Carlos Drummond de Andrade
Carlos Drummond de Andrade föddes i Minais Gerais, delstaten i inlandet där den stora guldruschen ägde rum på 1600- och 1700-talen. Som vuxen flyttade han till Rio. Det var här han slog igenom som författare och han anses allmänt vara den av Brasiliens författare som varit närmast ett Nobelpris, närmast att – av brasilianarna – föra det portugisiska språket ut ur dess litterära skugga. Nu blev det inte så utan istället José Saramago som fick den äran. Drummond de Andrade behärskade olika genrer men var mest känd som poet. Och krönikör. Hans krönikor i Jornal do Brasil höll hög litterär klass och inte sällan var de inspirerade av hans dagliga promenader på Ipanema eller Copacabana, där han bodde.
För några år sedan, under ett besök i Rio, kom jag gående på Copacabana. Plötsligt kände jag närvaron av någon. Eller något. Det var mitt i det eviga myllret av turister, joggare, tiggare, gatubarn, horor, flanörer. Närvaron av något annat. Efter en stund såg jag vad det var, en man som satt helt stilla och kontemplerade copacabanamyllret. En man som det glänste om, som av guld. En man som – var en staty, i brons. Jag närmade mig honom, slog mig ned vid hans sida och såg vem det var. Carlos Drummond de Andrade. Så klart! Här, om någonstans, ska han ju sitta. Mitt i den värld han skrev om så kärleksfullt. Här där gamarna cirklar över lyxhotellen och där Atlantens dyningar dånar in mot stranden. Här är han lika självklar som Ferlin i Klara.
Carlos Drummond de Andrade. Till honom kan man alltid gå. Här sätter sig folk en stund. Många ger honom en kram. Vad som är bra med honom är att han alltid har tid, alltid tid för ett samtal. No mar estava escrita uma cidade. I havet skrevs en stad.
Ruy Castro
När jag, tillsammans med Lasse Westman, gjorde filmen om Garrinchas svenske son, Ulf Lindberg, intervjuade vi Ruy Castro, den brasilianske författaren, som skrivit en fin biografi över Garrincha, Estrela solitária (Ensam stjärna). Vi gjorde det på hans favoritcafé i stadsdelen Leblond i Rio. Han berättade för oss att en av ingångarna till Garrinchas livsöde var dennes djupa alkoholism. Han hade lätt att identifiera sig med Garrincha eftersom han själv varit alkoholist. Tvånget att dricka satte djupa spår i hans liv men till sist tog han sig ur det. Och hamnade i ett nytt ”tvång”. Tvånget att skriva. Få brasilianska författare är så produktiva som Castro. Tjocka biografier över Carmen Miranda, Nelson Rodrigues, böcker om bossanovans födelse, om Ipanema, om karnevalen. Han sprutar ur sig böcker, bra böcker och är ett levande uppslagsverk för den som vill tränga in i Rio Janeiros kulturhistoria. På besök i Rio igen funderar jag på att söka upp honom för en intervju om boken Carnaval no fogo, en bok om karnevalens och den ”rioska” livsglädjens historia. Men dagarna går och jag ringer inte upp honom. Värmen och min egen obeslutsamhet får det lilla projektet att darra till men så, plötsligt, springer vi på varandra i den lilla bokhandeln ”Folha Seca” på en av Rios äldsta gator, Rua do Ouvidor, mitt i centrum. Hur är det med Garrinchas son och sonson? frågar han. Bra, svarar jag. Tudo bem. Så börjar han att prata med bokhandlaren. Jag letar efter de böcker jag kommit dit för att handla. Och tänker. Nu är han ju här. Nu kan du ju fråga. Passa på att fråga. Om vad? Det där du funderade på. Om det var den där specifika livsglädjen som är så typisk för Rio och som han skriver om i Carnaval do Fogo, om det var den som botade honom och räddade honom. Och sen det där om ”Rios själ”, som du ju ofta tänker på när du är här. Men det går ju inte här, mitt i bokhandeln, Federico. Hur skulle det låta?
Jag betalar och lämnar bokhandeln. Ciao, ciao och hälsa Garrinchas son. Men jag kan inte släppa mina frågor och slår mig därför ned på ett café utanför, med förhoppningen att han ska komma ut ur bokhandeln och slå sig ned på samma café. Plötsligt börjar sambamusik dåna ur två högtalare på gatan. Som så ofta i Rio dränks allt, intentioner, samtal, tankar, i ljud: dånet från högtalare, Atlanten eller trafiken.
