglig samling – och en sorglig föreställning. Inte en av dem vågar ställa en riktig fråga och varje svar från den åldrade, halvsenile ”comandanten” tas emot som vore det svar från oraklet i Delfi. Jag tänker på Sokrates och Voltaire och hela den västerländska tanketradition där invändningar och kritik är hjärtat i det intellektuella livet, grunden för demokrati och dialog. Det jag bevittnar här är en form av intellektuell död, en ritual där rövslickeriet upphöjts till ”diálogo”. Fråga: är denna sorgliga föreställning en helt igenom logisk följd av den kubanska revolutionen eller fanns det en annan väg?

    Från fönstret till mitt kontor vid Triangeln har jag evig utblick över gänget på bänkarna mitt emot den åttakantiga korvkiosken. Vissa av dem har suttit där åravis, ölandes, brännvinandes, gormandes, halvsovandes. Ibland tänker jag: ambition. För helvete, en liten ambition bara, inte bara att sälja Aluma utan ett steg till! Att börja ett annat liv, försöka åtminstone. Bryta den onda cirkeln. Men de provocerar mej inte. Inte på riktigt. Tanken på sommardagen på Sibbarp med Marianne dyker upp, när en av mina äldsta och bästa vänner kom förbi. Han fäller ut sin liggstol, lägger sig ned, tar på sig sina solglasögon och njuter storligen av vår närvaro och dagen. Liksom vi gör. Det är en fantastisk sommardag och eftersom han är en av de roligaste människor jag känner, blir det också många skratt. Han är den inkarnerade Ironin. Men så plötsligt säger han: ”Jag har det bra. Mitt liv är bra. Jag har inga ambitioner. Allt är bra som det är.” Jag vet att vi är olika och har olika klassbakgrund. Han är från arbetarklassen, jag från medelditon. Lik förbannat äter sig meningen in i mej som en grym provokation. Jag går i flera dagar och känner hur mattan för hela min existens rycks undan. Något från djupet ur mej själv vill ut och skrika, åtföljt av en jättebanderoll: Man får inte säja så! Man får inte bara sitta där på bänkarna eller ligga här i solstolen och säja att detta är allt, att det är bra så. Man får inte det! Eller? 

     •

    Leif, min vän filmregissören, bjuder på skånsk äggakaga med öl och besk. Vi har det gott och samtalen vid matbordet kryddas inte bara av den goda maten utan också av det som förestår: Sverige-Holland på TV. Vi bänkar oss för matchen och dras in i dramat som de ”känslomänniskor” vi är. När Ola Toivonen trycker in 3-2 skriker vi högt. Sverige är i EM  men – och det var dit den här lilla texten ville komma – när intervjuerna börjar efter matchen, med hjältarna Källström och Elmander, bland annat, säger någon av oss, minns inte vem men det spelar ingen roll ty känslan var lika tydlig i oss bägge och den sköt fram i oss i stort sett samtidigt: Visst, det är stort men MFF är ändå större.

  • 9 november, 2011

    Vi sitter på Hospice i Helsingborg, jag och Håkan, ”Kocken” kallad. Framför oss, sovande i sängen, vår vän från Malmö Hamn, ”Norrköping”, Janne Ziehlke, döende. Hans envetna kamp mot prostatacancern går mot sitt slut. Jag läser Harry Martinson – vår gemensamma favoritförfattare – för honom, ur ”Kap farväl!”, som vi älskar båda två. Det är omöjligt att veta ifall han uppfattar något. Jag får en märklig känsla av att han inte ska ”dö” utan bara segla vidare, som den sjöman han en gång var. När vi tar avsked en sista gång – utan att han kan svara oss – och vi därefter sätter oss i bilen mot Malmö säjer jag, eller Håkan, jag minns inte vem: ”Han var den bäste av oss.” Bara så. Den bäste och finaste av dem som strålade samman i extrakammaren på Stuven i början av sjuttiotalet. Ett och ett  halvt dygn senare får jag ett sms från Jannes syster: ”00.37 seglade Janne vidare till nästa destination.”

  • 3 november, 2011

    ”Jag börjar ångra min svenska patriotism! Den är för inskränkt! Vi borde alla bli européer! Det är en viktigare uppgift än att vara svensk! Mitt mål är att förvandla svenskarna till européer!”, skriver Strindberg till Carl Larsson den 21 mars 1884. Intet nytt under solen? skriver jag, till mig själv, den andra november 2011.

    Allt jag vill säga annorlunda idag: en starflock i vild och vacker flykt mellan höghusen på Köpenhamnsvägen halv åtta på morgonen. De fallande löven som gula, hemliga meddelanden. Och ett trafikljus i fonden, rött, rött.

  • 21 oktober, 2011

    Middag/taxi. Ibland får platser och mänskliga konstellationer en oerhörd laddning, en laddning vars kraft kommer från de människor som finns där. Hotell Ritz i Paris den 18 maj 1922, till exempel. En miljonär Schiff bjuder på middag. Vid bordet sitter Pablo Picasso, Igor Stravinskij och Marcel Proust. Något senare under kvällen anländer James Joyce. Jag tänker på den konstnärliga energin vid det matbordet. Att man förmodligen bara hade behövt ta fram en tändsticka och hålla upp den, så hade den antänts utan att behöva strykas mot plånet. Lite senare på kvällen delar Joyce och Proust en taxi. Man föreställer sig att konversationen handlade om minnet som gåta, språket som lekplats, orden som farkoster mot universums hjärta. Eller nåt. Det gjorde det inte. Det enda som yttrades var att Proust frågade Joyce ifall han gillade tryffel. Det gjorde han. Sedan: rien.

    Parkerar min bil bakom Stadsteatern och går mot betalautomaten. Plötsligt hör jag ett märkligt ljud, som om någon vore instängd någonstans, ett slags vadderat skrik. Ett barn i en bil, får jag för mig och ser mig om. Ingenting. Så, plötsligt lyckas jag lokalisera ljudet. Det verkar komma från en Volvo med något som liknar tonade rutor. Jag rör mig hastigt fram mot bilen, redo att befria den som verkar vilja ut. Så hajar jag till. I bilen syns en kvinna, brett skrevande i framsätet med en kraftig man över sig som idogt syns pumpa på i henne. Hon har ett vackert indianansikte, en bolivianska eller peruanska, kanske. De fortsätter ogenerat. Jag stannar upp, vill egentligen fram och titta mer men vänder om, lite lätt generad men med en ljus känsla i bröstet. Jag kommer till att tänka på vad Christina Claesson sa en gång, att den vackraste musik hon visste var den som kom från öppna fönster. Ljudet jag hörde förvandlas, från ett rop på hjälp till en lovsång till liv, brunst och kärlek.

