Märkligt möte. Jag lämnar mitt rum och går ut i korridoren på Les Récollets, det gamla kloster jag bor i denna vår vid Gare de l’Est i Paris. På håll, längre ner i korridoren, ser jag en av städerskorna från Mali och vi hejar vänligt på varandra. Jag gillar henne, hon har humor och glimten i ögat och just när jag ska ta vänster till hissen, ser jag en svart man dyka upp bakom henne, en man jag först tror är hennes ”förman”, det vill säga den man som brukar röra sig i korridorerna samtidigt med städerskorna men som jag aldrig förstått riktigt vad han gör exakt. Sen ser jag att det inte är han, ”förmannen”, utan nån annan. Denne går också, som jag, mot hissen och vi hälsar vänligt på varandra med var sitt ça va. Så kliver vi in i hissen, han först, jag efter. Han har en bok i handen och jag ställer mig så att jag kan se vem författaren är. Max Gallo, ser jag, historikern. Och den nyfikne provborraren i mig tar genast till orda: On dit qu’il est bon, Gallo… Oui, säger han. C’est lui qui a écrit la biographie sur de Gaulle. Jag svarar att jag just köpt en bok av Gallo, en pocket om franska revolutionen. Hissen landar på bottenvåningen. Vi kliver ut och går ut i den lilla trädgården vid entrén till klostret. Han nickar vänligt och säger sedan: D’ailleurs, je vais le voir demain quand je vais tenir mon discours d’installation à l’Académie Française (Förresten kommer jag att träffa Gallo imorgon när jag ska hålla mitt installationstal i Franska Akademien). Oops! Va?! La chaire de Montesquieu et Dumas (Montesqieus och Dumas stol), fortsätter han. Jag hoppar till, som det heter. Det visar sig att det är Dany Laferrière, haitiern som sedan många år bor i Québec, i Kanada, och som fått stort litterärt genomslag i många länder. Och Prix Médicis för L’énigme de retour och som också är översatt till svenska (Konsten att älska med en neger utan att bli utmattad). Jag säger att jag nyligen läste en längre sak om honom, i Le Monde eller Libération men kan inte riktigt säga var exakt det var som jag läste om honom (samma kväll kommer jag på att det var i Karavan, i vintras). Han ger ett oerhört enkelt, vänligt och varmt intryck och presenterar sin fru för mig som plötsligt dyker upp i bakgrunden. Vi skiljs åt, säger att vi kan ta en kopp kaffe eller nåt nån dag framöver och innan jag går önskar jag honom lycka till med installatonsföreläsningen. Händelsen är historisk, ty Laferrière är den förste kanadensaren som väljs in i Franska Akademien och den andre svarte, efter Leopold Senghor. Märkliga möten, sådana, men lyckligtvis är livet fullt av dem. Och, som den malmöitiska spökrösten ofta säger i mig: frågar man ente, får man ju aldrig veta.
*
När jag läser debatten som brutit ut efter Karl Ove Knausgårds artikel i DN (20/5) drar jag mig till minnes en kväll förra sommaren. Jag var i Brasilien under VM, mestadels i Rio, och njöt storligen av att få vara där, inte minst eftersom jag hade glädjen av att få brevväxla med Karl Ove under hela turneringen, brev som handlar om allt mellan himmel och jord – även fotboll. Varje kväll när jag kom tillbaka till mitt lilla rum i Botafogo, fanns det ett nytt brev från honom och varje morgon, före tolv, tryckte jag på ”skicka” för att få iväg mitt svar till honom. Sammantaget ett Rio-rus, där staden och VM-turneringen bidrog med sitt och Karl Ove med sina vackra brev från ett sommarfagert Österlen. Så rullade det på, i två veckor, i ren glädje och i ett slags gemensamt skapande, tills jag fick ett brev av honom där han apostroferade en artikel i DN av Ebba W., om något jag aldrig hade hört talas om, ”Kulturmannen”. Rio-ruset ersattes av ett vagt obehag, en nästan fysisk känsla jag är väl förtrogen med från debatter jag själv deltagit i, en känsla som smög sig på utan att jag ens hade läst Ebba W:s text. Men som jag lovade honom att läsa. Först. Sedan ändrade jag mig. Jag valde bort och läste aldrig hennes text, kärleken till Rio och just detta, som titeln på vår bok antyder, Hemma Borta, att få vara ”borta”, även mentalt, avgjorde. Jag läste aldrig hennes text men efter Karl Oves beskrivning drog jag ändå slutsatsen att den inte handlade om honom och Geir A., egentligen, utan om Horace Engdahl och Stig Larsson (en komisk sak i sammanhanget, Karl Ove skrev i samma brev att hans egen mor trodde att DN publicerade Ebba W:s text för att hänga ut Ebba W., apropå kulturskillnader mellan Norge och Sverige…). Efter att ha läst Ebba W., nu, när jag är i Paris och försöker vara ”borta” igen (men inte lyckas), tror jag att min intuition är rätt, att det i själva verket är Horace och Stig L. hon är ute efter. Jag vet ju inte, så klart, men tror att det är så. Vad det i övrigt handlar om är var gränserna ska gå i debatten, vad vi ska få kalla varandra på kultursidorna. Är det verkligen ok att påstå att Knausgård bedriver ”litterär pedofili” för att han skrivit det han gjort skönlitterärt? Jag tycker inte det. Vad gäller den andra anklagelseakten, den med Svelands Breivikjämförelse, så tog jag upp den i en artikel i DN den 21/2 2012 (ligger på min hemsida under ”Artiklar/Krönikor”). Knausgård var, enligt Sveland, en ”skäggig norrman” som hon lyckades associera till Breivik, en infam koppling och det var när jag förstod att Sveland inte kunde ha läst Knausgårds sjätte del av Min kamp som jag bestämde mig för att skriva. Det kan nu vara på sin plats att upprepa följande, eftersom det i det mediala flödet på nytt görs associationer mellan Knausgård och extremhögern: den essä som ligger insprängd i Sexan, om Hitlers ungdom och om Celans poesi, är en av de bästa analyserna på senare tid om vad som gör oss till o-människor (fascister, islamister, you name it), en essä som skulle kunna fungera som en handbok i solidaritet ty det är ju, som Knausgård skriver där, med namnets fall ner i siffran (”navnets fall in i tallet”) som faran för oss alla börjar, det vill säga när du och jag förlorar våra ansikten, när dessa tas ifrån oss och ”makten” förvandlar oss till omänniskor, nummer och siffror bara, att pricka av på vägen till koncentrationslägret. I mitt svarsbrev om detta (Brev 15, s 221-230, som också innefattar en uppmaning till stöd åt Sveland och andra feminister när dessa utsätts för allsköns påhopp från extremhögern) uppmanar jag Maria Sveland att rannsaka sitt sinne och be om ursäkt för att hon slant på tangenterna, vilket jag faktiskt tror att hon gjorde. Det gör jag fortfarande och hoppas att de någon gång, hon och Karl Ove, kan träffas över en kopp kaffe på Söder i Stockholm för att prata ut om saken. Om just detta i alla fall.
