Kvinnan som arbetar som lyxhora i Köpenhamn kommer gående över torget i en enkel grågrön kofta. Det finns nåt sorgset, blekt och trött över hennes ansikte idag, som om priset för åren i ”Eros’” tjänst satt sig i ansiktet. Då, för några år sen, var hon en skönhet man la märke till, en kvinna som lyste till i vimlet, omöjlig att inte attraheras av en smula. Idag är hon vorden en i mängden. Allt var ju så perfekt ordnat, tyckte hon, med bostadsrätten så centralt och när Citytunneln invigdes hade hon bara två minuter till stationen; ner i underjorden, sen smidigt iväg till ”jobbet” (hennes grannar tror förresten att hon jobbar på ”nån dansk reklamfirma eller nåt”). De stora hotellen, arabiska shejker, amerikanska toppdirektörer, ordet escort, så vilseledande neutralt och de första årens ”sus och dus” med champagne och kokain, när andan föll på och kunderna slog på stort, känns avlägsna. Nu handlar det mest om mellanchefer från Schleswig-Holstein och småfeta kommungubbar från Jylland. Nästa år fyller hon fyrtio, inga barn, ingen utbildning, hon – och det är det hemska, har hon kommit på – är inte lika vacker längre. En av de inre, bärande väggarna, har eroderat, vilket satt spår i ansiktet och det spelar inte längre någon roll hur hon sminkar sig, det har grävt sig in vid ena mungipan, en bitterhet som stavas Vart tog livet vägen? Hon är realist, dock, och inser att hon har kort tid kvar inom gebitet. De yngre skönheterna har börjat konkurrera ut henne och nu ligger hela hennes fokus på att få en varaktig och lite större fisk på kroken, en fransk eller amerikansk direktör, tänker hon sig, nån att gifta sej med, ett hus att sköta om i Juan-les-Pins, Biarritz, L.A. eller Long Island (The Hamptons!), nån att fly fältet med och ”börja om” med, som hemmafru, på en plats där ingen vet vem hon är eller har varit. Idag, i hissen, framför den stora spegeln, fattade hon beslutet. Horan, tänkte hon, måste gifta sej, annars annars går du under. Ge det fyra, fem månader till och sen aldrig mer, Katarina. Lova!
•
Jag ser honom varje dag och köpte Aluma av honom i flera år. Länge fanns det nåt rosigt, vänligt och viljestarkt i ansiktet hos honom. Han satt inte bara på bänkarna med de andra och drack utan körde sitt pass med tidningen i hand, timme efter timme oavsett väderlek, som om han ville upprätthålla ett slags balans mellan arbete och nöje, hur skenbar denna än må ha tett sej för andra. En gång för fem, sex år sen råkade jag åhöra fragment av ett samtal mellan honom och en ung, vacker kvinna i tjugofemårsåldern som stannat för att köpa en tidning och prata med honom. Jag hörde ordet ”Brogatan” yttras och av en händelse råkade jag vara på den krogen lördagen i samma vecka, vid fem redan och då satt han där i ett hörn, väntande. På henne, insåg jag. En dröm, en vacker dröm. Men det jag anade redan ute på torget – att hennes samtal var mer betingat av social nyfikenhet än verklig attraktion – förstod inte han. Hon dök aldrig upp och han satt där ensam, timme efter timme. Idag har Aluma gått i konkurs och han har ingen tidning att sälja längre. Det är rått och kallt när jag skriver detta, en av de första vinterdagarna och gänget på bänkarna har flyttat in i busskuren mitt emot Hilton. De sitter tätt intill varandra, som om de sökte värme hos varandra. Nu reser han sej och går sakta, glidande, som om han gick på blankis, trots att väglaget är fast och torrt, steg för steg som i en film i ultrarapid, bort mot Systemet men också, så som det känns för mej, betraktaren, närmare och närmare sin egen undergång.