Karl Marx lär en gång ha sagt att han inte var marxist. Det var ett klokt uttalande som satte fingret på hans eget verk som ett intellektuellt verktyg i första hand men också på det faktum att vissa av hans uttolkare slaviskt ville vandra i mästarens fotspår; Marx hade skapat verktyg att tolka verkligheten med, ingen ideologi att visa automatisk trohet mot. Jag får detta i tankarna när jag läser om de senaste identitetspolitiska turerna i Sverige. I AB (3/10) låter Åsa Linderborg meddela att en debatt på Stockholms Stadsbibliotek om scenkonst ställts in efter att den separatistiska organisationen Black Coffee iscensatt ett drev mot debatten. Fel människor hade, enligt BC, bjudits in, debattörer med fel hudfärg och fel åsikter. Så förvandlar sig alltså uttalade normkritiker till rena kommissarier, en bisarr utveckling som också gått att skönja i Malmö på sistone.
När journalisten Per-Axel Janzon på Utbildningsradion i Malmö ville göra en radioserie om ”normkritiken som norm” tog det hus i helsicke bland Janzons chefer. Janzons idé, att använda normkritiken som ett verktyg att analysera även det egna företaget med och inte bara svälja den okritiskt, fick skarpa mothugg och ingen av hans chefer ville ställa upp på intervjuer om företagets mångfaldsplan och hur denna omsätts i praktiken. Saker som gjorde att Janzon ville syna det egna företaget i sömmarna var, bland annat, en annons UR satt in där företaget sökte ”en reporter med erfarenhet av att bli rasifierad”, liksom en undersökning där man, via intervjuer med de anställda, ville ta reda på de anställdas sexuella och religiösa hemhörighet. En fråga som ställdes var följande: ”Vet du om det finns några på avdelningen som bryter mot heteronormen?” Nu är Janzon utköpt från radion, ordningen återställd och någon serie om normkritiken som blev norm, lär vi inte få höra, åtminstone inte på Utbildningsradion där cheferna med all säkerhet kommer sitta kvar i orubbat bo. När en av dessa fick möjlighet att utveckla sina tankar efter Janzons kritik, i Studio Ett (21/9), var det mest minnesvärda hon kunde säga att ”hjärnan är en empatisk muskel”; på frågan ifall en manlig journalist skulle kunna intervjua en kvinna, kunde hon inte lämna något svar.
Hur har då denna galenskap blivit möjlig? Ja, en som försökt analysera det hela är sociologen Göran Adamson. I sin intressanta bok, Svensk mångfaldspolitik – en kritik från vänster, analyserar han hur en i grunden god tanke, mångfald, lätt blir reaktionär när den upphöjs till ideologi med mångfaldsplaner som ska följas till punkt och pricka. Som med normkritiken, alltså, som när den förvandlas till en ideologi vi alla okritiskt ska böja oss inför, blir motsatsen till det den var tänkt att vara: ett progressivt verktyg. Hur det gick för Adamson? I samma ögonblick som han publicerade sin bok, tvingades han bort från Malmö Högskola …
Det finns idag all anledning att höja beredskapen vad gäller försvaret av takhöjd, både inom public service och vid våra högskolor och universitet.
*
I början av september var jag på en litteraturfestival i Collioure, den lilla franska staden vid gränsen till Spanien där diktaren Antonio Machado dog i februari 1939 efter att ha flytt Francos trupper. Jag var där, inbjuden tillsammans med Katarina Mazetti och Björn Larsson, båda storsäljande i Frankrike, och det var signeringar och samtal inför en nyfiken och intresserad publik på stadens lilla torg; tre fina dagar med intressanta möten. På flyget hem från Montpellier hamnade jag längst bak tillsammans med Katarina M. Precis när jag hade satt mig ner upptäcker jag att kvinnan i det unga paret framför oss sitter med min kriminalroman Casal ventoso i sina händer, berättelsen om hur det gick till när heroinet kom till Malmö sommaren 1974. Det är den franska utgåvan, ser jag, och ingen köpebok utan ett biblioteksexemplar. Jag blir lite stolt, så klart, och nämner det för Katarina vid min sida, för vilken liknande saker säkert är vardagsmat eftersom hon sålt mer än en miljon böcker bara i Frankrike. Själv kan jag inte ta blicken från den unga kvinnan och studerar noga hur hon läser min bok. Först intensivt några sidor sen lägger hon den åt sidan. Sen läser hon på ett annat ställe i boken, lika intensivt, och visar därefter viskande partiet för sin vän vid sidan. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mej till det hela men bestämmer mej till sist för att – när vi går av planet – säja att det är jag som är författaren till opuset hon håller i handen. När planet landat reser de sig upp, jag böjer mej fram och frågar om boken är ”lisible” (läsbar), får en nick till svar och säger sedan att det är jag, moi, som skrivit den. Då tittar de på mig med djup förvåning men mer som om jag vore en dåre än i nåt slags beundran. De får inga ord över sina läppar och jag fyller på lite med vem jag är, var jag bor och att romanen utspelar sig i Malmö, Köpenhamns grannstad. Men ingenting biter, verkar det som. De frågar ingenting, de packar bara ihop sina saker och går sedan ut ur planet samtidigt som jag går bakom dem och känner mej lite lätt fånig. Och när jag några minuter senare tvingas springa förbi dem inne i avgångshallen, eftersom jag tror att min väska förväxlats med en annan persons, flyttar mitt medvetande in i deras huvuden och jag ser mig själv med deras, det unga paret, ögon: Där är han igen, dåren från planet, le fou, som låtsas att han är författare! Quel con!
*
I mina förra blandade tankar (1/9 2016) skrev jag om Blodapelsin, Anna Vogels senaste roman. Nu vill jag passa på att lyfta fram hennes debut också, Den ryska sjalen, som jag precis läst, en kort kärleksroman skriven med samma stilistiska säkerhet och minimalistiska auktoritet som Blodapelsin. Det är en underbar liten berättelse, utmärkt balanserad där allt kommer med i förälskelsebågen; ingenting blir naturligtvis sämre av de levande dialogerna – ett antal barndialoger också – och en lite torr men levande humor. Vogel är inte heller främmande för bruket av kongeniala metaforer, även det behärskar hon: ”Hans ögonpar, som en punkterad fjärdedelsnot…”.
Att rekvirera, alltså, från det lilla förlaget Aglaqtuk, på Söder i Stockholm.
*
Trump? Vad kan man säja mer? Ingenting. Det finns ingenting mer att säja. Det enda som återstår är generad tystnad.
*