3 Botafogo, 12/6
Kära, Karl Ove,
underbart att läsa om ditt förhållande till fotboll i alla dess former och här, som så många gånger förr i ditt skrivande, kommer du nära, nära på det proustska sätt som är lite av ditt signum: längst in. För mig har det tagit ett liv av skrivande för att förstå att det är dit jag ska, att översätta själen, att översätta allt det som sker i oss till begriplighet för den tilltänkta läsaren. Bara så går ju det avstånd du skriver om att bryta ned och då blir paradoxen levande, orden levande vÄrklighet. Formen, och det noggranna arbetet med formen, hjälper oss att nå hjärtat i det vi vill säga/skildra och just där, när vi känner att vi lyckas med transformationen, i det magiska ögonblicket, går det att skönja det som kan låta som en kliché men är djup verklighet: skapandets glädje.
Jag förstår det du skriver om Linda samtidigt som jag ju inte alls förstår hur det är att leva i, och med, dessa kast. Det enda jag kan säga och skriva är att jag beundrar den kamp ni för, och som ni fört, mot sjukdomens verklighet i era liv, kampen med barnen och skrivandet och dagishämtandet och maten och all denna småbarnsverklighet. Jag har en skarp bild på näthinnan av dej från för några år sedan när du var mitt i, tror jag, arbetet med Trean eller Fyran. Jag stod på Skolgatan med min bil, i väntan på två musiker jag skulle hämta till en konsert vi skulle ha. Jag stod vid Pizzeria Siciliana när du kom. Det ösregnade, jag satt i bilen med vindrutetorkarna på och där, i regnet, med ett fast grepp om barnvagnen och med den allvarliga, fokuserade blick som är din, framstod du som en kapten på en barnvagnsskuta i storm och där det hängde och slängde barn i alla hörn av vagnen och just nu när jag formulerar detta för mig, denna bild, skjuter tanken fram att det kanske är viljestyrkan som manifesteras i denna bild – jag vet, du hade bara hämtat på dagis men ändå – denna kraftfulla vilja framåt, med livet, barnen, kärleken, Linda och skrivandet som är din främsta styrka. Ingen stoppar dej. Inget stoppar dej. Och så försvann du gatan ner som en bortregnad drömbild.
Vad gäller Linda kan jag bara hålla tummarna för henne och er. Det glädjer mig också varje gång jag läser en fin recension av hennes böcker samtidigt som jag tänker ”Hur i helvete klarar hon att leva i skuggan av Knausgård”? Det vill säga att det måste krävas en väldig styrka hos henne att leva och skapa så nära inpå Herr Vulkan själv. Hon är en fin författare med ett helt eget tonfall och måtte det gå bra för henne framöver också!
”Själen på bordet”? Ja, visst är det märkligt. Vi umgås och lever och brottas med varandra: vänner, älskande, arbetskamrater, barndomskompisar och, ändå, så försvinnande lite som vi vet om varandra och hur sällan vi ser varandra. Och ser varandra i ögonen. I øynene. Och hur rädda vi blir varje gång det sker. Med åren har jag försökt ändra på det och numera försöker jag ofta se in i andra människors ansikten, möta deras blickar medvetet för att se vad som händer men också för att jag vill verklighet, intensitet, liv, vilket förmodligen handlar om att jag börjar bli äldre, fyllde, som du vet, sextio i höstas och jag vill att allt ska vara på riktigt, nära, vill inte slösa bort det som jag har kvar på sömngångaraktiga samtal, sömngångarliv (apropå ögon lade Lena Andersson fram en intressant tanke för några år sedan i en krönika i DN, hon hade träffat Myrdal i nåt sammanhang, tror hon hade gjorde en intervju med honom och hennes slutsats till att Myrdal hamnat i alla sina totalitära stolligheter var att han inte förmår möta den andres blick, han kunde inte se henne i ögonen när han talade med henne, en Levinastanke, detta, känns det som, och då, ifall man aldrig tittar folk djupt i ögonen, kan världen göras till ett stort lego bara där människor kan offras en masse för en idé ty du själv, den intellektuelle, behöver ju inte se in i den värld, den människa, du är beredd att offra för en eller annan politisk tanke) och därför blir jag också så provocerad av människor som gäspar (gjorde faktiskt slut med en kvinna för många år sen av just detta skäl, att hon gäspade så ofta, något jag tog som en ren örfil, långt senare – vi fortsatte vara goda vänner – förklarade hon det med att det inte var trötthet/likgiltighet utan bara en fysisk munrörelse som inte hade nån djupare betydelse, hrm…), inte vill något med sina liv eller bryter upp tidigt från fester/middagar. Jag vet, Karl Ove, detta måste framstå som ett slags hysteri och det kanske det är också, utslag av desperation, och jag är öppen för den tanken och tror att den kan bottna i att jag överlevde en prostatacancer för åtta år sedan. Efter operationen och när det stod klart att jag också skulle få behålla erektionen, lovade jag mig själv att sträva efter att allt framöver skulle ha mening och intensitet, att inget skulle få glida tillbaka in i sömngångarliv.
