6 november

Den 10 november släpper jag min första diktsamling på tjugofem år, ”Läppstifterska”. Och jag gör det med en enorm glädje och stolthet eftersom jag tycker att jag fått med det mesta jag vill säga, som om jag fått med bottensatsen i mitt liv: barndomen, de psykiska problemen, fotbollen, hamnen, erotiken och, inte minst, transproblematiken och den ”kniv” som skurit mig i två delar. Ett ”testamente”, alltså, Marisol? Nej, jag ska inte dö, inte än, men det mesta som jag har velat säga och vill säga finns här, nedkokat på 154 sidor.

*

Transhistoria 1. Det är en vacker höstdag. Jag går till soprummet och slänger några tomma vinboxar, därefter går jag till min bil på bostadsrättsföreningens parkering. När jag närmar mig parkeringen ser jag en man i min ålder böjd över en öppnad motorhuv på en likadan Volvo som min, en 740, tillika i samma röda färg som min. Jag kan inte låta bli utan säger: ”Så det är de röda Volvo 740-människornas dag idag, eller?” Han ser upp från huven och ler mot mej. ”Öh, kanske… Förresten kan du hjälpa mej, får inte igång den…”

Hans bil är strömlös. Jag kör ut min och vi kopplar kablarna. Jag startar min, hans går igång direkt men när han går in i sin bil och ska köra, slocknar den igen. Vi gör om proceduren och när hans går igång på nytt, sätter jag mig i hans för att hålla igång tomgången samtidigt som han kopplar bort kablarna. När jag sitter där i förarsätet i hans bil upptäcker jag en transflagga vid vindrutan (inte regnbågsflaggan, alltså, utan den i rosa, vitt, ljusblått) och kan inte låta bli att fråga honom: ”Du, är du trans eller varför har du transflaggan i bilen?” ”Solidaritet”, svarar han. ”Min son brottas mycket med frågan om vilket kön han är”. Jag ger honom mitt kort, förklarar att jag sitter i styrelsen för FPES (Full Personality Expression) ifall det är något jag, eller vi, kan hjälpa till med, ett samtal eller vad som helst.

Vi är inte många transpersoner i Sverige. Man brukar räkna med att 0,5-0,8 procent av den totala populationen är trans, vilket skulle innebära mellan 50- och 80 000 människor i Sverige, kanske 100 000. Ett vackert möte i höstljuset och allt uppkommet på grund av att det var – inte Kanelbullens Dag utan Röda Volvo 740-dagen!

*

Transhistoria 2. Jag sitter på Carl M Lundh och provar nya peruker tillsammans med en av de anställda. Det är ren lycka för en sådan som mig: att med hjälp av ett proffs få växla ”look” hela tiden, kort, lång, krullig, rak peruk och känna hur ansiktet/personligheten/jaget förändras och glider över i något annat hela tiden. Hon är öppen och rolig och vi har kul tillsammans. Plötsligt, efter en timme tillsammans i det bås vi provar perukerna i, säger hon: ”Jag tror att min farbror kanske var en person du känner till…” ”Jaså”, säger jag, ”varför tror du det?” ”Tage Tosa, vet du vem det var?” Herregud! Den mest mytomspunna transan i södra Sverige, mannen/kvinnan som var ett slags levande legend under sin levnad! Här sitter jag alltså med brorsdottern till ”Tage Tosa” (som alltid ville bli kallad för ”Anita”) som jag berättar om i prologen till ”Q”, min komma ut-roman. Hon berättar om vilken djävulsk uppväxt Tage/Anita hade på Vellinge Västra, att hen fick så mycket stryk av fadern att rösten gick sönder. Jag vill bara gråta när jag hör henne berätta men plötsligt, känner jag samtidigt, här finns ju ingången, den riktiga ingången ifall jag någon gång bestämmer mig för att skriva något längre och djupare om Tage/Anita. Tack Ann-Britt!

 *

För några veckor sedan skrev jag till Sydsvenskans kulturchef Ida Ölmander och förklarade att jag inte längre vill medverka på sidan. Ett beslut jag tog efter moget övervägande och som gjort ont: jag har medverkat på sidan under ett antal kulturchefer sedan våren 1986 (då jag under Nils Gunnar Nilsson – en underbar kulturchef som kom att betyda mycket för mitt självförtroende – publicerade mina första texter på kultursidan, fyra stora artiklar från Pinochets Chile). Samtidigt var beslutet förenat med en viss glädje, glädjen man känner när man fattat ett stort beslut och, som i det här fallet, vet att man slipper vidare refusförnedringar. Skälet till mitt beslut är att Ida Ö. konsekvent refuserat allt jag skrivit utifrån mitt trans- och HBTQ-perspektiv. Det handlar om fem större texter sedan hon tillträdde och samtliga dessa har tagits emot och publicerats direkt och med entusiasm på Svenska Dagbladets och Expressens kultursidor så något fel på den intellektuella kvaliteten rör det sig sannolikt inte om (för den som är intresserad ligger de under fliken Artiklar/krönikor här på min hemsida). Vad det handlar om? Transfobi? Vet ej men det finns en ny tendens sedan några år tillbaka i feministiska kretsar. Det normala är att transfobin är stark inom delar av extremhögern och bland religiösa extremister, islamister och kristen höger, men sedan några år tillbaka har vi inom transrörelsen också fått fiender bland radikalfeminister. De motarbetar oss för att vi anses vara män som går ”under cover” för att på något sätt ta över kvinnorörelsen inifrån. En helt bisarr tanke, givetvis, men i Sverige har sådana idéer ventilerats av personer som Ebba Witt-Brattström, Cissi Wallin och Kajsa Ekis Ekman.

