Plötslig insikt på Sibbarp en sommareftermiddag, hur allt som rinner genom mina fingrar: tiden, vattnet, minnena, händelserna, barnen, allt, allt, allt. Och att det är ur denna desperation som all konst föds, som en motkraft och vilja att bevara något av allt detta som rinner genom oss.
•
Malmöfestivalen, denna stillhet, denna mjukhet, att vandra så, genom folkmassorna, år efter år och nästan aldrig känna aggression, hat, vilja till våld, som om festivalen – och malmöbornas beteende på den – rotat sig så djupt i oss och ”förmjukar” oss under denna vecka. Frida Hyvönen, Ane Brun, More Kante eller The Young Ones i 60-talstältet, vart jag tar mig påminns jag om orden i Havamal: Människan är människans glädje.
•
Sportspegeln – hur dog den? Programmet har följt mej sen jag var liten. Sändningstiden var helig när jag och min bror bänkade oss framför teven om söndagkvällarna. Vi gick in i nåt som kunde karakteriseras som djup närvaro – hos oss själva, djup frånvaro för andra, de som försökte få kontakt med oss. Och så fortsatte det under många år, det enda program som fick min absoluta koncentration, en oas skyddad från vardagligheter och intrång. Folk som ringde mej under programmet, som Göran Stangertz gjorde en gång för att diskutera ett teaterarbete vi var involverade i, drog jag slutsatsen om, att de inte visste vem jag var, att de inte kände mej; en känsla av sorg, så klart, men också frestelsen att se det som ett slags förolämpning – att inte visa det heligaste i samhället respekt: idrotten. Det fanns något märkligt kring min och min brors beteende ty även om fotbollen var det högsta, och är, så gav vi alla inslag vårt koncentrerade intresse (utom hästsport och motorsport som vi ansåg borde ha egna program): det vill säga ointresseranta matcher i volleyboll eller handboll liksom utförsåkning, friidrott och kanot – allt sög vi in, allt ville vi ta del av, som om inte veckan kunde läggas till handlingarna utan dessa trekvart framför Sportspegeln. Och så, plötsligt, märker jag att jag inte tittar längre, att programmet vittrat ned och bort och det märkliga är att jag inte känner någon tomhet, snarare ett slags befrielse, som om glädjen Sportspegeln gav också bar på något tvångsmässigt över sig – att måsta se den, att måsta ha koll på alla resultaten. Förmodligen handlar det om en av de sista resterna av en centraliserad tevekultur – inte bara ettans och tvåans – , en reminiscens från folkhemmets tid som nu lagts till handlingarna och resultaten får man ju ändå: via sin i-phone, text-teve eller barn och ungdomar som är online dygnet runt. Likväl saknar jag stunden framför altaret, jag menar teven, ty den utgjorde också en samling där man tillsammans tog del av idrottens glädje och vånda.