Frankrike är det land i Europa där historiens strider ofta varit djupast och tydligast, alltifrån striderna mellan protestanter och katoliker, över franska revolutionen, pariskommunen, de två världskrigen, maj-68 och in i vår tid med dess spänningar: för eller emot EU, växande högerextremism och ökande problem med radikal islamism. Ibland tänker jag på landet som ett historiskt laboratorium i vilket tidens idéer prövas och i det ljuset kan det vara intressant att kika på tre fransmän som lagt Frankrike, och Europa, under luppen i sina senaste verk: journalisten Éric Zemmour, författaren Michel Houellebecq och filosofen Bernard-Henri Lévy.
Zemmour är en i Frankrike känd journalist, från TV och Figaro Magazine. Han är lärd, vass, helt orädd och i höstas fick han en stor försäljningsframgång med sin debattbok Le suicide français, en djupt provocerande analys av allt som, enligt Zemmour, gått fel i Frankrike sedan de Gaulles död 1969. Zemmour är en underhållande ärkereaktionär som utdelar stjärnsmällar till höger och vänster och roten till att så mycket gått fel, alltifrån ekonomin, lagen om homoäktenskap, hedonismen, feminismen, den allmänna värdenivelleringen till en invandring som skapat parallellsamhällen i utkanten av de stora franska städerna, ligger, allt enligt Zemmour, i maj 68-revoltens ifrågasättande av gamla, franska värden och avskaffandet av ”Fadern” och, därmed, kärnfamiljen. Sådant har man emellertid hört förr och det originella med Zemmour är att han kopplar ihop maj-68 med nyliberalismen; maj 68 och dess egalitära attacker mot gamla, urfranska strukturer hade inte kunnat segra ifall dessa inte gått hand i hand med de nyliberala angreppen på det ”Grande France” Zemmour omhuldar och vars centralgestalter är Colbert, Bonaparte och de Gaulle, den sistnämnde ursymbolen för en tid när staten fortfarande var stark, ekonomin reglerad, familjen uppbyggd kring tydliga könsroller och landet fortfarande spelade en global roll och vågade stå upp mot USA.
Det vore lätt att avfärda Zemmour som en spökröst från det förflutna men det är att göra det lite för lätt för sig. Många i Frankrike idag tänker som han utan att nödvändigtvis rösta på Front National och när han beskriver gentrifieringens konsekvenser i Paris, drar även jag på smilbanden. När det kommer till problemen i en del franska förorter är han hård och svepande och påstår att delar av det franska samhället redan är förlorade till islamismen och han har i andra sammanhang varnat för att Frankrike kan vara på väg mot ett inbördeskrig mellan olika grupper.
Att läsa Houellebecqs nya roman, Soumission, efter Zemmour, är som att kliva in i ett liknande landskap, om än elegantare beskrivet och med en ironi som gör att jag inte riktigt vet vilket tolkningsben jag ska stå på. Soumission är en idéroman och gestalterna har drag av intellektuella seriefigurer, lite som hos Milan Kundera, men jag sugs ändå in i handlingen tack vare språkets precision och det idémässigt djärva. Romanen handlar om ”François”, lärare och litteraturvetare vid ett universitet i Paris. Han undervisar om och forskar kring författaren Joris-Karl Huysmans, mest känd för romanen A Rebours (1884) och för att han, som en reaktion på naturalism och materialism, konverterade till katolicismen i början av 1890-talet. Huvudpersonen hos Houellebecq lever ett ensamt, lite sorgligt liv där erotiska förlustelser med unga studentskor utgör enda förströelse, förutom läsningen av Huysmans. Historien är förlagd till en nära framtid under en presidentvalskampanj där Marine Le Pen ser ut att gå mot seger men Houellebecq vänder på steken och Mohammed Ben Annis, en karismatisk muslim, ledare för partiet Muslimska Brödraskapet, gör sensation i valet och genom att gå ihop med socialisterna i andra omgången blir han Frankrikes nye president, något som leder till en omedelbar om än mjuk islamisering av landet. ”François”, libertinen och ateisten, får sparken från Sorbonne som med hjälp av saudiska pengar styrs in i ny, religiös riktning men mot slutet av romanen, efter att ha studerat de nya påbuden noga, bestämmer sig huvudpersonen, som en symbolisk upprepning av Huysmans handling drygt 120 år tidigare, för att konvertera till islam. Han får tillbaka jobbet och ser plötsligt positivt på att alla korta kjolar och putande bröst, det som nyss upptog honom så, är borta från universitetskorridorerna.
Romanen sätter fingret på ett existentiellt tomrum i vår kultur och provocerar på ett roande sätt alla mina föreställningar om den franska republikens inneboende styrka. Soumission får mig att tänka på det omöjliga och kan en roman göra det, förflytta tanken bortom det givnas gräns, ligger det ett värde bara i det. Hans lätt komiska dystopi påminner mig dessutom om en obehaglig tanke jag såg gestaltad i en debattartikel i Expressen för några år sedan: att Upplysningen blott skulle vara ”en parentes” i historien.
Bernard-Henri Lévy är Zemmours, men i viss mån också Hoellebecqs, raka motsats: en kämpande humanist som brinner för europatanken och drar i härnadståg – Sarajevo, Benghazi, Majdan – till försvar för det han tror på. Och med de kontakter han har på hög, politisk nivå innebär det att han, som kanske enda nutida filosof, kan påverka världspolitiken högst konkret. Han gjorde det i Bosnien. Han gjorde det i Libyen. Och han återfanns som talare på Majdan ett flertal gånger till försvar för den ukrainska demokratin. I höstas hade Lévy premiär på sin andra pjäs, Hôtel Europe, en monolog som utspelar sig på ett hotellrum i Sarajevo. Huvudperson är en lätt förklädd Lévy som inbjudits att tala på hundraårsdagen för skotten i Sarajevo. Pjäsen lades ned efter bara några veckor trots en, enligt recensionerna, lysande Jacques Weber i huvudrollen. Kanske ändå inte så förvånande ty pjäsen är mer en traktat än gestaltat liv. Ospelbar som pjäs är min första tanke men texten är viktig ändå och finns nu som bok med ett längre efterord och helheten formar sig till ett svidande angrepp på Front National, Putin, Heidegger och allt det fascistoida idégods som, enligt Lévy, hotar den europeiska freden. I det av humanistiskt patos glödande efterordet efterlyser Lévy en republikansk pakt som ett svar på de utmaningar vi står inför: för eller mot EU, för eller mot Putin. Och på fransk hemmaplan: för eller mot Marine Le Pen, Putins trojanska häst i Frankrike.
Kanske, tänker jag, har historiens egen dynamik hjälpt till att skapa förutsättningarna för den pakt Lévy efterlyser ty ingen demonstration i modern tid kan jämföras med den som ägde rum söndagen den 11 januari till försvaret av republikens grundvärden. Marine Le Pen gjorde bort sig genom att inte delta. Hollande uppträdde för första gången under sin mandatperiod som en president, en ”fader” för att tala med Zemmour, och kanske kan det som föddes där rädda den franska republiken från den franska, och europeiska, katastrof det vore med Marine Le Pen som Frankrikes nästa president.
”Il est temps”, avslutar Lévy sin bok. Det är dags. Ödesmättade men icke desto mindre sanna ord i en tid när Putin tuggar i sig allt större bitar av Ukraina och radikala islamister slår till mot yttrandefriheten, och judar, både i Paris och Köpenhamn.
Sydsvenskan, 1 mars 2015.