Så kommer Castro ut ur bokhandeln. Han går åt mitt håll men ser mig inte; jag vinkar inte heller. Han försvinner i vimlet. Samban dånar. Värmen flödar. Mina frågor förångas av värmen och under ett ögonblick känns det som att staden – den han ägnat så mycken tid åt att försöka förstå – själv svarat på mina frågor.
Roberto Bolaño
Roberto Bolaño föddes i Los Ángeles, en liten stad i södra Chile. Vid femton års ålder flyttade han med sina föräldrar till Mexiko City. Mötet med den gigantiska, mexikanska huvudstaden blev en kulturchock för honom. Han vägrade gå i mexikansk skola, stängde in sig på sitt pojkrum och ägnade sig istället åt att läsa. Världslitteraturen. Efter något år började han skriva poesi och kom i kontakt med likasinnade ungdomar. Tillsammans med ett antal unga poeter bildade han gruppen infrarealistas, inspirerad av fransmannen Philippe Soupaults tankar om en ”förtvivlans litteratur.” För Bolaño fanns även den chilenske ”anti-poeten” Nicanor Parra med i bilden. Gruppen satte skräck i Mexikos litterära elit genom att på olika sätt sabotera uppläsningar. Inte ens Octavio Paz lämnades ifred.
Bolaño debuterade med diktsamlingen Reinventar el amor (Återuppfinna kärleken)1976 och försörjde sig på allehanda jobb, bland annat som campingvakt och diskare. I mitten av 80-talet hade han fixat ett arbete i Sverige men på väg hit beslöt han sig för att hälsa på sin sjuka mor i Barcelona. Mötet med Barcelona blev emellertid så omvälvande att han bestämde sig för att stanna där. Och där kunde ett författaröde ha slutat; den respekterade poeten som vinner lite poesitävlingar då och då, som får fina recensioner och säljer några hundra ex av sina diktsamlingar i Spanien, Chile och Mexiko – men som får kämpa som ett djur för att överleva ekonomiskt.
1990 får han en son, Lautaro, med sin fru Carolina López. Den händelsen gör att han styr sin litterära skuta mot andra vatten: prosan. Han ser sig i första hand som poet men börjar skriva prosa för att kunna försörja sig och sin familj. Resten är, som det heter, littteraturhistoria och femton år senare nämns hans namn tillsammans med författare som Proust, Cervantes och Kafka. Huruvida han platsar i det sällskapet får Tiden, vår främste kritiker, avgöra men få (seriösa) författare på senare tid har fått ett globalt genombrott som Bolaño. Och hans produktivitet fram till sin död, sommaren 2003, var imponerande. Minst en bok om året. Ofta nyskapande litteratur; romaner som De vilda detektiverna eller novellsamlingar som Llamadas telefónicas (Telefonsamtal) eller El gaucho insufrible (Den olidlige gauchon). Knivskarp i stilen, spränglärd, globalt hemtam som få, infallsrik, rolig och elak. Hans uppgörelser med några av boomens författare (Márquez, Allende bl a) är helt respektlösa. Som kronan på det litterära verket kom så den mäktiga ”2666” (1100 sid), postumt, 2004 (på svenska med planerad utg. i oktober 2010), en svindlande resa mot mörkrets moderna hjärta. Via fem portaler (från början tänkta som fem fristående romaner) tar han sig, på stilistiskt olika vägar, till Santa Teresa (Ciudad Juárez) i norra Mexiko, staden där över tvåhundra kvinnor våldtagits och mördats på de mest bestialiska vis. Det är med ett krypande obehag man närmar sig den femte delen. Dock fick han aldrig tid att avsluta sitt Magnum opus. Romanen förblev oavslutad. Men kanske är den lika bra så här, som den är nu. Omöjligt att sia om, naturligtvis, och den ”förklaring” till romanens mörka gåta, som det känns att han var på väg emot när han dog, får nu vi, hans läsare, brottas med själva.
Bolaños författaröde framkallar kontrafaktiska fantasier. Tänk om han inte fått sin son. Eller tagit jobbet i Sverige och inte stannat i Barcelona. Kanske hade världen i så fall gått miste om en av vår tids skarpaste, fantasifullaste, mörkaste och roligaste prosaberättare. Chilenarmexikanbarcelonaren Roberto Bolaño.
Quien sabe. Vem vet.
