30 december

Vi var många som greps av Patti Smiths hyllning till Bob Dylan på årets Nobelfest. Inte bara av den innerligt vackra tolkningen av A hard rain’s gonna fall utan, kanske, framför allt av att, och hur, hon kom av sig. Och hur det ägde rum, där, mitt i detta hav av etikettsvana högdjur från hela världen. Där, just där, sprack masken, den konstnärliga masken, och människan/kvinnan Patti Smith avslöjade sig som just en sådan som du och jag också är, ett asplöv. Det var vackert och ett stort ögonblick som, misstänker jag, för alltid skrev in sig i pop- och rockhistorien. Kanske formulerar Leonard Cohen det bäst, det som hände, med en strof ur sången Anthem: ”Forget your perfect offering/There is a crack in everything/That’s how the light gets in.”

 

*

 

Vi firar jul i Hamburg och på julmarknaden på Reeperbahn dagen före julafton och bara några dagar efter det islamistiska terrordådet mot julmarknaden vid Gedächtniskirche i Berlin härskar ett närmast fridfullt lugn vid stånden. Jag blir imponerad av tyskarnas lugn. Några poliser med automatvapen rör sig diskret i bakgrunden. Men ingen rädsla känns. Man dricker sitt glühwein, skålar, kramas och önskar varandra Frohe Weinachten och det slår mig att det som terroristen Anis Amri representerar, den salafistiska extremism som påbjuder mord på oskyldiga kuffar hur som helst när som helst, i själva verket innebär ett magnifikt svaghetstecken från människor som inte har något att erbjuda mänskligheten. Annat än död, ondska och terror. Därför blir stillheten och den fina stämningen på denna julmarknad, med medeltida anor, också ett så vackert ”vapen” mot den salafistiska galenskapen, ett sätt att tiga ihjäl vettvillingarna med och fortsätta livet som det alltid har levts i denna mäktiga hamnstad. Kanske, tänker jag, har detta också något att göra med kristendomens stora gåta, nåden, och förmågan att vända andra kinden till. Det vill säga det jag kan beundra många kristna för men som inte är min filosofi, jag som vill se IS krossad och utplånad på samma vis som nazismen krossades och utplånades. Tänker jag, beställer en äggpunsch, och slås av ännu en paradox: att denna julmarknad ligger sida vid sida med ett antal upplysta, pornografiska tempel längs den kända nöjesgatan. Och att tyskarna runt omkring mig inte verkar ha några som helst problem med det.

 

*

 

Ockulta dagboken? Kanske inte men ändå en märklig händelse. På julafton äter vi middag på den portugisiska restaurangen Vasco da Gama på Lange Reihe i kvarteret S:t Georg i Hamburg. Vi lägger märke till ett ungt par som slår sig ned vid vår sida. De ser ut att vara väldigt förälskade i varandra, vilket känns i lokalen och bidrar till den fina stämning som råder på restaurangen. Dagen efter går vi på Pulverfass, den klassiska transvestitcabarén på Reeperbahn, och döm om vår förvåning när samma par slår sig ned bredvid oss på nytt. Det blir muntra skratt mellan oss när de känner igen oss. Ockult? Inte alls men sannolikheten för det inträffade är ändå intressant att kittla tanken med: borden brevid varandra två dagar i följd i en miljonstad med tusentals restauranger och barer öppna både på julafton och juldagen…

 

*

 

