Jorge Calvo, intervju med en chilensk författare

 

 

Första gången jag var i Chile var i december 1985. Jag landade i ett hett Santiago och fick omedelbart känslan av att vara en smörklick i en stekpanna, hettan var närmast outhärdlig, smogen förfärlig. Nu, i september 2009, känns allt annorlunda. Det är småkallt och ruggigt, våren tvekar och Andernas vita hjässa hälsar att även här kan det vara vinter. Mapochoflodens chokladbruna vatten virvlar hårt, skoningslöst genom centrala Santiago. Det som slår mig mest, förutom kylan och att luften faktiskt går att andas numera, är alla de vilsna, lösa hundarna. Överallt finns de, ensamma, sorgsna, ett slags stäppvargar som får mig att tänka på den dova oro som präglade det chilenska samhället förr, under Pinochet. Kanske är de förklädda poeter, tänker jag, med vittring på något jag inte kan se.

Jag vandrar genom centrum med författaren Jorge Calvo. Vi träffades första gången våren 1986, i Santiago. Då var min spanska bristfällig och våra samtal inskränkte sig till olika former av utrop: Kafka? Sí! Borges? Sí! Rabelais? Sí. Hemingway? No sé… Och så vidare. Kärnfullt men, i det långa loppet, något andefattigt. Calvo kom till Sverige som politisk flykting 1986, på hösten, och tillbringade tretton år i Sverige, åtta i Malmö, ett i Linköping och fyra i Märsta, vilket gör att han, som så många andra chilenare, har en dubbel tillhörighet. En dotter i Linköping och två böcker på svenska, novellsamlingen Ödlornas mosse och romanen Matchen (Symposion), förminskar inte detta faktum. Efter återkomsten till Chile har han publicerat en novellsamling, Fin de la Inocencia, för vilken han fick det prestigefyllda Premio Municipalidad de Santiago 2004.

Vi går mot presidentpalatset, La Moneda, den gamla myntfabriken, som det chilenska flygvapnet attackerade med full kraft morgonen den 11 september 1973 och där Salvador Allende, den folkvalde presidenten, tog sitt liv senare samma dag. På baksidan, under jord, har man byggt ett fräscht och spännande kulturhus och det är där vi sätter oss för ett samtal, inne på Café Torres.

F.E: – Angående militärkuppen i Chile 1973, har vänstern i ditt land genomfört någon form av självkritik vad gäller tiden som föregick kuppen?

J.C.: – Som jag ser det har det inte funnits någon självkritik inom Unidad Popular (PS, Socialistpartiet, PC, Kommunistpartiet och PR, Radikala Partiet, socialdemokratiskt). Självkritik har emellertid förekommit från olika individer, kända personer inom UP, men det har aldrig begåtts någon officiell, kollektiv självkritik. Kanske kommer det. Ibland behövs det långa processer för folken för att de ska förstå sin egen historia. Vi är fortfarande, historiskt sett, på nära avstånd till det hela och det tar lång tid att förstå historiska skeenden, som Franska revolutionen, till exempel. Det fanns ledare inom vänstern som talade som om en revolution vore oundviklig och detta skapade rädsla hos den chilenska borgerligheten, inom vilken många kom att försvara kuppen; det är bara undantagsvis som högern de una manera light, på ett ytligt sätt, ångrar övergreppen på de mänskliga rättigheterna. 1990 lämnade Pinochet makten efter sjutton års diktatur. Detta skedde samtidigt som murens och realsocialismens sammanbrott i Europa. Det globala paradigmet förändrades och de vänsterkrafter som enats under Allende splittrades i två grupper, en större (80%), som kallade sig Förnyare och som officiellt sett övergav marxismen och närmade sig den europeiska socialdemokratin – den tyska och den skandinaviska – och en mindre grupp (15%) som höll fast vid den klassiska vänsterns principer och som idag, i den chilenska riksdagen, El Congreso, inte har någon representation. Detta innebär att det enda de här två grupperna idag har gemensamt är att de fördömer militärkuppen. Men hittills har La Concertación (den politiska vänsterallians som styr Chile sen 1990) inte ändrat på något i den nya konstitution som Pinochet skapade.

