Submission – eller svenska intellektuella och frågan om internaliserad fatwa

 

Den andra november 2004 mördades den holländske filmaren, TV-producenten, skådespelaren och provokatören Theo van Gogh på öppen gata i Amsterdam av en fanatisk muslim, Mohammed Bouyari. Efter avrättningen satte han en lapp på den döde van Goghs bröst med en hälsning till Ayaan Hirsi Ali, den modiga författaren och politikern med somalisk bakgrund som tagit strid mot kvinnoförtrycket inom Islam. Det var tillsammans med henne som van Gogh gjorde filmen Submission, en film om det förtryck som Hirsi Ali vigt sitt liv åt att bekämpa. På lappen hade Bouyari skrivit att Hirsi Ali var en ”lögnare” och att han förutspådde att hon skulle gå i ”tusen bitar” i sin uppgörelse med Islam. Undertecknat: ”Trons Svärd.” Under rättegången vände sig Bouyari till van Goghs mor och sa att han handlade efter sin tro och skulle gjort samma sak även om det handlat om hans far eller lillebror.

Submission visades i februari i år på Nobelmuseet i samband med utställningen ”Yttrandefrihet – var går gränsen?” Nu, i efterhand, visar det sig – genom TV-programmet ”Existens’” efterforskningar – att filmen hade censurerats. Dock ej av Statens Biografbyrå utan av imamen vid södermoskén, Abd Al Haqq Kiellan! Denne är ett slags stockholmsmuslimernas svar på Åke Green och för några år sedan svarade han följande på frågan om kvinnans rätt till ett eget socialt liv utanför hemmet: ”Det är tveksamt. Om kvinnan vill besöka muslimska väninnor går det bra, men om mannen säger nej, så är det nej.” Svensk äktenskapslagstiftning ger han heller inte mycket för: ”…jag förstår inte Sverige och dess lagar. Det är okej att homosexuella gifter sig men det är inte tillåtet att ha fyra fruar…” (se www.paraplyprojektet.se). Den mannen vänder sig alltså Nobelmuseet till för att gå igenom filmen för vilken Theo van Gogh mördades.

Den brittiske författaren Kenan Malik har i sin nyutkomna ”Från Fatwa till Jihad” analyserat den här typen av händelser. Boken är en studie av utvecklingen i Väst efter Ayatollah Khomeinis fatwa mot Salman Rushdie. På ett förtjänstfullt sätt visar Malik hur självcensuren fick fäste hos oss efter publiceringen av ”Satansverserna” och hur krisen med muhammedteckningarna förstärkte problemet med det inre förbudet, det som han med en träffande beskrivning kallar för ”den internaliserade fatwan”. Det som började med ett yttre hot har nu landat i oss och alltför många konstnärer, författare och intellektuella i väst är idag rädda för att säja, skriva eller skapa något som av muslimska ledare skulle kunna uppfattas som ”kränkande”. Två exempel det senaste året som styrker Maliks tes om hur djupt problemet har gått kommer båda från USA. När Random House förra året skulle ge ut romanen ”Medinas juvel” (om Aisha, en av Profetens fruar) av författaren Sherry Jones, fick förlaget plötsligt kalla fötter efter att en amerikansk docent i islamisk historia, Denise Spellberg, läst manuset och funnit historien ”anstötlig”, varpå Random House med omedelbar verkan sa upp kontraktet med Jones. När Yale University Press i november ger ut en bok om krisen kring muhammedkarikatyrerna, ”The Cartoons that shook the world”, av den danske författaren Jytte Clausen, blir det kanske inte så mycket av det hela ty karikatyrerna, de som boken skulle handla om, har redan lyfts ut. Så fungerar mekanismen: rädslan för vad islamister skulle kunna tänkas göra sätter igång självcensuren, på Nobelmuseet liksom på ett av USAs största bokförlag eller mest välrenommerade universitet.
Theo van Gogh kunde på Nobelmuseet ha hedrats med en visning av hela Submission. Istället lät museet en reaktionär imam avgöra vad en svensk publik fick se. Det är en skandal och ett hån inte bara mot den döde van Gogh utan mot alla som tror på yttrandefriheten. Reaktionerna borde naturligtvis vara skarpa och har också varit det på flera håll. Men inte överallt, märkligt nog. På Aftonbladets kultursida, Skandinaviens största, kunde man den 17/10 läsa en Martin Aagård, en av sidans reguljära medarbetare, kommentera det hela, på ironiskt vis. Inget att oja sig över, tycktes han mena och definitivt ingen skandal att Nobelmuseet vände sig till Kiellan. Någon respekt för den mördade van Gogh fanns överhuvudtaget inte i hans lite tidstypiska, ryggradslösa text.

Vad det hela handlar om? Submission, alltså. Underkastelse, för att tala med van Gogh och Hirsi Ali. Eller, om man föredrar Kenan Malik: internaliserad fatwa.

 

(Newsmill, höst 2010)