När jag läser om belägringen av Mosul som nu pågått i tio veckor och hur hårdnackat de fanatiska jihadisterna försvarar sig mot en numerärt överlägsen militär fiende kommer jag att tänka på Canudos, i Bahias inland, i Brasilien. En religiös dåre, Antônio Conselheiro, drog i slutet av 1800-talet omkring i nordöstra Brasilien och predikade på gator och torg. Det slutade med att han fick med sig några tusen anhängare långt in i caatingan, ett torrt landskap bestående av ökenmark och snårskog där det, på sin höjd, regnar några dagar om året. Väl framme i just Canudos, en liten by, byggde man, under sin ledare, upp ett samhälle med en blandning av kristna och socialistiska principer. Detta var mitt under det modernitetsrus som på den tiden sköljde fram i det land som några år tidigare blivit republik, och där den franske filosofen Auguste Comtes positivism stod stark. ”Ordning och framsteg” stod det på den nya flaggan och när man i den tidens huvudstad, Rio de Janeiro, fick höra om det sociala experiment vars rykte gjorde att fattiga från hela Brasilien drogs till Canudos, bestämde regeringen sig för att slå ner det hela med militär kraft. En första kontingent på femhundra soldater skickades därför ut i öknen men slogs lätt tillbaka av Conselheiro och hans folk. Oron i Rio ökade. Vilka var dessa ”vildar” i öknen som vägrade acceptera modernitetens budskap? Nytt försök, nu med en bataljon på 1.300 man, tungt beväpnade, även med artilleri. Men också de slogs tillbaka och många av de som överlevde och lyckades ta sig tillbaka till huvudstaden hade blivit traumatiserade på kuppen. Nu spred sig paniken i huvudstaden och i en tredje våg, i juni 1897, skickades 2.350 man iväg och efter två månaders inringning föll Canudos den 5 oktober samma år. Bland byns, och ”utopins”, sista försvarare fanns en sjuårig pojke och en sjuttioårig man. Den dramatiska kampen finns skildrad av Euclides da Cunha, en journalist som var ögonvittne till striderna och hans skildring av det hela, Os sertões (Markerna brinna), går att se som ingången till den litterära modernismen i Brasilien, ett verk Vargas Llosa tog som utgångspunkt för sin roman Kriget vid världens ände. Det finns likheter med belägringen av Mosul. Då, i slutet av 1800-talet, hade drömmen om ett nytt, demokratiskt och republikanskt Brasilien slagit rot efter kejsardömet men många fattiga var inte med på tåget och omfamnade därför den religiösa lösningen, en antimodern handling som påminner om den jihadisterna – om än med tusenfaldigt värre grymhet – nu omfamnar, ett salafistiskt nej till allt vad modernitet och globalisering heter. Jag trodde att den allians av irakiska, kurdiska och turkiska styrkor som nu belägrar Mosul skulle besegra IS på några veckor. Så verkar inte vara fallet och nu nås vi av rapporter om tvåtusen döda irakiska soldater och över sexhundra självmordsbombare som spritt död och terror, häpnadsväckande siffror och när jag får Canudos i tankarna, handlar det också om insikten om hur religiös fanatism skapar helt andra militära förutsättningar ty de som inte fruktar döden och ser himlen som sin egentliga hemmaplan får alltid ett övertag gentemot dem som älskar det här livet. Och längtar hem till fru och barn i Bagdad. Eller Rio.

 

  *

 

Slaget om Aleppo verkar vara över. Med Vladimir Putins hjälp har Bashar al-Assad uppenbarligen krossat allt motstånd vilket, sannolikt, innebär att han kan hålla sig kvar vid makten. Den läspande bödeln från Damaskus, som nu överträffat sin fars grymhet med råge, har på sitt samvete upp emot en halv miljon döda, två miljoner skadade och miljontals syrier på flykt utanför landet. Och den mannen ska nu bygga upp landet och få det på fötter… En tragedi som möjliggjorts av stödet från gangstern i Kreml. Utan det ryska stödet vore kanske al-Assads dagar räknade och det som började som en demokratisk dröm, den historiska arabiska våren (som startade den den 17 december 2010 när den arbetslöse, tunisiske akademikern Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv i protest mot usla levnadsvillkor), framburen av sekulära krafter i hela arabvärlden, har nu slutat i en islamistisk OCH en klassiskt reaktionär arabisk lösning (Bashar al-Assad, Saddam Hussein, Muhammad Khaddafi, det vill säga sekulär arabisk diktatur) och kikar man på arabvärlden idag finns det bara en ljuspunkt: Tunisien, där demokratin verkar ha stabiliserats. I övrigt är mörkret kompakt. Men kanske ska man ändå inte förtvivla ty den arabiska våren sådde ett frö och frön kan som bekant ta tid på sig att gro. Den franska revolutionen födde också en motreaktion, institutionaliserad av Wienkongressen 1815, där många av friheterna rullades tillbaka men – och det är väl det som, om jag förstått honom rätt, Hegel menar vara förnuftets list – 1830 blev trycket så starkt att de friheter och rättigheter som revolutionen födde satte sig, om än fyrtioen år senare. Kanske kan man hoppas på en liknande utveckling i arabvärlden, att förnuftets list tvingar bort både islamister och diktatorer som Bashar al-Assad på det att en demokratisk arabvärld kan födas, från Bagdad till Rabat, inget arabland undantaget.

 

*

 

Gott Nytt År och Grått Nytt Hår på er alla, läsare som oläsare av mina ”blandade tankar”!