María Negroni
Litterär lek kan vara tröttsam, gymnasial. Ju äldre man blir, desto tydligare känns det så. Men korkade ”manifest” mot litterär lek känns ännu mer tröttsamt. Leken är ju, trots allt, alltings upphov. Kär lek, till exempel och bara namnet James Joyce borde vara inskriften till försvar i eviga tider för den litterära leken. En som klarar litterär lek utan att det blir just gymnasialt och tomt ekande är den argentinska författaren María Negroni. Hon gjorde sig först ett namn som poet. Idag lever hon i New York och undervisar i litteratur och ”creative writing” vid olika universitet i den östamerikanska metropolen. För två år sen kom hennes ”La Anunciación” (Förkunnelsen), en stilistiskt djärv roman, vars fokus ligger på tiden för militärkuppen i Argentina (1970-tal). Hon rör sig på ett flertal språkliga nivåer och använder sig av levande Buenos Airesjargong, dokument och olika former av retorik (politisk, filosofisk och religiös). Romanen innehåller också ett metaplan där vi får följa författarens kamp för, och motvilja till, att skriva den. Man misstänker att det vore lätt att skriva sig vilse i de borgeska/cortázarska labyrinter Negroni skapar men hon håller säkert i tömmarna hela vägen och det som lätt kunnat tippa över i kokett, latinamerikansk intellektualism med litterära allusioner till höger och vänster blir istället en berättelse som, efter hand, kryper allt närmare mörkrets och våldets kärna i diktaturens Argentina. Negroni behandlar sitt ämne på ett modigt och ärligt sätt och väjer inte för det ansvar som extremvänstern i Argentina hade när våldet trappades upp och på ett effektfullt, ironiskt sätt frilägger hon den skorrande, revolutionära retoriken inom El Movimiento, över vilken landsfadern Juan Perón hela tiden svävar som en mörk kondor. Med sin precisa prosa – som känns lika hemtam oavsett om den skildrar tiden utifrån en ung arbetargrabbs perspektiv, från generalernas eller ledarnas inom extremvänstern – blottar hon de motsättningar som kom att leda till blodig konfrontation, försvinnanden och summariska avrättningar. Att berättarjaget skriver med Rom som bakgrund (Roma, på spanska, anagram för Amor, kärlek) gör att den argentinska tragedin får en djupare och mörkare historisk inramning.
Genom att använda sig av olika berättarröster lyckas Negroni skapa en laddning åt sin text i de mer objektiva avsnitten om vad som hände när militären gick på offensiven men genom att även bryta sönder berättarjagets röst i olika delar (Det Privata Livet, rädslan, huset) lyfter hon sin text ytterligare en dimension och gestaltar drömmen om att läka, och att läkas. Hon visar på ett spännande vis hur litteraturen genom sin fantasikraft kan bli ett sätt att återkomponera det jag som en gång krossats och tvingats ut i nederlag och stumhet. Att ”döden” kan bli liv igen, genom konsten.
”La Anunciación” är en naken, ärlig och smärtsam berättelse om våldets och diktaturens Argentina, ett passionerat äreminne över alla de för tidigt bortgångna (mördade, självmördade, försvunna) men också en litterärt avancerad lek, där leken blir en del av läkandets konst.
Reynaldo Valinho Alvarez
Rio de Janeiro. Januarifloden. Ja, det trodde man att det var den där dagen 1502 när Guanabarabukten ”upptäcktes”. Misstaget har bitit sig fast i språket och är idag ett vackert namn på Brasiliens före detta huvudstad. När jag tänker på riopoeten Reynaldo Valinho Alvarez (i Malmö på Poesidagarna 1994) tänker jag ofta på just ”flod” ty är det någonting som är utmärkande för hans poesi är det närvaron av den vilda, moderna storstaden, platsen där människorna rör sig längs gatorna likt en massiv flod där strömmarna – utan undantag – för oss mot det sista vattenfallet.
Om Rio är strandens, ytans och kroppens högborg är Valinho Alvarez denna kulturs raka motsats. Trots att han bor tvåhundra meter från en av världens kanske vackraste stränder, Ipanema, går han aldrig dit, hur vackert vädret än är. Hans plats är arbetsbordet i det egna biblioteket. Det är där han arbetar och skriver, oförtröttligt, år efter år. Det är också där vi träffas en septembereftermiddag för att tala om hans senaste bok, sonettsamlingen Diáspora ou aprendiz de galego, (Diaspora eller galicisk lärjunge).
