I sin krönika den 19 april beskriver kulturchefen på Sydsvenskan, Ida Ölmander, slöjdebatten i Skurup som en enkel brottning mellan onda och goda krafter. Frågan är dock mer komplex än så. De flesta är överens om att slöjan är ett patriarkaliskt verktyg för att slå vakt om mannens och familjens/släktens makt över kvinnors sexualitet och att den därför har en förtryckande funktion. Den går också att se som en förolämpning mot män i det att den sexualiserar kvinnans hår och indirekt låter förstå att män inte kan motstå anblicken av kvinnor med lössläppt hår. Män är djur, kort och gott. Att slöjan provocerar i ett land där jämställdhet går att se som statsbärande ideologi är inte svårt att förstå.
Skälet till att många på relativt kort tid börjat flirta med symboler som slöjan har sannolikt sin grund i en identitetspolitik där muslimer påstås vara förtryckta och eftersom få vill försvara förtryck inträffar det märkliga att folk i olika politiska läger, inklusive feminister, hamnar i ett – djupt ironiskt – försvar av symboler som går stick i stäv med den egna ideologin. Ofta sker det under tal om religionsfrihet men alla friheter har en gräns.
Ölmander använder uttrycket ”islamofobi”, ett dubiöst begrepp som enligt den franske filosofen Pascal Bruckner blev populärt bland islamister på 1970-talet. Syftet bakom är att stämpla all kritik av islam som rasistisk. På så vis buntas öppet islamhat ihop med en sund islamkritik som riktar sig mot skuggsidorna inom islam: synen på jämställdhet och bristen på förståelse för HBTQ-personers verklighet, till exempel. Propagandatricket har lyckats mer än väl, får man säga, trots att det inte borde fungera eftersom man inte kan ha fobi för religioner eller ideologier.
Man kan vara emot slöjan av många skäl, av konservativa och nationalistiska, som tycks vara fallet i Skurup. Men man kan också vara det av egalitära skäl, som den franska feministen och socialisten Caroline Fourest. Hon var en av de ledande i debatten i Frankrike som föregick den lag 2004 som innebär ett förbud för ”iögonenfallande religiösa symboler” i franska skolor. I sin bok ”La tentation obscurantiste” skriver hon, bland annat, om varför lagen kom till. Det var när man i Frankrike i början av 2000-talet kunde konstatera hur islamister hela tiden flyttade fram sina positioner, kvinnor som vägrade låta sig behandlas av manliga läkare, elever som protesterade när undervisningen kom in på Voltaire eller evolutionsläran, för att ta några exempel.
Debatten kring händelserna i Skurup reser flera frågor: Var ska vi dra gränsen för religiösa uttryck i samhället? Skulle Sverige också kunna förbjuda explicit religiösa symboler som slöja, kippa och stora kors i grundskolan, slå vakt om skolorna som sekulära oaser och markera att religion är en privatsak?
I Frankrike slutade det hela med ett slags kompromiss. Idag går tiotusentals muslimska flickor till och från skolan i slöja men tar av sig den när de kommer in på skolgården. Svårare än så behöver det inte vara.
Marisol M/Fredrik Ekelund