Jag kan inte säga att så har blivit fallet men den ambitionen finns där och kanske är det det du spårar och sätter fingret på med ordet livsnyter. Ja, jag vill att allt ska ha smak. Och igår, här, hände det nåt som har med det att göra. Efter att ha skrivit klart brevet till dej, gick jag ned till tunnelbanestationen Botafogo och tog t-bana till Cantagalo, en station på Copacabana (folk uppfattar ofta ordet Copacabana som synonym för en strand men ordet innehåller mycket mer än så, det är en stadsdel med över 150.000 invånare, en myllrande, sjudande stadsdel) som heter Cantagalo, döpt efter ett av bergen där (ordet berg låter konstigt men kulle fångar inte dessa massiva, bebyggda klippformationer som är hem åt tiotusentals riobor, på brasiliansk portugisiska talar om morro, och det används i en mängd betydelser, inte bara geologisk utan lika ofta social/politisk, att man är fattig, marginaliserad) och när jag kommer upp i ljuset på gatan Rua Barata Ribeiro kommer ilningen i bröstet, närvaroilningen, lyckokänslan: du är här nu! Just nu är du här, mitt i detta myller, mitt i denna verklighet och barerna överfulla och trafiken som dundrar fram och där, längst ned i gatan, som en blå flik: Atlanten.
I det ögonblicket landade jag här men det handlar inte om VM (det måste låta helt absurt i dina öron men jag vet inte längre hur pass intresserad jag är av detta skådespel, känner en allt starkare aversion mot den stora FIFA-maskinen) utan om Rio och Brasilien, glädjen över att få vara på plats i en värld som jag, allt som oftast, inte riktigt begriper mig på. Varje gång jag uttalar mig om ”Brasilien”, känns det som om det jag talar om glider mig ur händerna, en tvål, en orm, ett något som aldrig riktigt låter sig fångas och i ett samtal förra våren med en vän här, Lennart Palméus, före detta sjöman, därefter Dagens Industris korre här i över tjugo år, numera strandhotellägare – vi gick genom Lapa, bohemkvarteret i centrum – sa jag till honom att hur mycket jag än läser om Brasilien, hur mycket jag än är här, så känns det ändå, lik förbannat, som om jag aldrig riktigt förstår. Han log med hela sitt sjömans- och raggaransikte och sa, han som bott här i trettio år och har fyra barn med en mulattjej från Sergipe: Exakt så, Fredrik, känner jag också! Vad handlar då detta om? Ge mej Frankrike, Tyskland, Italien, Argentina och ett antal andra länder så känns det som om jag kan analysera dem och förklara dem enligt ett slags rationalitet men det går inte med Brasilien och det handlar, tror jag, om Afrika. Att jag kan för lite om Afrika och afrikansk religion och kultur ty Brasilien är Afrika, Portugal, Frankrike, Holland och olika indiankulturer i en salig blandning, den så kallade synkretismen. I den europeiska världen är vi nästan alltid antingen-eller, här är man ofta både-och (katolik och macumbaanhängare, till exempel).
Så gick jag ner mot ”fliken”, havet, över Avenida Atlantica, ner på stranden och förbi barerna med supportrar från hela världen. Sedan kasta sig i böljan men jag vågar mig aldrig ut ordentligt, det är strömt och farligt och många är de gringosar vilkas Riodrömmar slutat på Atlantens botten i havsgudinnan Yemanjas armar. Anblicken av containerfartygen på horisontens snöre, Sockertoppen, höghusen längs stranden (Copacabana är egentligen en ganska ful stadsdel, offrad på markspekulationens altare, nästan bara opersonliga höghus men på trots av detta finns det en känsla här, och det är stranden, livet på denna sex kilometer långa strand som lägger grunden till den, Riokänslan, en högst konkret variant på livsnjuteri, ifall du vill, och symboliserad av cariocans, riobons, lättjefulla sätt att ta sig an livet), sedan lite joggande längs havet, stretching och därefter de nervösa stegen bort mot planerna vid Posto 4 där liret var i full gång.
