Jag får ett brev från CSN och öppnar det, viss om att det är årets inbetalningar som det handlar om. Men istället ser jag: 31 december 2017 Din totala skuld är 0 kronor. Jag tror först inte mina ögon, sedan förstår jag att det är sant. Det är över nu, trettiofem års betalande, jisses! Och då flyter två bilder upp i hjärnan från mina år som taxichaufför på sjuttiotalet, en från Korsörvägen med en äldre kvinna i bilen som talade om hur viktigt hon tyckte det var att betala sina studieskulder innan hon dog. Jag minns hennes ansikte fortfarande och det akademiska, lite självgoda tonfallet. Den andra bilden är ”tyngre”, en brutal figur ur Malmös undre värld som satt i framsätet och talade vitt och brett om en kompis som just dött men som tydligen lämnat skulder efter sig. Vi kör Nobelvägen fram när han säger: Hur fan kan man kola innan man har gjort rent ettor saj?! Va!? Jag fattar det ente! Kanske är det den lutheranska reflexen som slår an en så glad ton i mej denna morgon: att jag faktiskt kan ”kola”. Jag har ju gjort rent ”ettor maj”.
*
Jag sitter på en restaurang i Vinohrady, där jag hälsar på min dotter, i Prag. Det är en italienskinspirerad krog och jag hamnar i ett hörn ensam vid mitt bord. Framför mig vid ett större bord sitter ett ungt tjeckiskt par. De har slagit på stort. Det är ishink med bubbel, rosor och lång, fin vit duk. De sitter mitt i mitt blickfält, vilket jag inte gillar. Ska jag iaktta folk vill jag att det sker i smyg. Här sitter jag på första parkett utan möjlighet att välja bort dem ur min värld. Och det är något som inte stämmer, som om den glädje bordet och ishinken signalerar inte återspeglas i deras ansikten. Han försvinner ut hela tiden, om för att gå på toalettten eller smita ut för att röka, går inte att avgöra. Och när han väl sitter ner vid bordet, sitter han böjd över sin tallrik utan att se kvinnan i ögonen. Det är lite som om han mumlar. Jag förstår ingenting. Allt detta vackra vid deras bord och så denna gravliknande stämning. Och jag som inte kommer undan den. För varje tugga jag tar, känner jag hur det unga paret tränger in i mitt ätande och när jag försöker fly in i min mobil hittar jag inga sms, inga mejl och boken om Kafka har jag glömt i Amandas, min dotter, lägenhet några kvarter härifrån. Till sist har jag ätit upp i alla fall. Jag betalar och skyndar därifrån och först när jag kommer hem till Amandas lägenhet och lägger mig för att sova inser jag vad jag bevittnat: Ett avslaget frieri. Så grymt, tänker jag. Allt han hade satsat: blommorna, champagnen, det fina bordet med den kritvita duken, maten, alla drömmar om henne och så säger hon nej. Bara så: Nej, det är inte dej, Pavel, som jag älskar. Jag är ledsen …
*
Det går snabbt. Jag sitter i bilen utanför mitt hus när jag kommer på att jag glömt något i lägenheten. Jag går över gatan och just som jag kommer fram till min port, kommer en man framcyklande. Ända fram till porten. Han kliver inte av sin cykel. Han är i 70-årsåldern, lite lätt andfådd. Blicken blå, stel, tom. Han är plötsligt väldigt nära mitt ansikte. Jag förstår ingenting och säger: Vad vill du? Han säger ingenting. Han bara stirrar mig i ögonen, flåsar lätt och sitter kvar på sin cykel och plötsligt öppnas den där Mankell-luckan mitt i min egen vardag. Va fan är det han vill? Ska han skjuta mej eller förolämpa mej men varför säjer inte människan något? Varför i helvete säger han ingenting? Det är, i en mening, ingenting. Samtidigt är det något av det obehagligaste jag varit med om på senare år. En äldre man på cykel som cyklar fram till mig, stannar till, tittar mig stint i ögonen i tjugo, trettio sekunder innan han cyklar vidare utan att säga ett ord …
