”den mytomspunne dörrvakten går med släpande steg genom staden, stannar upp, tvekar, vet inte vilket håll han ska ta, är två meter lång och svart, lik Harry Belafonte och inte desertör som man alltid trott utan bara ensam och arbetslös och med oändligt sorgsna ögon, han talar engelska när han talar och hjälper till att befolka staden där han går med långsamma, drömmande steg”
Ja, så skrev jag i min bok Torget (2001). Nu är mannen jag inspirerades av borta, död, läser jag på Minnesord i Sydsvenskan. Han hette Silvino Maduro och första gången jag bör ha sett honom, var förmodligen när han var dörrvakt på den legendariska kineskrogen Chinatown på sjuttiotalet. Under alla år sedan dess har jag, när jag mött honom på Malmös gator och vi utbytt ett slags skygg hälsning med varandra, haft tanken att en dag – en dag! – ska vi sitta ner på en parkbänk och prata, du och jag, om livet, Malmö och världen. Så blir det inte nu men ingenting kommer att kunna hindra mej från att se honom ändå, även i fortsättningen, på vandring genom staden med sina ”långsamma, drömmande steg.”
•
Minne, tänker jag. Och vardag. Slipas minnesförmågan ned i oss när vi gör samma saker tusen gånger eller vad är det som händer när vi plötsligt står där framför köksskåpen och undrar var kaffekopparna finns, trots att vi plockat ut dem ur samma skåp i åravis? Och vad är det som händer denna tisdag i januari när jag kommer till Baltiska hallen för att spela inomhusfotboll och ska in genom de stora glasdörrarna, glasdörrar jag gått in genom hundratals gånger i olika sammanhang sen tidigt sjuttiotal? Jag tar fel dörr, en av dem som går till Idrottsmuséet, bredvid Baltiskan. Jag var inte extra tankspridd, hade inte tankarna långt bort utan samlade. Likväl går jag fel. Två tankar: att det handlar om åldrande och ”alzheimer light”. Eller om krafter i oss som plötsligt nollställer oss i olika situationer, en osynlig sladd till minnescentralen som för ett ögonblick glider ur sitt läge. Mer vågar jag inte tänka på.
•
Går in till kinesen mitt emot Galleri 21 och köper godis, lite för mycket. Jag är träningsklädd och ska till kombihallen för att lira fotboll med ett gäng sportjournalister. Blodsockerfallet kompenseras med hallonbåtar och när jag går Klostergatan fram, mot Magistratsparken äter jag inte godis – jag glufsar i mej. Framme vid parken upptäcker jag en liten pojke, sex, sju år. Han står för sig själv på gången som jag ska gå för att komma till min bil bakom Stadsteatern. Han ser ledsen ut och borta vid lekplatsen syns resten av den grupp jag förmodar att han ingår i. Instinktivt tänker jag att jag vill bjuda honom på en hallonbåt. En god och tröstande handling! Och i nästa sekund: för helvete, Fredrik! Och det blir ingen hallonbåt åt den lille grabben ty den inre löpsedeln satte stopp för det: Misstänkt pedofil härjar i Magistratsparken. Bjöd liten pojke på godis. Föräldrarna i området ombedes hålla extra uppsikt över sina barn.