”Genomgår den skandinaviska maskuliniteten århundradets kris?” skriver Ulrika Kärnborg i AB (5/9 2011) i en artikel där hon försåtligt syr ihop associationstrådar mellan Karl Ove Knausgård, John Ajvide Lindqvist och massmördaren Anders Behring Breivik. Redigeraren gör sitt till genom att sätta namnen i fet stil så att man som läsare ska få tanken att det finns ett obehagligt samband mellan de tre. Ur Knausgårds 2.500 sidor tjocka verk (de fem hittills utkomna delarna) lyfter hon ut några rader där Knausgård skriver om sin hustru Linda Boström Knausgård: ”När hon blev gravid förändrades allt för då fanns det en horisont bortom den vi två hade skapat, någonting större än vi, och det fanns där hela tiden, i mina tankar och i hennes tankar. Oron var kanske stor, men mitt i den fanns trots allt ständigt någonting fullkomnat och tryggt inom henne. Det skulle falla på plats, det skulle gå bra, det visste jag.” Denna tanke om oro och en förestående moders-, faders- och föräldralycka får Kärnborg att associera till Breivik och dennes hat till feminism, ”kulturmarxism” och islam. Man tar sig för pannan, som det heter. Det är djupt obehagligt, inte bara för att tankegången är uppåt väggarna – man undrar ifall Kärnborg själv känt föräldraskapets oro och lycka – utan också för att det är möjligt att få in något sådant på Skandinaviens största kultursida. Kärnborg är ute efter maskulinitetens kris, något som diskuterats fram och tillbaka i femtio år, alltsedan sextiotalet. Hennes text visar emellertid prov på något helt annat – att man i radikalfeminismens namn kan skriva precis vad som helst, förutsatt att det är man/män som är måltavla/måltavlor. I den meningen påminner hon om Maja Lundgren som i sin Myggor och tigrar gjorde den paranoida jämförelsen mellan camorran i Neapel och Aftonbladets kulturredaktion. Var finns då ”krisen”? I Kärnborgs eget tänkande. Och hos Åsa Linderborg, så klart, som släppte igenom texten.
•
Det är sol och sensommar, på väg mot höst. Vi står på första tee på Falsterbo Golfklubb, jag, poeten Pontus Lindh och sångaren och kompositören Sven Kristersson. En, som det verkar, vacker dag och spännande golfrunda ligger framför oss. Det börjar fint. Pontus spelar riktigt bra, mitt spel är ok och Sven hänger med bra i början. Efter fyra, fem hål kan vi se hur molnen tornar upp sig ute över Östersjön, bakom fyren. Det inger dock ingen oro. Spelet och gemenskapen värmer. Vi spelar golf men pratar också med varandra: litteratur, musik och smärtan över missade puttar byter plats i samtalen. Framåt hål nio har molnen förvandlats till en otäck, främmande och mycket mörk armada på himlen. Mitt spel håller dock fortfarande ihop, Pontus spelar fortsatt bra men Sven har börjat darra på manschetten och på hål elva – nu har de första dropparna börjat falla – vill Sven gå av. Han har fått nog, som han säjer, av sitt eget spel och han fruktar det oväder som kommer allt närmare. På de andra hålen ute på banan går det att se hur folk avbryter sitt spel och drar sig mot klubbhuset. Jag och Pontus lyckas dock övertala Sven att fortsätta, vilket han motvilligt låter ske. På trettonde öppnas himlens slussar och vinden går från ”hård” till kuling. Det börjar bli svårt att gå, svårt att träffa bollen som inte ens ligger stilla på green. Den darrar av blåsten och när vi är framme vid femtonde hålet har vi förvandlats från människor till kämpande djur, men inte i det inre krig mot det egna jaget som golfen i första hand är utan i en kamp för att överhuvudtaget kunna genomföra vår artonhålsrunda, en kamp för att gå, stå och slå. Regnet öser ner, vinden har gått från kuling till storm och bollarna seglar som vilsna fiskmåsar åt alla möjliga håll. Lik förbannat fortsätter vi, besatta av att ta oss runt banan och därute, vid Ulenabben, banans yttersta spets, flyttfågelsträckens sista utpost, det ”yttersta näs” som Hjalmar Gullberg kan ha haft i tankarna när han skrev:
Jag bor vid ett rastställe, långsmalt, havsomflutet:
En utsträckt hand av vildros och susande gräs
Som öppnar eller knyter sig. Här är slutet
På kartan över landet, ett yttersta näs…
där ute, vid sjuttonde utslaget förvandlas allt till mäktig skönhet, tre trotsiga, tunna varelser i naturens våldsamma hand, lilliputar, små människosparvar om man så vill som skönjer slutet och kan skymta klubbhuset och parkeringen där borta vid artonde hålet. En golfrunda att minnas, som det heter, där naturen lekte med ”kulturen” (våra samtal, våra drömmar, vårt spel) och visade vem som var starkast.