*
Jag är i San Francisco och hälsar på en släkting som jobbar på Facebook. Staden jag drömt om sedan Scott MacKenzie hamrade in dess namn i mig i slutet av sextiotalet, staden jag alltid velat åka till. Nu är jag där och den är lika vacker som jag hade hoppats och kullarna i centrum är mäktiga, nästan som i Rio och när jag går Taylor Street upp till de rika i Nob Hill och Russian Hill är jag helt slut uppe på toppen. Sedan vandrar jag neråt mot North Beach och där, i ett gathörn står en man med en hund. Han läser en tidning när jag frågar honom om vägen till bokhandeln City Lights. Han ser mig i ögonen, vecklar ihop tidningen, tar sin hund och ber mig följa med honom. Så går vi där, han och jag, genom Chinatown och han håller en miniföreläsning om kvarteren vi går i, om beatpoeternas historia, om Lawrence Ferlinghetti som startade City Lights efter sina fruktansvärda erfarenheter från Nagasaki och Henry Miller ville inte vara med i beatpoetgänget utan drog till Big Sur, fortsätter han, och plötsligt saktar han in och här har Francis Coppola sitt kontor och på caféet där borta, Caffe Trieste, skrev han manuset till Gudfadern och här, utanför Nanking House, äter Coppola lunch och det var här, säger han, just här, som jag sprang på David Bowie i början av nittiotalet och tog ett foto av honom och då tar han fram sin mobil och visar fotot på Bowie samtidigt som han säger sig vara gammal elev till Henri Cartier-Bresson men nu är vi framme vid City Lights och jag är helt förstummad över hans generositet och berättarglädje och frågar honom vad han heter: Just call me Niko, have a good day sir! säger han då, vänder på klacken och försvinner ned längs Columbus Avenue med sin lilla hund. Det, tänker jag, är nåt av det bästa med det här landet. Den typen av enkelhet, öppenhet och generositet. Sedan går jag in i bokhandeln och köper Big Sur av Jack Kerouac, fortsätter därefter min vandring innan jag går in på Mario’s Bohemian Cigare Store Café ty hur skulle man kunna låt bli att gå in på ett café med ett sådant namn?
*
Bredvid bokhandeln City Lights ligger baren Vesuvio, mytomspunnen samlingsplats genom åren för alla North Beachs författare, konstnärer och bohemer. Det är en fantastisk lokal med målningar och foton och prång och vrår som föder fantasier om att här skulle man – jag! – kunna tillbringa ett helt liv. En eftermiddag när jag sitter där kommer det in vad som ser ut att vara tre affärsmän. I kavajer, vita skjortor och klassiska hängslen. De slår sig ned vid bordet bredvid mitt, hänger av sig sina kavajer på stolsryggarna och går sedan fram till bardisken och beställer var sin stor öl. Sedan slår de sig ned vid sitt bord. Då reser sig en av dem, går tillbaka till bardisken där han köper tre, som det ser ut att vara, åttor vodka. När han kommer tillbaka säger han med ett stort leende: I don’t take no for an answer! Skratt från de andra. Så sätter han sig men när jag förväntar mig skålar, intensiva samtal, roliga historier och allmän gamman ser jag den som beställdes blick, hur den som slocknar när han ser att de andra två istället för att möta hans glada blick, tittar ner i sina mobiler istället, helt uppslukade av dessa. Och då skymtar jag något slags tvekan hos honom. Ska jag, ska jag inte? Jo, så blir det. Han faller också till föga och så sitter de där, tre unga män, AW på Columbus Avenue, det är fredag eftermiddag, de sitter på en av Kaliforniens häftigaste barer och – kollar i sina mobiler. Och jag då, där vid bordet intill? Jag gråter inte men vill nog göra det. Samtidigt som frågan ställs i mig: Vart i helvete är vi på väg?