*
En söndagmorgon går jag till Cinéma S:t Germain des Près för att lyssna på Caroline Fourest, feministen, antifascisten och, inte minst, antiislamisten. Hon representerar i mina ögon det bästa ur den sekulära, franska upplysningstraditionen och den vänster som vägrar flirta med kulturrelativism och islamism. Hon är liten och tunn, har ett pojkaktigt ansikte, kort hår och hela hon ger ett, fysiskt sett, skört intryck som står i bjärt kontrast till den intellektuella säkerhet och hårdhet som präglar henne. Hon har mäktiga fiender, både inom extremhögern och bland franska islamister eftersom hon klätt av både Marine Le Pen (i en bok med samma namn) och Tariq Ramadan, den intellektuelle islamisten som är barnbarn till Muslimska Brödraskapets skapare, Hassan al-Banna (i boken Frère Tariq), och emellanåt kan jag inte låta bli att frukta för hennes liv (hon satt dessutom i Charlie Hebdos redaktion 2006 när tidningen valde att publicera de danska muhammedteckningarna som ett stöd åt Jyllands-Posten). Denna söndagförmiddag talar hon om ”Les ennemis de l’esprit de 11 janvier” (Fienderna till andan från den 11 januari), det vill säga om dem, från vänster till höger, som förlöjligar den republikanska samling som följde på attentaten i januari. Det är lysande. Hon är helt orädd i sitt försvar för karikatyren och blasfemin och en bättre försvarskämpe för yttrandefriheten, och rätten att häda, har jag svårt att tänka mig och när jag går därifrån och tänker på vad hon just sagt om England och USA och den feghet i frågorna som råder där, slår det mig – och det må låta som en floskel men jag tror inte att det är det – att det är Frankrike och inget annat land i världen, som är fyrbåken och föredömet när det gäller försvaret av yttrandefriheten och rätten att häda. Kongenial, alltså, titeln på hennes senaste bok: Éloge du blasphème (Hyllning till hädelsen).
*
Red Star! Fredagkväll i Paris och tillsammans med Rémy, en fotbollsintresserad fransk vän, pensionerad lingvist, ger vi oss ut till Saint-Denis, bakom Porte de Clignancourt och den stora loppmarknaden, för att titta på när Red Star tar sig an Istres i franska division tre. Det är på klassiska Stade Bauer och PSG:s absoluta motsats i allt: den enkla, familjära inramningen, de proletära omgivningarna och, inte minst, historiens vingslag, något som PSG helt saknar. Red Star bildades 1897 av ingen mindre än Jules Rimet, VM:turneringarnas fader och ordförande i FIFA mellan 1921 och 1954. Jules Rimet blev också namnet på den första VM-bucklan, den som för alltid togs hem av Brasilien i Mexiko 1970. Red Star blev med tiden lite av en synonym för det röda Paris, det kommunistiska förortsbälte (la ceinture rouge) som är borta nu, med kommunister som blivit Front Nationalanhängare och med andra förorter dominerade av islamister av olika schatteringar. Känns därför som om vi bevittnar något som har med ett annat, gammalt och historiskt, Frankrike att göra. Vi är drygt tvåtusen på läktarna och hamnar bland klubbens ultras, kända för sina vänstersympatier, men inte ett spår av aggressivitet, allt är glädje denna kväll när klubben via en komfortabel 4-0-seger tar sig upp i tvåan, Ligue 2, Frankrikes motsvarighet till vår Superetta, där klubben inte varit på decennier. En lång ökenvandring är över och glädjen är påtaglig när supportrarna stormar planen men när vi lämnar stadion slår det mig att det som i England hade ”kokat” i kvarteren knappt märks här. Allt är stilla när vi går mot metron och slår oss ned på en bar i närheten av Clignancourt. Paris är ingen fotbollsstad och oavsett om Red Star firar sin promovering eller PSG sin ligaseger så märks det knappt, ty La Ville Lumière sväljer allt, alla händelser och tilldragelser, stora som små, med ett stillsamt, knappt hörbart rap.