Det är fredagnatt, jag hugger en taxi vid Stadsteatern och ber om att få bli körd hem, ut till Limhamn. Taxichauffören är en jovialisk skåning som har nära till talet och på min fråga om hur kvällen är, glider han snart över på det senaste mordet i staden, samma eftermiddag (kvinnan som knivhöggs till döds på Lugnet i centrala Malmö). Ett sånt där hedersmord, sägs det, säger han. Jag hoppar till. Jaså, hur vet du det? Jag hade en kund innan, en kvinna, hon sa det… Och? Ja, hon menade att det rörde sej om det, ett hedersmord. Men hur kunde hon veta? fortsätter jag, väl medveten om hur noga malmöpolisen är med att inte släppa ut den typen av detaljer – och definitivt inte samma dag. Nja, det vet jag ju inte, så klart, säger han då och fångar med sin osäkerhet något av sanningen i hur vi skapar och omskapar vår omvärld. Ingen vet exakt, samtidigt som ett slags ”kunskap” sprider sig, från människa till människa. Ett slags viskleken men med höga insatser och inte ens nu, tio dar senare, när denna text skrivs, vet vi mer exakt vad som låg bakom. Utom hon då, förstås, kvinnan i taxin som suttit där som kund nån timme före mej, hon som visste precis vad det rörde sej om…
•
Mannen som inte vill bryta rytmen i trafiken stannar till vid övergångsstället på Östra Rönneholmsvägen och tittar på floden av bilar från Triangeln. Han låtsas att han inte ska gå över gatan, in i Magistratsparken. I hela sitt liv har han följt ett tyst, inre credo att inte sticka ut, inte ställa till det och aldrig höja rösten. Men idag har han bestämt sig för att trotsa den inre rösten och det är i den kampen han befinner sig nu, floden av bilar som bara blir allt stridare, ja, det är ju egentligen nu som han skulle vilja ta det där steget ut i floden och markera ett bestämt Här kommer jag, var så god och stanna! Men, nej, han klarar det inte idag heller, det är det där sista obehaget, den nationalekonomiska aspekten, som han kallar den: med vilken rätt stoppar jag, en ensam, medelålders man som dessutom är sjukpensioär, med vilken rätt, alltså, stoppar jag detta samhällsflöde, denna flod av människor i rörelse mellan sina hit och dit? Ingen, tänker han till sist och låtsas vika ner i Jörgen Anckersgatan fastän han är på helspänn och har all uppmärksamhet riktad mot Triangeln, i väntan på en naturlig lucka i trafikflödet då han – utan dåligt samvete – ska kunna ta sig in i den hägrande parken där på andra sidan.
•
Under en period i Malmö hamn, när jag jobbade där på sjuttiotalet, var jag så pass osäker på vad jag skulle i livet, och vem jag var, att jag, omedvetet, började härma några av mina arbetskamrater; jag började tala något som påminde om norrländska och gick med spänd överläpp så att det såg ut som om jag snusade, trots att jag inte gjorde det. Ett slags Woody Allensk Zelig, med andra ord. Jag tänker på detta när jag läser Strindbergs underbara En dåres försvarstal och kommer till följande stycke (om honom själv och Siri von Essen): ”Kunde det faktum, frågade jag mig, att friherrinnan ständigt upptagit mina tankar de sista dagarna lämnat ett avtryck i min fysionomi, eller var det tänkbart att våra ansiktsuttryck anpassat sig efter varandra under denna själarnas korrespondens i sex månader! Hade instinkten att till varje pris behaga varandra åstadkommit ett omedvetet urval av våra mest tilltalande miner, sätt att se på varandra, på bekostnad av de mindre gynnsamma, som följaktligen skulle komma att undertryckas! Inte omöjligt…”