27 januari

Vykort. Hej, Jimmie! Bor tillfälligt hos pappa. Han är svårt sjuk i Parkinson och kan knappt göra någonting själv längre. Hemtjänsten kommer sju gånger om dan. Flera av dem är fantastiska: tålmodiga, professionella, glada. De stammar från hela världen: Eritrea, Goa, Italien, Sri Lanka, Spanien, Peru men också från Sverige, så klart (drygt femtio procent). Ett enkelt konstaterande: utan invandrarna stannar Sverige, utan invandrarna skulle pappa inte klara sig en dag. Hälsningar, Fredrik Ekelund.

Ockult dagbok? Är i Stockholm en dryg vecka. En eftermiddag går jag in på Fältöversten på jakt efter en skomakare. Jag stannar till vid tobaken på inomhustorget. Kö vid kassan. Jag passar på att slå upp kultursidan i AB. En snabbkoll bara för att se om det finns nåt av intresse. Det första blicken möter är ”Fältöversten”, ordet. Det är en recension av Jonas Malmborgs roman med samma namn, stort uppslagen. Någon enstaka gång om året, går jag in på Fältöversten. Kvällstidningar har jag i princip slutat läsa. Jag för in det under rubriken Osannolika tillfälligheter. Strindberg hade, säkerligen, fört in händelsen under en annan rubrik: ”Makterna”.

Läsandets svindlande glädje. Jag tar en fika med Henrik Nilsson, författaren. Vi pratar om Latinamerika, som vi brukar. Och om Portugal. Innan vi skiljs överräcker han en bok, La hora azul (Den blå timmen), av en för mig okänd författare, Alonso Cueto, från Peru. Du måste läsa den, fortsätter han. Jag tar den med mej och tillbaka hemma hamnar den i den bastanta Böcker-som-ska-läsas-högen. Där ligger den, vecka efter vecka. Den ser lite amatörmässig ut, texten taffligt satt, omslaget amatörmässigt men prytt av ett vackert ansikte, en ung peruanska, kanske, med indianska drag. Efter nån månad bestämmer jag mej för att ge boken en chans. Henriks ord ringer i öronen. Jag hinner bara läsa några rader så sitter jag i Cuetos grepp. Det är en stor författare, det känns med en gång. Han har total kontroll över sina uttrycksmedel. Han har språket (en klar och rytmisk spanska). Han har erfarenheten (psykologin). Han har kunskapen (om det peruanska samhället). Han kan det här med metaforer (sparsamma men fantasifulla och vassa där de dyker upp). Ju längre in i berättelsen jag kommer, desto mer förhäxad blir jag. Hur är det möjligt att jag aldrig hört talas om denne Cueto, jag som, då och då, framställer mej som en som kan nåt om latinamerikansk litteratur? Det finns ekon av Vargas Llosas genombrottsroman, Staden och hundarna (La ciudad y los perros), i den. Cueto är lika bra som Llosa, slår det mig. Bolaños kirurgiska precision går också att skönja men Cueto står på helt egna ben. Vad det handlar om? En ung advokat, Adriano Ormache, får på omvägar reda på att hans far, officer inom den peruanska militären, varit med och bekämpat den hänsynslösa, maoistiska gerillan Sendero Luminoso på deras hemmaplan i provinsen Ayacucho. Men inte bara det, han får dessutom reda på att pappan, den älskade, begått fruktansvärda övergrepp, inte bara mot förmodade gerillamedlemmar utan också på lokalbefolkningen. Några komprometterande nakenbilder på pappan tillsammans med en ung kvinna, Miriam, hamnar i hans händer. Dessutom får han höra en dramatisk historia om hur denna Miriam lyckats fly ur pappans och hans underlydandes fångenskap. Den unge advokatens tillvaro i Limas finare delar börjar skälva. Han får på omvägar reda på att Miriams familj utplånats i kriget mellan militären och senderisterna. Adriano Ormachos egna föräldrar är också döda, om än på naturligt sätt, när han börjar sitt sökande efter Miriam. Han blir som besatt av bilden av henne och i detta sökande får Cueto med det mesta man kan begära av en romanförfattare: en oerhörd spänning, en levande skildring av Peru (både Lima och Ayacucho) under och efter kriget mot Sendero Luminoso, ett trovärdigt vittnesbörd om de enorma klasskillnaderna i landet liksom ett vackert gestaltande av passionens och erotikens makt i ”oss”. På ett intelligent sätt lurar han mig dessutom ett antal gånger. Förväntningshorisonterna, mina egna, leder mig hela tiden fel. Mer än så vill jag inte skriva för om du någon gång får chansen, så läs Alonso Cuetos La hora azul. Du kommer inte att bli besviken. Och tack – gracias – Henrik, för tipset om denna gastkramande och med små medel storslagna roman. Det är sådana romaner som skänker tro på litteraturens sprängkraft; hisnande verklighetsutvidgning, skulle man också kunna skriva.