Jag ställer mig vid sidlinjen och ser intresserad ut och så, plötsligt, kommer frågan: You want to play? Och när jag svarar: Sim, quero jogar (Ja, jag vill spela) möts jag av ett stort leende från Ladrão (Tjuven) som han kallas. Brasilianare blir ofta överväldigade när man talar deras språk, som om de inte trodde sina öron. Med Ladrão blev det sedan ett lustigt språkmissförstånd. Jag har spelat med de här killarna några gånger under årens lopp men gänget är stort och fylls hela tiden på av nya men det gör att jag har bra koll på en del av dem, framför allt två (de spelar här varje dag klockan fem, varje dag, Karl Ove!, året runt), dessa två är ruggigt bra och har näst intill total bollkontroll i den djupa sanden (beach soccer är svårt, det gäller att försöka få upp bollen i luften och dra till på direkten, att driva bollen i sanden är knepigt) men de här två är mästare i det, den ene av dem fascinerar mig och jag kan stå och titta på honom hur länge som helst, han har nåt strängt över sitt ansikte, ler aldrig och vräker ur sig okvädingsord nästan hela tiden (Porra! Filho da puta!), som om en inneboende, nästintill genetisk ilska drev honom (och får han ett ”domslut” mot sig regredierar han till koltåldern och skriker och gormar tills han får sin vilja igenom) men vilket skott! Herregud! På mindre än en bråkdel av en sekund lättar han upp bollen i luften och drar sen till på volley så att bollen flyger som en komet genom luften. Den killen har jag fått för mej kallas O Ruim (Den Dålige), en underbar, folklig ironi som hämtad från Bachtin eller Rabelais. Så har jag, den europeiske intellektuellen, gått och trott att det var. Men så igår, när jag uttrycker min beundran för O Ruim för Ladrão skrattar denne högt och påpekar att Den Dålige, O Ruim, heter Rui. Jag hade hört fel.
Ack ja. Så skapar språket egna verkligheter, fantastiska, och missförstånden skapar egna verkligheter som lever vidare. Som Rio de Janeiro, till exempel. Det betyder Januarifloden och platsen upptäcktes av fransmän 1502, i januari just, och de döpte den till det. Problemet är att det finns ingen flod (rio) här. Det är en bukt, Guanabarabukten (Havets bröst på tupi). Spelar det nån roll? Nej. Stadens namn lever vidare och killen med det sagolika skottet vid Posto 4 kommer alltid att förbli O Ruim i min värld. Som du märker, Karl Ove, är denna värld, det vanliga spelets, verkligare och mer glädjerik än VM-världen för mig. Så har det alltid varit. Magin att känna bollen vid foten, den egna foten, har alltid varit större än tittandets värld men jag skulle ljuga för dej ifall jag inte erkände att tittandets värld också, då och då, dragit in mig i det djupt passionerade. Framför allt på Malmö Stadion när Malmö FF spelar (mitt IK Start) men också, då och då, när landslaget spelar. Men även andra lag kan antända mig och det är intressant att du tar upp två matcher som också satt spår i mig, Frankrike-Västtyskland, 1982 och Sverige-Senegal 2002.
Det gör fortfarande ont i mig när jag tänker på Frankrikematchen. Jag satt på ett café i Arles (mitt i van Gogh-tavlan, på den platsen). Jag var i Frankrike som busschaufför för tjugotvå fotografer jag hade kört till fotofestivalen i Arles. De var inte intresserade av fotboll så där satt jag ensam. Året innan hade jag kastats in i en långvarig depression, nu hade allt vänt. Jag hade gått från en extrem till en annan och var förälskad så att det brann i mig, i en fransyska som varit min lärare i Lund. Hon var i Paris, dit jag skulle åka sen. Det var så jag satt där, lika närvarande i henne, hennes ord, hennes ansikte, hennes skönhet, hennes verklighet, som i denna otroliga fotbollsmatch, som ju blev en parodi på allt vi vill uppfatta som ”franskt” och ”tyskt”, elegans kontra effektivitet, och hade det bara varit för det, att tyskarna vann, hade man ju kunnat smälta utgången. O jogo bonito mår bra av att plockas ned då och då men den brutaliteten, Schumachers överfall på Battiston, var kriminell. Schumacher skulle inte bara ha blivit utvisad, han borde också ha dömts till, vad vet jag, sex, åtta månaders fängelse. Nåt sånt, kännbart. Ingenting i fotbollshistorien har upprört mig så. Dribblern du apostroferar hette Six, inte Rocheteau, och han var läcker men också lite av en Denílsontyp, det vill säga dribblingar för dribblingens skull och det är inte hälsosamt. Det var, typiskt nog, Six som missade den avgörande straffen.
Med utgångspunkt från utgången av den matchen har jag formulerat en liten teori, den om att det finns två parallella VM-historier, en objektiv (fastslagen i statistik och resultat) och en fotbollsälskarnas parallella VM-sanning och i denna andra värld, som också är minnets värld, är det Frankrike med Platini, Tigana, Giresse & Co som är segrarna, de vi minns. Samma 1954, de ”egentliga” segrarna där var det ungerska landslaget med Puskas i spetsen. Eller som i Tyskland 1974, då var det Holland med Cruyff och Neeskens som segrade i våra hjärtan. Två modus står mot varandra här. Konjunktiv (världen som den kunde/borde vara) och Indikativ (världen som den är) och som vi vet är Tyskland väldigt bra på indikativfotboll.
