30 juni

Drömmar. Jag kommer gående Avenue Parmentier i det nittonde arrondissementet och ser honom i en nisch vid en husvägg. Han ligger på en madrass, bredvid madrassen en resväska, som om han installerat sig där. Han ligger där och läser, helt oberörd av trafik och förbipasserande. Och vad läser han? IKEA-katalogen!

*

Ockulta dagboken. Mina barn, Amanda och William, är på besök i Paris och vi tar en av turistbåtarna vid Pont Neuf. Det är en underbar försommardag, sol, blå himmel och friska, svalkande fläktar. Vi sitter längst fram i båten och det går vackra vågor på Seine. Ingenting kan vara bättre än sådana här ögonblick, tänker jag. Ett lyckligt ögonblick, alltså, innan jag, av oförklarliga skäl, drabbas av ett svindlande obehag med mörka tankar från de värsta schakten i det egna jaget som väller upp i mig. Jag blir rädd och förstår ingenting. Vi är i höjd med Tuilerierna. Oron fortsatt stark när vi närmar oss Alexander III-bron med sina guldutsmyckningar, gåvor från den ryske tsaren. Då ringer det i mobilen. Numret okänt men jag svarar ändå. Det är en sjuksköterska på Sabbatsbergsbyns äldreboende där min far, åttioåtta år, bor; hon meddelar att han just förts akut med ambulans till S:t Görans sjukhus.

*

Jag lämnar Paris efter tre månader och ställer mig den fråga jag ställt mig så många gånger förr, vad Frankrike är för mig egentligen? Och ska jag försöka koka ned svaret till ett ord får det bli le plaisir, lö pläzir, njutningen (mat, konst, vin, erotik, jo näjm it), ett begrepp som också ger konsten, i alla dess tappningar, en framskjuten plats i samhället. Ett exempel från denna vår: jag har i tre månader bott granne med järnvägsstationen Gare de l’Est och varje morgon handlar jag min dagstidning där (och varje onsdag satirtidningarna Charlie Hebdo och Le Canard Enchainé) och där, mitt i hjärtat av stationen, står det ett piano, ditsatt för att man, vem som helst, ska kunna spela när som helst. Och det gör ”man”: konsertpianister, schlagerkungar in spe, Für Elise-amatörer, jazzvirtuoser, alla slår sig ned och spelar och det är vackert att se hur alla vi andra, resande, arbetslösa, flanörer, vagabonder, stannar upp en stund i våra liv, mitt i det stormens öga som varje järnvägsstation i Paris är, för att lyssna, suga i oss, innan vi rusar vidare i våra liv. Le plaisir, alltså. Rätten till njutning och en stunds lättja när man, som född puritan/lutheran, minst anar det.

*

Det finns högerextremister och högerextremister och en av de värsta i Europa idag är fransmannen Alain Soral, filosof, sociolog och författare. Han är parhäst till komikern Dieudonné och det intressanta med dem är att båda var vänster länge, vänster och antirasister, för att sedan bli fullfjädrade antisemiter och, som i Sorals fall, till och med nationalsocialist. Soral var medlem i det franska kommunistpartiet, därefter gick han till Front National där han satt i partiets ledning innan han gick ännu längre högerut och numera är han ordförande för en antisemitisk organisation som heter Égalité et Réconciliation. I Le Canard Enchainé (nr 4934), den franska karikatyrtidningen, citeras en text av Soral från dennes FB-sida om nazijägarna Serge och Beate Klarsfeld som nyligen hedrats i Tyskland med en fin utmärkelse för sitt arbete: Voilà ce qui arrive quand on ne finit pas le boulot! (Se där vad som kan hända när man inte avslutar jobbet!)…

*

För snart tio år sedan dog två unga parisungdomar, Zyed Benna och Bouna Traoré, 17 och 15 år gamla, när de, jagade av polisen, klättrade över stängslet in till en transformatorstation där de brändes till döds, en dramatisk händelse som utlöste de våldsamma kravallerna i Frankrike hösten 2005. De jagades för att de var misstänkta för ett inbrott men var i själva verket på väg hem från en fotbollsträning. En av de poliser som jagade dem berättade på telefon om vad han såg för en kollega: S’ils entrent sur le site EDF, je ne donne pas cher de leur peau. (Klättrar de in till transformatorstationen har dom inte en chans). I nio och ett halvt år (!) år har denna mening utretts av det franska rättsväsendet och i maj i år frikändes de två poliserna från misstanken om non-assistance à personne en danger (ung. vägran att hjälpa person som befinner sig i fara). Att döma av intervjuer med ungdomar och andra i förorten där det inträffade är ingen förvånad. Trots att en hel del förändrats till det bättre i delar av Paris förorter, fortsätter misstron gentemot polisen att vara djup.

*

Jag får ett tips av Annika Hultman Löfvendahl om en fransk författare hon tycker jag borde läsa, Nina Bouraoui. Jag känner inte till Bouraoui sen tidigare, köper Les mauvaises pensées i pocket och tillbringar ett antal eftermiddagar i hennes sällskap och blir både fascinerad och imponerad. Det var längesedan jag läste en modern fransk författare med ett så vackert flyt i språket. Men inte bara det. Språklig skönhet har inget egenvärde och här finns också annat, en existentiell tyngd som gör att jag sugs in i texten. Det finns en rytm och musikalitet i prosan som är oerhört suggestiv, meningarna kedjar i varandra så lätt och naturligt, utan att någonsin ge intryck av tillgjordhet. En av vårens stora läsupplevelser, alltså, och när jag googlar henne ser jag att hon är översatt med elva (!) böcker till svenska och kan inte låta bli att skämmas lite över min okunnighet. Det vimlar av ställen man – jag! – vill citera men jag väljer ett: lire, c’est se lire (att läsa, är att läsa sig själv). Och det är precis det som händer när man läser henne, och andra ”stora” författare: läsningen drabbar en så att det egna livet sätts i spel.

*

I ett antal månader har vi, drygt nittio frilansar, kämpat mot Sydsvenskans ledning och deras tilltag att dubbelpublicera våra texter i HD (Helsingborgs Dagblad) utan att kompensera oss med en krona för detta. För några månader sedan kom det till vår kännedom att HD-Sydsvenskans VD, Lars Dahmén, tjänar 300.000 i månaden (att jämföra med Stefan Löfvens 114.000 eller, varför inte, François Hollandes, presidenten för en kärnvapenmakt, 140.000). Jag skriver ett brev till Dahmén och frågar honom om det moraliska i detta när tidningen ju samtidigt hela tiden skär ner. Svaret är ärligt och rakt: … jag skäms absolut inte för min ersättning. Och där, just där, tror jag ett av vår tids största problem ligger, med ”eliter” (ekonomiska, inte intellektuella) som glidit iväg, bort, upp till nivåer där man inte längre förstår vad vanligt folk tjänar och kämpar med. Faran i detta? Att de sociala kontrakt som alla samhällen och företag bygger på fräts sönder och att all anständighet i ekonomiska frågor därmed försvinner, hos alla.