    ”Ser poeta não é uma ambição minha. É a minha maneira de estar sozinho.” Skriver Pessoa. Att vara poet är ingen ambition jag har. Det är mitt sätt att vara ensam på.

    Jag påbörjar arbetet med en ny översättning, Elena Balzamos bok om Strindberg, Strindberg, visages et destin och får Tor Sjöberg i tankarna. Denne var aforistiker och god vän med Ulf Peter Hallbergs far, Ulf Hallberg. På 70-talet gav Peter och jag, tillsammans med ytterligare några kamrater, ut en tidskrift, Korpen, sedermera Levande Livet. I ett av våra nummer publicerade Tor Sjöberg ett antal av sina aforismer och tankar. En av dem flyter upp nu, en som säger ”allt” om översättande: ”Stensättaren och vägen, långsamt blir de överens.”

    Värdighet. Ordet sköt fram i mig i somras när jag såg Norges utrikesminister Harald Stoltenberg, utrikesministern Jonas Gar Støre och kung Harald V och deras olika framträdanden efter Behring Breiviks massaker: hur orden föll, deras allvarliga ansikten, hur vackra de var i sitt allvar och hur deras nationella ansvar syntes i dem, in i minsta por i ansiktena. Tänker på dem och deras ansikten och hamnar i jämförelsen med vår kung och vår utrikesminister, en kung som frekventerar restauranger styrda av den jugoslaviska maffian och en utrikesminister som varit djupt involverad i oljeaffärer i Afrika. En utrikesminister som, när upproret mot Kaddafi bröt ut , sa att ”…här handlar det inte om att ta ställning för den ena eller andra sidan…”. Båda hala som ålar, utan kurage att träda fram och ta ansvar för sina handlingar, båda utan värdighet. Skriver jag och undrar samtidigt hur det är med vår, det svenska folkets, värdighet, som inte har vett att med hjälp av folkets urgamla kraft, vreden, få bort dem från makten. Kan ”vi” behålla vår värdighet och låta dem sitta kvar?

    Författardrömmar.

    Står vid bardisken på Park, lördag på Bokmässan. Ansikten och kroppar flyter förbi som stora fiskar i nattens mörka vatten: Lars Andersson, Cecilia Davidsson, David Eberhard, Måns Gahrton, Gellert Tamas, de tyska författarna från tyska författarlandslaget i fotboll, Thomas Bodström, Petter Karlsson. Jag skymtar Mari Jungstedt, omsvärmad av en grupp kvinnliga redaktörer och författare. Nån natt senare drömmer jag om henne. Hon kommer småspringande över ett stort fält, i mörka långbyxor och en kort rödsvart jacka. I händerna en väska eller en laptop. Hon är jagad av en grupp män, redaktörer, förläggare, regissörer, får jag för mej. Jag står bakom ett högt stängsel och ser hur hon som försöker komma undan dem, samtidigt som hon verkar vara glad och nöjd över uppmärksamheten. Det är helt lugnt där jag står, bakom ett stort, grått metallstängsel, som nedsänkt i en iskall, iakttagande och helt klar ensamhet.

    Är i Lund och lyssnar på ett roligt och intelligent samtal mellan författaren – och professorn i franska – Björn Larsson och den franske översättaren Philippe Bouquet. Det slår mej hur lik Björn Larsson är Peter Kihlgård. Kilhgårds ögonhålor ligger djupare och hans ansikte är smalare men de bruna ögonen är desamma och någonting i ansiktet, att det levda satt sina spår. På natten drömmer jag om Kihlgård. Vi går omkring i Stockholms innerstad. Han bjuder hem. Hans fru och döttrar leker på vardagsrumsgolvet. Lägenheten är stor, ljus, vacker. Plötsligt möter jag en stor ko med ett vackert, kalvliknande ansikte i deras hallkorridor. Kon rör sig helt naturligt i lägenheten. Jag hoppar till. Peter säjer nåt om att ”det är bra för barnen att vänja sig vid djuren” - som om det vore den naturligaste sak i världen att ha en ko i lägenheten mitt i stan! När jag vaknar, och även nu när jag skriver dessa rader en vecka senare, ser jag det stora kalvhuvudet helt klart, den varma blicken och det stora djurets lugna rörelser i lägenheten.

    Vem är jag? Vem vill jag ”bli”? Varje gång jag hör frågan eka inom mig eller ställer frågan ”vad vill du bli när du blir stor?” till något barn, hör och ser jag en scen framför mig från favelan Cidade de Deus i Rio de Janeiro. Jag var där med dokumentärfilmaren Lasse Westman 1998 när vi höll på med vår film Sambafotboll (Svt, juni 1998). Vi intervjuade författaren Paolo Lins, som just kommit med sin roman Cidade de Deus (som sedan blev film med samma namn, Guds stad på svenska). När vi står där på ett litet torg och pratar med Lins omringas vi av en flock småbarn. Jag börjar prata med en liten flicka på fem, sex år och frågar henne vad hon vill bli när hon blir stor. ”A mesma!” svarar hon glatt. Samma. Hon vill vara samma människa när hon blir vuxen. Ett genialt svar: A mesma.

  • 15 oktober, 2011

    ”Genomgår den skandinaviska maskuliniteten århundradets kris?” skriver Ulrika Kärnborg i AB (5/9 2011) i en artikel där hon försåtligt syr ihop associationstrådar mellan Karl Ove Knausgård, John Ajvide Lindqvist och massmördaren Anders Behring Breivik. Redigeraren gör sitt till genom att sätta namnen i fet stil så att man som läsare ska få tanken att det finns ett obehagligt samband mellan de tre. Ur Knausgårds 2.500 sidor tjocka verk (de fem hittills utkomna delarna) lyfter hon ut några rader där Knausgård skriver om sin hustru Linda Boström Knausgård: ”När hon blev gravid förändrades allt för då fanns det en horisont bortom den vi två hade skapat, någonting större än vi, och det fanns där hela tiden, i mina tankar och i hennes tankar. Oron var kanske stor, men mitt i den fanns trots allt ständigt någonting fullkomnat och tryggt inom henne. Det skulle falla på plats, det skulle gå bra, det visste jag.” Denna tanke om oro och en förestående moders-, faders- och föräldralycka får Kärnborg att associera till Breivik och dennes hat till feminism, ”kulturmarxism” och islam. Man tar sig för pannan, som det heter. Det är djupt obehagligt, inte bara för att tankegången är uppåt väggarna – man undrar ifall Kärnborg själv känt föräldraskapets oro och lycka – utan också för att det är möjligt att få in något sådant på Skandinaviens största kultursida. Kärnborg är ute efter maskulinitetens kris, något som diskuterats fram och tillbaka i femtio år, alltsedan sextiotalet. Hennes text visar emellertid prov på något helt annat – att man i radikalfeminismens namn kan skriva precis vad som helst, förutsatt att det är man/män som är måltavla/måltavlor. I den meningen påminner hon om Maja Lundgren som i sin Myggor och tigrar gjorde den paranoida jämförelsen mellan camorran i Neapel och Aftonbladets kulturredaktion. Var finns då ”krisen”? I Kärnborgs eget tänkande. Och hos Åsa Linderborg, så klart, som släppte igenom texten.