Den andra matchen du apostroferar sitter också kvar i mig, ännu starkare kanske eftersom det var Sverige det handlade om. Anders Svenssons helikopterfint och skottet i stolpen. Åttondelen mot Senegal 2002. Jag hade suttit i studion på Svt kvällen innan, med Drillo bland annat, sen hotell på Karlavägen. Matchen mot Senegal var på morgonen. Jag vaknade tidigt av ett förtvivlat skrik utanför mitt fönster: Din jävla kokainfitta, far åt helvete! En, som jag trodde, förtvivlad östermalmsgymnasist som gjorde slut med sin flickvän eller nåt. Orden skar morgonen i strimlor och låg sen kvar som ett eko i mig under Senegalmatchen som jag såg liggande i hotellsängen. Och sömngångaren Lagerbäck som inte vågade släppa in Zlatan i tid och ja, resten vet vi. Så biter sig fotbollsminnen fast i oss, uppblandade med annat och ibland blir VM-tiden en tidmätare, lite som popmusik, som vi kan stämma av verkligheten mot i våra egna liv.
Det drar ihop sig nu. Klockan är 13.14, matchen börjar 17.00 här och i bakgrunden går det att höra enstaka tutor. Jag ska se Brasilien-Kroatien (1-0 är mitt tips) på storbild på Copacabana. Vad är då ett VM, egentligen? En stor drömmarnas teater och det är dessa ögonblick, innan den första avsparken görs, som är de största. När alla supportrarnas drömmar lever och är intakta. Brasilianarnas, argentinarnas, tyskarnas och italienarnas, till exempel, drömmar om guld, liksom iraniernas, australiensarnas, kamerunesernas och schweizarnas drömmar om ett avancemang från gruppspelet. Det är vackert. Festen lever. Alla har kommit. Bordet är dukat. Ingen har tvingats åka hem än och den där första, melankoliska känslan över förruttnelsen – de första maskrosorna som blommat ut – och att det är på väg att ta slut, förlustens, nederlagets verklighet, har ännu inte infunnit sig. Det finns ju – det här är mitt fjärde VM på plats – en stark melankoli kring en VM-turnering också, till och med en ödslighetskänsla, som börjar krypa sig på efter gruppspelet, för att inte tala om när det drar ihop sig till semifinalerna.
Då sitter fyra glada människor kvar vid bordet när alla andra lämnat festen.
Varma hälsningar, Fredrik.
Ps. En lustig händelse på flygplaten igår morse, som jag glömde skriva om igår. Jag står i taxfreen och väntar på Patricia, skönhetssalongsinnnehavaren, som tog oändlig tid på sig vid parfymdisken. Kockan är sex på morgonen då jag plötsligt upptäcker en brasiliansk kompis från Malmö som jag spelat en hel del futsal med. Jag skiner upp som en sol – tänk vad världen är liten! – och viftar på honom och säger: Hallå! Hur är läget, är du här också? Va kul! Nåt sånt. Men istället för ett välkomnande leende och ett Ola, Federico! Tudo bem? möts jag av en stum, helt igenom frågande blick, som om mannen i fråga betraktade mig som en dåre. Några sekunder senare, när han hade gått förbi mig, på väg in i taxfreen, förstod jag hans blick bättre. Det var inte min brassekompis från Malmö. Det var Thierry Henry.
Glemmingebro, 13/6 2014
Kjære Fredrik,
Da var det igang. Den helt særegne lyden som strømmer ut fra tv-apparatet om kvelden på sommeren, når det er varmt og mørkt ute, den der konstante jubelen, de opphissede kommentatorene, noe som man kan gå til og fra, men som uansett definerer tiden, rammer inn øyeblikket, gjør det på en måte historisk allerede mens det pågår: sommeren 2014.
