Jag har pratat språket så länge jag kan minnas. Det började på en bakgård på Luthagen i Uppsala och på en plan nära Fyrisån. De lekande pojkarna vid ån, homo ludens i dess vackraste form med en dröm om att kvällen och tiden aldrig skulle ta slut, att matcherna och spelet hela tiden skulle fortsätta. Så blev detta fötternas esperanto ett sätt för mig att bli sedd. Jag, den blyge, som rodnade varje gång fröken ställde en fråga till mig eller när tjejerna i klassen tittade på mig bara; här på planen tog jag mig ton. Här hittade jag min värld, min trygghet med bollen som min bäste vän. Fotbollen som en ständigt ilande lyckokänsla i bröstet.
Och så har det fortsatt. Hela livet. Nu är jag 67 men varje gång jag kliver ut på en plan återuppstår känslan vid Fyrisån, samma förväntan, samma glädje, samma sköna självförglömmelse: i en gatlampas sken i utkanten av Santiago, på Chico Buarques egen plan i Rio de Janeiro, med ett gäng skickliga förortskillar i Bois de Vincennes i Paris eller på mitt älskade Limhamnsfältet i Malmö där vi träffas ett stort gäng varje söndagsmorgon året runt sedan fyrtio år tillbaka. Alla välkomna som talar esperantot. Och under pandemin har kärleken till just denna lek förstärkts hos mig: som om den blivit en av få möjligheter till kontakt med andra och till det jag alltid sökt inom fotbollen, på samma sätt som jag sökt det inom skrivandet/konsten: självförglömmelsen.
Glädjen att få kliva ut på gräset. Alltid vara där som en av de första för att i lugn och ro insupa doften från Öresund, gräset, se gässen dra över himlen och hur de andra dyker upp en efter en: Vasile, rugbyrumänen, Nikolaj, den kloke ryssen, nu 76 år men med sin underbara blick för spelet intakt, Dominique, fransmannen, Henry, den långe nigerianen som är omöjlig att dribbla av, Sala, den ilskne taxichauffören från Bagdad, Aage, den muskulöse idrottsvetaren från Trondheim, alla de svenska vännerna som jag lirat med i decennier även i andra sammanhang: Håkan, Patrich, Carsten, Paul, alla med samma okuvliga kärlek till esperantot, vinnarskallar, som det heter – liksom jag – som avskyr att förlora. Och när jag en söndag under EM sätter en frispark i mål från tio meter, trots mur och trots att vi kör med små mål, à la ishockey, i hård kamp och stark sol, bär jag det målet med mig i flera dagar, som en dyrgrip i ett inre skrin och varje gång jag tänker på det känner jag skottet i foten och får ett lyckligt leende på läpparna. Som när jag var fem år.
Det är den djupaste nivån, Fyrisnivån, den som alltid finns där i blodet och där kropp och ande aldrig kommer på kollisionskurs. Den andra nivån är Tittandet. Att gå på fotboll, se på fotboll, som del av MFF-klacken eller nedsjunken i tevesoffan under stora mästerskap. Som nu. Att för en månad få slippa brottas med de existentiella frågorna och bara njuta av fotbollen som underhållning och verklighetsflykt, en nivå som ofta är njutbar och där ett VM eller EM kan innebära stora möjligheter till självförglömmelse och, då och då, till ett slags mild extas – när Sverige vinner en match. Dock blir det ofta, åtminstone vad gäller mästerskapen via teve, ett slags distanserad njutning, intellektuell mer än nära och kroppslig. Ibland till och med sval, nästan kall som om det vore dataspel jag iakttar. Kanske har pandemin, med det klosterliv den skapat hos oss, förstärkt det draget under årets EM, som om alla de Netflix- och HBO-serier jag konsumerat under det senaste året lagt ett raster över EM och gjort det svårare för mig att glädjas som jag gjort förr. Som om pandemin med alla dess döda gjort EM overkligare, lagt det på ett större avstånd i mig.
Den passion jag brukar känna är inte lika stark. Den ligger där och bubblar men utropen framför teven är få och de där tydliga aversionerna och sympatierna inte lika starka. Men visst: Mbappés utväxling, Forsbergs 2-0:mål mot Polen, Isaks ryck genom det spanska försvaret, en fantastisk glidtackling av Griezmann, de Bruynes inträde på plan mot Danmark, Lukakus ryck, Damsgårds fantastiska frisparksmål mot England i semifinalen på Wembley, Insignes makalösa rush och mål mot Belgien. Då är jag därigen. I skriket och självförglömmelsen. Och när Sverige åker ur EM inträder den där bekanta tomheten och melankolin, EM befrias från den största passionen, den där det egna laget är föremål för kärleken. Turneringen blir en annan, en svalare historia där det gäller att flytta över det sparkapital av känslor man har kvar. I mitt fall på Danmark, så klart, när både Frankrike och Belgien förpassats ur turneringen, ett Danmark som lyft sig till fantastiska nivåer efter Christian Eriksens ruggiga hjärtstopp.
Idag avgörs EM i en final mellan två av världens bästa fotbollsnationer, Italien och England, två länder som båda gör anspråk på att vara vaggan för the beautiful game. Det är ett EM som bjudit på stor fotboll men frågan är ändå om inte det vackraste ögonblicket under turneringen var något som skedde bortom själva bolltrillandets värld: när de danska spelarna bildade mur runt den på planen nedsegnade Christan Eriksen. Själv föll jag i gråt framför teven, som om jag väcktes ur något och allt blev verkligt. Och vÄrkligt. Och livet – och döden – klev ut ur skärmen, in i mitt vardagsrum. Det var ögonblicket då den legendariske Liverpooltränaren Bill Shanklys ofta citerade ord om fotbollen kom på skam: Some people think football is a matter of life and death. I assure you, it’s much more serious than that.
Nej, livet och döden är långt större än fotbollen. Men fotbollen kan få oss att glömma det för några långa ögonblick. Och det är en sann lisa.
Fredrik Ekelund/Marisol M.