    Det är sol och sensommar, på väg mot höst. Vi står på första tee på Falsterbo Golfklubb, jag, poeten Pontus Lindh och sångaren och kompositören Sven Kristersson. En, som det verkar, vacker dag och spännande golfrunda ligger framför oss. Det börjar fint. Pontus spelar riktigt bra, mitt spel är ok och Sven hänger med bra i början. Efter fyra, fem hål kan vi se hur molnen tornar upp sig ute över Östersjön, bakom fyren. Det inger dock ingen oro. Spelet och gemenskapen värmer. Vi spelar golf men pratar också med varandra: litteratur, musik och smärtan över missade puttar byter plats i samtalen. Framåt hål nio har molnen förvandlats till en otäck, främmande och mycket mörk armada på himlen. Mitt spel håller dock fortfarande ihop, Pontus spelar fortsatt bra men Sven har börjat darra på manschetten och på hål elva – nu har de första dropparna börjat falla – vill Sven gå av. Han har fått nog, som han säjer, av sitt eget spel och han fruktar det oväder som kommer allt närmare. På de andra hålen ute på banan går det att se hur folk avbryter sitt spel och drar sig mot klubbhuset. Jag och Pontus lyckas dock övertala Sven att fortsätta, vilket han motvilligt låter ske. På trettonde öppnas himlens slussar och vinden går från ”hård” till kuling. Det börjar bli svårt att gå, svårt att träffa bollen som inte ens ligger stilla på green. Den darrar av blåsten och när vi är framme vid femtonde hålet har vi förvandlats från människor till kämpande djur, men inte i det inre krig mot det egna jaget som golfen i första hand är utan i en kamp för att överhuvudtaget kunna genomföra vår artonhålsrunda, en kamp för att gå, stå och slå. Regnet öser ner, vinden har gått från kuling till storm och bollarna seglar som vilsna fiskmåsar åt alla möjliga håll. Lik förbannat fortsätter vi, besatta av att ta oss runt banan och därute, vid Ulenabben, banans yttersta spets, flyttfågelsträckens sista utpost, det ”yttersta näs” som Hjalmar Gullberg kan ha haft i tankarna när han skrev:

    Jag bor vid ett rastställe, långsmalt, havsomflutet:
    En utsträckt hand av vildros och susande gräs
    Som öppnar eller knyter sig. Här är slutet
    På kartan över landet, ett yttersta näs…

    där ute, vid sjuttonde utslaget förvandlas allt till mäktig skönhet, tre trotsiga, tunna varelser i naturens våldsamma hand, lilliputar, små människosparvar om man så vill som skönjer slutet och kan skymta klubbhuset och parkeringen där borta vid artonde hålet. En golfrunda att minnas, som det heter, där naturen lekte med ”kulturen” (våra samtal, våra drömmar, vårt spel) och visade vem som var starkast.

  • 10 oktober, 2011

    Vi sitter och tittar på teve, jag och Marianne, ”Kalle Moraeus med mera”. Loa Falkman är en av kvällens gäster. Marianne skrattar så att hon skakar i soffan. Jag skrattar också. Han är verkligen rolig. Så kommer jag att tänka på en historia jag fick höra en gång, av Christina Claesson. Loa Falkman var i Malmö. Han hade framträtt på Malmö Opera. Efter föreställningen vandrade han Fersens väg ned iförd en stor svart slokhatt. Det var höst och blåsigt, ruggigt malmöväder. I höjd med Gamla Kyrkogården, på Slottsgatan, blåser hatten av honom och in på kyrkogården. Denna är emellertid låst för kvällen och Falkman beslutar sig därför att klättra över staketet, in på kyrkogården för att komma åt sin hatt. Han gör så och när han klättrat över visar det sig att hatten landat på en grav där namnet ”Falkman” står inristat i gravstenen. Det visar sig att denne Falkman, den döde, är en avlägsen släkting som vår Falkman, den levande, aldrig tidigare hade hört talas om…

    Prat (a). Sitter på Stippes och äter lunch, en ungersk med hemmalagad (vad betyder det ordet, egentligen?) mos. Bakom mig sitter tre medelålders män. De äter och pratar. Och jag slås av hur smidigt deras samtal flyter. Framförallt en av dem imponerar på mig; han stakar sig inte en enda gång, ingen stamning, inga eftertänksamma tystnader ur vilka han tar sats mot nyformulerade tankar utan orden bara rinner fram, ett vatten i strid ström där Grekland och ”grekerna”, Sannfinländarnas ordförande och de dåliga lärarlönerna i Sverige behandlas i rask följd. O, tänker jag, den som kunde tala så! Så smidigt. Men när jag lämnar Stippes har ett annat ”O” hunnit segra i mig: ”O, låt dej aldrig bli en sådan, som talar så fort och smidigt!”; låt alltid tanken/tankarna styra i första hand, inte det glänsande, välsmorda munlädret.

    Anita Linde är borta, Gleerups sol. Lund blir därför en mindre stad, utan henne. Jag gillade henne från första stund: leendet, entusiasmen, den djupa lärdomen. Jag kände mej också förbunden med henne på det där vaga viset som man gör när man har samma stjärntecken och, som hon och jag, är född på samma datum. Vi brukade kommentera det, att det var hon, jag, Ulf Lundell, Selma Lagerlöf, Picasso och Per Wästberg som var födda den tjugonde november. Första gången vi träffades var i november 1993, på Gleerups. En bokafton där Björn Ranelid också var med. Det blev en underbar kväll som slutade hemma hos Anita på Grönegatan. Hon bjöd hem oss, generös som hon var, bjöd på likör och skratten regnade i lägenheten, inte minst när Ranelid imiterade Owe Thörnkvist. Då skrattade hon med hela sitt ansikte. Äpple, tänker jag. Äpplesol. Lysande ansikte. Anita Linde finns inte längre men hennes ansikte fortsätter lysa. I våra minnen.

