När jag först läste Federico Morenos reportage i Kvällsposten om ett gäng islamister från Rosengård som tagit över inte bara SSU Malmö utan även SSU Skåne så tänkte jag, det här kan inte vara sant. Detta måste vara nåt slags fake news, som det heter nuförtiden.
Men icke. Vår tid bjuder på ständigt nya överraskningar. Historien tycks vara sann på ett sätt som är oroväckande. Ett gäng unga muslimer med starka band till Mahmoodmoskén, en moské som bland annat gjort sig känd för att hysa en imam som jämför homosexuella med grisar, har lyckats ta sig hela vägen till toppen av SSU i Skåne. Man häpnar.
Det är dock inte första gången sådant sker i svensk politik. Både M, C och MP har haft liknande problem. Vem minns inte skandalen med Mehmet Kaplan i MP och dennes starka band till turkiska Grå vargarna? Eller den unge miljöpartisten Yasri Khan som vägrade ta kvinnor i hand och som dessutom hyllade Erdogan? Eller miljöpartisten i Botkyrka som tidigare i år erbjöd M i den kommunen 3 000 röster mot löfte om bygglov till en ny moské?
Och tidigare i år tvingades C göra sig av med en kvinnlig nämndeman vid tingsrätten i Solna som blandat ihop svenskt rättsväsen med sharia.
Problemet har funnits – och finns? – i de flesta svenska partier.
I de citat från SSU-ledningen som lyfts fram går det att skönja en virrig postkolonial retorik, om västvärlden som konspiratoriskt skyldig till inbördeskriget i Syrien, till exempel. Det är väl känt att det finns frågor där islamister och personer till vänster kan ha liknande åsikter, inte minst i synen på USA och Israel.
Därav, kanske, lockelsen för vissa vänsterorganisationer att flörta med islamismen. En flört som kan ge röster för stunden men som i det långa loppet är förödande för allt vad vänsterpolitik heter. Inte minst hbtq-inspirerad sådan.
En av SSU-ledningens toppar ska ha sagt saker som att homosexuellas blod är ”smutsigt”, att ateism är en ”omoralisk idé”, att ”islam är universalbotemedlet för mänsklighetens alla lidanden …” och att Pride är något som ska bojkottas.
Pride bojkottas? Synen på regnbågsfanan är en oslagbar mätare på tolerans och ifall man respekterar hbtq-personer eller inte. I fallet med SSU:s ledning står det klart att den inte gör det. Viktigt därför, så klart, för SSU med en öppen diskussion om hur det överhuvudtaget var möjligt för den utpekade falangen att komma så långt som den gjorde.
Jag har röstat S sedan 1982 i övertygelsen att det är det parti som tydligast står upp för upplysningens och arbetarrörelsens grundvärden: Frihet, Jämlikhet och Broder/Systerskap.
Tystnaden från partiets ledning, både lokalt och nationellt, i frågan om det inträffade gör mig orolig, extra mycket så eftersom jag själv är transperson. Ska man inte längre kunna lita på att S håller rent mot religiösa extremister med en hbtq-fientlig agenda?
SSU-skandalen i Skåne borde tvinga Socialdemokraternas ledare i Malmö, Katrin Stjernfeldt Jammeh, att ta bladet från munnen och inte bara fördöma det inträffade utan också inför framtiden lova att islamister inte är välkomna i partiet. Kanske finns saker här att lära av Jammehs partikollega i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson, en kvinna som visat ett föredömligt mod i kampen mot olika former av extremism, inte minst islamismen.
Ett mod och ett klarspråk som behövs här och nu också.
(En debattartikel i Expressen av mig, 3 nov 2018)