Svensk film har en boom, vilket är bra. Det är viktigt att små länder har en egen filmindustri; det stärker den nationella självbilden, hjälper till att hålla det egna språket vid liv och bidrar därigenom till att vidmakthålla ett kulturellt värn mot den anglosaxiska populärkultur som annars hotar att skaffa sig monopol på människoskildringar inom filmkonsten. Språk föds och språk dör. Ingenting är givet. Även svenskan kan komma att hotas en dag. Dagligen försvinner språk som talats i hundratals år men som inte klarar konkurrensen längre och för varje språk som dör blir världen en klangfärg fattigare. Svenskan är ett rikt språk, inte minst på dialekter. Dessvärre återspeglas detta sällan inom svensk film. Inom litteraturen är det annorlunda. Där är Fröding en portalfigur och det var från honom Sara Lidman hämtade inspiration och ”tillåtelse” när hon gav sig västerbottniskan i våld. Fler har följt hennes exempel. Internationellt har författare som Döblin, Mann och Proust utnyttjat dialekt för att skapa realism. Inom filmen är det ett självklart grepp i många länder, bl.a. i Tyskland och England. Dock ej i Sverige. Här talas överlag samma utslätade rikssvenska oavsett var filmerna utspelar sig. Undantag finns, så klart, men regeln är att alla talar rikssvenska. Något som blir direkt komiskt när det kommer till Wallanderfilmerna med bönder på Österlen och mc-gängskillar i Ystad som låter som folk vid Stureplan.
Och kanske är det här dialektskon klämmer som värst. Vid skånskan. Aversionen mot det skånska idiomet är en realitet i Stockholm. Det senaste exemplet är ”Flickan som lekte med elden” av Daniel Alfredson. En mc-kille i filmen gestaltas av skåningen Tomas Lindblad men väl på premiären fann han att Alfredson dubbat hans tal, till rikssvenska. Det känns extra sorgligt när regissören är son till en som verkligen lyckats med skånskan på film, fadern Hans i ”Den enfaldige mördaren”. Där visar Stellan Skarsgård, bland andra, hur långt man kan komma, in i liv och konst, ifall man vågar använda sig av dialekten som ett redskap för realismen.
Ibland får jag för mig att ingenting går att förändra i frågan, att skånskan alltid kommer att reduceras till buskis-språk. Föraktet tycks så cementerat bland producenter, filmmoguler och teaterchefer att varje försök till förändring verkar lönlöst. Just nu spelas Pygmalion på Dramaten med Higgins som rikssvensk lärare och med Eliza som den obildade skånskan vars dialekt ska opereras bort. Den tolkningen illustrerar på ett omedvetet, men utmärkt, sätt dialektproblematiken inom svensk film och dramatik av idag.
Kanske borde man iscensätta en kupp för att skaka om i frågan. Byta ut Lisbeth Åkerman mot Ann Heberlein under en vecka. Det, om något, skulle få alla rikssvenska Higginsar att veta språkhut, på riktig skånska.
(Vår, 2010)