    Björn Ranelid. Så många som har åsikter, så många som vill veta, när man träffar folk som inte ingår i den ”litterära världen”: – Du, Fredrik, han den där, du vet Ranelid, hur e han jänkligen? – Han är en generös och vänlig person, kristen i ordets bästa mening, med humor och stort hjärta, brukar jag svara då. Det tror folk knappt på, matade som de är av mediebilden: den fåfänge, Let’s Dance-dansande, evigt bekräftelsetörstande författaren. Min bild är en annan. Ett exempel, jag har flera men håller mig till detta: sommaren 2010 fick jag plötsligt problem med hörseln. En ton i örat som inte gav med sig. Först trodde jag att det var de så kallade ”vuvuzelorna” från VM i Sydafrika, ljudet av dem, som bitit sig fast i mig. Så var det inte. Efter ett läkarbesök konstaterades tinnitus. Detta visste jag att Björn led av, sms:ade honom därför på Bokmässan samma år och skrev att jag ville prata med honom ”om en sak”. Inom loppet av en minut svarade han: Kom till lobbyn på Park. Vilket jag gjorde en halvtimme senare. Där berättade han för mig om sin ton och det inre krig han fört mot den genom åren. Det kändes bra att få höra och han föreslog de olika behandlingar som han kände till, bland annat akupunktur. Men det fanns också något paradoxalt i det han sa – han vill själv inte längre bli av med tonen, ty det är ur kriget mot den som mycket av hans skapande fötts. Detta försöker jag tänka på när tonen tar över  - att jag måste försöka ”ta mej runt” tonen, skapa mej bort från den. Den insikten hjälpte han mig till. Mitt i stimmet på bokmässan.

    Dagen som ett berg att bestiga, förmiddagen vandrar man uppför och på eftermiddagen vandrar man nerför. Men också: dagen som ett bygge. Och utan ritningar fungerar bygget dåligt. Att vara författare är att vara frilans, utan ”fasta tider”, som det heter. Just därför är det nödvändigt att skapa sin struktur, att ha en ritning i bakhuvudet för den dag som komma ska. Och det är just den ritningen som är nyckeln till hur man mår. Läggs ribban för högt, infinner sig den inre, mentala stressen direkt. Därför är konsten att ”skapa sin dag” av yttersta vikt – att skapa klara dagar med förväntningshorisonter som är synliga och ”mänskliga” och där prestationsjävulen hålls i strama tyglar.

    Språk är överenskommelser. Varje folk kommer överens om ordens betydelser. I princip går det att utstöta vilket ljud som helst och få det att betyda vad som helst – om bara de andra är med på det. Förhållandet mellan det betecknade och det betecknande är i den meningen arbiträrt. Jag kommer till att tänka på det när jag ser IFK Göteborg-Malmö FF på teve. I studion hörs Tony Gustavsson, den före detta Hammarbytränaren. Plötsligt säger han: ”… jag känner mej beundrad av…” och så ett spelarnamn, Ranégie, Hamad eller Durmaz. Men vad han menade var att han själv beundrade den han nämnde. Den märkliga vändningen, som ju alla förstår ändå hur fel den än är, får mej att tänka på en sak jag hörde Glenn Hysén säga för många år sedan. Han kommenterade en Champions Leaguematch, det blev hörna för ena laget, varpå han sa: ”Det som försiggår hörnan…” Men alla förstod ju ändå, att han menade ”föregår”. Språk är överenskommelser. Kontexterna avgör och i vissa sammanhang går det att säga i princip vilka stolligheter som helst. Vi blir förstådda ändå. Och vi förstår ändå.

    PSA. Prostataspecifikt antigen. Du är opererad. Tiden går. Du går på dina kontroller, blodproven, ett enkelt stick i armvecket. Dagen efter slår du numret till sjukhuset, ber att få urologen och dispensären. Syster i luren. Liv eller död? Tiden går, åren går. Fem år och inga spår. Ditt värde ”omätbart.” Fem år har gått. Du tar ditt prov igen – och vågar plötsligt inte ringa, får för dig att en enda cancercell har gömt sig, under radarn, under dessa år och nu sluppit ut i systemet. Liv/död. Liv-rädd; dö-rädd.

    Språken som hus. Att känna sig hemma i de olika husen. Våren 1984 bodde jag i Paris och var inne i det franska ”huset”, vaknade på franska, drömde på franska, åt, tänkte, promenerade och gestikulerade på franska. Jag var i franskan, franskan var i mig. Samma vår lärde jag känna en mexikan i Paris, en kemist som arbetade på rue d’Assas, Froylan Vargas. Vi träffades på en studentrestaurang, började umgås och en dag bad jag honom undervisa mig i spanska ty franskan hade öppnat en dörr på glänt, kände jag, mot andra romanska språk. Vi brukade sitta i Jardin du Luxembourg när han slutat jobbet. Jag arbetade mig långsamt genom Octavio Paz essäer, bland annat ”El laberinto de la soledad”. Bara ordet ”soledad” fick mig att älska spanskan. Froylan med sitt stränga aztekansikte bad mig läsa högt och så öppnades dörren, först lite grand, sedan mer och mer, in till det spanska huset. Nu är jag i det huset sedan många år och via det hittade jag en dörr vidare, in i det portugisiska. Men var – och det var det som var frågan – känner jag mig som mest hemma, i vilket ”hus”? Engelskan har jag, som så många svenskar, lärt mig som barn men har aldrig känt mig hemma i det språket, trots popens betydelse i mitt liv och trots den engelska fotbollsvärlden. Det är som om engelskan vore ett könlöst neutrum, ett medel bara som aldrig antänder något i mig. I franskan, som kan ”antända” mig känner jag mig likväl alltid påpassad, som om jag anade närvaron av en språkpolis eller etikettkommendant i närheten, var jag än befinner mig, på en krog i Quartier Latin eller hemma hos goda vänner i sjuttonde. Denna känsla infinner sig aldrig i det spanska/latinamerikanska ”huset”; där känner jag mig villkorslöst omfamnad, som om det funnes en demokrati inbyggd i det spanska språket, i dess vokaler och konsonanter. Men vad är då det, att ”känna sig hemma” i ett främmande språk? Att vidgas och bli större, så klart, men också att möta något i sig själv – och någon? – något anat, någon anad som väntade i dej, slumrande, och som väcks till liv och får dej att växa. Inte att bli ”viktigare”, inte ”bättre” utan större. Som om man utrustas med andra vingar och får möjlighet att flyga över  nya kontinenter.

