Dagbok från Israel och Författarturneringen i fotboll 19/6 – 23/6 2013.
19/6
Vi landar halv fem på Ben Gurion, via Prag och efter två hopp i natten genom ett somrigt Europa. Jag har Levi och Oz i skallen och möts av bokstäver på hebreiska och ryska, språk jag inte förstår en stavelse av. Utanför flygplatsbyggnaden syns solen stiga över Det heliga landet. Sommarmorgon i Tel Aviv och redan nu, på Ben Gurion, känns suget i mig efter den första matchen, längtan efter bollen mot fötterna, den magnetismen, gräset, dofterna, ljudet av domarens pipa.
På Ben Gurion strålar jag samman med Assaf Gavron, israelernas lagkapten, som dess värre inte kan vara med i turneringen eftersom han ska till Chicago och delta i ett symposium arrangerat av narrative4.com, en organisation stödd av ett antal kända författare som skapats för att lära ut dialog mellan olika grupper. 2015 kommer han ut på Natur och Kultur med sin senaste roman, The Hilltop, en roman som utspelar sig i bosättarmiljö. Jag har precis läst hans genombrottsroman, CrocAttack!, som handlar om en ung israel, Krokodilen kallad, som mirakulöst nog klarar sig med skråmor från flera självmordsattentat. Gavron är en durkdriven berättare och skildrar hysterin, hatet och rädslan på båda sidor med en vass, bitande humor. Han har ett språk som är precist, dialogerna är levande men det som gör att romanen lyfter är att han rör sig lika hemtamt bland potentiella självmordsbombare på den palestinska sidan som på den judiska. Det växlande perspektivet skänker dynamik åt berättelsen.
Gavron ger ett vänligt, ödmjukt och bestämt intryck. Vi tar en kaffe och hinner samtala en stund, vissa av frågorna har han fått i förväg och besvarat i mail:
– Tanken bakom den här romanen, hur föddes den?
– Genom att jag bodde här under den där galna, surrealistiska perioden när bomber exploderade varje dag, ibland flera om dan. Jag var tvungen att förklara för mej själv vad det handlade om.
– Jag är imponerad av din djupa kunskap om arabisk, muslimsk kultur. Har du studerat den speciellt eller är den bara frukten av din egen nyfikenhet?
– Jag tror att det mesta av kunskapen handlar om att ha vuxit upp på en plats där den arabiska och muslimska kulturen är stark. När jag växte upp fanns inte samma klara och hårda uppdelning mellan kulturerna och inte ens idag är det hermetiskt mellan dem. Även om vissa förnekar det, så delar vi samma plats, och vi måste lära oss att leva tillsammans.
– Innan vi i Sveriges Författarlandslag for till Israel fick jag och det svenska laget kritik av några svenska intellektuella för detta. De ville att vi skulle bojkotta turneringen. Vad är din syn på dessa bojkottkrav?
– Bojkott är ett omstritt redskap. Men att bojkotta israeliska författare i solidaritet med palestinierna är meningslöst och kontraproduktivt. Israeliska författare gör mycket mer för palestinierna, för freden och samexistensen med palestinierna – med sina romaner, opinionsyttringar, protester och sitt engagemang i olika projekt – än dessa svenska intellektuella gör för dem med sina åsikter i sina trygga svenska tidningar. Så när de uppmanar till bojkott blir det lite komiskt. Även om jag är övertygad om att deras intentioner är goda.
Vi tar farväl av varandra och jag önskar honom lycka till i Chicago. Han
beklagar han att han inte kan delta i författarturneringen. Jag fortsätter med tåg till Haifa. Pojk- och flicksoldater i kupén, de barnsliga blickarna kontrasterar mot ett och annat automatgevär. De ser ut som gymnasister. Tåget smeker Medelhavet på sin väg norrut. Havet turkost och djupblått. Fyra stora lastfartyg på redden utanför Haifa.
