På bussen hem en kväll noterar jag att vi är elva personer. Av de elva sitter nio fördjupade i sina touchtelefoner. Kanske är det en ny människotyp vi ser födas nu: på evig jakt efter digital intensitet. Jakt på intensitet har jag alltid haft sympatier för men frågan är vart just denna leder oss? Och vad vi förlorar med den? Uppenbarligen anblicken av det som hela tiden pågår omkring oss: en vacker kvinnas leende, en narkoman med nåt lurigt i blicken på cykel i en gatukorsning, en ny skyltning i ett affärsfönster, ett par som stannar upp och kysser varandra vid rött ljus … Sånt förlorar vi. Men vad vinner vi? Det vet jag inte. Det enda jag vet är att jag aldrig skulle vilja byta ut den överraskande anblicken av det kyssande paret mot vad det än vara månde i mobilen.
•
Lekande barn utomhus. Tanken går först till Johan Huizingas bok, Homo Ludens (Den Lekande Människan), en lovsång till leken som förutsättning för människoblivandet och skapandets motor. Sedan vandrar tanken till min egen barndom, vi lekte ju överallt och alla möjliga lekar: tjuv & polis, kurragömma, pjätt och vi ”koloniserade” stadsdelarna där jag växte upp med våra lekar men också med vårt eviga fotbollsspelande och landhockeyspelande. Där har någonting skett, slår det mej, och jag kan inte ens dra mej till minnes när jag senast såg några lekande barn utomhus. De barn jag ser kommer ofta gående i färgglada dagisplutoner, ledda av sina förskollärare. Och även där tror jag mej veta svaret: det digitala äventyret är roligare än IRL-leken på gården. Frågan är bara: vad gör det med oss?
•
Diderot 1. Jag läser Jacques Attalis Diderotbiografi, Diderot ou le bonheur de penser (Diderot eller lyckan att tänka), och slås av Diderots makalösa arbetsinsats bakom arbetet med Encyklopedin, grunden till det moderna samhället, det jättelika uppslagsverk som tog drygt tjugo år att framställa. Diderot ledde det från början till slut, en prestigelös lärdomsgigant vid det gigantiska projektets roder och när Voltaire och Rousseau slog igenom stort och vårdade sina egna namn, fortsatte han med Encyklopedin tills den var i hamn. Hans litterära berömmelse kom långt senare och var posthum: Jakob Fatalisten, Rameaus brorson, Nunnan. Och vad gäller Rameaus brorson, denna dialektiska lilla pärla, berättar Attali dess märkliga historia. Diderot nämnde den aldrig under sin levnad och när han dog, 1785, kom manuset på avvägar. Många år senare, 1891 närmare bestämt, hittade bibliotekarien vid Comédie-Française, Georges Montal, det av en ren slump hos en av bouquinisterna längs Seine på – och den ironin är tung – Quai Voltaire …
•
Diderot 2. Jag trodde länge, innan jag visste bättre, att Voltaire och Diderot var kompisar, att de umgicks och satt och arbetade med Encyklopedin tillsammans. Icke så. Voltaire var nitton år äldre och hade lämnat Paris när Diderot fick uppdraget att leda arbetet med Encyklopedin. De träffades aldrig. Eller – man vet inte. De kan ha träffats samma vår som Voltaire dog, 1778. Men ingen vet med säkerhet. Samma år dog Rousseau, den andra juli. Han däremot hade en gång i tiden varit mycket god vän med Diderot, när de var unga och fattiga. Sen kom de, av olika skäl, på kollisionskurs. Diderot och Voltaire brevväxlade emellertid en del och Diderots respekt för Voltaire var stor, dock inte större än att han kunde skriva följande rader om dem i ett brev till Voltaire 1758: ”Det kommer en tid när askan från våra kroppar blandas. Vad spelar det då för roll ifall jag varit Voltaire eller Diderot, och ifall det är era tre stavelser eller mina tre som blir kvar? Man måste arbeta, man måste vara nyttig.”
•
Diderot 3. Verbskaparen Diderot. När han gick till jobbet med Encyklopedin om morgnarna brukade han säga till sin fru: J’encyclopédise (jag uppslagsverkar).
•
Diderot 4. Namnet Diderot stammar från latinets desiderium som blir désir på franska och lust på svenska. Det känns kongenialt i hans fall, lusten till kunskap, samtal, kärlek, kvinnor var motorn i hans liv.
•
Diderot 5. Utan Diderot hade det aldrig blivit någon Encyklopedi men det finns många andra vi bör ägna en tanke när vi tittar tillbaka på denna första byggsten i modernitetens hus. En av dessa var Malesherbes, Ludvig den XVs rikskansler med ansvar för pressen (och därmed censuren), bland annat. Det var han som, genom att blunda för vissa saker och i hemligt samförstånd med Diderot, såg till att arbetet med uppslagsverket kunde fortsätta även när kyrkan och jesuiterna gick som hårdast åt encyklopedisterna. Ett enastående mod från en som stod på ”fel sida”, alltså. Och så fortsatte han, ända in i döden. När Franska Rebvolutionen bröt ut stannade han i landet trots att många rådde honom att fly. När Ludvig XVI ställdes inför rätta, erbjöd Malesherbes sig att vara kungens advokat. Så blev det men det hjälpte föga och dagen efter rättegången avrättades kungen. Då erbjöd sig Malesherbes att ta sig an Marie Antoinettes sak som advokat men hon avböjde. Han kunde fortfarande fly men den 21 april 1794 var spelet över även för honom och han tvingades upp på schavotten tillsammans med sin dotter, Antoinette.