  • 30 september, 2011

    Sibbarp, fredag i september. Sol, moln i växelspel. Jag ligger bakom en av havtornsbuskarna och läser. Tar ett dopp då och då men jag är ensam badare på det stora området. Enstaka joggare och promenerande drar förbi. Är jag den siste badaren på Sibbarp? Förmodligen. Och för att jag vägrar ta farväl av sommaren, oförmögen till separationen. Jag skriver en barndomsskildring om mina gamla klasskamrater på Djupadalsskolan, två romaner om mina före detta arbetskamrater i hamnen. Vägrar ta avsked, vägrar farvälet. Vägrar acceptera att allt har ett slut – att allt är över om några långa ögonblick.

    Thomas Mann, bisatsernas konung? Hittar följande vackra mening med sin precisa konstruktion under omläsning av ”Der Zauberberg” (Bergtagen): ”Es war sonderbar, dass er sich dieses weitläufigen Überlegenheitsgefühls besonders lebhaft und vielleicht überhaupt zum erstenmal bewusst wurde, als er Frau Chauchat eines Tages Deutsch sprechen hörte, – sie stand, beide Hände in den Taschen ihres Sweaters, nach Schluss einer Mahlzeit im Saale, und mühte sich, wie Hans Castorp im Vorübergehn wahrnahm, im Gespräch mit einer anderen Patientin, einer Liegehallengenossin wahrscheinlich, auf übrigens reizende Art um die deutsche Sprache, Hans Castorps Muttersprache, wie er mit plötzlichem und nie gekanntem Stolze empfand, – wenn auch nicht ohne gleichzeitige Neigung, diesen Stolz dem Entzücken aufzuopfern, womit ihr anmutiges Stümpern und Radebrechen ihn erfüllte.” En skräddare, ser jag framför mig, som går igenom varenda söm. Inget slarv, inga trådar som sticker ut, stygnen känns som om de vore räknade: kommatecknen, tankstrecken, de inskjutna bisatserna. En skräddare som älskar tråden, nålen och hantverket mer än något annat.

    Eller finns det en ännu vassare skräddare och som förvandlar Mann till bisatsernas prins? I första delen av ”A la recherche du temps perdu”, ”Du côté de chez Swann” (s144-145, Folioutgåvan), dyker följande mening upp: ”Et ainsi – tandis que quelque artiste qui, lisant les Mémoires du XVIIe siècle et désirant de se rapprocher du grand Roi, croit marcher dans cette voie en se fabriquant une généalogie qui le fait descendre d’une famille historique ou en entretenant une correspondance avec un des souverains actuels de l’Europe, tourne précisement le dos à ce qu’il a le tort de chercher sous des formes identiques et par conséquent mortes – une vieille dame de province, qui ne faisait qu’obéir sincèrement à d’irrésistibles manies et à une mechanceté née de l’oisiveté, voyait, sans avoir jamais pensé à Louis XIV, les occupations les plus insignifiantes de sa journée, concernant son lever, son déjeuner, son repos, prendre par leur singularité despotique un peu de l’intérêt de ce que Saint-Simon appelait la ”mécanique” de la vie à Versailles, et pouvait croire aussi que ses silences, une nuance de bonne humeur ou de hauteur dans sa physionomie, étaient de la part de Francoise l’objet d’un commentaire aussi passionné, aussi craintif que l’étaient le silence, la bonne humeur, la hauteur du Roi quand un courtisan, ou même les plus grands seigneurs, lui avaient remis une supplique, au détour d’une allée, à Versailles.” Proust som skräddarnas skräddare, alltså?

    Bo-Bi Bar på Klareboderne i Köpenhamn. Dan före valet. Sitter med en pilsner och Information framför mig. Vid bordet mitt emot sitter två äldre män, den ene verkar vara invandrare och talar en märklig, otydlig, nästintill obegriplig – i mina öron åtminstone – danska, en ljudström bara; den andre kommenterar valkampanjen, tycker att den är smutsig, ”for meget mudder”, och något som har slagit honom, säger han, är att alla socialdemokrater han hör och ser är akademiker fast socialdemokraterna ska vara ”et arbejderparti.” Bakom deras ord, bakom denna slöja av ord hör jag något, något vagt bekant. En röst, en varm och behaglig röst. Men vems? Det tar en stund innan jag kan fånga den. Jo, nu hör jag. Cesaria. Cesaria Evora. Då far jag iväg. Kap Verde 2001. Författarresa med Mikael Niemi och Inger Edelfelt. En vecka i Lissabon, två på Kap Verde och där, i Lissabon, går vi på konsert och lyssnar på Evora en kväll, kvällen innan vi lyfter mot hennes eget land. Så vidgas världen i ett ögonblick och nu sitter jag med Niemi och Edelfelt på en bar i Mindelo, dricker vitt vin och samtalar. Vi öppnar våra själar på glänt för varandra och här, ja här, mitt i Köpenhamn förvandlas Bo-Bi Bar plötsligt, utan att jag märker det, till en ö i Atlanten.

    Malmö FF-Djurgården, 30 juli 2011. Matchen avbryts efter elva minuter och fem knallskott som ekar i Swedbank Arena. För oss som var där var det uppenbart att förövarna fanns i Djurgårdsklacken. Det var också enbart därifrån som jublen kom varje gång smällarna detonerade. Övriga publiken buade, högt, ljudligt och med händelserna i maj (Malmö FF-HIF) i åtanke. Döm om min förvåning när Svenska Fotbollsförbundets Disciplinnämnd fäller sin dom, inte de tre självklara poängen till Malmö FF utan omspel. Det är upprörande. För oss som var där. Men vad som är lika upprörande är agerandet från Djurgårdens ledning: att inte ta sitt ansvar, att i sin poängdesperation gömma sig bakom den klack som inte sjöng en enda vacker sång och vars hela närvaro i Malmö den dagen präglades av hat och aggressiva utfall. ”Stil och klass”, hette det när de s.k. ”Järnkaminerna” firade trettioårsjubileum. Bland annat kastade man bangers mot barnfamiljer på väg mot Swedbank Arena. Ironin kunde inte ha varit mer frätande. Men kanske visar Djurgårdsledningens tystnad i frågan på något som blivit ett problem inom stockholmsfotbollen: att klubbledningarna blivit ett slags gisslan hos huliganerna. Istället för att kliva fram och säja: Vi tar vårt ansvar, gömmer sig DIF-ledningen i klacken. Det är fegt. Det fanns en annan möjlighet, att göra som Malmö FFs ledning gjorde i maj efter HIF-matchen: att ta på sig ansvaret för det inträffade. Jag känner dragningen mot det konspiratoriska träsket i mej, tror inte på det i grunden men kan ändå höra Gollum väsa från det träsk där unkenhet, primitivitet och konspirationsteorier frodas: Stockholmsjävlar!