Jeg holdt med Kroatia igår. Jeg har alltid likt det laget, det fotball-landet, som har fostret så mange teknisk begavede spillere, men som også alltid har spilt stygt, alltid har hatt et element av brutalitet i spillet, alltid har gått over grensen. Igår gjorde de ikke det, det var et par grusomme nedklippinger, jeg la særlig merke til en av Corluka, men det skjer jo i alle lag nå for tiden. Nei, det var farten de hadde i spillet sitt som var bemerkelsesverdig, Modric var jo som en vind, han har noe helt eget, jeg tror det er det at alt han gjør, er fremadrettet, det er som om det ikke finnes en defensiv tanke i ham. Ballen skal vinnes, ballen skal fram, og det skal gå fort. Jeg hadde en følelse av at de spilte på grensen av sin kapasitet, at de hele tiden gjorde det maksimale de kunne, og at det ikke fantes noe mer enn dette. Forstår du hva jeg mener? Det var som om det bare fantes ett alternativ i hver situasjon; ballen fra Rakitic til Modric, for eksempel, så ut til Olic på kanten, så innlegg. Selv når de tok ledelsen etter elleve minutter, og var det klart beste laget, trodde jeg ikke at de ville vinne, det er en annen ro i Brasil, det der frenetiske, nesten maniske som Kroatia bød på ble langsomt nøytralisert, føltes det som, av et lag som først og fremst er stabilt, men som også har et større repertoar. Jeg fulgte spesielt med på Gustavo og Paulhino. Paulinho hadde en dårlig kamp, han var nesten ikke involvert i noe – jeg vet egentlig ikke helt hva han kan, for når jeg har sett ham i Tottenham, har han alltid vært blek og usynlig – mens Gustavo var strålende, han gjorde alt rett, og gir laget hele tiden ro. Absolutt uspektakulær, absolutt enkel, men feilfri, stabil, balanserende. Selv om Oscar var god igår, og hadde noen helt enestående driblinger på små flater mot tre mann, som han utrolig nok forserte, og selv om Neymar tidvis var glimrende, så er det noe med dette laget som gjør at jeg ikke tror de kan gå hele veien. De kan ikke det? Hva tror du? De har et veldig bra midtstopperpar, men backene, Alves og Marcelo, er ikke verdens tryggeste defensivt, særlig Alves var lett å komme forbi igår. De har en bra defensiv midtbane, men Neymar, Oscar, Hulk og Fred, er de virkelig gode nok til å ta dem til finalen? Tenk på hvem Argentina har i de posisjonene – Di Maria, Higuain, Messi og Aguero …
Jeg holdt med Kroatia, men forstod tidlig at det ikke ville gå, og så sovnet jeg! Det var umulig å holde øynene åpne. Klokken var halv elleve, barna var oppe, men selv om jeg hadde sett fram til denne kampen i flere måneder, og selv om jeg virkelig anstrengte meg, hele tiden skiftet stilling og forsøkte å konsentrere meg, sluknet jeg i omtrent det 30. minutt. Jeg våknet da det var fem minutter igjen. Jeg så målene i sendingen etter kampen, halvt i ørska, og gikk og la meg, nok en gang i et stille og mørklagt hus. Jeg begynner å lure på om jeg har fått narkolepsi … Men det er bare jetlag, og så må jeg være veldig sliten i tillegg. Jeg har nettopp vært ute og promotert boken min i tre uker, og ingenting sliter på sjelen som det – og det er sjelen som er sliten, det er den som vil sove.
Igår våknet jeg halv fem av Anne, hun lå og pludret i sprinkelsengen ved siden av meg. Jeg varmet melk og gav henne, deretter gikk jeg inn og ryddet kjøkkenet og stuen mens hun lå fornøyd i sengen – vi har hushjelp, hun kommer en gang i uken, og da kan det ikke se helt forjævlig ut her, synes jeg. Klokken halv syv vekte jeg de andre barna, det var deres siste dag på skolen, og det var realtivt lett å få dem avgårde. Først Heidi og John, som skal til fritids noen hundre meter herfra, da tar jeg samtidig med meg den dumme hunden vår, og Anne i barnevognen – deretter Vanja, som tar bussen en halvtime senere. Når det var gjort, ryddet jeg videre, steriliserte flasker og blandet melk, som barnevakten skulle bruke – jeg har leid henne inn i to dager for å få tid til å skrive dette – og da hun og hushjelpen hadde kommet, gikk jeg inn her, i det lille ekstrahuset jeg bruker som kontor, og jobbet noen timer. Hva får det meg til å føle? To kvinner som jobber for meg? Ja, ikke skaper det tilhørighet med arbeiderklassen, Fredrik. Halv to hentet jeg Linda på stasjonen i Ystad, vi handlet litt, og så tok hun over Anne, mens jeg spilte trommer en time – mer om hvorfor det senere, kanskje – til barna kom hjem. Vi spiste middag, Linda hadde lagt fisk, og så dro vi til skolen, hvor det først var mingel – som vi behendig nok kom for sent til – deretter avslutning i kirken. Tre timer tok avslutningen totalt sett. Kanskje er det en og annen besteforeldre som er så glad i sine barnebarn, og synes at det er så stas å se dem i kirken, at de ikke tenker på tiden, men nittini prosent av foreldrene hadde det der flyktige, rastløse blikket som man ellers bare ser bak gitter i zoologisk hage. Heldigvis begynte Anne å skrike, så jeg kunne gå ut, legge henne i vognen og trille den rundt på kirkegården den siste timen eller så, mens jeg røykte, så på gravstøtter og funderte på livets forgjengelighet.
Jeg kan ikke tro at jeg skal dø en gang.
Det kan ikke være sant.
Ikke jeg!
idag tok Linda Anne på morgenen, så jeg sov til halv syv, spiste frokost og gikk inn hit, hvor jeg så den siste timen av Brasil-Kroatia i opptak på nettet. Jeg visste resultatet, men ikke hvor urettferdig det var – det vil si, Brasil fortjente vel å vinne, men det andre målet var, som alle snakker og skriver om idag, en klassisk, god gammeldags dommertabbe. Fred filmet, Fred fikk straffe, Neymar fikk ballen såvidt forbi keeperen, og Brasil har fått en drømmestart.
