31 januari

Debatt, heter det, men debatt är allt mer sällan dialog, med två eller fler som talar till, och lyssnar på, varandra. Vad det oftast handlar om är monologer mellan döva. Det senaste exemplet i Sverige är den så kallade ”Benkefejden”, som började med att författaren Bengt Ohlsson, på sitt slängigt kåserande vis, demaskerade den känslomässiga automatlojalitet som legat till grund för mångas engagemang till vänster i samhället, senast manifesterat i opinonsbildningen mot planerna på en ombyggnad av Slussen. Vid en första anblick av debatten skulle man – med tanke på spaltutrymmet – kunna tro att det handlade om stora saker (krig, svält, orättvisor i tredje världen), men det gör det inte; vad det handlar om är en trafikfråga i Stockholm. Och den är inte ideologisk i någon mening, inte någon idékamp mellan verkliga höger- och  vänsterkrafter. Vad det rör sig om, förutom trafikfrågan, är två saker: positionering och stigmatisering, vilka båda vilar på en mörk, lutheransk dikotomi där allt, til syvende og sidst, ska översättas till begreppen gott eller ont, god eller ond. Det är därför Bengt Ohlsson straffas när han bryter sig ut ur den kvävande lojalitet han tycks ha lidit av. Epitetet med vilket han straffas är det klassiska: höger. Men vad som är ”höger” i det han gjort framgår inte, så klart. Men det är inte heller meningen, stigmatiseringsviljan tar inte hänsyn till bagateller som verklig idékamp och verkliga politiska motsättningar. Det gör det därför möjligt för en Åsa Linderborg (AB 9/1) att klistra detta epitet på honom men också – långt värre – klisterlappen ”Breivik” på Göran Hägglund ty i ett debattklimat där positionering och vilja att brännmärka är viktigare än ärlig åsiktskamp och vilja till dialog, är allt möjligt.

I sitt stilla sinne som malmöbo kan man inte, med tanke på spaltutrymmet för ”Benkefejden”, låta bli att ställa sig frågan: vilka tror de egentligen att de är?

 •

Stockholm. Stock. Holm. Ankomst Centralen. Kylan, känslan ”Sverige” och lämmeltåget av pendlare, skockar i till synes blind rörelse åt alla håll. Litenheten, obehagskänslan – du är Ingen, en Señor Nada blott. Men också spänningen här i närheten av de stora köttgrytorna. Och skönheten när du släpps ut och upp i vinterljuset. Anblicken av Riddarholmen och konturen av Söders höjder men sen, direkt, som en iskall påminnelse, den eviga frågan: La Carrera, karriären, varven på livets travbana: vad blev det av dej? Här har du ditt liv, här har du pinnhålet du till sist hamnade på! Sen över Vasagatan mot busshållplatsen. Alla går fort, fortare än i Malmö och när man hälsar på varandra gör man det också fort. Och enstavigt – tja! – som om, för att citera Strindberg ur inledningen till Svarta fanor: ”Man lefde i en praktisk nationalekonomisk tid och man ville icke slösa med samtalen.” Jag skyndar vidare, bort från de obehagliga frågorna och påminnelserna.

Östermalm. En värld är varje våning. Kvinnan i den lilla ettan, som ligger inklämd som på nåder mellan paradvåningarna (ett kvarglömt kontorsutrymme förvandlat till en lägenhet?) tvingas mer eller mindre ut på gatan för att röka. Hon sitter vid busshållplatsen i päls och pälsklädda öronlappar. Blicken tom, cigaretterna en tröst när Brf:en satt sådan press på henne att inte röka inomhus att hon – en modern pariagestalt – sitter här istället, till och med när det är minus. Ensam, frusen och när hon hälsar på de andra i trappuppgången gör hon det med en nästintill osynlig knyck på nacken, inte mer, här i den värld där husen är mäktiga, ointagliga fort och där koder och namn – de Geer, Bildt, Hamilton, von Schinkel – utgör vår tids vallgravar. En värld är varje våning. En värld är varje människa. En värld är, just det, varje etta.