Några timmars sömn sen möte mot Israel på Maccabi Haifas träningsanläggning, vackert belägen vid havet i södra Haifa. Vi rullar bollen bra trots att flera av oss aldrig spelat tillsammans tidigare men efter fem minuter sätter deras tia, Roi Shani, en stänkare från 30 meter, otagbar för vår målvakt, Magnus Sjöholm. Ett klassmål från en spelare som några år tidigare spelade i Maccabi Haifas U 21-lag men vi kämpar oss tillbaka i värmen, är farliga på de fasta och strax före halvtidsvilan kvitterar vi på nick efter hörna men en stund in i andra gör de 2-1. Vi kvitterar omgående men när Shani sätter 3-2 med ett nytt jätteskott, den här gången med vänstern, går geisten ur oss. Värmen och bristen på sömn gör sitt till och när en av deras äldre spelare lobbar in 4-2, känns det tungt. Vi förlorar rättvist mot ett bättre lag och lätt molokna men med högburna huvuden lämnar vi anläggningen.
På kvällen är det uppläsning och middag på Barki Pub. Henrik Annemark läser en vacker, kort text om att ålder bara är ett nummer, age is but a number. Jag hamnar i samtal med tyskarnas anfallsess, Moritz Rinke, framgångsrik romanförfattare och dramatiker från Bremen. Jag berättar för honom att tyskarnas vänskap med israelerna (det israeliska laget kom till på ett tyskt initiativ) påverkade mej i mitt beslut att åka. En annan sak var italienarnas dröm om att organisera en match mellan det israeliska författarlandslaget och ett palestinskt. Han berättar att han bott i Ramallah några månader och skrivit ett reportage därifrån, publicerat i ”Der Tagesspiegel”, Palestine-Blues.
20/6
Promenad på Karmelberget med utsikt över Haifas hamn. Under oss den vackra Bahai-trädgården som bekräftar att den här delen av Israel skiljer sig från de östra delarna. Där: en alltmer oroande judisk etnokrati. Här: druser, judar, muslimer, bahaianhängare, kristna i en salig blandning. Ett stort gäng muslimska tjejer skrattar, fnissar och fotograferar varandra med trädgården som bakgrund. Eucalyptusdoft i näsborrarna. Sen taxi till arenan för match mot Italien. När vi närmar oss arenan frågar jag chauffören om framtiden, om det finns nån lösning:
– Aldrig. Never. Ever. Dom vill inte tillåta något Israel. Dom har hela arabvärlden, Egypten, Tunisien, Jordanien. Det tar fem timmar att köra genom hela Israel. Och dom vill ha det också. Nej, tyvärr. Dom flesta, som jag, vill ha fred men…
På planen flyger italienarna fram. Vi är med i matchen till 1-3 men sen, mot slutet, tappar vi och förlorar med 5-1. En fin match, trots allt, mot gamla vänner, och det vi ”tar med oss” är en vacker straffräddning av Magnus Sjöholm och vårt mål, en pärla skapad tillsammans med vackert avslut av Henrik Annemark. Italienarna är glada som barn. Det är första gången de slår oss och efteråt pratar jag med deras anfallsstjärna, Francesco Trento, med förflutet som junior i Lazio. Han berättar att Paolo Verri, före detta ordförande i den italienska bokförläggareföreningen redan jobbar på en match Israel-Palestina. Jag betonar att vi vill bidra på det sätt vi kan och gratulerar honom till segern.
Efter matchen ser vi en film på cinemateket i Haifa, om fotboll som terapi mot psykisk sjukdom. Filmen är gjord av Francesco Trento och handlar om ett lag med psykiskt sjuka i Rom. Efter filmen räcker Moritz Rinke upp handen och hävdar att filmen lika gärna kunnat handla om det tyska författarlandslaget. Skratt.
21/6
Bussutflykt till Jerusalem. Känns som att åka genom Bibeln. Harmageddondalen. Nazaret till höger. Motorvägen skär genom ett landskap där minsta plätt odlats: oliver, vin, fikon, vete, rhododendron. Guiden är lätt propagandistisk men ändå mån om att peka ut de murar – Security Fences – vi åker förbi och bakom vilka olika palestinska samhällen skymtar. Not a suicide bomber since we built it! Det är en absurd känsla att se detta. En av spelarna, Dan Buthler, uttrycker förmodligen mångas åsikt när han säger:
– Jag får bara migrän av allt detta. Båda sidorna har rätt, båda sidorna har fel. Alla dogmer låser människors möjligheter att komma vidare…
En annan uttrycker det på annat vis:
– Religionen har vi fått för våra synders skull.