Förutom angreppen på de mänskliga rättigheterna under diktaturen bröts själva rättsstaten ned och många av de brott som begicks under diktaturen har fortfarande inte lagförts. Denna straffrihet är skadlig för det chilenska samhället eftersom den innebär att många människor känner att man kan göra vad som helst här utan att få något straff för det. Idag präglas det chilenska samhället av just detta: straffriheten. Vilket innebär att vi fått ett samhälle som lider av schizofreni, med två antagonistiska politiska krafter som fortsätter tolka det förflutna som att båda, på sitt vis, agerade förnuftigt. Detta är ett tecken på att det chilenska samhället ännu inte uppnått mognaden att analysera sina egna trauman. Inom Armén insisterar man på att det de gjorde var ”nödvändigt”, att de bara gjorde sin plikt och därför inte behöver be om ursäkt. På andra sidan glömmer aktörerna inom vänstern att de försökte genomföra rent revolutionära förändringar och där betonar man hela tiden sin roll som offer. För att exemplifiera vad jag menar så höll den tidens vänsterledare agitatoriska tal där man uppmanade det chilenska folket att använda sig av alla former av kamp, till och med stenar, (hasta piedras), om det skulle bli nödvändigt för att försvara revolutionen.

F.E: – Kan man tala om någon form av försoning i det chilenska samhället idag?

J.C.: – Nej. För att den chilenska högern är inkvisitorisk till sin natur, mer påvelik än kristen. Chile är ett djupt katolskt land som föddes som ett resultat av det medeltida, inkvisitoriska Spanien, ur en spansk historia med latifundios (stora jordegendomar) och den naturliga närvaron av caudillos (typiska latinamerikanska ledare/hövdingar, ofta av militär natur) vilka tolkar verkligheten åt folket. I den traditionen ingår ledare som Batista, Perón och Pinochet men Chávez, till exempel, är också militär från början. Och caudillismon går också att se hos en ledare som Fidel Castro. På jordegendomen/godset är det caudillon som bestämmer och de övriga har bara att lyda. Chile är ett land med många latifundios, sociala, kulturella, ekonomiska, politiska och sportsliga.

F.E.: – Hur ser du på nyliberalismens inverkan på det chilenska samhället?

J.C.: – Nyliberalismen är en del av globaliseringen och har sina positiva sidor, bl a detta att jag idag kan ta till mej information direkt från hela världen. Men i Chile innebär nyliberalismen också the american way of life. Före kuppen var Chile ett mycket solidariskt samhälle, i den kristna betydelsen av ordet. Det var ett samhälle där medvetenheten om din nästa var verklig. Pinochet förvandlade Chile till ett ekonomiskt laboratorium åt Milton Friedman och Chicagoskolan. Med demokratins återkomst har vi fått en genuint ”pervers” situation: den kristna idén om din nästa har försvunnit. Det chilenska samhället har blivit inhumant. Idag är varje människa ensam i sitt spår, i sin karriär, rusande framåt med skygglappar för att uppnå ekonomisk framgång, en framgång som blivit den enda måttstocken för varje projekt. Detta innebär social status, ekonomisk välfärd och trygghet men din granne finns bara för dej om han är nödvändig för ditt projekt. Det är en pervers värld i katolsk mening eftersom Jesus’ budskap var älska din nästa såsom dig själv. Men idag älskar vi oss själva så mycket att vi inte längre har tid för vår nästa. Pengarna är inte längre medlet genom vilket vi skapar oss ett bra liv utan målet i sig.

F.E.: – Det talas mycket om det chilenska undret inom ekonomin. Jag har varit ett flertal gånger i Chile under de senaste tjugofem åren och ser ju en klar förbättring, att folk har det bättre nu än på 80-talet, till exempel. Är detta bara en illusion, eller?

J.C.: – Nej. Med index och statistik mäts det hela makroekonomiskt och det stämmer att den chilenska ekonomin de senaste tjugo åren har vuxit med i genomsnitt sex procent per år. Chile har ingen utlandsskuld idag. Kopparexporten går bra och nya marknader har öppnats för chilenska produkter som vin, frukt och lax men – och jag menar verkligen men – Chile har sexton miljoner invånare av vilka en tredjedel lever på mindre än 1400 kronor i månaden… Folk med pengar sätter sina barn i privatskolor och från de skolorna går 91% vidare till universiteten. Från de offentliga skolorna, där de fattiga går, går ingen vidare till universitet. Utbildningen når alltså inte ut till de fattiga. Vilken ”tillväxt” talar vi om då? Resultatet av den ekonomiska utvecklingen fördelas inte på ett rättvist sätt. Detta innebär, bland annat, att Chile idag är det land med, proportionellt sett, näst flest människor i världen som sitter i fängelse. Brottsligheten, generellt sett, är mindre än i andra delar av Latinamerika men ungdomsbrottsligheten är hög och härstammar ur sektorer i samhället där man inte har några pengar för att komma åt alla de härligheter som konsumtionssamhället erbjuder. Ur reklambombardemanget föds en hunger efter att ha allt…

F.E.: – Ditt eget liv är djupt präglat av militärkuppen. Du fördes till Nationalstadion där du träffade din far som också hade förts dit, från sitt arbete. Din svåger togs en natt av militären och sköts samma natt, fastän det kanske var dig de var ute efter. Du var politiskt aktiv, inte han, men han hette också Jorge. Har du, inför det öde som drabbade honom, någonsin känt skuld? Hur ser du på mördarna idag?