Men det at publikum jubler hver gang Neymar har ballen, tyder ikke det på at det er et slags medgangspublikum? Noen som ikke kan allverdens om fotball, men dyrker stjernen? Det var den følelsen jeg fikk. Samtidig, det gjorde inntrykk da musikken ble tatt bort under siste verset av nasjonalsangen, og bare stadionkoret, de noen og seksti tusen menneskene, sang. De svenske kommentatorene sa at håret reiste seg på dem da, men det er bare fordi både sport og Brasil er unntaksområder, steder hvor det svenske ikke gjelder, for ellers, min svenske venn i Brasil, er en slik syngende glad nasjonalisme, noe svenskene hverken kan ellker vil forstå. Det vet jeg etter tretten år som nordmann i dette dobbeltmoralske monarkiet.
Det var en ting du skrev igår som jeg må korrigere. Du skrev at jeg egentlig mente Didier Six på det franske 1982-laget som spilte den fantastiske semifinalen mot Vest-Tyskland. Men det var Rouchetau og ingen annen jeg mente! Han spilte på vingen, var langhåret, hadde skjorten utenpå shortsene og nedrullede strømper: mao. var han bohemtypen. Jeg elsket bohemtypen da jeg var barn. I Norge var den representert ved Svein Mathisen, en annen langhåret høyreving. Jeg tror ikke Rouchetau spilte alle kampene, han var altså ikke fast på laget, men likevel den jeg bet meg merke i og fulgte. Det kan virke merkelig, for vi snakker tross alt om et lag som telte Giresse, Platini og Tigana. Det hadde antageligvis med det ikke-konforme å gjøre, for jeg vokste opp i et overkonformt samfunn, og med et ønske om frihet. Det var det samme som dro meg mot musikken, hvor det bare var det alternative som telte, og mot anarkismen, som jeg dyrket på gymnaset. Når jeg så på tennis, som var den andre store tv-sporten på den tiden, holdt jeg alltid med John Mcenroe, aldri med Bjørn Borg, og det var på grunn av det opprørske ved ham, at han likesom viste fingeren til alle. Nå forstår jeg at han oppførte seg som et forvokst barn, og at han kom fra en amerikansk overklassefamilie, men den gangen var han et forbilde.
Rocheteau, ikke Six, altså.
I pausen igår, som jeg så idag, hadde de en serie om gamle Brasil-helter. Igår var det Socrates de tok for seg. Da husket jeg jo at det også var i 1982 at Brasil var så eksepsjonelle, med Zico, Socrates og Eder, blant annet.
Så mye nostalgi, så mye lengsel mot det som er tapt for alltid. Alt mens vi står midt oppe i livet, som er det eneste vi har, og som etter all sannsynlighet ikke er det minste dårligere enn det vi en gang hadde, og vil ha tilbake.
Er ikke det merkelig? Om tyve år vil en hel generasjon av mennesker i tretti-årene lengte tilbake til denne sommeren, den som omgir oss akkurat nå, og de tv-bildene vi ser på nå, vil være fylt av en helt særegen aura og mystikk.
Nå er det bare tv-bilder.
En av mine favorittbøker er Stefan Zchweigs Verden av igår, hvor han beskriver sin oppvekst i det ungarsk-østerikske dobbeltmonarki ved århundreskiftet, i den for oss gamle, fremmede verdenen som forvant i og med første verdenskrig. Han beskriver hvordan idealet ikke var ungdom, slik det er nå, men det middeladrende, satte – slik at alle unge gutter forsøkte å virke gamle, de anla mager, skjegg, brukte briller og spaserstokker. Han beskriver også hvordan de på gymnaset var besatt av kunst – av musikk, særlig Mahler, av poesi, Rilke var den store poeten, omtrent på samme måte som vi var besatt av popmusikk. Men det mest interessante er beskrivelsen av tiden like før krigen bryter ut. Ingen vet hva som venter dem, det har vært fred lenge, og de krigene som har vært ført, har alle vært begrensede, utspilt seg mellom soldater, ikke sivilbefolkning. Sommeren er varm, og det er et dyp i den, noe evig, tenker jeg meg, og noe mett og dovent. Krigen som nærmer seg, men som ingen kjenner eller forstår omfatningen til, er ønsket, nesten bare fordi den innebærer forandring, at det skjer noe. Det er spennende, og det er romantisk. De har forestillinger om en verden som bare handler om å kjøpe og selge, om nytelse og behag, fred og ro, og plutselig dukker det opp en sjanse til å handle, til å vise heltemot, vinne ære. Men det var ikke dit jeg ville, poenget mitt var enkelt: vi vet aldri hva som kan hende, alt kan bli kastet om fra den ene dagen til den neste. Selvfølgelig privat, for det skjer jo, plutselig dør noen vi elsker, eller plutselig forlater noen oss, men også kollektivt. Da konflikten mellom Ukraina og Russland tilspisset seg tidligere i vår, og Putin annekterte Krim, ut i fra begrunnelsen at det var russere der, tenkte jeg, som alle andre, på Tysklands annekteringer på tretti-tallet, som skjedde ut i fra den samme argumentasjonen. På den tiden traff jeg en amerikansk journalist, hun jobbet for Times, og hun fortalte meg om jødenes situasjon i ett av de tidligere øst-europeiske landene, jeg tror det var Ungarn, hvor de ble åpenlyst trakassert, og hvor flere av dem hadde emigrert. Terskelen for hva man kan si om jøder har blitt senket. Spørsmålet deres er, når vet vi når grensen er nådd, når må vi dra? For felles for alle jøder i Tyskland på 1930-tallet, og for andre tyskere også, for den saks skyld, var at de ikke visste hva som kom til å hende. En slik tysk jøde var Victor Klemperer, jeg har skrevet om ham tidligere, men gjør det igjen, for det er så slående, at han forsøker å tolke alt i beste mening, ut i fra hvordan det har vært før.