  • 27 september, 2011

    Vaknar 05.12, i vargtimmen, av en dröm om mitt förlag, Bonniers. Martin Kaunitz, förläggare på Faktaboksavdelningen, kommer rusande med mitt senast inskickade manus och säger att det är kanon och att han ska se till att alla på förlaget läser det. Efter att ha rekapitulerat drömmen försöker jag somna om. Det är omöjligt, visar det sig. Och nu uppenbarar sig ”Knappatryckaren” i mitt inre. Jag har inte tänkt på honom på många år. ”Knappatryckaren” var en äldre man i keps och rock som stod vid Malmö Taxis station nere vid Centralen. På den tiden, sent sjuttiotal, tidigt åttiotal, skulle vi chaufförer markera ifall vi var på plats på stationen genom att trycka in en liten knapp under telefonluren. Sista bil som lämnade platsen drog sedan ut knappen. Om inte ”Knappatryckaren” stod där, ty då gjorde han ”jobbet”. Han sa aldrig nåt, vad jag minns. Han bara stod där och hjälpte oss med den minimala tjänsten (vi slapp gå ur bilen). Jag minns att jag tyckte synd om honom, hans liv tycktes ju vara reducerat till denna lilla gest – att markera vår närvaro uppe på växeln. Han försvinner inte ur medvetandet utan bilden av honom blir bara klarare och klarare i tankarna. Varför dyker minnesbilden av honom upp just denna morgon? För att jag, i mitt skrivande inte är mer än en knappatryckare, någon som försöker få det att lysa till av ”närvaro” hos någon annan? Eller för att det är den ultimata rädslan i varje människas liv – därav vargtimmen – att kastas ut ur den mänskliga gemenskapen (arbetslivet i ”Knappatryckarens” fall?) och sedan föröka kämpa för att få komma tillbaka till den? Jag vet inte. Jag vet ingenting. Det enda jag vet är att Knappatryckaren gjorde det omöjligt att somna om igen.

     ”Chercher? pas seulement. Créer.”, skriver Proust någonstans i början av sitt väldiga verk, ”A la recherche du temps perdu” (På spaning efter den tid som flytt). ”Söka? inte bara. Skapa.” Det är en nyckelmening till hans verk, liksom nyckeln till minnets gåta – och tidens gåta. Det finns inget objektivt sinne/minne som kan rada upp det förflutnas händelser på ett av alla inblandade godkänt vis. Det ”objektiva” tidsbegreppet är uppfunnet av oss moderna människor för att få folk att komma i tid till jobbet men ingen vet vad ”tid” är. Den tid vi laborerar med är bara en överenskommelse baserad på att jorden rör sig runt solen med en viss hastighet; olika kulturer har hittat på olika sätt att räkna tiden på och att tiden ”går”. Vad skrivandet handlar om är att hitta sin sanning, sitt ljus över det som en gång hände och sedan åter-skapa. Skapa åter. Proust gjorde det. Knausgård gör det. Skapar sin barndom. Skapar sitt liv. Så blir fiktionen sann, ”lögnen” sanning, levande sanning. Inne i skrivandet öppnar sig ”tiden” åt alla håll ”samtidigt”, som i drömmen.

    ”Manifestation för BioCentrum”, hette det men vi var inte många, denna kväll på den gamla biografen i Limhamn, som om tanken på att kunna rädda biografen redan givits upp. Alexander Ohlin, ägaren till biografen, är sorgsen men inte bitter, idealistisk trollerikonstnär som han är. I tre år drev han Bollywoodbio på Limhamn, ett vackert försök att skapa något annorlunda i den homogena och lite tröga stadsdelen. Sydsvenskan är på plats denna kväll. Efter intervjuer med oss som manifesterar vårt stöd går vi in i bion där Mattias Nilsson spelar två stycken på det gamla pianot på scenen,Vem kan segla förutan vind och Blott en dag, i två fina, suggestiva jazztolkningar. ”Alex” avslutar sedan själv med ett stycke han skrev när han var tolv år och ett stycke från Libanon, säger sedan med ett sorgset leende: Så, nu har vi avkristnat lokalen. Ute har hösten kommit när jag släntrar hemåt. En kort (tre år) men vacker epok känns som avslutad. – Det regnar. Va bra, då syns inte gråten”, säger en av de gamla tanterna som lämnar biografen samtidigt med mig.

    Märkligt ord: Ensimesmado. En.Si.Mesmado. Portugisiska för ”grubblande; frånvarande”. Men etymologiskt torde det ha sin upprinnelse i: ”En” (i) ”si” (sig) och ”mesmo” (själv). Det vill säga att vara fördjupad i sig själv. Grubblande är jag därför med på men ”frånvaro”? Handlar det inte snarare om närvaro, ren närvaro?

    Närvaro, förresten. Hösten 1989, kvinnan jag är förälskad i då pekar på min jacka och säger – hon är från Norrland – att en av mina knappar är o-i, det vill säja oknäppt. Det är ett bra uttryck. Dialektala uttryck går ofta rakt på köttet, försöker inte låtsas. Inom fotbollens värld har jag ofta tänkt på just detta uttryck, hur mycket bättre det går när man är ”i”, det vill säga när man är ett med laget och spelet och när man glömmer sig själv, det egna subjektet och ”slutar tänka”. Spelet går av sig självt, som det heter. Men det finns en situation där man alltid riskerar att kastas tillbaka, ut i ensamheten, in i tänkandet igen: straffsparken. Då kläs man av både spel och lag och inför målvakten (Handke hade fel, det är inte målvakten som känner rädsla inför straffsparken, det är straffskytten, bara straffskytten) kan det inre kriget ta sin början: tvivlet, tankens rot. Du riskerar att halka ut, bli o-i. Som den ensamma knappen. Och många gånger är det just därför som straffskyttar missar, de börjar tänka för mycket och blir därför o-i.

