1 december

Den tunna, verkliga värld, där du kan göra dej hörd. Med de orden vaknar jag en morgon, bara så: den tunna, verkliga värld, där du kan göra dej hörd.

August Strindberg, nykristen, omvänd, i brev till Carl Larsson, 24 januari 1899: ”Där jag har felat, vet jag numera hut och erkänner felet…” Det är stort. Jag tänker på Jan Myrdal (omöjlig ”utan” Strindberg) och hans mörka punkter: Himmelska Fridens Torg, Faurisson och Pol Pot, till exempel. Tänk så mycket större han hade blivit, som författare, och människa, ifall han haft blott en bråkdel av förebildens förmåga att se de egna bristerna.

Ett mycket vackert stycke i Bernhard-Henri Lévys dagbok från Libyenkriget, ”La guerre sans l’aimer”; mot slutet, när segern är vunnen träffar Lévy Abdel Jalil igen, ordföranden i Nationella övergångsrådet. De träffas i Benghazi där de sågs första gången när rådet bilddades. Lévy har grunnat på en sak under hela kriget, hur Jalil kunde tro på honom då när han, en okänd fransk författare med ett judiskt namn, förklarade för Jalil att han kunde försöka få kontakt med president Sarkozy, vad det var som fick Jalil att gå med på det hela: ”Dans vos yeux, j’ai vu l’éclat de la sincérité – j’ignorais si vous réussiriez ou pas, mais je savais que vous étiez sincère et cela, pour moi, comptait plus que tout.” (I era ögon såg jag uppriktighetens ljus – jag kunde inte veta ifall ni skulle lyckas eller ej, men jag förstod att ni var uppriktig och det var det som, för mej, betydde mer än allt annat.)

Det är en dag då det känns som om allt går fel och när jag går in på Stippes på lunchen, blir det fel där också. En av tjejerna bakom disken, som bryter lite lätt på svenska, frågar mej: ”Ska ni ha pommes eller mos till korven?” Jag svarar: ”Jag har sagt till dej tusen gånger att du inte får säja ni till mej.” Jag är tydlig men inte ovänlig, tycker jag. Hon bryter emellertid ihop direkt och rusar gråtande in i Stippes inre rum, det allra heligaste. Jag sätter mej ner och väntar på min mat. Efter en stund blir situationen ohållbar. Jag ser att hon är tillbaka vid spisarna. För första gången någonsin – och det handlar säkert om fyra decennier allt som allt (jag räknar även in tiden när stället låg på Södra Förstadsgatan) – går jag innanför ”vallgraven” på Stippes och fram till spisarna. Jag kramar om henne och ber om ursäkt, säjer att jag inte menade nåt oförskämt. Hon säjer att hon fått lära sej sen barnsben att säja ”ni”. Jag, att jag ser det som en förolämpning och någonstans på denna knaggliga väg mellan ”ni” och ”du” möts vi i en förståelse för varandra. Nån dag senare tycker jag mej höra henne säja du till en av gästerna…

 •

Får via Göran Green höra att Hilding gått bort, Hilding Ericsson. Det känns som om en viktig och originell skärva av mosaiken Gamla Väster försvinner. Vi kände aldrig varandra, jag och Hilding. Men vi var bekanta, som det heter, och jag ser honom komma skridande, Hjorttackegatan fram, lugnt och målmedvetet med de rosiga kinderna och den pojkaktiga spelevinkblicken mot något av sina vattenhål: B & B eller Tap Tim, kanske, nere på Norra Vallgatan. Jag tänker på Hjalmar Gullbergs dikt, att byta ett ord eller två. Så blev det ofta med Hilding, ett ord på gatan eller två. En gång, för längesen, när mina barn var små och jag fortfarande var tillsammans med Siw, föreslog han en tur med sin båt, ”med dej, Siw och ungarna”, som han sa. Varje gång jag såg Hilding på Väster, tänkte jag denna tanke, en dag, Hilding, ska vi ut med båten, du och jag och barnen. Nu vet jag att det inte blir av, annat än i tanken. Att byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå. Alla människors möte, borde vara så.