•
Diderot 6. Rameaus brorson är, enligt Attali, ett samtal mellan Diderot och – Diderot … Det kan låta konstigt men är i mina öron logiskt. Dialogen var för Diderot en kunskapsform, det var genom att hela tiden tänka sig in i de andras, meningsmotståndarnas, argument som sanning gick att uppnå. Förmodligen är det Sokrates tankar om dialogen som ”förlossningskonst” som ligger i botten på Diderots kärlek till dialogen. Ibland i Sverige, det vill säga i ”vår tid”, känns det som om just detta, viljan till dialog, gått förlorad och ersatts med ”debatt”, twitterstormar och vilja att stigmatisera.
•
Jag läser Yarden av Kristian Lundberg, nyfiken och glad, jag har ju själv jobbat mycket i hamnen. Jag sugs in i berättelsen, in i Lundbergs egenartade språk, det lyriska, det ”kristna”, det självcentrerade. På sidan sjuttiosex upptäcker jag, till mitt obehag, att han skriver om mej. Att han sett mej i hamnen när han satt i en minibuss på väg från eller till bilbåten Morning Star. Jag minns händelsen, jag var i hamnen med Claes Fürstenberg, som gjorde en intervju med mej för Sydsvenskans räkning med anledning av min roman om Gösta Larsson och Malmö hamn, m/s Tiden. Vi åkte omkring i hamnen – och hamnarna, som det ju är – och framför Morning Star låg ett gammalt, mindre lastfartyg där vi uppehöll oss en stund. Då kommer minibussen förbi. Fürstenberg säger nåt till föraren om vem jag är och varför vi är där. Jag gillar det inte riktigt men kikar in i bussen och känner inte igen någon, ser inte heller Lundberg. Däremot verkar han ha känt igen mej ty det är det han skriver, kallande mej ”en lokal författare”: ”… han talar nostalgiskt, talar med värme om alla kufar och särartsmänniskor som befolkade hamnen. Jag tänker: jag pissar på det.” Jag rannsakar genast mej själv: vad har jag gjort honom? Vad har du gjort honom, Fredrik? Varför skriver han så? Och när jag tittar tillbaka på honom, hittar jag bara sympati och värme. Någon gemensam uppläsning. En i Lund, efter vilken jag körde honom hem. Något möte i Stockholm, på Författarnas Hus. Ett hjärtligt möte på en bensinmack i Malmö, där han glad i hågen berättade att han skulle på en dykarkurs nånstans ute i världen. Och så minns jag att han tog kontakt, vänligt, och bad mej läsa manus till hans första kriminalroman, Eldätaren, vilket jag gjorde. Han bad mej just eftersom han gillade några av mina första kriminalromaner. Jag delgav honom mina synpunkter, tryckte på att Nils Forsberg, kommissarien, var en fin gestalt han borde hålla fast vid men att det också fanns saker att jobba med, inte minst i det kriminaltekniska. Han tog till sej synpunkterna och verkade tacksam för dem. Därför kommer ”pisset” som en kalldusch. Jag blir ledsen, så klart, men också frågande och arg. Skriver därför ett brev och ett mejl och undrar vad som ligger till grund. Får inget svar. Några veckor senare har vi hamnarbetarmiddag, jag och ett antal nuvarande och före detta hamnarbetare med sammanlagt 150 års erfarenhet av arbete i Malmö hamn. Det är historier, god mat, dryck och ibland läser vi saker. Den här kvällen läser jag lite ur Yarden, bland annat det ovan citerade stycket. Flera av dem blir argare än jag. Lundberg får sig den ena skopan efter den andra. Kanske inte så konstigt. Vi vid matbordet är ju goda vänner sedan många år. Plötsligt säger L, trettiotre år i hamnen, som läst boken: Synen på arbetet! Arbetet som straff, va fan är det? Och att tycka synd om sej själv så förbannat? Någon annan fyller i: Varför tog han, eller dom, aldrig kontakt med Avd 30, Hamnarbetarförbundet? Vi finns ju där. Vi organiserar ju till och med folk på IKEA i Älmhult? Va!? Själv slås jag av avsaknaden av humor i boken. Hamnar, humor och hamnarbetare är ju en så självklar triptyk men inte hos Lundberg. Frågorna sätter fingret på en öm punkt i Yarden: synen på arbetet som straff, bristen på vilja till fackligt engagemang – ingen kritiker har så vitt jag kan bedöma lyft fram de sakerna. Inte heller gåtan i denna roman som hyllats så för sin ärlighet: Britt-Marie Mattsson. Att Lundberg skrev en recension av en kriminalroman som inte ens förelåg i sinnevärlden, vilket gjorde att han förlorade ett relativt välbetalt kritikerjobb på HD och Expressen. Om det som var själva grunden till att han tvingades ta jobbet i Frihamnen, inte en rad. Inte ett ord. Och kanske är det i det jag landar när det kommer till ”pissandet” på mej också: att det är något som inte stämmer. En tom punkt. En fin stilist och angelägen författare som saknar ett slags grundläggande heder. Inte för det han skrev om mej. Känner han så, ska han skriva så. Men för att han använde sin maktposition till att så elakt trycka till en person han ogillade, Britt-Marie Mattsson, trots att hennes bok inte ens fanns.
•
God jul!