  • 15 september, 2011

    Lex Duplex. Lagen om att två likartade saker inträffar inom en kortare tidrymd. Augusti 2011, näst sista dagen på malmöfestivalen. Sitter på mitt kontor, är klar med dagens beting och bläddrar lite bland gamla filer i datorn. Hittar plötsligt ett brev, ett brev som – kom det att visa sig – blev brytningen med en god vän. Jag läser om det och fylls av brevets verklighet, den såriga konflikt som låg bakom brevet. En stund senare stänger jag av datorn, lämnar kontoret, tar min cykel och beger mej ner till Gustav för att ta en texasburgare. Gör så. Därefter upp på cykeln igen och där kommer B, som brevet var adresserat till. Så klart! känner jag när jag ser honom. Lex Duplex! Men den går aldrig att förutse, det är en del av dess natur att inte kunna säja att ”nu vet jag att det ska hända”. Men där var han, B, som jag nyss suttit och tänkt på. Jag hälsar på honom med en lätt ryckning på ögonbrynen, han hälsar inte alls. Där kunde denna Lex Duplex-dag ha slutat men det gör den inte. Plötsligt börjar jag tänka på Mikael Wiehe, Emil Jensen och Gonza Blatteskånska. Varför begriper jag inte. Kanske en Wiehesång i skallen eller det faktum att både B och Wiehe sjöng på min femtioårsdag. Jag vet inte. Je ne sais pas. Men någon minut senare svänger jag in på Tärningholmsgatan, tar därefter höger på Västra Rönneholmsgatan – en väg jag normalt sett aldrig tar – och håller plötsligt på att köra över – vem? Gonza, så klart, som står mitt ute i gatan och dirigerar en bil. Lex Duplex för andra gången inom loppet av en timme. Ju äldre jag blir, desto starkare grepp har denna urgamla ”lag” fått i mig. Som om min intuition och förmåga att ”intuera” (egen neologism) bara blir bättre med åren.

    A ce moment la. Hur många gånger har jag inte hört detta: a ce moment la. Asömomangla. Böjd över någon bardisk i Paris. Iakttagande. Lyssnande. Ja, uppfylld av lyssnandets lycka. Över en kir eller calvados. Knutpunkter på berättelsens strängar. Andrum. På svenska säjer vi ”plötsligt” eller ”… och då, vet du, då…”. Varje gång jag hör det lilla uttrycket, helt igenom banalt, en skarv bara mellan två berättelseskenor där historien strax ska dunka vidare, ser jag mej själv böjd över en bardisk i Paris, ja, skärvor av mitt eget parisliv. Så märkligt detta, fyra så banala ord som öppnar din värld. A ce moment la. Och då, förstår du, min vän, kan alla världens historier rulla på i all oändlighet.

    Att ha en hemsida, en sida som ett hem. Det känns lite som att ha en station i rymden, en station dit du, käre läsare, hypokritiske lektör, är välkommen. I fem år har jag brottats med att ha/inte ha-frågan. Jante avrådde men tiden fick mej att ändra mej, tiden och känslan av frihet. Och fåfänga – att vara med. Att på något vis ”hänga med”, ut i den rymd där alla de andra är. Jag kommer till att tänka på Ulf Hallberg, far till Ulf Peter Hallberg, författaren och översättaren. Ulf är en av de jag beundrat i mitt liv, stillsam, intelligent, varm, underfundig och med en oändlig tro på konsten och litteraturen. Vi hade bokhandel tillsammans, ett antikvariat, i Helsingborg mellan 1980-84, han, jag och Ulf Peter. Vi drömde om att bli författare, jag och Ulf Peter, och några år efter att vi slagit igen vårt kära ”Balzac & Co” sa Ulf till oss: ”Ni måste hamra in era namn!” Jag tog det inte till mig, tyckte det lät desperat, lite fånigt. Vadå ”hamra in”? Jag såg mej själv med en hammare och ett spettliknande föremål i ett försök att just hamra in mitt namn i någon offentlig stenhäll någonstans. Ulf är borta nu men hans ord lever kvar och när jag nu öppnar min hemsida och släpper in dej i detta ”rum”, känns det som om Ulf ändå fick rätt, att jag kom att lyda honom. Att jag gör det han uppmanade mig, och oss, att göra. Jag hamrar in mitt namn, om än digitalt och i cyberrymden.

    Sommarminne. Jag, min bror och mor ska spela tennis. Men först ska vi in och kolla lite på Veteran-SM i Båstad, på Drivan. Och där kommer Knatten, åttitvå, med stor buckla och champagne i handen, nyss vorden svensk mästare i 82-årsklassen - på w.o.! Motståndaren stoppades i sista stund från spel av sin läkare. Vi frågar ifall han har lust att hänga med till Krogstorp, på väg mot Förslöv, på en dubbel. Han kan inte, säjer han, har precis lovat bort sig till en dubbel här på Drivan. Då säjer min mor att hon, 79, har en annan kompis hon kan fråga. Hon ska bara åka och fråga honom och, i bästa fall, hämta honom och ber oss åka i förväg, vilket vi gör, jag och min bror. Framme vid banan börjar vi bolla. Efter en stund kommer min mor dit med en äldre man. Denne presenterar sig som ”Franz” och det blir han och jag mot min mor och bror. Vi förlorar första set med 6-1. Min bror lägger några luriga stoppbollar, både på mig och Franz, och vi har svårt att få igång nåt eget spel. I andra tar vi ytterligare två game, 3-6, men så plötsligt, i tredje set, får vi ordning på spelet. Jag får in mina skruvade patentare, forehanden funkar plötsligt bättre och Franz returnerar allt säkrare från baslinjen. Plötsligt leder vi tredje set med 3-1 och jag kan inte låta bli att fråga honom om hans ålder, djupt imponerad som jag är av hans spel: Är du verkligen 86? Nej, svarar han, jag är 96. Jag tappar nästan racketen. Men av bara farten vinner vi tredje med 6-3, precis innan timmen är slut. När vi lämnar banan berättar han att han började spela tennis när han var sjuttio. En vanlig tennistimme, en sommardag, på en bana utanför Förslöv? Nej, för mej var det idrottshistoria. Och inte bara det utan också en lärdom i optimism: det är aldrig för sent. Varken att börja spela dragspel eller piano. Inte ens när man ska fylla femtiosju – en tonårsålder i sammanhanget.