J.C.: – I den här historien finns det olika saker: det jag kände då, det jag känner idag. Saker och ting förändras. När det hände med min svåger, i oktober 1973, var jag tjugoett år gammal. Dagen då Monedapalatset bombades förstod vi att vi inte hade några möjligheter att göra motstånd. No teniamos ropa, vi hade inte en chans, helt enkelt. Det var ett nederlag för den utopi som vi trodde på. Natten då militärpatrullen kom till vår lägenhet i höghuset där vi bodde så kunde de ha kommit för i stort sett vem som helst. Vi var sex stycken i lägenheten när de kom och vi förstod inte för vem de kom. När de tog min svåger fattade vi ingenting. Han var sjuk, led av en depression, käkade psykofarmaka och var inte inblandad i någonting. Vi trodde att de tog honom för att förhöra honom, inte för att döda honom. Samma natt tog de ytterligare fem personer i höghuset, folk som inte varit politiskt aktiva. Alla sex sköts samma natt, utan rättegång, utan att vara anklagade för nåt. Idag, trettiosju år senare, vet vi en del om vad som hände, att de militärer som genomförde det hela hade fått order om vad de skulle göra men att de inte visste varför de gjorde det. Det hela var ett led i att skapa skräck och rädsla hos folk. De agerade efter angivelser från grannar i höghuset, bland annat en militäränka med högerextrema sympatier som inte var helt frisk, mentalt sett, en människa som drevs av hat och en fullständig oförmåga att tolerera oliktänkande. Under många år använde jag aldrig ordet skuld men visst har jag känt mig ansvarig för vad som hände med min svåger. Än idag gör det ont i mig och många gånger har jag frågat mig vilken mening hans död hade. Vad var det meningen att jag skulle lära mig av det som hände med honom? Och med oss andra? Just nu pågår en rättslig process. Mördarna har erkänt vad de gjorde och även de grannar som angav folket i höghuset har erkänt.

F.E.: – Vad vet man om hur de som gjorde det tänker idag?

J.C.: – En av de tre officerare som deltog i avrättningarna fortsatte att arbeta inom den repressiva apparaten och är ansvarig för många människors död. Idag står han inför hotet om många års fängelsestraff. De andra två officerarna var bara inblandade i den här typen av repressiva åtgärder under de där dagarna och återgick sedan till normal tjänstgöring. De har inför domare erkänt vad de gjort och sagt att de ångrar det. En av dem bad gråtande de drabbade familjerna om förlåtelse. I honom ser jag en mänsklig varelse, un ser humano, en som av omständigheterna tvingades till det han gjorde. Honom kan jag inte döma. Han har sitt samvete. Men det stora problemet i det chilenska samhället är att vi lever i ett kristillstånd med två gäng som konfronterats med varandra och där det ena gänget fullständigt tappade fattningen men inte vill tillstå det officiellt. I grunden är det ett politiskt problem. Om de erkänner att de gick för långt med sina bestraffningar och ber om förlåtelse för detta inför det chilenska samhället då skulle många människor, på båda sidor, kunna få sina sår läkta. Men det gör de inte. Frågan är: varför gör de det inte?

F.E.: – Du kom som politisk flykting till Sverige 1986 och bodde tretton år i Sverige. Hur ser du på den här tiden i ditt liv och på det svenska samhället?

