Sommarens läsupplevelse: George D. Painters Proustbiografi. Stundtals lika fängslande som ”På spaning efter den tid som flytt”. Scenen i början av Prousts mäktiga romansvit, i början med den lille Marcel som väntar på godnattpussen, som han först inte får, växer ut och blir, i Painters ögon, till det ögonblick där Proust föds som författare, ögonblicket när han kastas ut ur barndomens paradis och förstår att ensamheten är livets grundvillkor. En inställd godnattpuss! Man baxnar. Så lite det skulle till i Prousts fall. En annan författare, med Proust samtida: Fernando Pessoa, genomgick ett värre trauma: faderns död när Pessoa var fem år, därefter lillebroderns året efter och, inte minst, det faktum att modern snabbt gifte om sig – med en marinofficer som precis fått jobb i Durban, i Sydafrika. Där, på kajen i Lissabon, när båten lägger ut för den långa resan till Sydafrika, ”föds” Pessoa som författare på ett vis som påminner om Prousts: också han kastas ut ur barndomens paradis, om än mer brutalt. Så olika doser av smärta. Så liten i ena fallet, så mycket större i det andra. Och då är vi ändå långt från den sockenauktion i Blekinge där Harry Martinson, vårt eget geni, såldes som barn.
•
Gerdt. Vet först inte varför jag börjar tänka på honom. Sen anar jag. Jag tog en cykeltur genom stan, ut till Kirseberg, Håkanstorp, Rosengård, Persborg, där jag stannade till vid mordplatsen där en ung man sköts ihjäl dagen innan. Kanske var det det, Persborg, som fick mej att tänka på Gerdt. Det var där jag mötte honom första gången, i ett schackparti i Malmömästerskapet någon gång sent sjuttiotal eller tidigt åttiotal. MM spelades i en samlingslokal på Persborg och en torsdag hade jag Gerdt mitt emot mig; strängt utseende, bestämd, kärv. Efter tre timmars spel såg ställningen på brädet låst ut och han erbjöd remi. Jag, den borne optimisten, såg möjligheter att vinna och bad om att få återkomma med mitt svar. ”Ja, jag krusar min själ ente!” blev hans dräpande svar. Partiet slutade remi nån timme senare och när vi tog varandra i hand, fanns det något aggressivt, förorättat i hans handslag och blick. Döm därför om min förvåning när telefonen ringde några veckor senare och Gerdt var i andra änden av luren. Han ville gå över till vår klubb, SK Tidsnöd, en klubb som hade gjort sig känd för att vara lite annorlunda, lite ”vänster”, ungdomlig och med kvinnor i föreningen dessutom. Han var naturligtvis välkommen, sa jag och veckan efter dök han upp. Han blev snabbt en populär medlem i klubben, fick lite av en vaktmästarroll i föreningen, gillade att ansvara för kaffekokningen, var inte oäven vid brädet och gillade, då och då, att munhuggas lite, på ett sympatiskt vis. Han läste en del och talade sig varm för Bulgakovs Mästaren och Margarita. Gerdt hade den s.k. glimten i ögat även om det ofta gick att skymta något som påminde om sorg i hans ansikte. En kväll när det bara var han och jag kvar i lokalen och vi gjorde oss redo att gå, kom vi till att prata barn och familj. Jag hade ännu inga barn. Jag frågade honom om han hade familj. Kort tystnad, sen sa han: ”Jag hade tre barn en gång. Men de är döda alla…” Jag blev stum, frågade aldrig vidare om saken men tänkte ofta på det när jag såg honom komma cyklande med kepsen och trenchcoaten, långsamt genom stan eller sitta där böjd över brädet på klubben. Att ha haft tre barn och sedan förlora dem. Men det var först nu, i augusti 2011, femton år efter att vi upplöste Schackklubben Tidsnöd, som tanken slog mig att det ju kunde ha varit därför – den oerhörda förlusten – som gjorde att han sökte sig till oss i det ”ungdomliga” Tidsnöd. Tankar är ibland som vin, de tar lång tid på sig för att mogna.
•
Jag hamnar på sittplats, rätt långt ned, nära planen. Några större förhoppningar vågar jag inte ha, utspelningen i Zagreb veckan innan svider fortfarande. 1-4. Jag vet precis vad som behövs för att vända det hela. Jag har ju varit med om det förr, 1979, när ”vi” vände ett hopplöst underläge mot Wisla Krakow till seger, på mindre än en halvlek. Jag har på mig min gamla MFF-tröja, den med snörning i halsen som kommer fram vid högtidliga tillfällen. Är det här ett sådant? Kan det bli det? Malmö FF kopplar grepp direkt men åstadkommer inget nämnvärt, inga farliga chanser. Kroaterna backar hem och tar det lugnt, säkra som de är på avancemanget till Champions League. Men så plötsligt efter en onödig utvisning på en kroatisk spelare får di blåe en väldig mental skjuts. Hela Stadion – jo, jag vet Swedbank, ska det heta men… – tänder till; individerna blir ett blått, gungande hav och vi känner att vi, just vi där på läktaren, kan bli tungan på vågen, som om vi plötsligt vore indragna i en jättelik dragkamp och när Wilton Figueiredo vackert skruvar in en frispark i sextionde minuten känns allt möjligt – bara vi drar ordentligt. Sekunderna tickar, minuterna går. Malmö FF-spelarna plockar fram allt de har av kunnande och kraft. Pontus Jansson växer ut till en fältherre, både defensivt och offensivt och att det är han, som stod i klacken bara några år tidigare, som petar in 2-0 under målvakten med sju, åtta minuter kvar är typiskt för kvällen. Det är ungdomens och framtidens kväll, känns det som och nu kan jag knappt titta längre. Ett ögonblick funderar jag på att lämna arenan, rädd för att något ska hända med hjärtat. Det gungar, det sjungs, arenan är på väg att lyfta, Vinzents får på ett kanonskott men kroaternas målvakt gör en jätteräddning. Pontus Jansson nickar utanför i fint läge och där, strax efteråt, blåser domaren av. De kroatiska spelarna jublar, Malmö FFs sjunker ihop i gräset men vi i publiken fortsätter jubla och sjunga. Vi förlorade. Jag vet. Men vi var nära, så nära det gick att komma och när jag lämnar ”Stadion” gör jag det med glädje och stolthet. Och fylld av en så stark kärlek till laget, supportrarna, himlen över Malmö och staden att jag inte kan komma ihåg senast det hände. Nyförälskad? Vet inte, bara att mitt långa äktenskap med laget i mitt hjärta fick en stark injektion denna märkliga och mäktiga tisdagkväll.