Vi sitter och tittar på teve, jag och Marianne, ”Kalle Moraeus med mera”. Loa Falkman är en av kvällens gäster. Marianne skrattar så att hon skakar i soffan. Jag skrattar också. Han är verkligen rolig. Så kommer jag att tänka på en historia jag fick höra en gång, av Christina Claesson. Loa Falkman var i Malmö. Han hade framträtt på Malmö Opera. Efter föreställningen vandrade han Fersens väg ned iförd en stor svart slokhatt. Det var höst och blåsigt, ruggigt malmöväder. I höjd med Gamla Kyrkogården, på Slottsgatan, blåser hatten av honom och in på kyrkogården. Denna är emellertid låst för kvällen och Falkman beslutar sig därför att klättra över staketet, in på kyrkogården för att komma åt sin hatt. Han gör så och när han klättrat över visar det sig att hatten landat på en grav där namnet ”Falkman” står inristat i gravstenen. Det visar sig att denne Falkman, den döde, är en avlägsen släkting som vår Falkman, den levande, aldrig tidigare hade hört talas om…
•
Prat (a). Sitter på Stippes och äter lunch, en ungersk med hemmalagad (vad betyder det ordet, egentligen?) mos. Bakom mig sitter tre medelålders män. De äter och pratar. Och jag slås av hur smidigt deras samtal flyter. Framförallt en av dem imponerar på mig; han stakar sig inte en enda gång, ingen stamning, inga eftertänksamma tystnader ur vilka han tar sats mot nyformulerade tankar utan orden bara rinner fram, ett vatten i strid ström där Grekland och ”grekerna”, Sannfinländarnas ordförande och de dåliga lärarlönerna i Sverige behandlas i rask följd. O, tänker jag, den som kunde tala så! Så smidigt. Men när jag lämnar Stippes har ett annat ”O” hunnit segra i mig: ”O, låt dej aldrig bli en sådan, som talar så fort och smidigt!”; låt alltid tanken/tankarna styra i första hand, inte det glänsande, välsmorda munlädret.
•
Anita Linde är borta, Gleerups sol. Lund blir därför en mindre stad, utan henne. Jag gillade henne från första stund: leendet, entusiasmen, den djupa lärdomen. Jag kände mej också förbunden med henne på det där vaga viset som man gör när man har samma stjärntecken och, som hon och jag, är född på samma datum. Vi brukade kommentera det, att det var hon, jag, Ulf Lundell, Selma Lagerlöf, Picasso och Per Wästberg som var födda den tjugonde november. Första gången vi träffades var i november 1993, på Gleerups. En bokafton där Björn Ranelid också var med. Det blev en underbar kväll som slutade hemma hos Anita på Grönegatan. Hon bjöd hem oss, generös som hon var, bjöd på likör och skratten regnade i lägenheten, inte minst när Ranelid imiterade Owe Thörnkvist. Då skrattade hon med hela sitt ansikte. Äpple, tänker jag. Äpplesol. Lysande ansikte. Anita Linde finns inte längre men hennes ansikte fortsätter lysa. I våra minnen.
•
Björn Ranelid. Så många som har åsikter, så många som vill veta, när man träffar folk som inte ingår i den ”litterära världen”: – Du, Fredrik, han den där, du vet Ranelid, hur e han jänkligen? – Han är en generös och vänlig person, kristen i ordets bästa mening, med humor och stort hjärta, brukar jag svara då. Det tror folk knappt på, matade som de är av mediebilden: den fåfänge, Let’s Dance-dansande, evigt bekräftelsetörstande författaren. Min bild är en annan. Ett exempel, jag har flera men håller mig till detta: sommaren 2010 fick jag plötsligt problem med hörseln. En ton i örat som inte gav med sig. Först trodde jag att det var de så kallade ”vuvuzelorna” från VM i Sydafrika, ljudet av dem, som bitit sig fast i mig. Så var det inte. Efter ett läkarbesök konstaterades tinnitus. Detta visste jag att Björn led av, sms:ade honom därför på Bokmässan samma år och skrev att jag ville prata med honom ”om en sak”. Inom loppet av en minut svarade han: Kom till lobbyn på Park. Vilket jag gjorde en halvtimme senare. Där berättade han för mig om sin ton och det inre krig han fört mot den genom åren. Det kändes bra att få höra och han föreslog de olika behandlingar som han kände till, bland annat akupunktur. Men det fanns också något paradoxalt i det han sa – han vill själv inte längre bli av med tonen, ty det är ur kriget mot den som mycket av hans skapande fötts. Detta försöker jag tänka på när tonen tar över – att jag måste försöka ”ta mej runt” tonen, skapa mej bort från den. Den insikten hjälpte han mig till. Mitt i stimmet på bokmässan.
