15 februari

Notis. På några rader i Sydsvenskan står det om en kvinnlig cyklist som blivit ihjälkörd på väg ut till Ön. Det måste ha hänt dan innan när jag satt i vårt arbetsrum, inte långt från platsen. Hörde jag sirenerna? Satt jag med fönstret öppet just då? ”Faits divers” kallas notis på franska. ”Olika fakta”. Balzac skriver om det, i Chagrängskinnet, tror jag, om den komprimerade, existentiella tyngden i notisernas värld. Någon som hoppat i Seine. Ett ”fait divers” bland många i en miljonstad. En människa rycks bort ur bilden, nästan omärkligt, samtidigt som den urbana maskinen tuffar på. Okänsligt, på maskiners vis.

Genans. Jag sitter på en fullpackad buss 4. I höjd med Aq-va-kul kliver en bekant på, sonen till en god vän. Pojken lider av Aspberger och när han ser mig säger han med hög röst: ”Hej, Fredrik! Pappa tyckte inte alls om din senaste roman, Joggarna. Inte alls.” Romanen är en kriminalroman som delvis utspelar sig i gaymiljöer, både i Malmö och Köpenhamn. Han har själv läst den, förstår jag. Folk ser sig omkring. Han fortsätter: ”Förresten, har du gott om homosexuella erfarenheter själv?” Jag sitter inklämd vid fönstret och vet inte vart jag ska ta vägen, minns heller inte riktigt vad jag svarar. En filmscen, tänker jag. Detta är en fin och rolig filmscen.

Yta/djup. I sex månadec arbetade jag med att översätta den ryskfranska litteraturvetaren Elena Balzamos briljanta bok om Strindberg, Strindberg – visages et destin. Den 26 september förra året släpptes den av Atlantis, i slutet av det år, alltså, som gick under beteckningen ”Strindbergsåret”. Jag skriver detta fredagen den 15 februari 2013, nästan ett halvår senare. Ingen svensk dagstidning har skrivit om Balzamos bok, om den Balzamo som är en av världens idag ledande strindbergsforskare. Inte Svd, inte DN, inte Sydsvenskan. I den sistnämnda, vårt husorgan, har jag under denna period kunnat läsa otaliga artiklar på Kultur & Nöje om mat, caffe latte och om hur det är att vara en ”hipster”. Ibland, som denna morgon, är det lätt att känna sig som en värdekonservativ stofil och undra vart vår tid är på väg. Måste allt vara yta, får inget längre vara djup? Jag vill inte skriva så, inte låta så men idag gör jag det. För Elena Balzamos skull.

De goda och de onda? I veckan upphävde Åsa Linderborg – ”yttrandefrihetsfundamentalisten”, som hon brukar kalla sig – sin stämma mot det faktum att en av Avpixlats krönikörer, Mats Dagerlind, inbjudits att delta i en debatt om näthat på Publicistklubben måndagen den 11 februari. En som också protesterade mot detta i ett twittermeddelande (”ofattbart”) var musikjournalisten Tony Ernst (Gidappas skapare och redaktör), tillika f.d. ordförande i MFF Support. En timme senare samma dag (9/2) räckte det inte med ”ofattbart”, då skrev Ernst, också på Twitter: ”träffar jag honom ska slå in hans huvud med ett baseballträ. Sen efteråt så kan vi diskutera näthat and shit.” Detta nån dag efter att tusentals av oss upprörts över de verbala trakasserier olika kvinnor i offentligheten tvingas utstå på nätet (Uppdrag granskning, ons 6/2).