En ting er sikkert: kommer noe slikt tilbake, kommer det ikke tilbake i samme form. Det vil komme som noe vi ikke kjenner, og ikke vil kunne forutse. Derfor er samtiden alltid uskyldig, det er alltid noe naivt og uvitende over dem. Når de som er ti, femten år nå fylles av nostalgi for denne sommeren, som tv-bildene fra Brasil fester i oss, vil de også vite noe ikke vi vet: hvordan det gikk. Hva som deretter hendte.
Å, det er en like forferdelig som fantastisk tanke.
Nasjonalstaten bryter sammen, det skjer langsomt, men det er det som skjer. Hva åpner det for? Hvilken verden vil vi leve i om tyve år fra nå?
Da jeg var i New York nylig, spiste jeg middag med noen andre forfattere. Det var Zadie Smith og hennes mann, og det var Katie Kitamura og hennes mann Hari Kunsru. Zadie er svart, Katie er halvt asiat, Hari er britisk-pakistansk. De snakket om hvor de kunne oppdra barna sine. De snakket om hvilke uttrykk den amerikanske rasismen tok seg sammenlignet med den britiske. Dette var ikke teori, det var praksis, noe de kjente på kroppen. I Storbrittania har noe skjedd bare de siste par årene, terskelen for hva man kan si har blitt senket, og UKIP, som er deres Sverigedemokratene, har vokst eksplosjonsartet. Jeg var i Hay før New York, bodde på et privat hotell, og eieren som hilste meg velkommen, begynte å snakke om innvandring etter bare to minutter, helt uoppfordret. Det ville ikke ha hendt for fem år siden.
Jeg tror det handler om det du skriver om, Fredrik, om hva som hender når man ser noen i øynene. Det hender noe både i den som ser, og i den som blir sett.
Hva gjør man når man ikke ser mennesker i øynene?
Man forsvarer seg.
Mot hva?
Ja, men det er jo mot livet.
Det er så jævlig vanskelig å leve.
Ingenting av det du har skrevet så langt, likte jeg bedre enn det du skrev om at det må være på ordentlig, at det må være ekte, levende, intenst, og at du har begynt å se menneskene inn i øynene på en annen måte enn før. Jeg forstår nøyaktig hva du mener. Det er det at noe åpner seg, og ikke lukker seg. Du vil holde verden åpen. Du vil realisere det som er i den. For du vet at du ikke har lenge igjen. Da er det over. Da er det ikke mer, og vil aldri bli noe mer. Det er bare nå, og det er bare nå eller aldri.
Likevel: jeg ser ned. Jeg gjemmer meg.
Jeg innleder ikke samtaler med mennesker på fly, jeg prater ikke engang med naboene, og når jeg gjør det, er det med et ønske om å komme meg unna, som de selvfølgelig merker, for det gjenspeiles i kroppspråket.
