18 januari

Vintersöndag. Blixtrande sol och vitt, vitt överallt. Jag far ut till Fjällfotasjön, utanför Svedala, och sätter på mig mina långfärdsskridskor, en handling som leder rätt ner i barndomen: pappa, mamma, Uppsala, Ekoln och vintersöndagar på femtio- och sextiotalen där vi tvingades upp ur sängarna för utflykt hela familjen. Lyckliga minnen. Choklad. Apelsiner. På rad i hallen, alla tre syskonen, för att ”niveas” i ansiktena. Sen iväg mot Ekoln med bandyklubbor, skridskor och förväntan i bilen, en tradition som fortsatte när vi flyttade till Malmö, 1963, och som (i dessa tider av diskussioner om olika ”kulturer”) fick mej att känna mej som helt oskånsk (med klasskamrater som varken kunde åka skidor eller skridskor och som, tyckte jag, hade ett letargiskt förhållande till vintermagin, som om de inte förstod att när sådana här söndagar uppenbarar sig måste man ut, ut, till sjöarna i det inre av Skåne); hur pappa med sin vintervittring kände på sig var isarna lagt sig och så kom denna vackra sjö in i våra liv. Och har fortsatt finnas där sen dess. Den här dagen är jag ensam med mina långfärdare men jag ser ju pappa där, långt ute på isen, som i ett annat liv, hur han försvinner, lätt vaggande, ett stift på en grammofonskiva, så som han alltid for iväg, ensam, långt ut på isen, orädd, medan vi blev kvar, jag, mina syskon, min mamma, nära vassen, i eviga bandydrabbningar och nu, denna dag, 17 januari 2016, så många år senare, känner jag hans närvaro i min ensamhet, som om jag blir han: ensam, orädd, på väg så långt ut jag nånsin kan, i ett slags mild extas över skönheten och jag kan höra hans röst också, hans ständiga språkliga kvickheter (”du får vara vaksam så att du inte trillar i en vak” eller ”se upp så du inte råkar trilla i en råk”) och denna närvaro på sjön skapar en känsla i mej av att inget kan hända, att jag är stark, immun mot alla faror, att pappa som skyddar mej men om isen bris… – so what, det finns en sjö och sedan aldrig mer! Och solen. Och snön. Och stillheten. Och långfärdarna som glider så lätt, så lätt så att jag blir som ett, som ett, med ”alltet”.

*

Bowie. Dödsbudet kommer överraskande men drabbar mej inte så som jag märker att det drabbar många i min omgivning. Inte konstigt, kanske. Jag var redan formad, musikaliskt, när han slog igenom, av sådant som Sven-Ingvars (jo!), Beatles, Stones, Small Faces, Kinks, Who, Led Zeppelin och Genesis. Bowie kom aldrig in i mitt liv, inte bara av ovan angivna generationsskäl utan också av politiska. Precis när han kom drogs jag mot ”proggen”, framför allt till Bernt Stafs musik och då, i det skedet, var mycket av det som hände på engelska ointressant, tyckte jag. Var jag då helt oemottaglig för honom? Nej, ”Life on Mars” gjorde starkt intryck men fäste inte i mej som ”Fröken fräken”, ”A hard Days Night”, ”Tin Solider”, ”Dead end Street”, ”I’m a Boy” eller ”Whole lotta Love”. Det är kanske sånt som innebär att tillhöra en generation, ett slags osynlig märkning – och ”inlåsning” – och när vi, ett antal värnpliktiga, sjöng ”Life on Mars” högt, inne på luckan på tredje pluton femte kompaniet på LV4, med utsikt över Rosengårds höghus, kände jag ändå att denna musik, att det var bra, jävligt bra till och med, men inte min musik, inte något som uttryckte mej. Så kändes det. Och att jag heller inte riktigt begrep mej på Bowie, denne märklige man, men nu, några dagar efter hans död, när jag sitter och tittar på två dokumentärer om honom förbannar jag mej själv för att jag inte släppte in honom mer i mitt liv då. Så vacker! Så stor! Så begåvad! Suck, känner jag, och känner händerna skaka om generationsgallret.

*

Känslighet. Jag pratar med en vän om känslighet och landar i en tanke om att man måste vara både noshörning och fjäril för att kunna överleva, noshörning för att stå emot kritik, attacker, hårda slag i livet, fjäril för att kunna uppskatta allt som gör livet värt att leva: musik, litteratur, humor, nyanser, kärlek, empati, till exempel. Och under samtalet skjuter ett minne fram. Gamla Väster, åttiotal. En morgon hamnar jag bakom ett före detta, som jag trodde då, missbrukarpar. Vi går på Långgårdsgatan, de några steg framför mig och jag hör hur han lägger ut texten för henne. Han pratar om natten och morgonen som just varit och är helt otroligt exakt i allt han säger. Som om ingenting i hans värld vore för litet för att inte betecknas: hur hon låg vid hans sida under natten, hur kudden formade sig efter hans huvud, hur väckarklockan såg ut från hans perspektiv, hur taket såg ut när han vaknade, hur väckarklockan lät när den väckte dem, hur tidningsbudets steg lät – ett vattenfall av precisa iakttagelser och hon nickar bekräftande, som om hon förstår honom exakt och har samma intensiva närvaro, samma intensiva, näst intill hallucinatoriska, perceptionsförmåga. Och när jag minns dem, och det jag tror att de led av, kan jag inte låta bli att tycka att de var vackra med sin näst intill proustska vilja att återge allt i tillvaron exakt. Samtidigt som jag välsignar noshörningen i mej, detta hårda skal som gör det möjligt att ta sig vidare från en dag till en annan utan att gå under av livets nyansrikedom och, just det, känslighet.

*

Ann Heberlein. Det känns konstigt att behöva skriva det men jag skriver det ändå. Det hon visade med sin Expressenartikel (en kortvariant på en längre text på hennes FB-sida) om händelserna i Köln på nyårsnatten var mod. Och det gör, paradoxalt nog, ont att skriva eftersom det, indirekt, blir till en dom över debattklimatet i Sverige denna vinter. Det Heberlein skriver är fullständiga självklarheter, att det finns kulturella skillnader i världen och att, när det kommer till frågan om jämställdhet mellan könen, Sverige ligger i täten globalt sett medan länderna i Mellanöstern och Nordafrika ligger i botten. Självklara saker som styrks av olika undersökningar, World Value Survey (WVS), till exempel. För detta får hon, av en Baker Karim, konsulent på Filminstitutet, höra att hon talar ”fascisternas språk” och, inte nog med det, han tycker dessutom att man borde ”medicinera” henne. Man vill gråta. Men det ska man inte. Man måste tvärtom kämpa mot sådan galenskap. Karim har med sina utfall mot Heberlein, och med den verklighetssyn han gestaltat i olika texter, visat hur olämplig han är att bestämma över vem i Sverige som ska få pengar till att göra film. Det är inte folk som genomsyras av sådan trångsynthet och fanatism svenskt kulturliv behöver utan, tvärtom, folk som tror på verklig dialog och högt i tak, både inom debatten och, inte minst, konsten.

*

Idiotisk vardagsvrede. Från mitt köksfönster har jag utsikt över en box med gratistidningen Metro och varje gång jag ser någon som går fram och plockar åt sig ett exemplar av tidningen grips jag av en märklig minivrede, som om denna handling – att INTE prenumerera på Skånskan, DN eller Sydsvenskan, eller köpa nån av dem varje dag – är ett svek mot demokratin, ett primitivt sätt att säja nej till upplysning, information, debatt, kultur, ja snart sagt till allt som är viktigt i en demokrati.