4 oktober

Tant Jag. Hon är hur trevlig som helst, ler ofta och har nästan alltid nåt spännande att berätta. Vi stöter på varandra då och då och en dag bjuder vi henne på middag. Även den blir trevlig, samtalen flödar och det känns som om vi har en hel del gemensamt hon och vi, att vi har ”mycket att prata om”, som det brukar heta. Så går hon och efter en stund slår det mig, något som jag inte tänkte på under middagen, att hon faktiskt inte ställde en enda fråga till oss, om hur vi har det, om vad vi gör, om vad våra barn gör. Tant Jag är trevlig men sen slår det mej, varje gång vi ses, samma sak, att allt vi pratar om rör hennes värld, hennes planer, hennes liv, Tant Jags.

Jag har inget hem men längtar alltid hem. Allt har alltid varit i rörelse med flyttningar, uppbrott, farväl till klasskamrater, nya städer, nya fotbollslag: Uppsala, Gällivare, Uppsala, Sundsvall, Malmö, Paris, Stockholm, Malmö – jag har inget hem men längtar alltid hem. Vid 19 års ålder skapade jag mig ett hem, i tanken, för att inte gå under av hemlöshet. Vad hör jag då hemma? Barnens röster, tutvis. Min sambos. Mina egna, evigt växlande, ofta sig lika tankar, musikslamsor, halva poesirader, vrakgods, stänk och flikar. Var hör jag då bäst hemma? Bäst hör jag i sängen, vid midnatt, när allt släcks, snö kan tänkas falla och tanken är som snabbast och vildast. Då hör jag ”hemmast” och är mitt i, i kontakt med världen. Men var hör jag hemma då? I Paris, i Rio, i Iquitos, vid Medelhavet, på Bjäre, i Fubbick Town, överallt där jag hör något, där det rörs vid mig på ett sätt så att jag berörs, som det heter, där hör jag mig hemma. På små hotellrum vettande åt folkrika gator, gärna i Latinamerika, där hör jag gärna hemma, eller på caféer med mycket folk men där man slipper prata med någon. I en mening bär jag mitt hem med mig. Roland Barthes var strukturalist och den bokstavliga meningen i begreppet innebar att sakerna i hans arbetsrum i Paris stod och låg på exakt samma sätt som sakerna i arbetsrummet på sommarstället utanför Bordeaux. Hans ”struktur” var på så vis en del av hans intellektuella ”hem”. På nolltid försöker jag på samma sätt upprätta min ”struktur” var jag än hamnar. Främlingskapet inför andra är, paradoxalt nog, ett hem och författarens gåtfulla trygghet. Jag längtar alltid hem men överraskas ändå själv över vart tanken löper för att få kraft och inspiration; hem och hemlighet är goda grannar. Kontemplationen som hem, alltså.

I Sydsvenskan den 2 oktober analyserar kultursidans ”expert” på högerpopulism, Petter Larsson – en av landets ohederligaste debattörer – Sverigedemokraterna. Han gör det med sedvanlig brist på dialektiskt tänkande. Larsson är ingen intellektuell i god mening, tänker sällan självständigt utan spelar istället demagogens roll. Han är inte intresserad av någon djupare analys av fenomenet; utgångspunkten bottnar i något helt annat, i viljan att stigmatisera politiska motståndare som onda. Tricket efter Utøya är att smitta ned alla, vars analyser man inte gillar med Breivikordet, till exempel Axessredaktören Johan Lundberg. Det är, i korthet, ”analysen”. Greppet är gammalt och stammar från 50-talets USA där det användes med stor framgång av senator Joseph McCarthy i dennes jakt på kommunister. Genom att klistra epitetet ”kommunist” på för honom misshagliga individer knäcktes hundratals, för att inte säga tusentals radikala människor i USA. Man teg, förlorade kanske sitt jobb, i vissa fall blev självmord utvägen. Larssons syfte med metoden är att få folk att tiga i debatten om invandring, islam, SD, till exempel. Det är otäckt, så klart, och vänder man på kuttingen och tillämpar metoden på andra står dess intellektuella ohederlighet i öppen dager: Johannes Anyuru är muslim. Al Qaida är muslimer. Alltså – donc! – är Anyuru som Al Qaida. Eller: Petter Larsson är socialist. Olof Palme var socialist. Jan Myrdal är socialist. Myrdal försvarar Pol Pot, alltså – donc! – är Petter Larsson och Olof Palme som Pol Pot.