Valinho Alvarez´ far var just galicier, mamman portugiska och under uppväxten i det fattiga bohemkvarteret Lapa, i centrala Rio, kunde han som barn uppfatta hur pappan, med sina vänner, sena kvällar när vinet inmundigats gled över från portugisiska till hemlandets galiciska, det av Franco förbjudna språket som idag är ett av Spaniens fem officiella språk. Eftersom det var mammans portugisiska som var hans modersmål förstod han inte alltid vad pappan och dennes vänner pratade om men ljuden gick in och lade sig som en klangbotten i honom, ljuden från ett avlägset och mytomspunnet urhem, Galicia. Som vuxen började han intressera sig för galicisk historia och kultur. Han började, tillsammans med sin fru, gå kurser på universiteten i Rio, i legenden om Sankt Jakob (aposteln Johannes’ bror, tillika Spaniens skyddshelgon: Santiago de Compostela), i galicisk historia och litteraturhistoria (om Rosalia de Castro, bl a, den galiciska litteraturens ”urmoder”) och i det galiciska språket, dock utan att nånsin lära sig tala språket särskilt väl.
Idag är han sjuttioåtta år. Diktsamlingen består av trettio sonetter skrivna på galiciska, alla översatta till portugisiska av honom själv så att de två broderspråken vandrar över sidorna hand i hand. Nedanför oss: floden av bilar och människor i den eviga oljudsströmmen. Häruppe: stillhet och ett ögonblicks klarhet. Jag känner inte bara vördnad för att han lyckats med sitt företag, att återerövra barndomens språk och ljud – de la musique avant toute chose, poängterar han hela tiden – utan också en glädje, för egen del, över att det aldrig verkar vara för sent att resa så långt tillbaka som det nånsin går, att återerövra det vi så ofta betraktar som förlorat.
Inte förrän vi är framme vid det sista vattenfallet.
Jorge Calvo
Santiago, september 2009. Det är småkallt men luften går numera att andas i Chiles huvudstad. Smogen ligger inte lika tät som förr. Folk ser dessutom ut att ha fått det bättre än under diktaturen. Det är mest hundarna, alla de oroliga, herrelösa hundarna som får mig att minnas den dova oron under Pinochet. Om dagarna vankar de lojt fram och tillbaka längs Alameda, som kastrerade, ofarliga vargar. Om nätterna vaknar de till liv och skäller på trafiken, en, kan det tyckas, meningslös vrede.
Tillsammans med författaren Jorge Calvo vandrar jag genom centrum, bort till La Moneda, presidentpalatset som besköts av Hawker Hunterplanen morgonen den 11 september 1973, huset där Allende, samma dag, tog sitt liv. Under torget bakom palatset har man skapat ett underjordiskt, fräscht och levande kulturhus. Vi slår oss ned på Café Torres. Calvo kom till Sverige 1986. Efter åtta år i Malmö, ett i Linköping och fyra i Märsta talar han och läser svenska. En svensk dotter i Linköping gör att han, som så många andra chilenare, har en dubbel tillhörighet, hur chilensk han än är i övrigt. Två böcker utgivna på svenska, novellsamlingen Ödlornas mosse och romanen Matchen (båda på Symposion), bidrar också till detta. Sen återkomsten till Chile har han publicerat en bok, novellsamlingen Fin de la Inocencia, för vilken han fick det prestigefyllda Premio Municipal de Literatura, i Santiago 2004.
Vi talar om förlåtelse. Ett nyckelord när man är i Chile. Förlåtelse och försoning. Tjugo år har gått sen Pinochet avgick men fortfarande är många sår öppna och många av de forna bödlarna vandrar fortfarande omkring fritt. I Santiago och annorstädes. Jorge Calvos familj var en av många som drabbades av den blinda terrorn. En natt i oktober 1973 hördes hårda knackningar på dörren till lägenheten där han bodde med sin fru. Militärerna som stormade in i lägenheten tog hans svåger och ytterligare fem människor i höghuset. Idag vet man vilka officerarna var, liksom vem det var som angav folk i huset – en gammal militäränka med högerextrema sympatier. Ingen av de sex som fördes bort och sköts samma natt var politiskt aktiv. Förlåtelse? Försoning?
– En av officerarna som genomförde avrättningarna har gråtande bett de drabbade familjerna om förlåtelse. I honom ser jag en mänsklig varelse, un ser humano. En av de andra fortsatte i många år på samma sätt och har många liv på sitt samvete. Nu väntar många år i fängelse för honom. Problemet i det chilenska samhället är politiskt. Om dom erkänner sitt övervåld och ber det chilenska samhället om förlåtelse så skulle många chilenare, på båda sidor, kunna få sina sår läkta. Men det gör dom inte. Frågan är: varför gör dom det inte?
Och det är nog där, hängande i den frågan, som Chile fortfarande befinner sig. Oavsett hundarna, den renare luften och det ekonomiska ”undret”.
(Höst, 2009, några av porträtten publicerades i Sydsvenskan sommaren 2010)