J.C.: – Gentemot Sverige känner jag bara tacksamhet. Mitt första intryck av Sverige var känslan av obegränsad frihet, i jämförelse med den rädsla och osäkerhet som jag hade levt med i Chile. Den ”ryggsäcken” blev jag av med i Sverige. Den svenska välfärden är ett faktum. Den går inte att förneka. Men det som för mej betydde något var respekten mellan människorna. Som i en kö, till exempel. Här är det krig. Där väntar folk på sin tur. Tiden i Sverige gav mig möjlighet att se mig själv, hur vi chilenare är. Jag gick igenom en process av introspektion där jag fick tillfälle att analysera mig själv och min kultur. Jag tog starka intryck av den lutheranska attityden. Själva är vi mycket katolska och för var sak som vi gör, även om vi råkar skada någon, så löses detta alltid väldigt snabbt med ett katolskt perdón, förlåt. Den svenska kulturen förvånade mig, och lärde mig att man måste agera försiktigt eftersom det ofta är så att det inte finns nån förlåtelse. Denna insikt har hjälpt mig mycket, som författare, eftersom den hjälpt mig att förstå de dolda krafter som rör sig hos andra människor. För mig var Sverige, innan jag kom dit, Ingmar Bergman. Fanny och Alexander är en film som jag älskar! Jag har alltid slagits av hur svenskarna lyckas bevara sina inre världar medans vi chilenare, väldigt ofta, är så utåtriktade, evigt skämtande och ofta rätt ytliga. Vilket kanske har att göra med det jag sa om misstaget och förlåtelsen. För oss är pappret hela tiden blankt på nytt, det dåliga samvetet hänger inte kvar. Det finns en högre medvetenhet, hos er, om att det inte finns nån förlåtelse. Allt detta finns hos Bergman också, mycket starkt. Sen får man inte glömma att vårt samhälle är tvåhundra år gammalt, ert är långt äldre. Den tid vi funnits som samhälle är samma tid som gått sen Sverige senast var i krig. Sverige har hittat en intelligent väg att lösa problemen med hälsa, fattigdom och utbildning, problem som fortfarande är olösta hos oss, trots det ekonomiska ”undret”.

F.E.: Michelle Bachelet, Evo Morales, Hugo Chávez, Lula… Latinamerika har genomgått stora, politiska förändringar de senaste åren och läget ser radikalt annorlunda ut jämfört med under diktaturerna på 70-talet.

J.C.: – Det är mer komplext idag. Inom den latinamerikanska vänstern fanns det en tendens, på den tiden, att se på Latinamerikas problem på ett enda sätt. Man förenklade och likriktade frågorna. Vi var enbart ”USAs bakgård.” Idag är Sydamerika en samling länder som, ibland, påminner om varandra, ibland inte alls. Till exempel så känner sig argentinarna ofta som italienare och, därmed, som européer. Där finns det knappt nån ursprungsbefolkning att tala om. Medan Bolivia till 83% består av indianer och för många av dem fortsätter den vite mannen/européen vara det stora problemet. I Peru är majoriteten av invånarna också indianer och en rörelse som Sendero Luminoso, till exempel, hämtade lika mycket sin näring ur detta faktum som ur marxismen. Detta är problem som går tillbaks till tiden långt före marxismen och i Brasilien, i Amazonas, upptäcks än idag folkgrupper som befinner sig på stenåldersnivå och inte har en susning om vad ordet ”mail” betyder. Den gamla vänsterns analys av Latinamerikas problem håller inte streck längre. Evo Morales politik är mer ett svar på ursprungsbefolkningens krav än marxistisk politik. I Brasilien försöker Lula spela sin roll i kontinentens komplexa geopolitik och balansera mellan ekonomisk utveckling och en lösning på de sociala problemen, liksom Bachelet här i Chile. Hennes far mördades under Pinochets diktatur men hur ”socialistisk” hon än är så är hon likväl den bästa representanten för ett land som är en symbol för en ekonomisk utveckling som kommit till stånd mycket tack vare Milton Friedmans teorier och som, nu, väcker avund hos våra grannar. Våra politiska ledare har idag fullt stöd från Vita Huset medan Chávez, på sitt sätt, representerar den klassiska caudillopopulismen, ledaren som tänker och agerar åt folket.

F.E.: – Hur vill du beskriva den litterära situationen i Chile idag?

J.C.: – Det finns en litterär tradition från Homeros till Dostojevskij och som innebär en dialog med den mänskliga erfarenheten. Varje typ av litterärt språk är ett barn av den här dialogen. Från och med 1990 och slutet på paradigmet kapitalism/socialism och med ankomsten av det digitala lyckoriket, internet, så har litteraturen, här i Chile, i stort sett reducerats till att bli ”light”, vilket innebär att den reducerats till ren underhållning, något som inte oroar. De sista tjugo åren har det i Chile skrivits lika många försumbara romaner som under hela vår tidigare historia, romaner som bara existerar så länge man läser dem och som inte lämnar några som helst frön inom en, frön som kan växa med tiden.

F.E.: – Men Roberto Bolaño då?

