22 december

Att #metoo-kampanjen är höstens stora händelse är inget man kan ifrågasätta och blottläggandet av förhållandet makt-sexualitet tillhör vår tids intressantaste erfarenheter. Och att vi alla denna höst – inte bara män, förmodar jag – legat och funderat innan vi somnat, på vad vi gjort och sagt som eventuellt kunnat vara stötande för det motsatta könet är också något man kommer att minnas. Det som berört mig djupast av höstens alla vittnesmål är Jennifer Wegerups text om hur utsatt hon var som kvinna på Aftonbladets sportredaktion; sorgligt vilka svinerier hon utsattes för.

Och har man som jag levt en del av sitt vuxna liv i skuggan av en våldtäkt (min senaste roman, Natten undrar vem jag är, är ett sätt från min sida att bearbeta den vrede jag kände när jag förstod vad som hänt) är det bara att tacka och ta emot för denna våg av vittnesmål. Baksidan? Inte lika viktig men något att tänka på ändå. I Studio 1 för några veckor sedan trädde en ung tågvärdinna fram för att ”vittna”. Jag var beredd på att få höra om mer svinerier. Men så visade det sig, när allt kom omkring, att hon aldrig hade utsatts för något på tågen. Däremot en gång, när hon gick från hotellet till tåget i någon mellansvensk stad, hade en man som sett henne i uniform utropat ”Oh la la!”, vilket hon upplevde som kränkande. Jag har aldrig ropat detta eller något liknande men kände samtidigt att den mannen kunde ha varit jag. Där är jag alltså inte med på tåget (!) längre; blottläggandet av övergreppen och svinerierna måste hållas isär från klumpiga komplimanger och tafatta flirtförsök annars riskerar #metoo-rörelsen att bita sig i svansen.

Sedan är det också så, att när jag läser om allt som i första hand kvinnor råkat ut för känner jag inte riktigt igen mig. Som att det inte handlar om den värld jag levt i. Nej, jag ljuger inte. Jag är chockad över det massiva flödet av vittnesmål och tänker att anledningen till att jag inte känner igen mig i det kanske har att göra med att jag alltid varit frilans, som författare, och att det i hamnen nästan bara jobbade män och att det, när jag körde taxi, aldrig var tal om tafsande, varken från kundernas eller min sida. Vi sa dessutom aldrig hora åt tjejerna i mitt gäng när jag var ung. Jag minns inte heller att vi tafsade på tjejer. Jag minns, så klart, att vi var oupphörligt besatta av det motsatta könet men att respekten för detta kön gjorde det omöjligt att ta tjejerna i skrevet eller i stjärten.

Har jag då aldrig själv kladdat på någon kvinna? Förmodligen. Jag har varit mer än lovligt full ett antal gånger i mitt liv, vaknat upp på konstiga ställen flera gånger och kan därför inte med säkerhet säga att jag inte gjort det. Därför är det också så intressant med denna #metoo-förhörslampa i ansiktet, hur den tvingar fram obehagligheter och konstigheter ur ens förflutna. Mig har den fått att minnas saker som jag faktiskt hade glömt: hur jag blev tagen på kuken för många år sedan (kvinnlig journalist på Bullen), opåkallat kysst på munnen (kvinnlig författarkollega) och blivit handpålagd där bak fyra, fem gånger med olika reaktioner som följd från min sida: en gång blev jag så förbannad att jag var nära att klippa till mannen som gjorde det, en annan gång blev jag helt paff när jag insåg vilken kvinna som gjorde det men jag blev varken ”kränkt” eller förbannad, bara paff, en annan gång när det var en lesbisk tjej blev jag bara smickrad och ytterligare en gång, på väg ut från Kramer, blev jag så upptänd av den fräcka handlingen att den indirekt ledde till ett förhållande, om än kortvarigt. Och så minns jag, plötsligt, tre gånger när jag klappat till killar som jag ansåg uppträdde olämpligt mot kvinnor, vilka på olika vis stod mig nära. Patetiskt, så klart. Kanske trodde jag att jag var ”ridderlig”, jag hade ju jobbat i hamnen där fysisk styrka och nävromantik inte var ovanliga. Kanske hade det räckt med en skarp tillsägelse men, nej, jag ville slå. Och slog.