Efter nån timme rullar bussen in i Jerusalem. En helt annan värld mot Haifa. Överallt syns unga män i svarta rockar, vita skjortor, stora svarta hattar och långa lockar gungande längs kinderna. När vi passerar Benjamin Netanyahus privata bostad är guiden noga med att peka ut den. När vi passerar en ”Stop the Occupation”-demonstration utanför premiärministerbostaden kommenterar hon den inte. Jerusalembesöket börjar med ett besök på Yad Vashem-muséet. Vår guide, Jackie Metzger, är lysande, ödmjuk och kunnig. Yad Vashem blir en stark upplevelse. Hitler, Himmler, Wannsee. Foton från Babij Jar. skor från Auschwitz. Gula Davidsstjärnor från gettot i Warschawa. Jag får knappt luft och börjar nästan gråta. Får Primo Levi i tankarna och Göran Rosenbergs far. Hur kan man förhålla sig till detta? Och hur klarar man att som tysk vandra genom detta museum om jag knappt klarar det som svensk?
I bussen från muséet mot gamla Jerusalem sker det märkliga. Det växlas om på min inre bangård, från Förintelsen till fotboll: Hur får vi ut max av Niclas Kindvall? Var skapar vi bäst rum för Annemarks vänsterslägga? På restaurangen nära klagomuren, ännu ett exempel på detta: italienarna lägger upp taktiken inför kvällens match mot Tyskland med hjälp av melon- och brödbitar på en tallrik.
Därefter besök vid klagomuren. På väg dit med Moritz Rinke vid min sida ställer jag frågan som bara måste ut ur mig:
– Vad känner man när man går genom Yad Vashem som tysk?
Han ser på mig, suckar tungt, säger:
– Skam, skam, Fredrik. Men också ett Vi är inte sådana längre. Vi är inte det.
Sen berättar han om sin uppväxt. Att historieundervisningen i skolan inte sa honom så mycket. Att det mest blev stumma årtal. Det var först när farfadern berättade om hur han trodde på Hitler och Operation Barbarossa 1941 som saker och ting började falla på plats. Om att historien inte handlar om svart mot vitt, om att den för det mesta är grå. Något han försökt beskriva i sin kritikerrosade Der Mann, der durch das Jahrhundert fiel, en roman där han försökt analysera och bearbeta skulden som begrepp.
Vid klagomuren hör jag vår anfallare Mats Lerneby utbrista på klingande göteborgska:
– Det är ju för fan inte mer än ett inlägg mellan al-Aqsamoskén och klagomuren!
I en enda fotbollsmening formulerar han min, och mångas, förvåning över den fysiska närheten mellan de tre monoteistiska världsreligionernas heligaste platser. Efter vandring genom det arabiska Jerusalem, Via Dolorosa, upp till Golgata och Jesu grav inne i Den heliga gravens kyrka, är det buss tillbaka till Haifa. På kvällen är vi bjudna till en rabbin från Stockholm, Isak Nachmann, och hans hustru, Anna Nachmann Ekelund, före detta krönikör i Aftonbladet. Det är fredagkväll, midsommarafton hemma, sabbat här. De bor i Kyriat Motzkin, strax norr om Haifa. Kvarteret är helt judiskt. Vi sitter på en terrass med utsikt över husen omkring. Det är helt tyst. Så välsignar han brödet, sen deras nyfödda barn, sen vinet. Det är vackert, högtidligt och vi står där vid hans sida, helt tysta hela gruppen, gripna av ögonblicket. Isak har lagat kurdisk mat. Hans familj har judiska rötter från Kurdistan. Maten är mycket god och plötsligt börjar samtalets låga brinna för fullt. Det finns ett allvar i luften som går att ta på. Om Netanyahu och Hamas som destruktiva krafter. Om de socialistiska idealen i Israel mellan 1948-1956 och Sovjets stöd då. Om intifadorna, mordet på Yitzak Rabbin, Tempelberget och Titusbågen. Om Camp David, Barak och Clinton och om hur Arafats rädsla för att svika flyktingarna kanske sabbade allt. Om hur man gör när man håller kosher.
