Det finns ingen fotbollsspelare jag beundrat så och under många år var namnet – Diego Armando Maradona – ljuv musik i mina öron och ett namn jag njöt av att uttala, som om själva det fonetiska bar på en vacker hemlighet. 1986 blev han vad alla redan visste att han var – världens bäste. När jag såg honom få bollen på planen gick det som en ilning genom bröstet; så lätt, smidigt och ”musikaliskt” allt i hans sätt att spela. För mig inkarnerade han alltid den lille pojkens lek med bollen, det den holländske kulturteoretikern Johan Huizinga ville fånga med sitt begrepp homo ludens (den lekande människan). Maradona var den störste individualisten men också den perfekte lagspelaren, alltid redo att stötta sina lagkamrater och se till att alltid göra det bästa för laget. Geniet spred sin kraft till de andra och brann aldrig enbart för den egna tillfredsställelsens skull. Att försöka definiera hans fotbollskonst är också att definiera god konst: oförutsägbarheten var hans adelsmärke. Ingen visste vad han tänkte göra i nästa ögonblick, blicken dessutom djupare än alla andras. Hans lilla kropp, med tyngdpunkten extremt lågt placerad, gjorde att han utan att annonsera det tycktes kunde vända åt vilket håll som helt, när som helst, allt underbart illustrerat i fotbollshistoriens mäktigaste solorush i kvartsfinalen mellan Argentina och England under VM i Mexiko 1986.
Jag fick glädjen att komma honom nära två gånger. Den första gången under VM 1990 i Italien (som jag skrev Fotbollskarnevalen. Italiensk resa om, tillsammans med Ulf Peter Hallberg). Det var i Florens efter kvartsfinalen Argentina-Jugoslavien (som Argentina vann på straffar men där Maradona faktiskt missade en straff i själva matchen). På presskonferensen satte jag mig längst fram. Maradona var förtalad av många på den tiden, inte minst i den italienska pressen eftersom han gjort det för många norditalienare oförlåtliga: lett Napoli, från södra Italien, till ligaseger, två gånger dessutom. Jag förväntade mig delvis därför att få se en arrogant diva, en osympatisk tölp men in på scenen bara några meter framför mig kom istället en ödmjuk och glad spelevink med glimten i ögat och en stark aura. Jag blev tagen av hans karisma och satt som förstummad. Vi var trehundra ackrediterade journalister i salen och alla lika devota och tysta när han öppnade munnen. Något som slog mig också var det raka, levande språket och intelligensen i matchanalysen – han var helt enkelt raka motsatsen till de elaka beskrivningarna, de som ibland tangerade öppet hat och som inte sällan hade sitt ursprung i det norditalienska föraktet för syditalienare, nedsättande kallade för terroni. När presskonferensen var slut uppstod en tystnad i salen. Maradona reser sig upp, på väg att lämna podiet. I samma ögonblick förvandlas jag, då 37 år och en vuxen man, till den lille grabb som många år tidigare samlat autografer med min bror utanför Malmö Stadion efter Malmö FF:s matcher. Och plötsligt hör jag min egen röst:
–Diego, por favor!
Jag rusar fram till podiet med ett anteckningsblock i högsta hugg. Maradona som är på väg ut ur salen vänder och kommer tillbaka, ler mot mig och ger mig sin autograf (som stått på samma hedersplats i mitt hem sedan dess). I samma ögonblick förvandlas de övriga journalisterna i salen till samma autografhungrande pojke och kastar sig fram mot podiet. En i sanning komisk scen.