*
Hon sitter på spårvagnen på Market Street, den som går upp till Castro. Hon är medelålders, full, glider lite fram och tillbaka på sätet, kroppen lealös av alkholen. Jag tittar på henne. Det är mitt på dagen, känns inte bra, tycker jag, att vara så full, så tidigt och kommer hon klara att ta sig av spårvagnen själv, undrar jag. Då plockar hon fram ett läppstift och med ansiktet riktat mot en liten fickspegel börjar hon måla läpparna. Knallröda. Jag blir imponerad. Hon gör det snabbt men ändå perfekt. Inget kladd och läpplinjen är perfekt. Sedan är vi framme vid Van Ness där hon ska av. Hon raglar till lite men inga större problem. Hon kliver av spårvagnen och försvinner längs Market Street. Med läpparna lysande av rött. Värdighet, tänker jag. Hon var vid randen där, förstod det och tog sig i kragen. Snyggt jobbat. Jävligt snyggt jobbat, tänker jag och känner bröstet bli varmt.
*
Att vara i USA är också att vara utsatt för en ständig illusion. En rösternas och replikernas illusion. Var jag än sitter, på spårvagnar, barer, caféer så känns det som att vara i en film. Hela mitt liv – våra liv – är ju genomdränkta av Hollywood och amerikansk film och det leder till den märkliga känslan av att alla samtal jag hör, känns som om de vore viktigare än de är, som om de vore laddade med en underliggande, spännande betydelse, när de i själva verket bara handlar om hur mycket mjölken kostar, hur dagen har varit eller ifall nästa spårvagn går ända ned till Fisherman’s Wharf eller stannar för gott redan vid Embarcadero. Talkin’ to me?
*
Av misstag hamnar jag på Turk Street nere i centrum. Utanför en liten närbutik står en ung, söt tjej som påminner om min dotter. Tjejen ser ut att vara narkoman och är helt borta i blicken, äter glass direkt ur paketet med munnen och är helt kladdig i ansiktet och vart jag ser mig omkring, ser jag dem: hålögda, förtvivlade, övergivna med alla sina ägodelar i barn- och varuvagnar. Ett spöktåg som ur Dantes helvetesskildring. Jag tror inte det är sant, tror inte mina ögon. Jag har varit i Rio tjugo gånger och var i New York för två år sedan men detta, nej, det är en magsugare mitt i solar plexus. Dårfinkar i nästan varje gathörn och när jag går förbi en jättelik väggmålning som apostroferar The Summer of Love kan jag inte låta bli att skratta till ironiskt. Så mycket elände, så fruktansvärt mycket lidande som kom ur den drogromantiken. Vad var den sommaren egentligen? tänker jag. En blomsterprydd portal in till narkotikans helvete. En mardröm som fortfarande pågår och en viktig del av USA:s nattsvarta baksida. Och här, mitt i de framgångsrikas San Francisco, blir bilden av de som är bortom räddning en ironisk grimas åt all den rikedom som just nu staplas på hög i den nya, digitala guldrushens spår.
*
En dag följer jag med min släkting ut till Menlo Park, där Facebooks huvudkontor ligger. Det är som en jättelik universitetscampus, avspända ungdomar utan slips och kavaj som myllrar fram mellan och i byggnaderna. Allt är gratis för dem: gymen, restaurangerna, caféerna. The DOTCOMERS, den generation ungdomar som just nu tar över världen via Facebook, Instagram, Snapchat, Apple och Google, bland annat, alla på rad här ute i Silicon Valley. Och plötsligt ser jag den, GLASBUREN, och går fram till den när en ung kvinna harklar sig och säger, Hey, mister … och då inser jag att jag kommit för nära. För nära Mark himself samtidigt som jag ser att buren är tom. Mr Zuckerberg är tydligen inte på kontoret idag och när jag får höra att han bara är 33 år, Facebooks grundare, känner jag mig plötsligt väldigt, väldigt gammal. Ja, som en dionosaurie, faktiskt. Och asteroiden då? Just det, det var mannen i glasburen som inte var på jobbet idag. Det är han som är asteroiden, den som just nu håller på att förpassa mig och min generation ut i de analoga kulisserna.
*