Vellinge kommun eller om att känna sig dum

 

 

Göran Holm kastar in handduken efter 42 år i Vellingepolitiken. Han går med flaggan i topp, tycks han vilja hävda. Andra tycker att det sker med svansen mellan benen efter det dåliga valresultatet och skandalen med badhytten. Han har hyllats för sitt sätt att leda kommunen av sina beundrare men kritiserats hårt av sina motståndare, för vilka han blivit en synonym för maktens arrogans. Efter valet 2002 där moderaterna än en gång vann en jordskredsseger i Vellinge på sin skatte- och flyktingpolitik, satte jag mig ned med en praktisk, god vän och funderade på ”om man inte kunde göra nåt”. Mot Holm och hans parti i Vellinge. Nåt bitskt men kul. Jag hade länge retat mig på skylten vid kommungränsen: ”Välkommen till Vellinge Kommun! Här är Friheten större.” Vi kom fram till att man skulle kunna byta ut tre bokstäver, Fri mot Dum. Ett enkelt men genialt ingrepp, tyckte vi.

Sagt och gjort. Jag for ner till skylten, fotograferade den och tog ut måtten. Därefter fabricerade min vän tre lika höga bokstäver, ett D, ett u och ett m, som vita klisterlappar. När det var klart åkte vi ned en höstnatt. Väl framme visade det sig att jag missat att skylten stod på en ställning placerad i ett djupt dike. Det gick inte att nå upp till skylten med den stege vi hade med oss. Tillbaka till Malmö, alltså, och hitta en längre stege. Det var dock fortfarande beckmörkt när vi var tillbaka. Klockan var fyra och jag kände mig som en Baader-Meinhof-medlem när jag släppte av honom. För att inte väcka någon uppmärksamhet for jag vidare, in i Vellinge där jag parkerade vid vattentornet, i väntan på vännens mobilsamtal. Minuter långa som timmar. Och vad skulle jag säga ifall en polisbil dök upp och undrade vad jag gjorde där, sittande i en bil klockan halv fem en höstnatt: Jag delar ut tidningar. Var är dina tidningar? Eller: Jag har problem med min fru. Vad för problem och var bor du? Det slog mig, där i bilen, att kriminella alltid måste ha ett antal lögner redo att snabbt hala fram i krislägen.

Så ringde mobilen. Jag for iväg. Där stod han på norrgående sidan av motorvägen med ett stort leende. ”Här är Dumheten större.”, stod det nu. Klockan var lite över fem när vi var hemma. Jag sov några timmar, ringde till Kvp vid nio och sa med förställd röst: ”Darr e nån jävel som ändrat skylten po motorvägen vid gränsen mellan Vellinge och Malmö”. De lovade att åka ner och kolla och nån timme senare ringde jag upp samma journalist men fick då, till min stora förvåning, reda på att allt varit som vanligt. Fri var tillbaka. Jag häpnade. Någon lojal vellingebo hade alltså, tidigt, tidigt antingen själv klättrat upp och rivit bort våra tre bokstäver eller ringt någon på kommunen som gjort en akututtryckning.

Jag var motvilligt imponerad av Vellinge kommuns häpnadsväckande snabbhet i den typen av frågor. Snacka om att känna sig just – dum.

 

 

(Sydsvenskan, oktober 2010)