När jag var ung fanns det flera svenska författare som jag såg upp till och följde noga. Tomas Tranströmer och Lars Gustafsson, till exempel, men också Jan Myrdal. Myrdals ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” blev en ögonöppnare av rang och det var genom den som tredjevärlden-begreppet slog rot i mig. Än idag minns jag platsen där jag satt och läste boken och hur delar av texten som brändes in i mig.
Tid gick och plötsligt blev jag själv författare. Och när jag debuterade 1984 skrev Myrdal en hel ”Skriftställning” om min debutroman, ”Stuv Malmö, kom!”, som han fann bättre än Dag Solstads ”Gymnasielärare Pedersens redogörelse…” Beröm som gjorde mig glad och lite generad eftersom Solstad var en annan författare jag höll högt. Det jag gillade hos Myrdal var det polemiska modet, att aldrig fega ur i debatten, men också, inte minst, det klara, friska språket, som påminde mig om Vilhelm Ekelunds prosa, ett slags nordisk urbergsprosa.
Året efter debuten bodde jag några månader i Paris. Det visade sig att Myrdal var där samtidigt. Jag tog kontakt och en kväll gick vi på fin krog vid Bastiljen tillsammans. Där utspann sig ett roligt samtal som kom att spänna över många ämnen. Jag gillade honom som person, hans ömsinta sätt mot Gun Kessle, hans humor och värme. Och ändå blev det till en brytning för min del, ett stillsamt fadersmord. Det var två meningar som gjorde det: ”Du vet såna där som kämpar för bögars intressen” och: ”Du vet, såna där som läser Solzjenitsyn…” Det räckte för mig, då. Kanske fanns ett uppdämt behov av frigörelse också, baserat på sådant han skrivit om de Röda khmererna och Moskvarättegångarna, till exempel. Det minns jag inte, bara att jag kände mig fri och stark senare på kvällen när jag for ut till Cité Universitaire där jag bodde den våren.
Jag tänker på den kvällen nu när jag läser att Myrdal samarbetat i Nya Tider, den högerextrema tidningen. Det är inget som förvånar mig. Hans envetna försvar av Faurisson handlade, gick det att misstänka, om mer än yttrandefriheten. Men en marxist som tar steget ut och samarbetar med extremhögern? Inget är nytt under solen. Sådant skedde redan på trettiotalet, både i Tyskland och Frankrike, och i Europa av idag, kan man se hur den franske filosofen Alain Soral vandrat från PCF, det franska kommunistpartiet, till att bli nationalsocialist ”à la française”. Ren galenskap? Nej, logik, om än kuslig.
Nya tider saluför en Putinvänlig världsbild och då blir de, i Myrdals ögon, potentiella allierade (”enhetsfronten”, alltså), eftersom USA är huvudfienden. Det som förenar en Soral med Myrdal och Pål Steigan, den norske kommunisten, som propagerar för en liknande världsbild, är den kroniska avskyn för USA och EU. I just den tanken öppnas möjligheten för extremhöger och extremvänster att finna varandra. Soral drömmer om en ny världsaxel: Berlin, Moskva, Damaskus/Teheran, Steigan om en liknande men hos honom spelar Peking en viktig roll också.
Myrdal har nu hamnat i liknande sällskap och känner jag honom rätt är det ingenting han skäms över ty ”enhetsfronten”, den heliga, är viktigare än allt medelklasstjafs om Krim, HBT-personers kamp, demokrati och mänskliga rättigheter.
Sydsvenskan 28/10-16