På besök i Granada, Nicaragua

 

 

Lasse Söderberg skrev en gång i en dikt att Kuba var ”fiskbenet i drakens hals” och fångade på så vis, i en enda, exakt bild, mycket av den centralamerikanska problematiken med USA och dess rädsla för sin ”bakgård”. Jag tänker på den metaforen när jag står på Plaza de la Independencia i Granada, Nicaragua, som inbjuden författare till den internationella poesifestivalen. Nicaragua var också ett fiskben. De USA-finansierade Contras försökte krossa sandinismen – och landet, men misslyckades. Det känns här på torget, väldligt tydligt. Lika tydligt som att Nicaragua valde bort den kubanska vägen, diktaturens. Det Nicaragua jag befinner mig i känns öppet, demokratiskt, fritt – om än fattigt.

Öppenheten, liksom stadens och landets skönhet, är slående. Liksom frånvaron av känslan av våld. För mig är det obegripligt. I ett land som för bara drygt tjugo år sen var nära att förblöda efter revolution och inbördeskrig, syns knappt, känns knappt några spår av detta. Lika lite som av det grymma gängvåld som håller på att ta kål på Mexiko och som gjort tillvaron outhärdlig för många i Nicaraguas grannland El Salvador. Tvärtom: glädjen över poesin tycks delas av alla och publiken på våra uppläsningar består av alla möjliga. Hundratals, vissa kvällar mer än tusen åhörare. En eftermiddag drar ett karnevalståg genom stan. I varje gathörn stannar det, vi inbjudna klättrar upp på en mobil piedestal och läser några korta dikter, sen sätter karnevalståget sig i rörelse igen, med syfte att begrava ”la tristeza y el dolor” i Nicaraguasjön. Gatorna kantas av tusentals och Viva la poesía! ekar mellan husväggarna.

Här finns allt: glödande retoriker, både politiska och religiösa, stillsamma haikuister, rabulister, klassiska metaforiker, iskalla hermetiker, sonettister, esoteriker, alla skolor tycks representerade och kanske är det, det vackraste här, att allt flyter in i allt, att så många, olika stämmor tillåts ljuda, och att det riktigt dåliga har sin plats vid sidan av de riktigt bra. Och att varje kväll avslutas med musik, konserter som drar ännu mer folk men de som kommer bara för musikens skull iakttar ändå en imponerande tystnad under diktläsningarna. Trettonåriga tjejer som antecknar ivrigt, slitna män som lyssnar andäktigt, turister som stannar till, ambulerande försäljare, småkillar, som sätter tuggummikorgen åt sidan och lyssnar, blickstilla. När jag läser som artonde (!) poet framför katedralen La Merced är det helt tyst. Fullmånen kastar sitt bleka ljus över mattan av huvuden i mörkret.

Tron på ordet och poesins kraft går att ta på. Gioconda Belli, den nicaraguensiska litteraturens matrona, uttrycker det på sitt sätt: ”För många år sedan drog sig ett antal indianhövdingar undan folket för att genom samtal försöka komma fram till vad som var meningen med livet. Efter tre dagar kom de ut ur tältet och sa: meningen med livet är las flores y los cantos.” (Blommorna och sångerna).

Efter en vecka i Granada är jag beredd att skriva under på det uttalandet samtidigt som jag, hela tiden, ställer mig frågan: måste moderniteten, det vill säga den värld vi lever i här, alltid innebära förlusten av det som de har där, närheten till just detta, las flores y los cantos?

 

 

(Författaren, våren 2011)