Fotbolls-VM brukar vart fjärde år erbjuda en månads vila från de existentiella frågorna. Ett milt rus som stegras under en månads tid och som, om fotbollsgudarna vill, når sitt klimax i finalen. I år började det dåligt. Trist fotboll, målsnåla matcher och för första gången i mitt liv somnade jag till framför teven under en fotbollsmatch. Sedan vände det, efter en vecka. Mexiko, Chile och Argentina skapade liv och äntligen bet turneringen på mej. Dock hade redan under första veckan något märkligt inträffat, det dåliga spelet försköt mitt intresse från planen mot kommentatorernas röster och analyser. Fotbollens nyspråk är jag förtrogen med sedan länge men nu kändes det som om det exploderade och lade sej i vägen, som ett filter mellan mej och spelarna på planen, värre än vuvuzelornas bisvärmebröl.
Det komiska tränarpresens, en variant på historiskt presens (grabbarna gör en fin match), är ju sedan länge etablerat men hur förhålla sej till screena undan, att någon inte levererar, tar en båglöpning in i boxen, går djupt ner i banan och hämtar boll, kommer tidigt ur press och droppar upp i rätt ruta, träffar bollen med clean vrist och gör motståndaren till bolltittare? Det fortsatte på allt högre nivå och när en hörna slogs fick man höra att spelaren gjorde en bra serve. Ja, och sedan måste man ge Slovenien credit för två läckra vinkelpassningar (vinkelhaken minns jag från slöjden men…) och därefter: får vi en överlapp följd av den längre diagonala och ett påstående om att ta hand om ytan och koppla upp ett markeringsförsvar. Sedan vänder Forlano upp och därefter släpper han upp en passning på högerkanten här i den fotbollsvärld där man tar löpningar, går på avslut och sätter in den på ytan eller dödar ytan.
Man vill klä av något men klär istället på och döljer på detta vis en del av fotbollens lekfulla själ och det vetenskapligt inspirerade fikonspråket skapar en komisk kontrast till det ännu levande, gamla språket med de, som det verkar, förbjudna orden: fotbollsplanen, att göra mål, springa, skjuta, nicka och passa. Vad det ytterst handlar om är tränarnas makt. Det är deras språk, pärmfolkets språk, som slagit igenom med full kraft, världens samlade lagerbäckar som med sin dröm om att kunna planera och förklara allt på planen uppfunnit detta newspeak – en språksmitta, helt enkelt.
Tränarnas makt är idag nästintill absolut, påminnande om forntida despoters och den mediala kulten av dem ( Mourinho, Capello, Svennis) har blivit nästan lika stor som den kring de stora stjärnorna. Likväl infinner sig ögonblick då något annorlunda och ifrågasättande skjuter fram, ögonblick då pärmvärlden får sig en törn. Ett sådant var när Zlatan skulle bytas in mot slutet av åttondelsfinalen mot Senegal i VM 2002. Lagerbäck, eller Söderberg, höll upp pärmen för honom. Zlatan tittade i den med ena ögat och vi var förmodligen många som skrattade högt just då, övertygade om att han inte brydde sej ett smack om den och dess språk eftersom hans, och många av de riktigt storas, genialitet bottnar i pärmspråkets motsats: improvisationen och kalvens kärlek till gröngräset.
Eller för att tala med Goethe: Grå, dyre vän, grå är all teori men livets gyllne träd är grönt.
(Sydsvenskan, sommar 2010)