2 november

Ockulta dagboken 1. På väg till kontoret ser jag en man som jag tror är en kommunist jag minns från förr men när jag kommer närmare honom ser jag att det inte är det, den här mannen är yngre men ”principen” för ansiktet är densamma som hos mannen jag tänker på. Några timmar senare, på väg hem igen efter lunch på thairestaurangen på Spångatan möter jag – så klart, känns det som – kommunisten från förr, äldre, lite grånad, kanske lite bitter, vad vet jag? Våra blickar möts, vi känner inte varandra men känner till varandra. Vi ser varandra kort i ögonen, sen vidare hemåt. Det är allt.

Ockulta dagboken 2. Middag med gamla klasskamrater från mellanstadiet. Vi kommer in på ”det ockulta”. L  berättar att hon var på Åland för trettio år sen, att hon hyrde cykel och en dag, när hon kommer i en backe, välter hon på cykeln och slår sig ordentligt och får hjärnskakning. Men i samma ögonblick som hon faller och slår sig tänker hon inte på sig själv och den egna smärtan utan på sin bror som är nåt år äldre. Hon tycker det är märkligt och senare på kvällen ringer hon till honom. Då visar det sig att han också cyklat omkull och slagit sig rätt rejält, i Bohuslän. De tycker båda det är märkligt men märkligast av allt är att när de rekonstruerar förloppet visar det sig att båda föll från sina cyklar i exakt samma minut …

Stolt och stark. I april 1963 tar pappa med mig på Malmö Stadion för första gången. Jag är nio år, har precis kommit från Sundsvall och vi ser Malmö FF-IFK Norrköping. Det är Bosse Larssons första allsvenska match för MFF. Jag blir ljusblå, som det heter, den dagen. Sen dess har det suttit i. Drygt femtio år senare, måndagen den 28 oktober blir klubben svenska mästare för 17:e gången (20:e allsvenska guldet) efter en fantastisk match i Borås, mot Elfsborg. Två dagar senare är det bokmingel på Swedbank Arena. Staffan Tapper har tillsammans med journalisten Micke Sjöblom och fotografen Klas Andersson släppt en bok, Stolt och Stark, om ”Hövdingen”, Eric Persson. Vi är ett sjuttiotal personer som samlats för att fira ögonblicket och när Staffan Tapper får ordet – han är en mycket duktig historieberättare – blir det tyst i rummet. Han berättar om Eric Persson och varför det är så viktigt att skriva om dennes livsverk. En sak som jag får reda på och som jag inte känner till är att Eric P fick Christian X:s frihetsmedalj efter att ha hjälpt till att organisera evakueringen av de danska judarna till Sverige hösten 1943. Han gjorde aldrig något väsen av det, medaljen hittades av en tillfällighet i det perssonska hemmet. En intellektuell arbetarpåg som tidigt förstod vart Europa var på väg med Hitler, så beskriver Tapper honom. Jag ser mig omkring i rummet. Bakom mig den gräsmatta på vilken Syrianska ska tas emot om några dagar. Vid bordet där jag står, sitter Daniel Andersson, Roy Andersson med fru och Roland Andersson med fru. Under VM i Argentina 1978, när dåvarande förbundskaptenen Georg ”Åby” Eriksson bagatelliserade militärdiktaturen, fanns det tre svenska landslagsspelare – Roy Andersson, Roland Andersson och Staffan Tapper, just, som besökte ”De galna mödrarna” på Plaza de Mayo, som en markering, för att visa sitt stöd. En vacker, stark gest. Eric P? På något sätt, kanske, i deras bakhuvuden. Plötsligt upptäcker jag en judisk skolkamrat från S:t Petri Läroverk på andra sidan rummet. När jag bläddrar i boken ser jag ett foto på en kvinna som måste vara hans mamma. Hon berättar om hur det gick till när hon evakuerades från Köpenhamn, ser jag. Vilken förening detta är! Och jag känner en stolthet över att få vara en liten del av denna vackra, ljusblåa rörelse. Då kommer en helt annan tanke flygande: ”Stockholm”. Och jag tänker på hur organiserade huliganer fick bort Djurgårdens tränare och sportchef i våras och att AIK har en före detta Hell’s Angelsmedlem som ordförande, en man som skakar hand med maskerade supportrar. Sedan lyssnar jag vidare på Staffan Tapper. Någonting känns tydligt bland folket i denna lokal, just här, just nu, denna onsdag i oktober 2013 – stolt och stark.

Stort ögonblick. Jag är på författarturné i Provence med Björn Larsson, Ellen Mattsson och Annika Thor. Det är ett digert program organiserat av före detta ambassadören Göran Wide. Första kvällen ska vi vara på biblioteket i Nice. I Malmö har jag förberett mig genom att äta tre luncher med en väninna under vilka vi bara pratat franska. En gång i tiden – 1984, 1985 – var min franska riktigt bra men när jag började lära mig spanska och portugisiska är det som om den trängts undan, in i äldre, inte riktigt fräscha fack. Jag är lätt nervös när jag ser ut över publiken, ett fyrtiotal människor men när den första frågan kommer från vår moderator Philippe Bouquet, släpper det. ”Språkmaskinen” i mej går igång. Franskan sitter! Ingen av mina författarkolleger, ingen i publiken kan märka det men inom mig stiger ett stilla jubel och jag vill skrika som det förskolebarn från El Salvador jag tolkade åt en gång på ett dagis i Arlöv, han var till sig av glädje när han för första gången klarade att åka i rutschbanan på dagisets lekplats: Yo puedo, yo puedo! Precis så vill jag skrika: Jag kan, jag kan!

Sur le pont d’Avignon. Philippe Bouquet, den franske professorn i litteraturvetenskap (i Caen när det begav sig) och översättaren är sjuttiosju år och har översatt över 150 (!) romaner från svenska till franska (bland annat Pojken i eken och Blueberry Hill). Det är stort och få jag känner till brinner för svensk litteratur som han, inte minst den klassiska svenska arbetarlitteraturen (Ivar Lo, Harry Martinson, Josef Kjellgren med flera). På slottet i Lourmarin, mellan Aix-en-Provence och Avignon, håller han en lysande exposé över svensk litteratur inför en fransk publik på cirka femtio personer. Lustigt nog är han, slår det mig, lite lik Ivar Lo till utseendet. Det är sådana människor som gör världen större, tänker jag, översättare av hans kaliber med den elden och det kunnandet. En bro är han, Bouquet, mellan Sverige och Frankrike och det är ett rent privilegium att få befinna sig på denna bro. Sur le pont de Philippe Bouquet.

I sin självbiografi Lembranças, Opiniões, Reflexões sobre Futebol (Minnen, Tankar, Reflexioner över Fotboll) skriver Tostão något av det bästa jag någonsin läst om målgörandets konst och vad det egentligen är som händer när en duktig målgörare gör sitt jobb: ”Det är inte bollen som söker upp målskytten; det är han som före alla andra vet var bollen ska komma. Hur vet han det? Han bara vet det. Han vet det men vet inte hur han vet det. Det finns ett vetande som föregår det mänskliga vetandet.”