Handlar det då om detta? Som sagt, svårt att veta men efter att ha blivit så konsekvent motarbetad i frågan under nästan två års tid är det den enda rationella förklaringen jag kan komma fram till.

*

Den islamistiska hydran. Än en gång har Frankrike drabbats av ett islamistiskt terrordåd, när läraren Samuel Paty halshöggs av en radikal islamist i närheten av Conflans utanför Paris fredagen den 16 november. ”Anledningen”? Att han på en lektion om yttrandefrihet visat Muhammedkarikatyrer för sina elever, något som upprörde framför allt en muslimsk pappa till en av eleverna och detta trots att Paty lämnade möjligheten öppen för muslimska elever att lämna klassrummet när han visade karikatyrerna. Det inträffade sätter fingret på något jag påpekat länge: att den muslimska världen inte gått igenom Upplysningens eklut, såsom den kristna har gjort det. Tragedin utanför Paris används nu av radikala islamister över hela världen för att hetsa mot Macron och Frankrike. Därför är det viktigare än någonsin att stå upp, inte bara för Frankrike och Macron i det här läget utan, framför allt, för yttrandefriheten och Upplysningens kärnvärden: Frihet, Broder/Systerskap och Jämställdhet ty kampen mot den radikala islamismen är långt ifrån över.

Den 3 oktober förra året, till exempel, gick en it-tekniker vid polisprefekturen i Paris mitt emot Notre Dame till attack mot ett antal kolleger med en kniv. Fyra av dem dog och den ansvarige för dådet, Michaël Harpon, hade arbetat vid polisen sedan 2003. Han konverterade till islam bara ett år tidigare och slank igenom alla säkerhetskontroller. Det visar hur hart när omöjligt det är att skydda sig mot den ”den islamistiska hydran”, för att tala med president Macrons ord. På fyra år har 255 människor dödats av islamister bara i Frankrike, i Europa på 2000-talet talar vi om mellan 6-700 oskyldiga personer som dödats av jihadister och cirka 5000 sårade.

I sin bok Kampen om islam pekar den internationellt erkände islamforskaren Gilles Kepel på hur salafismen, med ekonomiskt stöd från Saudiarabien, etablerat sig i Europa och även på andra ställen i världen. Kampen som förs är den mellan dar al-islam (islamiskt område) och dar-al-kufr (ogudaktiga områden) och geografin är ointressant eftersom kampen är global. För just Sverige finns få studier, därför är det välkommet med lundateologen Sameh Egyptsons Holy white Lies som är en noggrann genomgång över hur Muslimska Brödraskapet målmedvetet flyttar fram sina positioner hos oss genom att via aktivister arbeta inom olika partier. Få partier är förskonade och skandalen inom SSU Malmö 2018 är bara ett av många exempel på hur islamister nästlar sig in i partier som ideologiskt står långt ifrån den islamistiska agendan.

Att alla islamister inte sympatiserar med terrorism är sant men lika sant är att salafismen utgör grogrunden för de värsta formerna av terrorism med sitt hat mot modernitet, judar, HBTQ-personer och jämställdhet. För bara tre år sedan predikade den ökände imamen Salman Al-Ouda, ansedd som en av Usama Bin Ladins inspiratörer, på Amiralen i Malmö inför 400 entusiastiska män, något som borde stämma till eftertanke.

Malmö och Skåne har annars varit förskonade från islamistiskt våld men en av de värsta terroristerna i modern tid i Europa, Osama Krayem, kommer härifrån, från Rosengård i Malmö. Han sitter häktad sedan fyra och ett halvt år i Bryssel för inblandning i terrordåden i Paris den 13 november 2015 och det i Bryssel våren 2016, där han fångades på bild på en tunnelbanestation av en övervakningskamera med resväskor fulla av sprängdeg. Han var även närvarande när den jordanske piloten Muadh al Kasasbeh brändes levande till döds i Syrien i februari 2015, ett illdåd som skakade världen. Krayem visar hur svårt det kan vara att fånga och i tid upptäcka radikalisering. Han var, enligt uppgift, en helt vanlig kille som spelade fotboll, skötte sig i skolan och inte stack ut på något vis, vare sig som stökig eller kriminell. 2005 deltog han i en filmdokumentär, Utan gränser – en film om idrott och integration, som ansågs vara en dokumentation över lyckad integration. Och likväl gick det som det gick. Hur kunde han kliva över tröskeln och förvandlas till en cynisk massmördare? Radikaliserades han via salafistiska nätpredikanter? Spelade Rosengårdskravallerna 2008 någon roll för honom, kravaller som startades av ungdomar som ville förhindra att en salafistisk källarmoské skulle stängas? Träffade han någon av de imamer som är på väg att utvisas eftersom de anses vara ett säkerhetshot mot Sverige?

Det vet vi inte. Vi vet väldigt lite om hans väg till blodbaden i Paris och Bryssel. Om Peter Mangs, fälld för två mord och ett antal skjutningar mot oskyldiga, vet vi desto mer. Om honom har ett antal artiklar skrivits och två böcker. När, undrar jag, får vi se och läsa boken om den kanske värste terroristen i Sveriges historia?

*