Viktigast av allt denna höst? Att vi fortsätter stå upp för grundidealet i ”världens bästa land”: jämställdheten. Gör vi det kommer tsunamin av vittnesmål bara stärka oss och göra detta samhälle ännu bättre, ännu tydligare. Kanske kan det hela leda till ett bättre Sverige, det hoppas jag innerligen och förhoppningsvis utan att flirt- och kontaktviljan vid bardiskar och på fester inte blir lamslagen på det att det eviga begärsspelet mellan könen, och inom könen, kan fortsätta med oförminskad styrka – men med en tydligare respekt.

 

*

 

Vardagsiakttagelse. Jag går in i min tobaksaffär på Limhamn, JanTob, och märker att de börjat med nummerlappar. Jag tar en nummerlapp och upptäcker i samma ögonblick att folk likväl står i kö. Jag blir trotsig och börjar gå omkring i tobaken, ställer mig nära kassan en stund, sedan under teveskärmarna med travet, allt för att inte se ut som om jag stode i kö och när jag gör detta och samtidigt får en lätt känsla av att vara rebell inser jag det komiska i det hela: en ”rebell” av det slaget kan världen säkert klara sig utan.

 

*

 

Jag besöker min dotter i Prag, där hon går på en filmskola. Hon bor i Prag 2, i ett gammalt hyreshus i en fin liten tvåa. När jag kommer in i porten ser jag två träskor utanför en dörr och får en varm känsla i bröstet. Dessa träskor får mig att tänka på en förälskelse för många år sedan, 1978 eller 1979. Vi träffades på dansstället Kramer och hon bodde vid Nobeltorget. Och hade alltid träskorna utanför dörren, på samma vis som den obekanta personen här i Prag, i Amandas trappuppgång. Och vore jag nu demagogiskt lagd, och politiker, kunde jag ju börja orera: Ja men ni vet, då när Sverige fortfarande var ett fint land, när folkhemmet fortfarande var på riktigt och folk litade så på varandra att de vågade sätta träskorna utanför dörren. Minns ni inte? Men det är i alla fall det landet jag och mitt parti vill tillbaka till! Tillbaka, kamrater, alltså till träskotillitens land!

 

*

 

En hjälte. Jag sitter i Köpenhamn och läser Berlingske på ett café när jag upptäcker en artikel om en ung, anonym engelsman, Ryan Lock, en inåtvänd ung man, blott tjugo år som arbetade som kock på en flottbas i Portsmouth. Han gick ofta i sina egna tankar, står det, ägnade sig åt fitness och levde ett helt vanligt liv tills en dag när han satt framför teven och såg ett inslag om IS och blev upprörd: ”De dödar kvinnor och barn. Varför är det ingen som gör något?” Han hade själv ingen militär träning och några dagar efter teveinslaget berättade han för sin mor att han skulle på en ryggsäcksvandring i Turkiet. Det skulle han inte. Han tog värvning hos YPG, den kurdiska gerillan, och gick istället ut i kriget mot den Islamiska Staten. Den 21 december förra året kämpade Lock och fyra andra YPG-krigare i den lilla staden Jabar nära Raqqa. De blev omringade av jihadister och när allt hopp var ute satte Lock sin pistol under hakan och tryckte av eftersom han inte ville bli tillfångatagen av Islamiska Staten. Mark Campbell från KurdiskQuestion uttalade sig för BBC om händelsen: ”Det finns inga ord för att beskriva det mod en sådan handling kräver. Han fråntog Islamiska Staten en förutsebar, makaber propagandamöjlighet. Enligt min uppfattning förtjänar han den högsta militära utmärkelsen och äran för en sådan tapperhet.” Man kan alltid diskutera ordval men även för mig är denne okände, unge engelsman från Portsmouth en hjälte. Han var en av alla de tusentals som dog i kampen mot den värsta politiska, och religiösa, terrorrörelsen sedan nazismens dagar, en rörelse vars grymhet knappt går att beskriva med ord. Därför skriver jag också detta lilla epitafium över Ryan Lock. Glöm honom aldrig ty utan den typen av offervilja i praktiken kommer världen aldrig att bli en anständig plats.

