Pontus Lindh in memoriam (1974-2018)

Sommaren 2006 satt jag på en gård på Gamla Väster när min mobil ringde: ”Hej! Jag heter Pontus Lindh, jag är poet och vill vara med i Sveriges Författarlandslag…” Jag var kapten för laget då och bad honom komma ned på Limhamnsfältet söndagen därpå för en besiktning av hans skicklighet med bollen. Han var lysande på planen, en offensiv mittfältare av rang. Återstod det där med poesin. Stolt överräckte han mig debutdiktsamlingen borrprover ur tystnaden. Jag blev imponerad, en mogen debut där mycket av det som kom att prägla hans kommande sex böcker redan fanns: spåren efter fadern, geologen, sorgen efter modern, den för tidigt bortgångna, det lätta men säkra anslaget, minimalismen, den underbara humorn och de svindlande perspektiven som gjorde att han rörde sig lika lätt och elegant i nebulosornas värld som i vardagens och kärlekens.

Trots nästan tjugo års skillnad blev vi mycket goda vänner. Han var ständigt uppmuntrande, en sådan människa som gav andra kraft och inspiration. Diktsamlingarna kom i hög takt efter debuten, skallgång (2006), kura skymning (2007), den första solexpeditionen (2008), Greta Garbos tystnad (2010) och den mästerliga Gryning över Hallstenshagen (2015) ur vilken dikten om den alzheimersjuke pappan hämtats:

 

jag frågar hur han mår

hur han sover

hur dagarna är

nätterna

om lakanen är vita nog

om han minns smaken av hjortron

ljuset över myren

björnkraniet

om han minns

Pontus

 

Pontus Lindh var hela tiden trogen sin grundläggande estetik, den som bär fram hans dikter i debutdiktsamlingen. Han var ordmaterialist – med suverän känsla för varje ords valör – och skrev i en modernistisk tradition, i Tranströmer och Öijers efterföljd. Men man får också den Harry Martinson som skrev Aniara, eller Göran Sonnevi, i tankarna när man tar del av Lindhs kliv genom tidevarven.

 

Jura Krita

morgonen den sjuttonde januari 1974

 

bärnstensdjur flyger vidare

ett vingslag per sekel

 

                      Han brann för kampen mot orättvisor av olika slag, blev en glödande feminist och diskussionens vågor kring genus gick därför alltid höga när han var närvarande. Det tillhörde det friska, optimistiska hos honom och hans viktigaste bidrag till ett sundare förhållande mellan könen blev MENmannens frigörelse från mannen (2012), en antologi om könsroller som han var redaktör för: »Texterna vågar diskutera mansrollen på ett ärligt sätt – något som är nödvändigt för att vi ska kunna bryta mönstren i strävan efter ett mer jämställt samhälle. Dessutom visar boken på att män visst kan prata om män utan att det blir ytligt.« (UNT) Kanske blir ändå Pontus Lindhs djupaste avtryck i svensk litteraturhistoria den originella Appendix (2014), ett eget tillägg till SAOL, skriven under mottot: ”Varje människa rymmer en högst personlig ordbok”. I den varvar han egna neologismer som sargassolängtan, permorberga och roni (en reaktion mot ironi) med underbara utvikningar kring redan existerande ord:

 

Sorgenfri (ordklassen stadsdelar). Varje dag efter att jag appendixat går jag en promenad genom Sorgenfri. Stadsdelen upptas till viss del av S:t Pauli kyrkogård: sorgen här i djup passage, jag känner den som en fiskare känner / strömfåran

 

Pontus Lindhs röst kommer att eka i många av oss länge än. Den ljusblåa universumblicken, humorn – en glädjespridare och ljusvarelse som det stora mörkret kallade hem på tok för tidigt.

 

Sydsvenskan, 2 maj 2018.