Isak är öppen, ödmjuk och när den första snapsvisan skallar i det tysta kvarteret ler han stort. Helan går och Tänk om jag hade, som en hälsning till alla i detta kvarter. Samtalen byter hela tiden skepnad, från djupaste allvar till en Lerneby som excellerar i göteborgsvitsar och när ungtuppen Jonas Malmborg (Fältöversten) imiterar Carl Bildt gör han det så bra så att vi nästan faller av stolarna av skratt. Natten blir judisksvensk på ett magiskt vis och Isak rundar av med sin syn på konflikten:
– Quick fix? Nej, det vi har nu är inte ens en fix. Problemet är inte territoriellt. Allt handlar om flyktingarna. När man knäckt den nöten, då…
Midnatt och en mäktig måne över hustaken. En katt som smyger över gatan och det slår mig hur gruppen växer genom dessa samtal och hur den nederlagets melankoli som rådde i vissa ansikten efter italienmatchen nu är helt borta, bortsuddad av det allvar och den glädje, som råder på Isak och Annas balkong.
22/6
Taxichaufför 1:
– Why you let so many arabs in Sweden? Why do you let them in?
– We are liberal. That’s a part of our immigration policy.
– You shouldn’t do it. Arabs is only problems.
Taxichaufför 2 (vi kör mot arenan för match mot Tyskland och passerar hamburgerrestaurangen Maxime):
– Here, Maxime. Arabic woman in veil. Bom, bom. Explosion. Twelve
dead…
– And the future? undrar jag.
– No solution. Never ever. Iran there. Egypt. Syria. Lebanon. Jordan…
Det är min sista match som kapten för Sveriges Författarlandslag efter åtta år som ”förbundskapten”. Värmen är tryckande och vattenflaskorna töms i rask takt. Vi spelar bra. Tyskarna är tunga i steget och en bit in i matchen springer idrottsvetaren Kristian Sjövik igenom och sätter 1-0 iskallt. Tyskarna kvitterar men strax därefter tar vi ledningen igen och går till halvtidsvila med 2-1. En bit in i andra kvitterar tyskarna på vackert volleyskott men vi håller spelet väl uppe och när det är åtta minuter kvar får vi straff. Kindvall skriker på mej att jag ska ta den. Jag brukar gilla situationen men plötsligt blir jag nervös. Missa straff mot Tyskland i min sista match som kapten? Jag avböjer, ber Annemark kliva fram, vilket han gör. Och bränner den. Nån minut senare avgör tyskarna matchen på en kontring. 2-3 men på nåt märkligt vis är vi ändå glada. Det blev en fajt ända in i det sista och ”vi kunde ju lika gärna ha vunnit”, känns det som.
Italienarna vinner turneringen välförtjänt och på gruppbilden med alla lagen syns inte ett deppigt ansikte. På banketten på kvällen sitter jag i panelen tillsammans med tre spelare från de andra lagen. Samtalen på podiet handlar om litteratur, fotboll och politik och varvas med uppläsningar. Jonas Malmborg läser säkert och suggestivt ur sin debutroman. När jag får ordet berättar jag om turerna i Sverige innan vi kom iväg, om dem som stod på sig, om dem som fick kalla fötter och att jag skrivit mot ockupationen men tycker att det är viktigt att vara här, försvara en dialog och att vi svenskar vill stödja det italienska initiativet om en match mellan ett palestinskt och ett israeliskt lag. Det blir starka applåder. Dock ingenting mot reaktionerna på Yonatan Bergs, den judiske poeten, berättelse.