 

*

 

Under mina dagar i Prag går jag långa promenader i Den Nya Staden, i Den Gamla Staden men också på andra sidan Moldau, i Mala Strana. Jag gör också de obligatorska cafébesöken på Café Slavia, Café de Paris och klassiska Café Arco (en trist lunchrestaurang idag) där det mäktiga Café Slavia avgår med segern med sin underbara utsikt över Moldau. När jag läser i en bok om Kafka och Prag hamnar jag i en historia om Franz Werfel, en tyskspråkig författare som var mycket stor på sin tid, bland annat just i Prag. Kafka beundrade honom men det var inte ömsesidigt och en gång lät Werfel fälla följande hårda kommentar om Kafka: ”Det där kommer aldrig att slå bortom Bodenbach (en liten stad i Böhmen)!” Historien ville som bekant något annat. Idag tillhör Kafka de stora och befinner sig i litteraturens Valhall tillsammans med sådana som Joyce, Mann, Proust, Woolf, Rilke med flera. Och Werfel? Ja, det är den stora frågan, undrar jag där jag sitter på Café Slavia. Läser någon honom överhuvudtaget idag? Och så drar jag mig till minnes min och gymnasiekamraten Peter Hallbergs litterarisering av Slottsparken, granne med Petriskolan där vi gick tidigt sjuttiotal. Där hade vi en Bo Bergmanbänk och ett Thomas Mann-hörn, där fanns också en Hjalmar Gullbergplats men märkligast av allt, ty jag läste honom aldrig, vad jag kan minnas: en Franz Werfelsluttning, ner mot kanalen.Varför vi hade det minns jag inte. Kanske var det bara något med namnet, att det låg så bra i munnen: franswärfäll. Märkligt, tänker jag, och får en känsla av att jag en dag – one day! – måste ta tag i det här med Werfel och läsa honom, om så bara några rader, om inte annat för ”Franz Werfelsluttningens” skull.

 

*

 

Ibland, när jag står på min balkong och tittar ut över grannhusen, överfalls jag av en fantasi, en litterär sådan. Den handlar om att det är så mycket i våra liv som aldrig skildras, så mycken vardagsdramatik som bara rinner undan i livets flod, så många människor som aldrig kommer i närheten av att bli skildrade och vilkas liv bara försvinner, bort i glömskans hav. Och då tänker jag, tänk om det bodde en författare i varje trappuppgång i alla hus, alla lika besatta av att skildra just sin plätt på jorden, sin trappuppgång och människorna i den och samtliga drevs av en närmast Knausgårdsk besatthet av att inte missa några detaljer. Och så växer fantasin ut till små tevesändningar, små ”Babel” i varje trappuppgång där man diskuterar kvaliteten och trovärdigheten i Trappa A:författarens senaste roman om trappuppgången: ”Min trappa” eller – varför inte? – ”Vår tid i trappa A” och då slår det mig att bleve det så en dag skulle folk inte ha något annat att göra än att läsa om sig själva och sin trappuppgång och, fortsätter jag tänka, då skulle vi förmodligen knäckas av det berg av böcker som skulle produceras och julhandeln och höstboksfloden skulle sannolikt förvandlas till veritabla syndafloder med böcker, vilka gjorde gator och cykelstigar oframkomliga på grund av alla böcker. Och med en lokalradio som gick ut med varningar till allmänheten: ”Gå ente ut! Föreningsgatan just nu helt blockerad av böcker!” Tänker jag när jag står där på min balkong och tittar ut i vintermörkret och tänker på alla de hundratals människor bara i mitt kvarter som aldrig kommer att bli skildrade men att ”sorgen” över det på något vis uppvägs av det kaos som skulle uppstå ifall min fantasi en dag bleve verklighet. Och med de orden vill jag önska alla mina läsare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År – oavsett om just du någonsin blivit, eller kommer att bli, skildrad i en bok eller en sång!

 

*