Tankespår. I Svante Nordins imponerande ”Filosoferna” dyker ett för mig ur filosofihistorien helt obekant namn upp, den franske filosofen André Lalandes namn. Jag sitter på tåget till Stockholm. Utanför fönstret ett soldränkt Småland då namnet Alf Lallander dyker upp i hjärnan – ljudlikt den franske filosofens namn – och minnet av ett garage på Arbetaregatan på Kungsholmen i Stockholm. Vi körde för samma droskägare på Taxi Kurir tidigt nittiotal och brukade snacka med varandra före eller efter våra pass ute i stockholmsnatten. Så möts två helt olika personer i mig, en sympatisk arbetskamrat och en fransk filosof som tydligen gjorde sig känd bland annat för åsikten att: ”Filosofi, det är språkets anarki”. Själv lutar jag åt åsikten att hjärnan är full av en skenbar anarki och att vi besitter en logik långt djupare och vidare än vi ofta förmår att inse.
•
Örfil. Väl framme i Stockholm går jag ner i tunnelbanan med rullväskan i ett fast handtag. Jag böjer mig ned vid luckan till spärrarna och ber om att få köpa en remsa. Svaret är vänligt, bestämt och kommer direkt: ”En pensionär då, eller?”
•
Skånska och skåningar. Efter några dagar i Stockholm tycker jag mig höra skåningar överallt. Och jag är rätt säker, trots att jag vet att jag bara är ett subjekt bland hundratusentals, att det jag upplever är ett ”objektivt konstaterande”. Jag hör de skånska rösterna på Vasagatan utanför Centralen, inne på pubar, uppe på Söder – ja, ”överallt”. Dagen innan jag ska åka hem möter jag den gamle vännen Stefan, numera chef på P1, han kommer cyklande vid Berwaldhallen och stannar till när han ser mig. Han, urskåningen med rötterna i Anderslöv, nickar bekräftande när han får höra om min iakttagelse. ”Vi har kommit ut nu”, säger han, ”ur garderoben.” Då skulle min lilla iakttagelse kanske bottna i nåt större, det vill säga det faktum att många skåningar i Stockholm inte längre förtränger sin dialekt utan ”står fram” i den, helt öppet. En fin förskjutning i så fall och en demokrativinst – ty att få vara den man är och tala som den man är, är ju ingenting annat än en mänsklig rättighet.
•
Världen, tiden och världens snabba förändringar. Jag går in på min brorsdotters blogg, www.trion.blogg.se, för att ta del av hennes, och några kompisar till henne, resa i Asien. Jag blir helt stum, trots att jag ju borde veta bättre. Kambodja, Laos, Vietnam. Sova över vid Angkor Wat, rida på elefanter, luffa i Vietnam. De ord, namnen på dessa tre nationer, som för min generation är förknippade med de kanske värsta grymheterna i modern tid, har på bara några decennier fyllts med helt annat innehåll – och inte utan anledning. Det som var fruktansvärda krig, massmord, ”dödens fält”, Pol Pot och amerikanska terrorbombningar har på så kort tid förvandlats till något som, i bloggen i alla fall, påminner om vanlig asiatisk turistidyll. Det finns mycket att säga om detta, så klart, men en tanke som känns central är: vilken fantastisk varelse är inte människan, som på så kort tid kan resa sig ur det nattsvartaste mörker och skapa något som påminner om dräglig tillvaro och anständiga levnadsvillkor. Det, om något, borde utgöra en källa till ”evig” optimism, vår förmåga att resa oss.