Den andra gången inträffade 2014, när jag på nytt skrev en bok om ett VM, Hemma Borta, om VM i Brasilien 2014, den här gången tillsammans med Karl Ove Knausgård, som jag brevväxlade med. Han satt i sitt hus på Österlen, jag var på plats i Brasilien. Följande är ur mitt brev till Karl Ove den 18 juni och från hans svar till mig samma dag, från Glemmingebro. Jag är på Copacabana tillsammans med en brasiliansk författarkollega, Rubens Figueiredo, och efter gemensam middag tar vi en promenad på Avenida Atlântica: ”Överallt drar fotbollssupportrar fram. Mycket chilenare. De möter Spanien idag på Maracanã. Jag försöker förklara det svenska stipendiesystemet för Rubens och hur biblioteksersättningen fungerar när vi ser fem chilenare med gitarrer lutade mot en öppen baklucka. Intill står en liten man i argentinsk tröja med nummer tio på ryggen. Vi stannar upp, jag och Rubens. Det är något bekant över honom. Han rör sig mot en parkerad stadsjeep bredvid chilenarnas bil. Jag vet inte varför jag följer efter honom, jo det vet jag visst. Kan det verkligen vara … Här? Så där bara? Allt är så vanligt och tyst omkring honom här i skymningen. I framsätet på stadsjeepen sitter två män, som om de väntade på honom. En kraftig kille klädd i helsvart öppnar bakdörren. Svag livvaktskänsla kring honom. Jag vänder mig mot den kraftige:
–Är det … Är det verkligen … Han? Es El?
Bilen har argentinska plåtar ser vi nu.
–Sí. Es El.
Jag blir helt stum. Det är mannen som jag brukar jämföra med Mozart och Michael Jackson, som har ett av de vackraste namnen jag vet, en av dem jag beundrat mest i mitt liv, en av dem som skänkt mig störst glädje och som jag under perioder var som besatt av och alltid följde, klippen från när han spelade i Las Cebollitas (De små lökarna), tiden i Boca Juniors, i Barça, i Napoli och, inte minst, det argentinska landslaget, det är han som gjort det mest fantastiska jag någonsin sett på en fotbollsplan och nu skriver jag inte om solorushen mot England i Mexiko 1986 utan om inlägget med fel fot, det perfekta inlägget med fel fot i det argentinska juniorlandslaget. Jag utgår ifrån att du sett det. Zlatans bicicleta mot England är en barnlek i järmförelse.
Es El.
Och jag sträcker in handen i baksätesmörkret, han ser mig, ser lite äldre ut, ansiktet lite grövre, håret helt svart, något grått stänk och då ser jag den, Che Guevaratatueringen på högerarmen, och så sträcker han fram sin hand, ett fast, varmt handslag sen inget mer. Jag får inte fram ett ord. I nästa ögonblick stänger den kraftige dörren och bilen far iväg och försvinner längs Avenida Atlântica.
Vi ser på varandra, jag och Rubens, skakar på huvudet och skrattar. Incrível, säger han. Otroligt. Precis, Karl Ove. Ibland känns det som om man blir uppsökt av händelser. Som om han stod där och väntade på mig bara för att jag skulle få möjlighet att skriva om det här. Och när vi fortsätter vår promenad längs stranden, jag och Rubens, är det som om samtalet och orden inte har nån tyngd längre, som om orden bara vore såpbubblor ty vi är båda två så tagna av det inträffade. Det är det som äger oss och innan vi skiljs hinner vi se på varandra och skratta till och säga incrível, otroligt, ytterligare några gånger.
Jag skakade alltså hand med Diego Armando Maradona igår, Karl Ove. Ska vi sluta här? Finns det något mer att säga/skriva?
Varma hälsningar, Fredrik.
Glemmingebro, 18 juni
Käre Fredrik,
Vilket fantastiskt brev! Vilken otrolig upplevelse! Än en gång får jag känslan av att befinna mig i en roman, till exempel av Bolaño, du vet, den om den försvunne författaren, Archimboldo heter han väl, som utan vidare hade kunnat dyka upp precis på det sättet, stående bredvid en bil mitt i Rio de Janeiro, och det skulle inte heller varit otänkbart med det som följde, att huvudpersonen går fram och tar i hand, och den mystiske, mytomspunne, legendariske mannen därefter sätter sig i bilen, kör iväg ut i stan och är borta. Men det här är ingen roman, det är något som hände dig igår, självklart mycket större och mycket mer osannolikt än något som kan ske i en roman och i stället för att det här kan ingenting toppa, och att vi lika gärna kan ge oss här, tror jag hellre på motsatsen, att detta kanske är början på något nytt! Att något har öppnat sig. Att från och med nu kan vad som helst hända.
Spanien ligger under med Chile medan jag skriver det här …”
Vila i frid, Diego.
Fredrik Ekelund/Marisol M