•
Dagen som ett berg att bestiga, förmiddagen vandrar man uppför och på eftermiddagen vandrar man nerför. Men också: dagen som ett bygge. Och utan ritningar fungerar bygget dåligt. Att vara författare är att vara frilans, utan ”fasta tider”, som det heter. Just därför är det nödvändigt att skapa sin struktur, att ha en ritning i bakhuvudet för den dag som komma ska. Och det är just den ritningen som är nyckeln till hur man mår. Läggs ribban för högt, infinner sig den inre, mentala stressen direkt. Därför är konsten att ”skapa sin dag” av yttersta vikt – att skapa klara dagar med förväntningshorisonter som är synliga och ”mänskliga” och där prestationsjävulen hålls i strama tyglar.
•
Språk är överenskommelser. Varje folk kommer överens om ordens betydelser. I princip går det att utstöta vilket ljud som helst och få det att betyda vad som helst – om bara de andra är med på det. Förhållandet mellan det betecknade och det betecknande är i den meningen arbiträrt. Jag kommer till att tänka på det när jag ser IFK Göteborg-Malmö FF på teve. I studion hörs Tony Gustavsson, den före detta Hammarbytränaren. Plötsligt säger han: ”… jag känner mej beundrad av…” och så ett spelarnamn, Ranégie, Hamad eller Durmaz. Men vad han menade var att han själv beundrade den han nämnde. Den märkliga vändningen, som ju alla förstår ändå hur fel den än är, får mej att tänka på en sak jag hörde Glenn Hysén säga för många år sedan. Han kommenterade en Champions Leaguematch, det blev hörna för ena laget, varpå han sa: ”Det som försiggår hörnan…” Men alla förstod ju ändå, att han menade ”föregår”. Språk är överenskommelser. Kontexterna avgör och i vissa sammanhang går det att säga i princip vilka stolligheter som helst. Vi blir förstådda ändå. Och vi förstår ändå.
•
PSA. Prostataspecifikt antigen. Du är opererad. Tiden går. Du går på dina kontroller, blodproven, ett enkelt stick i armvecket. Dagen efter slår du numret till sjukhuset, ber att få urologen och dispensären. Syster i luren. Liv eller död? Tiden går, åren går. Fem år och inga spår. Ditt värde ”omätbart.” Fem år har gått. Du tar ditt prov igen – och vågar plötsligt inte ringa, får för dig att en enda cancercell har gömt sig, under radarn, under dessa år och nu sluppit ut i systemet. Liv/död. Liv-rädd; dö-rädd.
•
Språken som hus. Att känna sig hemma i de olika husen. Våren 1984 bodde jag i Paris och var inne i det franska ”huset”, vaknade på franska, drömde på franska, åt, tänkte, promenerade och gestikulerade på franska. Jag var i franskan, franskan var i mig. Samma vår lärde jag känna en mexikan i Paris, en kemist som arbetade på rue d’Assas, Froylan Vargas. Vi träffades på en studentrestaurang, började umgås och en dag bad jag honom undervisa mig i spanska ty franskan hade öppnat en dörr på glänt, kände jag, mot andra romanska språk. Vi brukade sitta i Jardin du Luxembourg när han slutat jobbet. Jag arbetade mig långsamt genom Octavio Paz essäer, bland annat ”El laberinto de la soledad”. Bara ordet ”soledad” fick mig att älska spanskan. Froylan med sitt stränga aztekansikte bad mig läsa högt och så öppnades dörren, först lite grand, sedan mer och mer, in till det spanska huset. Nu är jag i det huset sedan många år och via det hittade jag en dörr vidare, in i det portugisiska. Men var – och det var det som var frågan – känner jag mig som mest hemma, i vilket ”hus”? Engelskan har jag, som så många svenskar, lärt mig som barn men har aldrig känt mig hemma i det språket, trots popens betydelse i mitt liv och trots den engelska fotbollsvärlden. Det är som om engelskan vore ett könlöst neutrum, ett medel bara som aldrig antänder något i mig. I franskan, som kan ”antända” mig känner jag mig likväl alltid påpassad, som om jag anade närvaron av en språkpolis eller etikettkommendant i närheten, var jag än befinner mig, på en krog i Quartier Latin eller hemma hos goda vänner i sjuttonde. Denna känsla infinner sig aldrig i det spanska/latinamerikanska ”huset”; där känner jag mig villkorslöst omfamnad, som om det funnes en demokrati inbyggd i det spanska språket, i dess vokaler och konsonanter. Men vad är då det, att ”känna sig hemma” i ett främmande språk? Att vidgas och bli större, så klart, men också att möta något i sig själv – och någon? – något anat, någon anad som väntade i dej, slumrande, och som väcks till liv och får dej att växa. Inte att bli ”viktigare”, inte ”bättre” utan större. Som om man utrustas med andra vingar och får möjlighet att flyga över nya kontinenter.