25 februari

Jag får beskedet att Hans Isaksson är död och tror först inte att det är sant. Det känns väldigt tomt, som om en vägvisare, vän och litterär pappa försvunnit.

 

Hans är sannolikt den viktigaste personen för mitt skrivarliv. Den 17 augusti 1983 blev jag uppringd från Bonniers och minns fortfarande hur jag satt, i min nedsuttna, bruna soffa vid fönstret mot Jakob Nilsgatan. Hans lugna, lite blida men bestämda röst. Mitt jubel när han meddelade att de antagit Stuv Malmö, kom! Jag var, äntligen, författare, nu även officiellt. Sedan var han min förläggare för ytterligare elva böcker, oupphörligen stöttande, lyssnande, läsande – den bäste läsare jag stött på. Allt såg han, alla brister, allt som svajade, men även det som höll och var bra, en litteraturens trägne vingårdsarbetare, självutplånande i god mening – det var vi författare som alltid skulle stå i första rummet; han framhöll aldrig sig själv hur mycket han än kunde och ödmjukheten var en livshållning, kunde det kännas som i hans fall.

 

Hans ringde inte bara när det gick bra. Han ringde oftare när det gick dåligt, när jag kört fast, för att kolla läget, ifall jag hade nåt på gång. En gång, efter flera refuser, ringde han morgonen efter att jag haft en märklig dröm. Jag hade på natten drömt att Hans ringde och att han frågade hur allt gick med mitt skrivande. Jag sa att det gick dåligt. Då sa han att de hade bra folk på förlaget som kunde skriva en roman åt mej! Jag baxnade i luren men gav till sist med mej och i nästa sekvens av drömmen cyklade jag till Malmö 1, postkontoret vid Centralen, och hämtade ut romanen, ”min” nya roman. Och undrade genast ”Vad i helvete!”. Omslaget såg ut som Elsa Beskows Tomtebobarnen och författarnamnet stämde inte heller. Det stod ”Sten Malmö”. Jag kastade mig på luren till Hans och skrek, mer eller mindre: ”Det vet ni väl för helvete att jag heter Fredrik Malmö!” Detta var våren 1992. Vi bodde i Stockholm då. Samma morgon ringde telefonen, i verkligheten den här gången. Det var Hans. Han hade läst några texter av mig i TLM, tyckte de var bra. De handlade om taxikörande. ”Vad säjer du om ett förskott på tjugotusen, Fredrik, så du kan skriva din taxiroman!?” Dagen efter bokade vi en resa till Barcelona. Jag kunde skippa jobb på Taxi Kurir och där, i Katalonien, skrevs Taxi sju-två bland drömmare och dårar, mycket tack vare hans envetna stöd och tro på mig.

 

Hans är den mest lyhörde jag känt, vad gäller läsande. Blid och tillbakadragen, bestämd i sina åsikter men aldrig domderande, mästrande. Sa aldrig ”ändra där och där så blir det bra”. Det han antydde gick in ändå. Jag kände mig priviligierad från första stund över att få ha honom som förläggare och varje gång han ringde gav han kraft, vilja att skapa mer, aldrig sluta skriva. Så döm om min förvåning på den stora avtackningen på förlaget för några år sedan. Jag trodde vi var fem, sex, högst tio som hade honom som förläggare. Vi som samlades var närmare femtio! Och då tänkte jag: herregud, har han ingivit alla dessa samma glädje och inspiration, läst dem lika lyhört som han läst mina manus? Ja, det tror jag att han gjorde. Hans Isaksson var inte för inte – oss författare emellan – kallad ”Sveriges bäste förläggare”. Jag hade glädjen att få vara en av hans författare och hans röst kommer alltid att leva kvar i mig.

 

För några veckor sedan satt vi på Kvarnen och åt lunch tillsammans. Öl och husmanskost, pyttipanna och isterband. Allt var som vanligt med honom, kändes det som. Han var lättad över att det stora Aspenströmarbetet var rott i hamn med den vackra volymen Werner Aspenström, samlade dikter, 1943-1997, som han också skrev förordet till. Det blev en lång och rolig lunch med fina samtal om litteratur och liv, om Bonniers, det eviga, om Knausgård, Aspenström, AIK (hans lag) och Malmö FF (mitt lag) men också om barn. Och barnbarn. Han berättade om sitt liv med barnbarnen, om lyckan i att på nytt hämta och lämna på dagis. När vi skiljdes åt utanför Kvarnen tänkte jag att nu kommer det dröja ett tag innan vi ses igen, vi hade, så kändes det, tömt samtalsbägaren för den här gången.

 

Jag ser honom i issörjan, solljuset som faller ner över hans ansikte, det vänliga leendet och hur han som kurar ihop sig på sitt karakteristiska vis och går ner längs Tjärhovsgatan.

 

Farväl Hans.