Han berättar att han växte upp i en ortodox familj i en bosättning strax utanför Ramallah. Som barn brukade han spela fotboll med sina kompisar på en asfaltplan men han hade alltid känslan av att därinne, i Ramallah, spelade man på riktigt. Och att de var mycket bättre. Hela tiden hade han en känsla av att han själv tillhörde de svaga och att de, därinne, var de starka. Med tiden förstod han att allt var tvärtom och enda gången han varit i Ramallah var som militär när de ockuperade ett hus. Och när han säger det, att hans stora dröm är att få spela mot dem, i Ramallah, bryter jublet lös. Vi sitter ute på en trottoar med trafikbruset bakom oss hela tiden men de applåder han får, överröstar trafiken. För egen del känns det som om hela resans mening faller på plats med hans ord.
Jag haffar honom för en snabb intervju efteråt. Han är i första hand poet men har precis kommit med sin första roman och skriver även kritik i tidningarna. I laget är han mittfältare.
– Vad tror du om det vi gör med författarfotbollen?
– Det är viktigt. Vi behöver hjälp, vi behöver folk som kommer hit, som diskuterar med oss och får oss att känna oss normala. Att vara författare i Israel är inte så lätt. Det är en dålig situation just nu. Majoriteteten av befolkningen mår inte bra, många är trötta på konflikten och denna trötthet är mycket farlig, den leder till att folk säger att de inte bryr sig längre, en känsla av ”I don’t give a fuck!” Och det är det Netanyahu utnyttjar, han utnyttjar denna trötthet, det med Iran, rädslan och känslan av att vi alltid är offer som judar. Vi måste få tillbaka tron igen. Det är viktigt. Men viktigast är att få till stånd en match med palestinska spelare och göra det till en stark röst, låta det höras. Jag säjer det igen, det är viktigt för oss att få hjälp att bli normala.
23/6
Sista dagen i Israel. Vi är bjudna till Akko några mil norr om Haifa. En palestinsk vän till Jonas Malmborg, Mahmoud Abu Elkhair, har bjudit dit oss. Han är gift med en svenska, bor i Stockholm men är uppvuxen i Akko och har ett sommarhus i Abu Snan, en bit utanför. Han visar oss runt med hjälp av en lokal guide i centrala Akko, korsfararstaden som grundades av fenicier. Akko är vackert, intagande och spännande. Vi avslutar rundvandringen med några timmar på stranden. Där bjuder Mahmoud på cava, meloner och körsbär. Economou haltar lätt, Lerneby kan knappt gå, Buthler sjunker ihop i en fåtölj. Matcherna har tagit på ”spelarmaterialet”.
På kvällen åker vi till Abu Snan. Där dukar Mahmoud och hans svenska fru, Tina, upp till en makalös måltid. Den arabiska generositeten när den är som finast. Babagannous, grillat kött, hommous, vin från Golanhöjderna, öl, uzi, tabouli, fyllda auberginer, nefta. Vi blir bedövade av generositeten. Vänner och släktingar dyker upp. Byn är helt palestinsk och granne med trädgården vi sitter i, ligger den lokala moskén och plötsligt hörs rösten från en gammal man darrande mana till bön i högtalarna på minareten. Vår sista kväll i Israel blir lika palestinsk som den var judisk två kväller innan. Jonas Malmborg håller ett fint tacktal. Jag tackar värdparet och Sveriges Författarlandslag med en Nils Ferlindikt. Våra palestinska vänner svarar med vacker arabisk sång, upplyfta som de är av vår närvaro men också av det faktum att Mohammed Assaf från Gazaremsan vann arabvärldens Idol kvällen innan.
– Det är en mycket stor sak för oss. Mycket stor. Att denne kille från Gaza vann. Att det var möjligt, förklarar Mahmoud.
– Och konflikten, undrar jag, vad anser du, finns det en lösning och hur ser den ut i så fall?
Han tänker länge innan han svarar:
– En stat. Det måste bli en stat.
– Och vad ska den heta?
– Det Heliga landet, Palestina-Israel.
Vid midnatt är det hemfärd, buss till Ben Gurion. Gullberg, fosterbarnet från Malmö, kommer till mej lätt förvanskad: att slå en passning eller två, gjorde det lätt att gå. Alla författares möten borde vara så.
Fredrik Ekelund.
(En kortare version av dagboken publicerades på Dagens Nyheters kultursida tisdagen den 9 juli 2013).