31 oktober

Jag är i Québec, delstaten i nordöstra Kanada, inbjuden till poesifestivalen i Trois-Rivières, en festival som har trettioårsjubileum. Fransmännen – Jacques Cartier, 1534 – var först på denna plats i Nordamerika men förlorade allt: Québec, Detroit, Mississippi, Louisiana, hela vägen ner. 1759 var drömmen om ett Frankrike outre-mer – Nouvelle-France – mer eller mindre över när engelsmännen vann slaget på Abrahamslätterna vid staden Québec. Men, och det är ett viktigt men, det franska språket och den franska kulturen lever vidare, på helt egna premissser. Man är inte kanadensare, inte fransmän utan just québecois, med egen dialekt (en kvarleva från franskt 1700-tal), egen litteratur, egen sång- och musikskatt och festivalen är en enda lång medveten, och omedveten, hyllning till denna säregna kultur där den stora rädslan som ligger i botten är att bli ett nytt Louisiana, ett franskspråkigt jätteskansen. Min bedömning? Det kommer aldrig att ske, stoltheten, kunnandet, traditionen är för starka för att denna ”nation” ska slukas i det anglosaxiska ”hav” som omger les québecois.

Senast jag var i Trois-Rivières var femton år sedan, 1999. Jag är alltså inbjuden för andra gången trots att jag inte publicerat några nya dikter sedan 1995 (LIVS öppet), eller 1999 (beroende på hur man vill klassificera Torget). De gillade förmodligen vad jag gjorde då, är min enda förklaring till min nya inbjudan men när jag kommer till den gamla hamnstaden, där pappersmassafabrikerna en gång var det centrala, en stad som utropat sig till La Capitale de la Poésie (Poesins huvudstad), gör jag det med dubbla känslor: en känsla av att inte förtjäna min inbjudan och nervösa tvivel på att min poesi ska ”hålla” – och på att översättningarna till franska ska göra det. Redan under den första uppläsningen, på lunchrestaurangen Le Manoir, känner jag hur allt faller på plats, det är som om jag kliver in i mina dikter, i en efter en av dem, som i stora rum som är lika gamla eller nya som de var när de föddes i mig. Dikterna äger mig och varenda stavelse sitter där den ska sitta – musiken i orden, musiken i tystnaden – och jag känner hur jag har publiken i min hand, som det heter: det är 1988, 1993, 1999, 2014 i mig. Dikterna utplånar tiden, kroppen darrar, kroppen brinner. Jag. Är. Där. Mitt i språket, mitt i köttet och känslan går bara att beskriva med två ord: stilla lycka.

Armeniskan Lola Koundakjian har vuxit upp i New York och är, om jag förstått saken rätt, ett namn i den östamerikanska storstaden. Vi har några uppläsningar tillsammans utan att jag riktigt suger i mig hennes poesi ty ibland blir franskan, trots att jag behärskar den bra, en kvick bäck bara som rinner förbi utan att fastna i mig. En cerebral bäck. Och när hon läser på armeniska blir det som grekiska/kinesiska för mig. Men så, plötsligt, på Le Manoir, när jag sitter i ett annat rum än det som upplåtits åt poeterna och åhörarna, jag kan bara skymta henne, läser hon först på franska (cerebral bäck) men därefter läser hon samma dikter på engelska, det språk hon skrivit dem på från början, och då sker detta märkliga som är en del av konstens och poesins mysterium: hennes poesi får kropp, blir verklig, och står fram vackert mot en fond av Washington Square Park. Hon är, plötsligt, hundra procent i sitt språk. I sin kropp.

Festivalens Grande Dame är argentinskan Luisa Futoransky, sjuttiofem år gammal. Hon läser med vacker tyngd och auktoritet och illustrerar känsligt med sina fingrar i luften varje gång hon vill ge emfas åt något. Som om hon, bokstavligen, smeker fram orden. På den stora slutuppläsningen inför 250 personer är det hon, så klart, som börjar. Vi får fin kontakt, hon och jag. Hon har en underbar humor, är kvick, rolig men som så ofta hos folk med judisk bakgrund går det att skönja en sorg bakom allt. Hon kommer från en familj av ryska judar som emigrerade till Argentina i början av 1900-talet. Det var där, i Buenos Aires, hon växte upp. Det var också där, berättar hon en morgon under en frukost, som hon förälskade sig i Nicolai Gedda när hon jobbade på operan. Men sedan många år, över trettio, bor hon och lever i Paris och när vi kommer in på den politiska situationen där mörknar blicken, plötsligt är det judinnan, det evigt jagade, som jag hör i hennes röst: – I samma ögonblick, om det blir så att Marine Le Pen blir president, kommer jag att lämna landet.

Språk/kropp/minne. Jag läste franska på gymnasiet, har bott sammanlagt två år i Frankrike om jag lägger ihop alla mina vistelser i landet. Jag har 40 poäng, två betyg som det hette förr, i franska, från universitetet i Lund. Jag ”älskar” dessutom Frankrike och det franska. Spanskan kom in i mitt liv långt senare, jag har inga betyg i det, har knappt varit i Spanien om än en hel del i Latinamerika men ändå är det som om det språket, Cervantes språk, bor i mig på ett djupare vis. Min väninna Elisabeth, healerska, har förklaringen klar för sig eftersom hon menar att jag var toreador i mitt förra liv. Själv grunnar jag mindre på sånt men i Trois-Rivières slår det hela mig igen. Med de franska poeterna, och i viss mån med Québecpoeterna, kan jag känna mig språkligt osäker, lyssna på mitt eget uttal, snubbla på orden, känna mig lite dum då och då men med de spanskspråkiga, från Mexiko, Uruguay och, inte minst, Argentina, känner jag mig helt lugn, på samma breddgrad, ”hemma”, om man så vill. Har Elisabeth rätt ligger så klart förklaringen där, har hon fel, vilket jag tror att hon har (har inga minnen av tjurfäktningar …) lutar jag åt en helt annan, mer prosaisk förklaring: franskan, och Frankrike, är fortfarande ett land djupt marinerade i hierarkier och ett slags språklig snobbism medan spanskan, i synnerhet den latinamerikanska, är ”demokratisk”, öppen, inbjudande: en värld där man är välkommen även om man släpper ifrån sig en groda ur munnen då och då.

Sista kvällen i Trois-Rivières, undergroundcaféet Zénobe, poeternas högkvarter varje kväll-natt. Alla poeter som är kvar i staden läser. När det är min tur säger jag: j’en ai marre de lire ma poésie, mes propres poèmes. Jag är less på att läsa mina egna dikter, höra min egen röst. Istället sjunger jag, Ferlin, om Lasse Lucidor. Ingen förstår ett ord, alla förstår allt. The meaning of sound, för att tala med den nordirländske poeten Paul Muldoon. Efteråt, när jag slår mig ner i baren igen, kramar den algeriske poeten Achour Fenni om mig och viskar i mitt öra: les poètes sont des animaux marins sur terre mais qui veulent voler. Poeter är vattenvarelser som hamnat på land men som vill flyga. Inget om detta mödosamma hantverk som är skrivandet, diktandet, kunde vara sannare.

Bokmässan. Fyra dagars konstant brus. Få signaler går fram genom bruset. En gör det dock och den/det blir mitt starkaste minne från årets bokmässa. Jag går förbi bokförlaget Daidalos monter och hör plötsligt en mansröst säga: Ska du ha lite Schopenhauer, Jessica? Just så: Ska du ha lite Schopenhauer, Jessica?