  • 29 augusti, 2011

    Sommarens läsupplevelse: George D. Painters Proustbiografi. Stundtals lika fängslande som ”På spaning efter den tid som flytt”. Scenen i början av Prousts mäktiga romansvit, i början med den lille Marcel som väntar på godnattpussen, som han först inte får, växer ut och blir, i Painters ögon, till det ögonblick där Proust föds som författare, ögonblicket när han kastas ut ur barndomens paradis och förstår att ensamheten är livets grundvillkor. En inställd godnattpuss! Man baxnar. Så lite det skulle till i Prousts fall. En annan författare, med Proust samtida: Fernando Pessoa, genomgick ett värre trauma: faderns död när Pessoa var fem år, därefter lillebroderns året efter och, inte minst, det faktum att modern snabbt gifte om sig – med en marinofficer som precis fått jobb i Durban, i Sydafrika. Där, på kajen i Lissabon, när båten lägger ut för den långa resan till Sydafrika, ”föds” Pessoa som författare på ett vis som påminner om Prousts: också han kastas ut ur barndomens paradis, om än mer brutalt. Så olika doser av smärta. Så liten i ena fallet, så mycket större  i det andra. Och då är vi ändå långt från den sockenauktion i Blekinge där Harry Martinson, vårt eget geni, såldes som barn.

    Gerdt. Vet först inte varför jag börjar tänka på honom. Sen anar jag. Jag tog en cykeltur genom stan, ut till Kirseberg, Håkanstorp, Rosengård, Persborg, där jag stannade till vid mordplatsen där en ung man sköts ihjäl dagen innan. Kanske var det det, Persborg, som fick mej att tänka på Gerdt. Det var där jag mötte honom första gången, i ett schackparti i Malmömästerskapet någon gång sent sjuttiotal eller tidigt åttiotal. MM spelades i en samlingslokal på Persborg och en torsdag hade jag Gerdt mitt emot mig; strängt utseende, bestämd, kärv. Efter tre timmars spel såg ställningen på brädet låst ut och han erbjöd remi. Jag, den borne optimisten, såg möjligheter att vinna och bad om att få återkomma med mitt svar. ”Ja, jag krusar min själ ente!” blev hans dräpande svar. Partiet slutade remi nån timme senare och när vi tog varandra i hand, fanns det något aggressivt, förorättat i hans handslag och blick. Döm därför om min förvåning när telefonen ringde några veckor senare och Gerdt var i andra änden av luren. Han ville gå över till vår klubb, SK Tidsnöd, en klubb som hade gjort sig känd för att vara lite annorlunda, lite ”vänster”, ungdomlig och med kvinnor i föreningen dessutom. Han var naturligtvis välkommen, sa jag och veckan efter dök han upp. Han blev snabbt en populär medlem i klubben, fick lite av en vaktmästarroll i föreningen, gillade att ansvara för kaffekokningen, var inte oäven vid brädet och gillade, då och då, att munhuggas lite, på ett sympatiskt vis. Han läste en del och talade sig varm för Bulgakovs Mästaren och Margarita. Gerdt hade den s.k. glimten i ögat även om det ofta gick att skymta något som påminde om sorg i hans ansikte. En kväll när det bara var han och jag kvar i lokalen och vi gjorde oss redo att gå, kom vi till att prata barn och familj. Jag hade ännu inga barn. Jag frågade honom om han hade familj. Kort tystnad, sen sa han:  ”Jag hade tre barn en gång. Men de är döda alla…”  Jag  blev stum, frågade aldrig vidare om saken men tänkte ofta på det när jag såg honom komma cyklande med kepsen och trenchcoaten, långsamt genom stan eller sitta där böjd över brädet på klubben. Att ha haft tre barn och sedan förlora dem. Men det var först nu, i augusti 2011, femton år efter att vi upplöste Schackklubben Tidsnöd, som tanken slog mig att det ju kunde ha varit därför – den oerhörda förlusten – som gjorde att han sökte sig till oss i det ”ungdomliga” Tidsnöd. Tankar är ibland som vin, de tar lång tid på sig för att mogna.

    Jag hamnar på sittplats, rätt långt ned, nära planen. Några större förhoppningar vågar jag inte ha, utspelningen i Zagreb veckan innan svider fortfarande. 1-4. Jag vet precis vad som behövs för att vända det hela. Jag har ju varit med om det förr, 1979, när ”vi” vände ett hopplöst underläge mot Wisla Krakow till seger, på mindre än en halvlek. Jag har på mig min gamla MFF-tröja, den med snörning i halsen som kommer fram vid högtidliga tillfällen. Är det här ett sådant? Kan det bli det? Malmö FF kopplar grepp direkt men åstadkommer inget nämnvärt, inga farliga chanser. Kroaterna backar hem och tar det lugnt, säkra som de är på avancemanget till Champions League. Men så plötsligt efter en onödig utvisning på en kroatisk spelare får di blåe en väldig mental skjuts. Hela Stadion – jo, jag vet Swedbank, ska det heta men… – tänder till; individerna blir ett blått, gungande hav och vi känner att vi, just vi där på läktaren, kan bli tungan på vågen, som om vi plötsligt vore indragna i en jättelik dragkamp och när Wilton Figueiredo vackert skruvar in en frispark i sextionde minuten känns allt möjligt – bara vi drar ordentligt. Sekunderna tickar, minuterna går. Malmö FF-spelarna plockar fram allt de har av kunnande och kraft. Pontus Jansson växer ut till en fältherre, både defensivt och offensivt och att det är han, som stod i klacken bara några år tidigare, som petar in 2-0 under målvakten med sju, åtta minuter kvar är typiskt för kvällen. Det är ungdomens och framtidens kväll, känns det som och nu kan jag knappt titta längre. Ett ögonblick funderar jag på att lämna arenan, rädd för att något ska hända med hjärtat. Det gungar, det sjungs, arenan är på väg att lyfta, Vinzents får på ett kanonskott men kroaternas målvakt gör en jätteräddning. Pontus Jansson nickar utanför i fint läge och där, strax efteråt, blåser domaren av. De kroatiska spelarna jublar, Malmö FFs sjunker ihop i gräset men vi i publiken fortsätter jubla och sjunga. Vi förlorade. Jag vet. Men vi var nära, så nära det gick att komma och när jag lämnar ”Stadion” gör jag det med glädje och stolthet. Och fylld av en så stark kärlek till laget, supportrarna, himlen över Malmö och staden att jag inte kan komma ihåg senast det hände. Nyförälskad? Vet inte, bara att mitt långa äktenskap med laget i mitt hjärta fick en stark injektion denna märkliga och mäktiga tisdagkväll.



Blandade tankar

Test