Finns det något som Strindberg inte var intresserad av? Sociologi, kemi, geologi, alkemi, biologi, fysik, matematik, politik, astronomi , historia, spiritism, hypnos … allt tycks ha intresserat honom och som dramatiker skrev han teaterhistoria två gånger, först med sina naturalistiska dramer, sedan med de symbolistiska. Mitt eget Strindbergsår har varit spännande, fullt av återläsning och nyläsning och det är först i år som jag insett vidden av hans anspråk och sanslösa verklighetshunger.
Vidden i hans intellektuella omfång är så pass mäktig att man kan jämföra honom med Voltaire och Goethe. Hans eld, den extrema känsligheten och de snabba kasten för honom åt många olika håll, han är konsekvent i sitt sökande men också självmotsägande, både politiskt radikal och konservativ, till exempel. Tittar man på det Sverige han levde i ovanifrån, lite som en meteorolog, får jag bilden av en tyfon som drar genom den tidens samhälle, en tyfon ingen kan förhålla sig likgiltig till. Vinddraget och friskheten i hans språk är fortfarande starka och levande, som i den vassa humorn i Röda rummet, Svarta fanor och Götiska rummen. För att inte tala om i Det nya riket eller i det som utlöste Strindbergsfejden, Tal till svenska nationen med angreppet på Karl XII och den svenska punschpatriotismen.
Sådant grep mig även när jag var yngre; Strindberg som en äldre Myrdal, helt enkelt. Nu, i år, fastnar jag för annat: fantasikraften i inledningen av I Havsbandet, den imponerande kunskapen om skärgården och den ödesmättade dramaturgin i Hemsöborna, den mästerliga sagoberättaren och historikern i Historiska miniatyrer, det säkra poetiska handlaget i Sömngångarnätter, det psykologiska djupet och skönheten i En dåres försvarstal och i den vackra, gripande kortromanen Ensam, det ojämna men hisnande och mörkt djupa i Inferno och Legender.
En sak jag undrar över när ”Strindbergsåret” nu går mot sitt slut är varför det inte gjorts mer av minnet av vårt enda riktiga litterära geni. Norrmännen firade Ibsen med pukor och trumpeter, danskarna la 200 miljoner på sitt H.C. Andersen-jubileum. En utställning på Liljevalchs, en Spöksonaten där och ett lite blekt Ett drömspel här men i övrigt? Inte så att man baxnar direkt. Handlar detta om hans konservativa kvinnosyn? Svårt att veta men i ett land drabbat av genusfeber, där politiskt innehåll och att vara rätt tycks vara viktigare än stil, originalitet och djup är det nog logiskt att inte slå på stora trumman för Strindberg.
Pukor och trumpeter, förresten? Det hade han nog själv ändå bara gisslat som utslag av den stora ”samhällslögnen”. Jag får nöja mig med att titanen lever starkare än någonsin. Åtminstone för mig.
(Sydsvenskan, 21/12 2012)