Att lägga sista handen vid en text. Det låter dramatiskt, som att ge en döende den sista smörjelsen, det är ögonblicket då man som författare släpper taget om sin roman, ögonblicket på kajen när den glider iväg, oåterkalleligen, ut på det okända hav som heter tryckeri, förlag, recensionsdatum, kritik, läsare, mottagande, allt det som inte går att påverka. Det är en märklig känsla: en kombination av befrielse och rädsla. Men sista handen har inget med döende att göra, tvärtom är det den sista, livgivande smekningen innan romanen börjar leva sitt eget liv bortom författarens kontroll.
•
I fyra timmar på telefon höll vi på, jag och min redaktör på Bonniers. Den sista putsen. Två kommatecken där, ett kolon eller semikolon här och det där om din farmor, ska det vara så och ordet exekvera förekommer ju på sidan 13, ska du ha det på sidan 47 också? Det är märkligt, hur man på kort tid kan hamna i två helt motsatta uppfattningar om det egna språket: från en känsla av att allt sitter ihop, att minsta spik har hamnat på rätt plats och all färg sitter där den var tänkt att sitta. Huset håller ihop! Så, plötsligt, det motsatta: varenda bokstav och mening flyter. Texten är en norrländsk myr, förrädisk, omsammanhängande, omöjlig att gå i. Samma text och två helt olika uppfattningar om den inom loppet av kort tid. Obegripligt? Nej. Det är just detta som är att vara författare, att hela tiden kastas som en boll mot sina inre ytterligheter, att varje dag försöka ta sig an språket som om det vore helt nytt och nagla fast betydelserna i orden som om det vore för första gången – varje gång.
•
På en poesifestival i Nicaragua för två år sen lärde jag känna en ung fransk författare, Stéphane Chaumet. Han föddes i Dunkerque 1971 men har bott på ett antal ställen i världen, USA, Mexiko, Kina, Argentina och Syrien. Han var länge poet i första hand och drev i flera år ett förlag, L’oreille du Loup, tillsammans med den colombianska författaren Myriam Montoya. För två år sen fick jag hans första roman, Même pour ne pas vaincre (Seuil, 2011), i mina händer. Den hamnade dock i Ska-Jag-Läsa-Sen-Högen men så inför en kort parisvistelse nu i maj beslöt jag mej för att läsa den. Jag fastnade direkt. Berättarjagets farbror, en helt vanlig fransman, begår självmord, helt oväntat för sin omgivning och utan att lämna någon förklaring efter sig. Berättarjaget börjar luska och hamnar rätt snart i farbroderns förflutna, som soldat i Algerietkriget. Här tar Chaumets roman fart på allvar; det blir inte bara spännande med sökandet efter detaljer kring farbroderns förflutna utan Chaumet blottlägger också på ett brutalt och mästerligt vis det öppna sår som algerietkriget fortfarande är, i Algeriet såväl som i Frankrike. Kvällen och natten den 17 oktober 1961, mitt under brinnande algerietkrig, skildrar Chaumet på ett sätt så att jag som läsare får ont i magen. Ett drygt hundratal araber och påstådda terrorister som lynchas på öppen gata eller jagas i Seine som råttor. 60-tal, alltså, och mitt i hjärtat av La Ville Lumière, ljusets huvudstad!
Chaumet skriver en klar och spänstig franska där stilen aldrig blir till självändamål. Det finns hela tiden en motor hos honom, en vilja att berätta och språket underkastas denna vilja. Förutom de starka avsnitten om algerietkriget är romanen också en fin kärleksroman där han inte väjer för det svåra i de erotiska scener han målar upp. Vad gäller det politiska fastnar han aldrig i någon postkolonial manikeism; Chaumet skildrar även FLNs övergrepp på den algeriska befolkningen, sättet som påstådda harkis kunde behandlas på, till exempel och det mod han som författare visar med detta stärker romanens trovärdighet.
Jag träffar honom för ett samtal i Paris och är fortfarande tagen av hans roman när vi ses. Min första fråga handlar om farbrodern i romanen, om det är hans egen. Det är det, säger han och då förstår jag ännu bättre varför romanen verkar som skuren ur hans eget kött. När vi kommer in på den 17 oktober 1961, berättar han att det knappt gick att skriva om det, så förfärligt tyckte han att det var. Innan vi skiljs berättar han att han är på väg till Madrid eftersom det är för dyrt att leva i Paris. Dessutom kommer romanen ut på spanska inom kort. Stéphane Chaumet är en kosmopolit och fransman för vilken Frankrike inte är självklart centrum i världen och vill man förstå sig på de spänningar som fortfarande existerar i Frankrike, mellan ”arabiskt” och ”franskt”, till exempel, är Même pour ne pas vaincre närmast ett måste. Bara att hoppas, alltså, att något svenskt förlag tar sitt kulturella ansvar och ser till att en svensk översättning så snart som möjligt får se dagens ljus.