J.C.: – Honom betraktar jag som ett undantag i detta landskap. Och i Chile betraktas han mer som mexikan och spanjor än som chilenare. Det är den ende chilenske författaren som har fått det prestigefyllda Rómulo Gallegos-priset (i Venezuela, min anm.) och för att vara korrekt så har nog Chile alltid varit bättre på poesi. Där är vi fortfarande. Och än lever ju Nicanor Parra, nästan hundra år gammal, och den fantastiske Gonzalo Rojas.

F.E.: – Under de senaste åren har man, i Sverige, kunnat se ett slags ”positionering”, och polarisering, inom litteraturen mellan två från USA, typiskt nog – Sverige är mer vänt mot USA än något annat europeiskt land – importerade ”litteraturskolor”, den ena språkmaterialistisk och den andra inspirerad av Hemingway, den evige, via dennes lärjunge Raymond Carver. Kan man tala om dessa ”poler” i Chile också?

J.C.: – Ja, den motsättningen har funnits här också, fram tills för ett tag sedan. Eftersom språket är en del av författaren skulle man, som akademisk författare – vilket inte är samma sak som att vara en gatans författare, un escritor de la calle – kunna tro att allt gick att reducera till språk men risken man löper då är att man hamnar i att skriva gåtor och ordlekar. Dock kan man ändå tala om ett slags språkets egen erfarenhet men likt en Hemingway måste man lära sig att dra upp den där svärdfisken ur djupen som turisterna tar för en haj. I Chile idag tänker de flesta författarna bara på en marknad med litterär snabbmat. Den motsättning som du beskriver, fanns här på 70- och 80-talen med författare som hävdade att allt, todo, ägde rum i språket, författare som Djamela Eltitt, Lumpérica, till exempel, eller Eduardo Llanos med sin Contradiccionario.

F.E.: – Under mina första resor till Chile, i mitten av 80-talet under militärdiktaturen, blev jag mäkta imponerad av de politiska, alternativa, tidskrifter som fanns i landet då, tidskrifter som Análisis, Apsi, Cauce, tidskrifter med en imponerande intellektuell spänst. Idag, när jag går till samma kiosker där de såldes, hittar jag ingenting som går att jämföra. Hur förklarar du detta?

J.C.: – På den tiden fanns det ett slags ”vänstermusik” i luften men när terrorbalansens värld upphörde försvann också den musiken. För att tala med Fukuyama så hade vi kommit till ”historiens slut”. Juan Pablo Cárdenas, journalisten som var chefredaktör på Análisis, har i dagarna kommit ut med en bok där han förklarar hur det hela gick till. När ”demokratin” återinfördes och Pinochet lämnade över makten så ingick han några hemliga avtal med La Concertación, vänsteralliansen, bl a ställde Pinochet följande villkor, vilka kom att uppfyllas: 1/ ingen av Pinochets närmaste män fick åtalas 2/ stopp för den gryende sociala rörelsen 3/ stopp för det ekonomiska stödet till oppositionens tidskrifter, Apsi osv., tidskrifter som specialiserat sig på att undersöka regimens brott.
Om socialismen fallit på global nivå, varför skulle då vänstern ha kvar sina medier? Slutet av det kalla kriget innebar att det fanns segrare och förlorare och sanningen får vi i segrarnas medier…

F.E.: – I december är det presidentval i Chile, vad tror du?

J. C.: – Fundamentet i Michelle Bachelets politik har varit ”Protección social” (social trygghet), att staten måste ta på sig en sådan roll. I Chile har ordföranden för det chilenska bankförbundet, liksom andra höga tjänstemän som intervjuats inför valet, sagt att de inte vill att den politiken ska ändras. Chile är ett stabilt land och det existerar inga avgörande skillnader mellan La Concertación och La Alianza por Chile (alliansen av borgerliga partier). Vem som än vinner så kommer den av Bachelet förda politiken att fortsätta.

F.E.: – Muchas gracias, señor.

J.C.: – De nada. Det var så lite så.

Vi lämnar Monedapalatset och går i sakta mak mot höghuset där han bodde en gång och där hans son bor nu, tillsammans med fru och två barn. I en liten park nära Plaza Italia ligger tre stäppvargar och sover intill en lekplats, fridfullt i eftermiddagssolen. Jag stannar till och tittar noga. Men är det inte… Jo, nu ser jag, visst är det de tre giganterna som ligger där: Nicanor Parra, Gonzalo Rojas och Pablo Neruda.

Det är nog som Jorge Calvo säjer, Chile är i första hand ett land av poeter.

 

(Axess, nr 9  2009)