Sextiotal. Mina föräldrar och deras vänner träffas i Torekov om somrarna. Jag har en sommarkompis, Mats. Vi är jämnåriga. Hans mamma är sjuksköterska, pappan tjänsteman på ett läkemedelsföretag. Våra somrar är potatisplockning, bad och golf. Vi spelar så ofta vi kommer åt, blir bättre och bättre med åren och när vi går caddy åt riktiga proffs börjar vi drömma om att en gång själva bli just det, golfproffs. Men det är en orolig tid och annat skjuter snart fram i medvetandet. Vietnamkriget eskalerar och ord som imperialism, FNL och PRR är inte helt enkla att få ihop med vardagen på Båstad golfbana där solidariteten med Vietnams folk står en bit ner på dagordningen.
Högst på denna står spelet. Att bli så bra som möjligt. Bäst är Roger. Han är fiskarson från Torekov och tycks kunna göra vad han vill med en golfboll. Han smyger ofta ut på banan efter arbetet, sent om kvällarna med sin far och sina bröder och det ryktas om scorer ner mot 63 slag. Osannolika prestationer. Vi ser naturligtvis upp till honom, jag och Mats, och med åren närmar vi oss och när vi är sjutton är vi nere på handicap 4, inte så långt från Roger som är nere på 1. Fortsätter vi i samma stil skulle vi kunna bli tränare och, eventuellt, proffs. Men det gör vi inte. Jag slutar. Får nog av miljön och går åt andra håll i mitt liv. Mats och jag förlorar kontakten. Han flyttar till Stockholm och börjar sälja dammsugare i trappuppgångarna i Skärholmen.
Tjugofem år senare får vi kontakt på nytt. Han har gjort karriär inom finansvärlden. Vi bestämmer oss för att ta en match. Som förr. Och när vi går på Båstad Golfbana igen är det en märklig känsla, dels för att jag upptäcker att kroppen har sitt eget minne, att den minns hur man klipper till bollen, trots att ”jag” glömt, dels för att jag så tydligt minns hans svagheter, vid vilka vattenhinder och skogsdungar han blir nervös; han var jag brukar bryta ihop. Och när vi kommer till det åttonde hålet, det han kallar Schuberthålet, händer det han hoppas på. Jag slår ut i skogen och förlorar hålet. Precis som förr. En gemensam bekant som får höra om duellen skrattar och säjer: Ha! Kapitalisten mot Socialisten, eller?
Efteråt bjuder Mats på middag. Först ett glas Bollinger. Sen lammstek och viner från den egna vinkällaren. Så goda att jag förstår varför så många människor viger sina liv åt oenologi. Jag varken vill eller vågar fråga vad flaskorna kostar. Vi hittar tillbaka till ett sätt att prata och det är roligt att prata med honom just för att våra liv blivit så olika. Stalingrad. Tiger Woods. Irakkriget. Schubert. Malmö. Islam. Bjäre. Israel. Kärlek. Kvinnor. Barn. Allt går att tala om, slår det mej. Tills det, mitt i en klunk av det gudomliga vinet, går upp för mej att det faktiskt finns en sak som det inte går att prata om. Pengar. Inom medelklassen, eller arbetarklassen, kan man prata om pengar och ekonomiska problem utan att skämmas och till och med så att det kan skapa ett slags brygga av förståelse över till den man pratar med eftersom man, oftast, ”sitter i samma båt.” Här ser båtarna annorlunda ut. Det finns ingen mening för mig att prata om mina inkomster eller andra ekonomiska spörsmål, lika lite som det omvända. Språket töms på mening när vi nuddar ekonomins värld. Han nämner heller inga siffror, så klart, kring sina affärer. Det är en grundregel och jag vet inte ifall jag vill veta det exakta antal nollor som hans värld vilar på. Det enda jag skulle kunna säja är ju ändå bara ett neutralt ”oj då”. Det är inte ointresse utan enbart en medvetenhet om att det går en skärningspunkt här: De egna hästarna. Jaguaren. Lexusen. Den lilla vardagsbilen. Carlssons skola. Jättevillan på Lidingö. Sommarhusen. Kontoret vid Norrmalmstorg. Kontoret i Luxemburg. Kollegerna i New York.
När jag halar fram ordet överklass om hans värld, blir han först lite upprörd. Som om ordet luktade illa och inte fick uttalas. Ja, som om man inte fick sätta ord på det reella. Sen skönjer jag ett stråk av stolthet i hans ansikte där ett belåtet leende breder ut sig som säger: Jag har det gott. Jag vet. Och?
Inget. Jag ”kritiserar” inte, är inte avundsjuk, unnar honom allt han har, det var bara sociologen i mej som sköt fram. Sen tar han fram humidoren och bjuder på en cigarr. Att den är från Kuba väcker hans munterhet.
– Ta en, Fredrik. Det borde väl du gilla. Från Castros Kuba…
Matchen då? 1-0 till ”socialisten”. Med avgörande på sista hålet. ”Kapitalisten” höll inte riktigt för trycket, trots mitt predestinerade debacle på Schuberthålet.
(Sydsvenskan, mars 2010)