Författarglädje. Jag kommer plötsligt att tänka på flaskpost. Och skrivande. För många år sen fick jag ett brev från en svensk sjöman. Han hade ställt till det för sej i Manilla, på Filippinerna. Hamnat i slagsmål på en bar, om jag minns rätt, klappat till och skadat någon ordentligt och sen dömts till fängelse i ett år, eller mer. En dag kommer prästen från Svenska Kyrkan på besök i fängelset och som ett led i att ge honom tröst och uppmuntran överräcker han min debutroman, ”Stuv Malmö, kom!” Och det var det han skrev och tackade för, att jag hade skrivit den boken. Den gjorde det uthärdligare i den trånga fängelsecellen och fick honom att ”se” hemstaden för sitt inre, ty han var malmöpåg, skrev han, och nu hade jag skänkt honom glädje med mina ord. Det är i såna ögonblick det inte finns några tvivel hos mej på skrivandets, det vill säga flaskpostens, värde.
•
Ordens innehåll och djup, tänker jag när jag ser Aftonbladets rubrik efter att de svenska ishockeyjuniorerna vunnit VM: ”Största svenska hockeysegern på hundra år.” Det är Lasse Anrell som skriver. För några år sen skrev han, efter en kvartsfinal i SM-slutspelet i ishockey, att Brynäs hade ”förintat” sina motståndare. I sina sämsta stunder, som i de här exemplen, tömmer journalistiken orden och språket på mening. Två saker jag undrar över apropå Anrell: 1. Vilka ord skulle han använda om Auschwitz? 2. Vad var det som hände inom svensk ishockey 1912?
•
Morden i Malmö. Vad kan vi sätta emot? Orden, så klart, alltid orden, analysen och kraven på handling från våra politiker. Skärpt vapenlagstiftning framstår som en självklarhet. Dessutom ska man kunna ställa krav på folk, att inte handla knark (en stilla undran: hur många av våra svenska ”kokainkändisar”, såna som Plura, Carolina Gynning eller Mikael Persbrandt, har reflekterat över hur mycket våld och lidande som ligger bakom en endaste liten ”lina” kokain?), att inte gå på svartklubbarna på Norra Grängesbergsgatan, att inte handla sånt som man misstänker vara hälerigods. Med relativt enkla medel kan vi, ifall vi vill, rycka undan mattan för de kriminella gängen (ifall USAs samtliga kokainister ginge tillbaka till Jack Daniel’s och rom och cola, skulle Mexiko åter kunna bli ett normalt land). Man kan också kräva av myndigheterna att de börjar ”trakassera” gängmedlemmarna ekonomiskt (som i Danmark). Utökat vittnesskydd är en självklarhet, man ska inte behöva vara rädd för att säga vad man har sett, oavsett var man bor i stan. Malmö är ”porten till kontinenten” och det innebär att staden ofta är först, på gott och ont, med olika företeelser: det var hit haschet kom först (med de amerikanska desertörerna på 60-talet), det var hit det bruna heroinet kom först (sommaren 1974), det var här det första mc-gänget etablerade sig (Hell’s Angels under Tomas Möllers ledning) men det var också här som arbetarrörelsen föddes, drömmen om ett rättvist samhälle, och det var här, på Hotell Stockholm den 6 november 1881, som August Palm höll sitt första agitationstal i Sverige, ”Hvad vilja socialisterna?”. Malmö är inte bara mörker, våld och segregation, det är också ljus och framtidsoptimism. En annan sak som förmodligen kan hjälpa till att förklara oron och våldet på Malmös gator är stadens stora flyktingmottagning de senaste åren. I oktober 2007 beskrev kommunstyrelsens ordförande i Malmö, Ilmar Reepalu, situationen på följande vis i Sydsvenska Dagbladet: ”Under 2006 kommunplacerades 3000 flyktingar och invandrare i Malmö. Flyktingarna var tre gånger så många som året innan och 90% av dem kom från Ebo. På drygt ett och ett halvt år har 700 nyanlända skolbarn i varierande åldrar och med högst varierande skolgång kommit till Malmös skolor. Här återfinns många av dem som registreras som obehöriga till gymnasiet. I år väntas de nyanlända bli ännu fler. Vi befinner oss i en situation som är fullständigt ohanterlig och som förvärras från dag till dag…” Frågan är om något förändrats i den bild Reepalu tecknar. Jag tror inte det. Den våldsamma kriminaliteten är, så klart, inte ”invandrarnas fel”, som det heter i vissa läger, men när ungdomar inte kommer in i samhället, när integrationen fallerar och de hamnar i det så kallade utanförskapet finns gängen där och lockar med snabba cash och gängets trygghet. Ett flyktingstopp för Malmö på tre år, till exempel, skulle kunna ge staden andrum, en möjlighet att hinna ikapp med integrationen. Flyktingpolitiken ska inte vara kommunal utan nationell och ett tillfälligt stopp i Malmö skulle inte behöva innebära någon förändring nationellt, ifall regeringen satte press på de rika kommuner (Vellinge, till exempel) som vägrar ta sitt humana ansvar i den frågan. Kanske bör också ebo-lagstiftningen ses över. Att bo tio personer i en trea på Herrgården skapar inga ultimata förutsättningar för att komma in i samhället. Orden om morden kan säkert bli fler. Jag sätter punkt för mina här. För den här gången.