Hon går och går och går sen flera år. Jag ser henne då och då, det jagade, lite blanka ansiktet men utgår ifrån att hon går sin runda varje dag. På senare tid har hon brukat komma med en rätt stor ryggsäck också. Ätstörningar, anorexia, kroppsfixering, tänker jag, nu när jag vet mer om sådant än när jag såg henne för första gången, för sju, åtta år sedan eftersom jag, dess värre, kunnat studera problemet på nära håll. Därför ser jag också på henne, denna plågade, medelålders kvinna på Limhamnsvägen, med andra ögon nu, inte med samma nyfikna främlingskap som då utan med en empati och en förhoppning om att hon någon gång ska få slippa de demoner som jagar henne.
•
Jag spelar en lagtävling i golf på Flommen i Falsterbo. Som brukligt är när man spelar golf, är man koncentrerad på sitt spel och talar mest om spelet. Men på sextonde hålet kan jag ändå inte låta bli att fråga en av mina medspelare vad han jobbar med. Han är kemist, säger han och ler stort. Jaha, säger jag och hur jobbar du då? Han berättar att han kom på ett patent för många år sen och sålde det till utlandet, därför jobbar han bara en dag i veckan sen många år tillbaka. Och när han säjer det, börjar han skratta. Åt vad förstår jag först inte, åt att han har det så bra, åt turen, åt mej, kanske? Jag vet inte, får bara en krypande känsla av obehag när han går där mot sin boll på sextonde farirway, skrattande, skrattande, skrattande – som om min fråga påminde honom om vilket härligt liv han lever.
•
De efterklokas arrogans. Verdens Gang skriver i en ledare, som en reaktion på Breivik-kommissions arbete i Norge, att Stoltenberg bör avgå. Det är märkligt. Ingen människa i världen kunde förutse Breiviks dåd – utom möjligtvis hans grannar ifall dessa hade börjat ställa sig frågor om allt konstgödsel han köpte. I övrigt fanns inga möjligheter. Det finns ingen säkerhetstjänst i världen som kan stoppa en enskild människas vilja och förmåga att attackera sin omgivning – åtminstone inte i en demokrati. Detta var Breivik också mycket medveten om. Därför är ett sådant krav bara ett meningslöst slag i luften och ska någon ”avgå”, är det, i så fall, alla som någon gång haft något att göra med Breivik.
•
Dopp, att doppa sig. Efter en lång natt med en middag i goda vänners lag med mycket vått, gott vått och många intensiva samtal, blir söndagen utdragen, porös och när jag sitter på Kajutan i Limhamn och försöker läsa, är mitt jag utspritt – en utblommad maskros med fjunen flygande i alla möjliga riktningar. Jag kan omöjligt koncentrera mig. Förresten ”jag”? Snarare en plats bara. Lite senare går jag till den lilla flotten i närheten. Det är kylslaget när jag kastar mig i vattnet. Och det är det ögonblicket den här texten handlar om. Ty jag kommer inte upp som om jag vore en annan människa utan gör det, de facto, som en annan människa. Fokuserad. Sammanhållen. Ett jag igen, som om vattnet i Öresund legerat alla delarna och gjort mig hel igen och när jag sätter mig på cykeln minns jag knappt den andre ”Fredrik”, den utblommmade maskrosen, som satt där på Kajutans uteservering och försökte läsa.
•
Vi kände varandra en gång, lite grand. Jag ligger på Sibbarp, bakom en av mina favoritbuskar, och läser. Det är varmt och skönt både i luften och vattnet men inte speciellt mycket folk. Plötsligt kommer han gående. Jag söker hans blick men kan inte riktigt avgöra ifall han undviker mig eller om han inte känner igen mig. Inget konstigt med det. Vi blir alla äldre och många av oss har svårt att minnas ansikten. Han var tämligen framgångsrik inom det han gjorde och det är det, den förskjutningen, mot något annat som slår mig ty plötsligt lyfter han på en av soptunnorna och kikar ned i den. En tillfällighet, tänker jag först. Han slängde kanske något i den som jag inte såg. Men så, en stund senare – och nu kan jag inte låta bli att följa honom med blicken – lyfter han på ett annat lock, längre bort. Och ett tredje. Och jag tänker Ack och Fa-an och Helvete och sörjer det faktum jag tror mig se ett levande bevis för, att han har ”rasat” socialt. Samtidigt som bilden av honom skapar ett obehag inom mig, ett memento: Vem vet, Fredrik, en dag är det kanske du som går där, helt ogenerat, och letar efter tomburkar för att få ihop till fiskpinnarna och hyran?