I en av Fløgstads senere romaner setter han nazismen i forbindelse med en slags intellektuell overklasse, hvor all ondkap blir lagt, mens det gode, det legger han i arbiderklassen. De eter skjødesløst, ler og forteller vitser, dunker hverandre i ryggen, er kropplige, varme, nære. Jeg gjengir det som en karikatur, men det er fordi Fløgstad er nærme karikaturen i sin arbeiderklasseromantikk. Men ser man bort i fra den, er det snakk om to ulike måter å forholde seg til verden på: en med den intellektuelles avstand – for det å være intellektuell, er å opprette avstand til verden, gjennom intitusjoner og språklige konvensjoner (tenk på alt du ikke kan skrive i en avhandling, og alt du ikke kan skrive om), mens det såkalt folkelige, det som finnes utenfor institusjonen, følger helt andre, uskrevne regler (som institusjonen ironisk nok forsker på) I Sverige er arbeiderklassen et hedersbegrep, ingenting er bedre for en forfatter her enn å kunne si jeg kommer fra arbeiderklassen, selv om ingen egentlig lenger vet hva det betyr eller innebærer. Lite penger, dårlige arbeidsforhold, slit, få muligheter – hva er bra med det? Hvor er auraen hen? Auraen er i språket, det er bare i det det er fint å komme fra arbeiderklassen. Og som vi vet, jo høyere utdannelse, jo sunnere og mer aktivt liv, jo mindre tv, jo bedre mat, jo lengre liv. Klasser, det er de priviligerte mot de ikke-priviligerte. De som er innenfor mot de som er utenfor. De som kan artikulere seg selv og sine verdier, mot de som ikke kan det. Jeg vet ikke om du leste Jonas Thentes kronikk om netthatet i DN, om hvordan det kan ha seg at de middelaldrende hvite mennene kan hate kvinner og innvandrere så sterkt, og gi uttrykk for det anonymt? Han la svaret der, i den enkle kategorien, disse menneskene er utenfor. De har ingen stemme, deres meninger teller ikke, og høres den, blir den sett ned på. Det er også arbeiderklassen. Jeg vet at du har skrevet om akkurat dette, den gamle arbeiderklassekulturen, som fortsatt finnes, men som også har tatt opp i seg kvinne-og innvandringsfiendtlighet, som egentlig kanskje bare er et uttrykk for avmakt. Verdiløshet. Utenforskap, som det heter i Sverige – nok et honnørord her! For meg henger alt dette sammen, 1914, 1933, 2014. Kriser, forandringer, forskyvninger, ny-fiendtlighet, ny-kollektivitet, uvisshet. Hva er rett, hva er galt? Historien vil dømme, men den er ikke skrevet ennå. Nå står det åpent.
Også fotball hører med her, for hva annet er fotball enn opium for folket? Det er bedøvelsen, flukten, fiksjonen. Men det er også det motsatte. Fotball er det som skaper kontakt, det man kan snakke med alle om. Også naboer og flymedpassasjerer. Det vi har felles, en referanseramme. Spillet i seg selv er kan hende meningsløst, et tidsfordriv (eller, som min venn Geir pleier å si, et dødsfordriv) – men hva er ikke meningsløst, når alt kommer til alt? Det som kommer ut av et VM, er glede, spenning, fortryllelse, felleskap. Og det er ikke dårlig.
Ja, jeg havnet langt utpå denne gangen. Jeg håper at du ikke føler deg forpliktet til å svare, eller ta opp trådene igjen og føre dem videre, i alle fall ikke med en gang, for det jeg vil vite, er hvordan det er der borte nå! Hva skjer? Hvordan har du det? Hvordan ser det ut? Og, det viktigste, hvordan var kampen igår, sett fra Brasil? Hva tenker folk, hva snakker de om, hvordan ser det ut for dem? Tror de at de kommer til å stikke av med alt sammen? Eller har de begynt å tvile? Er folket med, eller føler de at dette VM ikke er for dem?
Jeg har forresten også spilt strandfotball, på Mauritsius, og etterpå kunne jeg nesten ikke gå, begge stortærne svulmet opp og verket infernalsk, det var som om de var brukket. Jeg måtte gå til lege da jeg kom hjem, og de sa at det var noe som het ”sand turf syndrome”, visstnok vanlig blant sandvolleyballspillere. Man sparker nedi sanden med tærne, og det skal ikke så mye til før de er ødelagte. Har du vært borti det?
Morsomt med Thierry Henry! Men du har nå en gang møtt Diego Maradona, så da kan vel umulig det ha vært like stort for deg som det ville ha vært for meg!
Og så til sist, en liten korrigering til: når jeg skrev at jeg ikke likte vakre kvinner, mente jeg det ikke bokstavelig, det var mer sammenligningen med Brasil jeg tenkte på, at det å ikke like Brasil er det samme som å ikke like vakre kvinner. Det med mat er ikke min greie, heller ikke det med drikke, men når det kommer til kvinner og deres skjønnhet og dragningskraft, er jeg på din side! Jeg skulle vel egentlig ønske at det ikke var slik, for det skaper konstant problemer, den svimlende avgrunnen mellom hva man vil gjøre og hva man kan gjøre. Ja, du vet. Det finnes de som sier at man ikke skal tnke sånn, det finnes til og med de som sier at de ikke tenker sånn, men de lyver, det er jeg overbevist om, alle menn jeg kjenner, tenker konstant på kvinner, hver dag fra de er seks til de er nittiseks, og hver kvinne de møter, mønstres ut i fra følgende premiss: hvordan vil det være å ligge med henne, mon tro? Dette er ikke sexisme, det er menneskelighet.
Alt godt,
Karl Ove
Det var inte min brassekompis från Malmö. Det var Thierry Henry.